Publicerat
Kategori: Novell

Huvud för Huvud

Det var för länge sedan. Min mor hade just dött i en bilolycka, och fem minuter innan hade jag hört en polis prata med min farbror om hur hennes huvud hade slitits av vid axeln. En rattfyllerist, förklarade han. Jag stirrade ner i den äckliga sörjan vid toalettens botten, och såg bitar av den kyckling jag hade ätit till middag guppa omkring. Eller så inbillade jag mig. Drömde jag?
Jag hörde pappa vråla av sorg på nedervåningen. Jag skakade till. Plötsligt så spydde jag igen. Efteråt var jag alldeles kallsvettig, och undrade ifall femtio Panodil skulle ta livet av mig. Jag trodde det. Jag gick ner till nedervåningen och öppnade 'läkarskåpet' som vi kallade det. Det fanns bara tre Panodil kvar, så jag svalde dem och hoppades på det bästa. Det kanske skulle kunna bedöva mig? Fast jag hade inte hört något om att det skulle bedöva psykisk smärta. Jag gick upp till mitt rum. Begravde mitt huvud i kudden och skakade, skakade av ren ilska, vanmakt och orättvisa. Helt plötsligt skallade ett gevärsskott genom luften, vilket följdes av en kvinnas gälla tjut.
'PAPPA!' tänkte jag, och flög nerför trappan. När jag kom till vardagsrummet så hann jag inte titta bort i tid. Det var blod, blod över hela väggen, och pappas livlösa kropp (delar av den) låg på golvet. Hans ansikte var borta. Bilden etsade sig fast på min näthinna, fastän jag bara tittat i en tiondels sekund. Jag sprang ut och spydde i buskarna.


Nu, femton år senare, så sitter jag vid middagsbordet i min fars gamla hus. Jag är lugn och känner mig helt tillfreds, för första gången på otroligt länge.
Framför mig, stirrade jag in i de blå, glasartade ögonen som tillhörde en man som var tio år äldre än mig. Han hade kämpat emot något otroligt, tänkte jag nöjt. Hans kropp låg i soptunnan. Jag lyfte upp hans huvud, och roade mig en stund med att först kolla hur långt jag kunde trycka in hans ögon, och sedan hur lätt jag kunde få ut dem. Sedan gick jag ut, och sparkade iväg skallen ut på åkern. 'Öga för Öga. Huvud för Huvud?'
Sedan gick jag tillbaka in, och tog upp min fars laddade gevär. Jag log lugnt, och medan jag lyfte geväret och satte siktet mellan ögonen, så tänkte jag på en låt som jag hört en gång av Depeche Mode. Tonerna av den silade genom min hjärna medan jag tryckte på avtryckaren. 'I'm knocking on Death's Door. Mother are you waiting, father are you pacing, I'm comming home'

SLUT


P.S Den här novellen har inte blivit redigerad eller igenomläst ens, bara något jag hade lust att skriva sådär på en höft
hälsningar kristina

Skriven av: Kristina Alfredsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren