Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

HUSET - Kapitel 1 och 2

Vi barn växte upp i ett stort hus. Ni vet hur allting tycks så stort och lite läskigt när man är barn. Massor av mörka rum och trånga utrymmen. Vårt hus var verkligen inget undantag. Byggt i början på förra seklet, en labyrint av rum, i tre våningar, ute på landet. Som liten sprang jag runt överallt, ryckte i alla dörrar, lutade mig ut genom vartenda fönster, gömde mig i alla garderober när vi lekte kurragömma, for runt som ett jehu. Ett rum varnade mina syskon mig för. Gå aldrig in där sa de, och pekade på ett rum med en gisten trädörr på tredje våningen. Naturligtvis gick jag in där ett par dagar senare, rummet var tomt. Solen sken in genom vindskupan längst bort i rummet, ekplankorna i golvet knirrade när jag gick över golvet. Tittade ut genom fönstret, inget märkligt, trädgård, skog och långt bort skymtade taket på grannens hus. På väg ut ur rummet kände jag något kallt smeka min nacke. Snurrade runt med uppspärrade ögon. Tomt. Jag sprang ut. Slängde igen dörren bakom mig. Sprang ner för trapporna och rakt in i mammas famn. Storgrät och berättade hulkande att det fanns något läskigt i rummet där uppe. Mamma tröstade mig som mammor gör och sa att det var bara i min fantasi. Kom så går vi och tittar, sa hon. Det gjorde vi, gick återigen in i läskiga rummet. Solen lyste fortfarande in genom vindskupan, golvet knirrade fortfarande under fötterna. Rummet var fortfarande tomt. Ingenting. Du ser, sa mamma. Det finns ingenting här. Hon log mot mig. Vi gick ut och hon låste dörren.

Åren gick och jag växte upp, studerade under några år i en annan stad. Flyttade efter ytterligare några år tillbaka till min hemstad, blev kär och har nu en egen familj med fru och tre små barn. Min pappa gick bort för flera år sedan och min mamma gick bort i cancer för några veckor sedan.
Huset ska nu säljas och i väntan på mäklaren och vår gemensamma genomgång av huset passar jag på att friska upp minnen från svunna tider. Går genom trädgården och njuter av vårsolens värmande strålar, alla rum och prång väcker minnen till liv och det känns sorgligt att sälja men så är livets gång. Någon eller några okända kommer kanske redan om ett par veckor att gå här och titta, känna in huset, nicka uppskattande eller avfärda huset som inget för dem. Men någon kommer att fastna för huset, fastna för de stora rummen med högt i tak och de stora fönstren, fastna för de rustika kakelugnarna och den lummiga trädgården. Någon kommer att känna att det här måste bli deras hus och deras liv, och då förhoppningsvis ett bra liv.

Mina steg tar mig så småningom till tredje våningen, och läskiga rummet. Känner på dörren. Olåst. Jag öppnar dörren och tittar in. Solen lyser in genom vindskupan. Tomt. Stänger dörren och börjar gå ner för trappan när jag hör ljudet av en dörr som öppnas. Vänder mig snabbt om och får se en skymt av något motbjudande i dörrspringan. Det har sett mig. Dörren går igen.

Jag skyndar på nerför trappan.

Det finns något där. Det finns definitivt något där.

KAPITEL 2

Mäklaren anländer. Hon är ung, energisk, blonderad och verkar framåt. Hon har en fotograf i släptåg. Tillsammans går vi runt i huset. Jag berättar om rum efter rum. Hon nickar och tar lite anteckningar. Hon ställer sina frågor, jag svarar efter bästa förmåga. Hennes sista fråga är om jag kan erinra mig något som skulle kunna räknas som ett dolt fel. Alla dolda fel måste upp på bordet, det förstår jag. Inget får döljas. Huset måste vara felfritt när det ska säljas. Nä, inga dolda fel, svarar jag. Jag tänker: Jo, förresten, det bor ett monster i rummet bakom den gistna trädörren på tredje våningen. Jag tror det kan vara farligt, i alla fall väldigt obehagligt. Det fanns där redan när jag var liten, men vi låtsades aldrig om det. Kan det räknas som ett dolt fel?

Men jag säger inget. Det är nog bara i min fantasi. Det finns inga monster.
Mäklaren och jag går ner till bottenvåningen, samtalar medan fotografen går runt och plåtar. Jag nästan förväntar mig ett skri av fasa från tredje våningen. Men ingenting händer. Allt är lugnt.

Fotografen ansluter sig till oss och vi slår oss ner vid bordet. Mäklaren visar mig de papper jag ska skriva på för att hon ska kunna gå vidare med förmedlingsuppdraget och jag skriver på, snabbt och utan att ställa allt för många frågor. Tanken att jag verkligen såg något däruppe i "läskiga rummet" börjar gnaga mig och jag vill avsluta mötet så snart som möjligt. Om det är mina nerver som spelar mig ett spratt så är det lugnt. Då är det bara jag som har problem, och ingen annan behöver veta eller må dåligt av det. Om det verkligen är något där uppe så kommer det att visa sig senare, förhoppningsvis långt senare, och då får någon, någon annan, ta tag i det.

Nu vill jag bara avsluta och komma ut. Jag börjar känna en huvudvärk komma smygande och jag vill inte få ett migränanfall. Jag hade mycket huvudvärk som barn och plötsligt slår mig tanken att mina återkommande migränanfall kanske har något med huset att göra.

Vi avslutar och säger våra tack. De lämnar mig ensam i huset. Ser mig omkring. Bara ett gammalt hus, ingen fara. Jag har alltid haft livlig fantasi och det är lätt gjort att man låter fantasin skena iväg och inbillar sig saker. Speciellt om man som jag är lättstressad.

Går ut i friska luften och tar några djupa andetag. Frisk luft! Så skön att andas. Känner hur den begynnande huvudvärken släpper sitt grepp. Solen lyser och jag känner mig glad och nöjd. Sätter mig i bilen och åker därifrån. Ett monster i huset, tänker jag. Så löjligt. Skrattar åt mig själv.

Sex veckor senare är affären i hamn. En familj bestående av mamma, pappa och två barn har hittat sitt drömboende och bestämt sig för att slå till. Kontraktsskrivningen sker på mäklarens kontor, jag anländer i god tid.

Föräldrarna verkar vara i trettioårsåldern och barnen, en pojke och en flicka, kan vara någonstans runt fem, sex år gamla. Jag är på ett strålande humör och brer på lite extra om hur roligt det är att just de, som verkar vara en så trevlig familj, ska flytta in i mitt barndomshus. Berättar lite om trakten, vad som hänt genom tiderna, om grannarna och lite dråpliga historier som inträffat och en och annan anekdot som rör själva huset. Jag önskar dem lycka till och säger att de är välkomna att ringa om det är något. Vad som helst, bara ring.

Men ring inte om monstret på tredje våningen, tänker jag. Då vill jag inte att ni ringer. De ler, jag ler, mäklaren ler, barnen stojar. Familjen får alla nycklar till huset och de beger sig av. De verkar lyckliga. Hoppas det fortsätter så.

Jag åker hem till min familj. Tänker på vad jag såg på tredje våningen. Avfärdar det som att jag bara nojar, att jag inbillar mig saker, det finns inga oförklarliga fenomen, inga monster. De närmaste veckorna skulle visa hur fel jag hade.

Älskar en bra novell. Skriver science fiction, skräck och fantasy.
Robert K är medlem sedan 81.2 Robert K har 13 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag här för dig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren