Huset

Huset

Mycket hade jag hört om huset men inte ens i mina värsta mardrömmar hade huset, det som nu tornade upp sig framför mig, tett sig så ondskefullt som det gjorde nu då jag betraktade det med mina egna ögon.
Man hade nere i byn där jag sedan en vecka tillbaka tillbringade min semester berättat för mig om huset, man hade försiktigt och olycksbådande viskat om alla de hemska saker som sades om det gamla huset och det dröjde inte länge innan mina drömmar hemsöktes av den gamla byggnaden. Mina drömmar ville inte lämna mig så tillslut kände jag att jag måste uppsöka huset för att bli kvitt de drömmar som hemsökte mig.
Nu stod jag där i skymningen framför ett hus som med sina två våningar liknade ett kråkslott stadd i oåterkalleligt förfall.
Full av onda aningar förflyttade jag mig sakta upp mot den massiva ekdörr som utgjorde byggnadens huvudingång. Utan några större förhoppningar bultade jag på dörren, när jag som väntat inte fick något svar kände jag fåfängt på dörrhandtaget och till min stora förvåning gled dörren upp med ett olycksbådande gnissel från de osmorda gångjärnen. Framför mig bredde en stor hall ut sig, en hall som en gång måste ha varit magnifik. Gripen av en plötslig oro kontrollerade jag för säkerhets skull att jag hade min pistol med mig innan jag försiktigt steg över tröskeln. Väl innanför dörren såg jag mig intresserat omkring, allting såg orört ut, precis som om ägaren bara hade gett sig iväg till den närliggande byn för att göra några inköp.
Huset utövade en märklig, nästan skrämmande dragningskraft på mig och efter att i några minuter stått och tvekat i hallen fortsatte jag nu inåt huset för att stilla min växande nyfikenhet. Från hallen steg jag in i en korridor som med sina tavelklädda väggar liknade ett galleri. När jag under min vandring genom denna korridor passerade tavlorna lade jag märke till att de utgjorde ett släktgalleri över familjen Vertig som byggt och bebott huset.
Den första tavlan föreställde byns präst Allan Vertig som i början på 1800-talet hade avlidit under minst sagt mystiska omständigheter i just det hus som han själv hade låtit uppföra och där jag nu befann mig. När jag fortsatte framåt rullades hela släkten Vertig upp på mina sidor, där var den sinnes klene Hans Vertig som endast 29 år gammal hade avlidit i ett plötsligt anfall av galenskap. På väggen fanns också den fagra Anna Vertig som under våren 1900 spårlöst försvann under en promenad i den närbelägna skogen.
När jag tillslut nådde slutet av korridoren stod jag framför en förvånansvärt välbevarad dörr av ek och med metallbeslag. Försiktigt öppnade jag dörren och klev in i det som var, eller rättare sagt hade varit familjen Vertigs bibliotek och till viss del också arbetsrum, detta vittnade de rader med dammtäckta, maskätna och halvt förmultnade böcker som täckte alla väggar utom en och vid den väggen stod ett skrivbord, också det täckt med damm och illa åtgånget av tidens tand.
Ett ögonblick stod jag tveksam, vad skulle jag undersöka först, böckerna eller skrivbordet? Svaret tedde sig plötsligt självklart, böckerna naturligtvis. Jag fiskade upp min medhavda ficklampa och tände denna för att bättre kunna tyda titlarna på de gamla böckerna i halvdunklet.
De första volymerna var gamla bibelutgåvor och andra religiösa texter med anknytning till kristendomen, därefter blev böckerna allt mer blasfemiska ju längre jag kom, där fanns bl.a. Salomos nyckel och den nattsvarta Salomos testamente, båda tillskrivna den vise Kung Salomo, vidare fann jag Agripas tre böcker om Ockult filosofi och slutligen såg jag den mest fruktade boken av dem alla, boken som om man överhuvudtaget nämner den bara viskar om den, den fruktade Liber Ivonis. När jag läste titeln på de sista böckerna fick jag plötsligt en känsla av att jag var iakttagen, jag var inte ensam längre. Sakta och med sinnena på helspänn vände jag mig
om och där, vid skrivbordet satt en mörk gestalt, iklädd en svart klädnad från någon okänd tid och plats, sakta reste sig varelsen framför mig samtidigt som den tycktes fixera mig med sina osynliga ögon och fick mig att lamslagen av fasa stå kvar. När gestalten väl rest sig började den sakta och ljudlöst att röra sig emot mig, plötsligt återfick jag handlingsförmågan och drog snabbt och delvis utan att tänka upp min pistol från jackfickan, två skott brann av. Gestalten stannade, sakta förde den en hand upp mot kåpan som dolde dess ansikte och i en enda rörelse drogs kåpan
av varelsens huvud eller rättare sagt det som en gång hade varit huvud, ty den skamlighet som hånlog mot mig förtjänar inte att kallas huvud. Det jag såg skulle få de flesta sunda människor att tappa förståndet, vad jag såg den kvällen i familjen Vertigs forna bibliotek var en blodig massa som en gång varit ett ansikte men som numera i sitt halvt förruttnade tillstånd endast tjänade som föda åt de likmaskar och fluglarver som krälade runt där.
Med ett vrål av skräck på gränsen till galenskap kastade jag mig mot dörren och rusade ut ur rummet, det sista jag minns av huset var de gamla porträtten i korridoren som alla tycktes hånle åt mig liksom skamligheten i biblioteket hade gjort. Jag måste ha tagit mig ut ur huset trots att jag inget minns, ty man sade mig att man hade funnit mig på morgonen, vandrande planlöst alldeles i närheten av byn.
/T.P. 1999

Skriven av: Tomas Pettersson