Huset

Vi barn växte upp i ett stort hus. Ni vet hur allting tycks så stort och lite läskigt när man är barn. Massor av mörka rum och trånga utrymmen. Vårt hus var verkligen inget undantag. Byggt i början på förra seklet, en labyrint av rum, i tre våningar, ute på landet. Som liten sprang jag runt överallt, ryckte i alla dörrar, lutade mig ut genom vartenda fönster, gömde mig i alla garderober när vi lekte kurragömma, for runt som ett jehu. Ett rum varnade mina syskon mig för. Gå aldrig in där sa de, och pekade på ett rum med en gisten trädörr på tredje våningen. Naturligtvis gick jag in där ett par dagar senare, rummet var tomt. Solen sken in genom vindskupan längst bort i rummet, ekplankorna i golvet knirrade när jag gick över golvet. Tittade ut genom fönstret, inget märkligt, trädgård, skog och långt bort skymtade taket på grannens hus. På väg ut ur rummet kände jag något kallt smeka min nacke. Snurrade runt med uppspärrade ögon. Tomt. Jag sprang ut. Slängde igen dörren bakom mig. Sprang ner för trapporna och rakt in i mammas famn. Storgrät och berättade hulkande att det fanns något läskigt i rummet där uppe. Mamma tröstade mig som mammor gör och sa att det var bara i min fantasi. Kom så går vi och tittar, sa hon. Det gjorde vi, gick återigen in i läskiga rummet. Solen lyste fortfarande in genom vindskupan, golvet knirrade fortfarande under fötterna. Rummet var fortfarande tomt. Ingenting. Du ser, sa mamma. Det finns ingenting här. Hon log mot mig. Vi gick ut och hon låste dörren.

Åren gick och jag växte upp, studerade under några år i en annan stad. Flyttade efter ytterligare några år tillbaka till min hemstad, blev kär och har nu en egen familj med fru och tre små barn. Min pappa gick bort för flera år sedan och min mamma gick bort i cancer för några veckor sedan.
Huset ska nu säljas och i väntan på mäklaren och vår gemensamma genomgång av huset passar jag på att friska upp minnen från svunna tider. Går genom trädgården och njuter av vårsolens värmande strålar, alla rum och prång väcker minnen till liv och det känns sorgligt att sälja men så är livets gång. Någon eller några okända kommer kanske redan om ett par veckor att gå här och titta, känna in huset, nicka uppskattande eller avfärda huset som inget för dem. Men någon kommer att fastna för huset, fastna för de stora rummen med högt i tak och de stora fönstren, fastna för de rustika kakelugnarna och den lummiga trädgården. Någon kommer att känna att det här måste bli deras hus och deras liv, och då förhoppningsvis ett bra liv.

Mina steg tar mig så småningom till tredje våningen, och läskiga rummet. Känner på dörren. Olåst. Jag öppnar dörren och tittar in. Solen lyser in genom vindskupan. Tomt. Stänger dörren och börjar gå ner för trappan när jag hör ljudet av en dörr som öppnas. Vänder mig snabbt om och får se en skymt av något motbjudande i dörrspringan. Det har sett mig. Dörren går igen.

Jag skyndar på nerför trappan.

Det finns något där. Det finns definitivt något där.

Robert K

Fiction gör livet lite bättre.
Robert K är medlem sedan 2017 Robert K har 13 publicerade verk