I barndomens skog gömmer sig döden

I barndomens skog gömmer sig döden
Det var senare än vanligtvis, jag hade helt tappar tidsförståndet medan jag kollade på min nya favoritserie. När jag kom på att jag behövde gå ut till mina djur var klockan några timmar senare än när jag egentligen brukar göra det.
Jag gick ut från mitt rum och sprang ner för trappan. Köket, vardagsrummet, hallen, allt var tyst, allt var stilla. Mina föräldrar hade förmodligen redan gått och lagt sig medan jag låg i min säng. Jag tog på mig min vinterjacka för att slippa att frysa och på fötterna satte jag på mina trasiga “springa ut till djuren" skor. Förhoppningsvis skulle ingen se mig ändå. I Gullspång var det ytterst sällan man såg en levande själ på vägarna på dagen när solen lyste, och om man nu mot alla odds skulle se en människa på natten förtjänade man ett pris, ett nobel-pris för “årets upptäckt”. Själv skulle jag bli mer förvånad över att se än människa på natten i Gullspång än att se en utomjording i rymden.
Jag klev ut och smällde igen ytterdörren till huset, jag hade helt glömt bort att mina föräldrar förmodligen låg uppe och sov. Avståndet mellan ytterdörren och mina djur var kort, jag behövde bara springa till baksidan av garaget. Idag behövde jag inte vara särskilt snabb ut till kaninerna, eftersom jag ändå hade på mig skapliga kläder. Ibland när jag hade otur och redan låg i min säng redo för sömn i min mjuka och sköna pyjamas, kunde jag ibland komma på att jag har glömt att fylla på vatten till “tjejerna” i kaninhuset. Då var jag alldeles för trött för att börja ta på mig nya kläder så ibland hände det att jag har fått springa ut i min sov-pyjamas på kvällarna. Jag lever i hoppet om att ingen har behövt se mig när detta hänt.
Jag var framme hos mina första kaniner, “tjejerna” som jag kallade dem. Denna grupp bestod av en lite äldre dam vid namnet “Blomma” och en till fast några vårar yngre “Helga”. Helga hade bara hunnit fylla åtta månader och var hon nu trippel så stor som Blomma. “Tjejerna” fick gå i den största buren inne i garaget. Det var smidigt med vatten och mat, eftersom jag hade allt där inne hos dem.
Inne i garaget hade jag även en stol som jag brukade sitta på om jag någon gång skulle vilja reflektera över mina livsbeslut. Ibland kunde jag faktiskt få känslan av att de svarade mig, kanske inte muntligt men iallafall i sinnet. Om jag hade något dilemma jag funderade över var det just kaninerna jag gick till, svaren de gav mig var inte alls för dumma.
Den dagen var längtan efter att få gå in och värma sig lite större än vanligtvis, och därför gick det fort inne hos tjejerna. Jag fyllde på deras vatten och la ner hö i deras foderhållare. En sak som jag dock la lite extra märke till under mitt korta besök var att Helga hade blivit större, eller förlåt. Längre. Hon hade blivit betydligt längre, speciellt hennes bakben, dem var nästan dubbelt så långa som de var i morse. Eftersom kaniners bakben är ihop rullade när de sitter ner var det svårt att se tillväxten. Det märktes endast när hon skuttade fram för att ta några klunkar ur sin vattenskål.
Jag gick ut ur garaget och fortsatte min väg mot mitt tredje och sista djur, Björne. Han var också en kanin, några kilo tyngre än Blomma och några kilon lättare än Helga, Precis lagom. Han var en orkestrerad hane och behövde därför gå ensam i en utomhusbur för att jag skulle slippa att ta hand om kaninbebisar ständigt. Rutinen för honom såg exakt likadan ut som för “tjejerna” inne. Fylla på vatten och lägga hö i foderhållaren. Nu var mina djur-uppgifter över för ikväll. Precis när jag skulle stänga Björnes bur och börja ta min väg hemåt vibrerade det i fickan. Jag tog fram mobilen som lyste upp hela mitt ansikte och bländade mina ögon som hade vant sig vid mörker. Det var min granne, Jennifer som hade skickat ett meddelande.
-Har du sätt vad spökjägarna har lagt upp på fejan?
Jag svarade inte ens utan gick raka vägen in på Facebook för att se vad de lokala jägarna hade lagt upp för konstigt idag. Jägarna tog hand om skogen som bara låg på andra sidan gatan bakom huset. Jag har sätt träd sågas ner, jag har sätt träd planteras. Jag har sätt vilda djur dö, jag har sätt vilda djurfödas. Jag har helt enkelt växt upp med den där skogen som låg precis bakom huset. Det var ingen liten skog, utan den spred sig till flera samhällen runt om i kommunen.
Det finns en förening i Gullspång som hade som uppgift att ta hand om den skogen. Mata alla djur på vintern, plantera nya växter samt skjuta av överflödet. Dock så kan man knappt kalla det för förening utan mer för en sekt, som bestod av fem äldre gubbar som knappt någon kände.
Denna “Förening” ville iallafall vissa upp att de behövs och därför har de skapat ett eget Facebook konto där de lägger upp vad de sysslar med. Det dem la ut var allt ifrån fina bilder på sällsynta blommor som har hittas i skogen eller hur många vildsvin de har skjutit av den här säsongen. Bilderna var mer märkvärdiga, och de har spridit sig på nätet. Just med tanke på deras inlägg och medlemmarnas mystiska identiteter började jag och Jennifer kalla dem för “Spökjägarna”.
Allt började i Maj det här året.
Inlägg publicerat 16 Maj 2024 av Johan Karlsson
Beskrivning:
“Speciellt rådjur det här, undra vad som kan ha hänt. Vi ska kolla på detta vidare.”
Bild:
En bild på ett rådjur som ligger nere i ett dike i skogen. Kroppen är allt ifrån normal. Benen ser ut att vara dubbelt så långa än som de ska vara och kroppen ser helt utdragen ut, som att man har kavlat ut rådjuret i en stor press. Runt munnen på rådjuret var det även massor av blod, men endast runt munnen. På kroppen fanns det inget blod.
Inlägg publicerat 13 juni 2024 av Peter Hansson
Beskrivning:
“Konstigt, vad mer kan jag säga.”
Bild:
En räv som hade övernaturligt långa bakben, kroppen var också utdragen. Räven var dock i övrigt fin med lysande orange färg. Djuret hade inte legat så länge. Endast runt munnen fanns det blod.
Inlägg publicerat 16 juli 2024 av Johan Karlsson
Beskrivning:
“Jag har varit naturälskare och spenderar mitt liv ute i skogen hela mitt liv, men något liknade har jag aldrig tidigare sätt. Om någon vet vad som kan ha hänt, ber Gullspångs jaktförening om omedelbar hjälp.”
Bild:
Bilden föreställde en hare, helt vanlig i storlek, vacker päls och inga fel alls om man bara kollade på kroppen. Det som stack ut på djuret var att huvudet helt saknade skin, eller rättare sagt, helt saknade kött. Från halsen till nosen saknade haren allt kött och skin på hela huvudet. Det enda man kunde se var skallen och tänderna. Det såg ut som att någon hade noggrant skalat harens huvud med kniv och tagit bort allt som inte var ben.
Senaste inlägget publicerat för tjugo minuter sedan.
Inlägg publicerat den 8 oktober 2024 av Stig Brandfält
Beskrivning:
“Det finns något i dem här skogarna”
Bild:
Det var en Tax-hund som låg på en gräsmatta. Kroppen såg felfri ut och pälsen lyste i månens sken. Men såklart var det något som var fel, Taxens huvud, likt haren saknade helt kött och hud. Ända från halsen fram till nosen såg man endast hundens skallben.
Jag började på direkten må illa och önskade att jag aldrig hade gått in på deras inlägg nu ikväll, helst ville jag aldrig någonsin se en sådan bild. Jag stod ute och det var minusgrader, min hjärna hade dock så mycket annat att fokusera på än kyla.
Jag gick tillbaka in på Jennifer meddelande och svarade kort tillbaka.
-I natt kommer jag inte sova gott.
Jag sprang in i huset och gick upp för trappan till mitt rum. Jag la mig i sängen och släckte alla ljus i rummet, det hjälpte inte. Utanför fönstret såg jag skogsbrynet som lystes upp av fullmånens starka sken. Där inne i skogen finns något, som nu visar sig.
Hela mitt liv har jag vetat att det var något märkligt med den där skogen. Djuren var mer aktiva än vanligt. Fåglarna kvittrade högre, rådjuren skällde starkare och träden växte snabbare. Något var bara inte rätt.
Dagen efter rullade på som vanligt. Jag började dagen med en runda hos kaninerna. Jag hade försovit mig lite och hann därför knappt se någon av dem. I skolan var det också lugnt, lite för lugnt. Jag fick ständigt en konstig känsla av att alla visste, att alla hade sätt den där bilden på taxen, men att ingen vågade prata om det. Att ingen vågade ta initiativet och prata om vad som faktiskt bodde i skogen som vi alla hade växt upp bredvid. Det slutade med att ingen av oss prata, varken om gårdagens inlägg eller något annat, allt var bara lugnt. Jag var inte ensam om att uppmärksamma detta obehagliga lugn. Min kompis Kasper kallade det för “Lugnet innan stormen”.
När jag kom hem fortsatte detta lugn. Mina föräldrar kom hem senare än vanligt, och jag spenderade min fritid efter skolan på mitt rum. Därför hann jag knappast träffa dem den dagen.
Lugnet upphörde dock när jag kom på att jag behövde gå ut till kaninerna lite senare än vad jag egentligen skulle. Likt dagen innan tog jag på mig min dunjacka och mina trasiga skor. Månen lyste upp min väg till “tjejerna”. Jag klev in i garaget och tände lampan. Bilden jag såg framför mig kommer jag aldrig glömma, aldrig.
Helga låg i ett hörn. Hennes bakben var dubbelt så långa som vanligt och kroppen såg utdragen ut, nästan som att någon hade tryckt henne genom ett strykjärn. Runt hennes mun var det blod, bara runt munnen. Hon låg raklång, så jag såg tydligt hela hennes kropp.
Min kropp blev helt paralyserad, som en staty. Försiktigt vände jag huvudet mot andra sidan av buren. Där låg Blomma, Helgas bästa vän. Blommas kropp var som vanligt och pälsen var helt blod fri. Men huvudet, huvudet saknade allt skin och kött och det enda jag såg var hennes skallben. Framför mig låg nu mina två barn, mina älskade barn som jag hade tagit hand om ända sedan de var små.
Jag sprang ut och kippade efter luft. Tårna brände bakom ögonen och jag befann mig i fullständig panik. Jag gick fram till Björnes bur för att kolla om han var oskadd. Han såg helt normal ut, hans ögon blängde på mig med en blick som visste att något var fel. Han visste dock inte att hans tjejkompisar låg livlösa några meter bort från honom.
Plötslig fick jag en brännande känsla på nacken, som att någon iakttog mig bakifrån. Jag vände mig om och skådade en man som stirrade på mig med en obehaglig blick. Han hade något hängande ner för axeln. Mannen tog några steg närmre.
-Hej? Vem är du? Frågade jag försiktigt medans jag torkade bort tårarna från kinden.
Mannen fortsatte att gå mot mig med bestämda steg, det var då jag såg att han hade ett hagelgevär med sig.
-Har det kommit till dig? Har något dött? Frågade han.
Jag förstod direkt vad han menade men jag vågade inte svara, jag kunde inte svara. Det kändes som att någon tryckte ihop mina lungor så att jag inte kunde uttala några ord.
-Förlåt, jag är en jägare, kanske borde sagt det från början.
-Jag heter Stig, Stig Brandfält, och jag tror jag vet vad som har dödat min hund.
Jag kände mig trygg, någon kunde förhoppningsvis hjälpa mig. Trycket från bröstet försvann när mannen presenterade sig.
-Det är mina kaniner, dem är döda, svarade jag.
-Går det bra om jag får se dem? Frågade mannen.
Han ställde sig bredvid mig och vi gick försiktigt in i garaget där Helga och Blomma låg livlösa. När jag tände ljuset kunde jag närmre undersöka hans utseende. Mannen såg ut som en helt vanlig äldre jägare. Han hade mörka kläder på sig och en tjockare jacka. Det var dock något märkligt med hans tänder, dem var svagt röda. Som att han hade ätit någon rödbeta eller likande.
Vi stod båda och kollade på kaninerna. Inget hade hänt med dem, båda låg i var sina hörn. Mannen gick först fram till Blomma och efter det till Helga.
-Jag är inte helt säker på det jag säger, men jag har en hypotes om att vad detta kan vara, sade han medans han undersökte Helga med sina händer.
-Efter att jag hittade min hund igår i likande form som din andra svarta kanin var jag säker på att det var något konstigt som gömde sig i skogen, något som jag aldrig sätt förut.
Mannen avbröt sitt uttalande och försökte långsamt vända på Helga.
-Jag har kollat i böcker sen 1800-talet, och i en av de gamla texterna stod det om en sjukdom där djur och människor förvandlades till “mördarmaskiner” med långa ben, avlång kropp och vassa tänder. Jag är inte säker på om det är en parasit eller något annat, men jag är ganska säker på att det är just det som har kommit till våran skog.
Jag stod bakom honom och skakade av rysningar medans jag försökte fånga upp det han sade till mig.
-Det stod också om att ett djur som hade blivit smittat hade ett mål, att bli friska igen. Det finns bara en utväg. Den smittade behöver döda ett annat djur på detta hemska sätt för att bli fritt.
-Så hon kommer bli vanlig igen? Frågade jag.
Han vände sig om och kollade på mig, blicken jag fick var oklar.
-Vad jag har förstått det som är dem bara i koma efter att de har dödat, och imorgon borde hon vara som vanligt.
Mannen ställde sig upp, rättade på sitt gevär och gick ut. Jag kände mig svimfärdig och behövde därför sätta mig på stolen i garaget. Jag satt där länge, böjd med huvudet ner i händerna.
Plötsligt vibrerar det till i fickan. Jag vaknade till och tog fram mobilen. Det var Jennifer som hade skickat ett meddelande.
-Det är något konstigt som händer med Sally, jag tror jag får åka in till Veterinären.
Sally var en gammal hund som levde på övertid. Medelstor med vit päls. Hon hade till och med en egen medicindoserings ask som höll henne vid liv. Mestadels av dagarna spenderade hon liggandes i soffan, hon var verkligen ingen aktiv hund.
Jag visste på direkten vad det kunde vara, det har kommit till henne. Det fanns ingen tid att förlora. Jag sprang ut från garaget och fortsatte vidare mot Jennifer, hon bodde bara några hus bort på andra sidan gatan. När jag kom fram till dörren steg jag rakt in utan att knacka.
Det första jag såg var Sally i vardagsrummet, hon stod på två ben och lutade sig mot vägen. På andra sidan rummet såg jag Jennifer, helt likblek. Sally hade inte märkt att jag var där, hon stirrade rakt på henne. Jag började vifta med händerna för att Jennifer skulle komma till mig, hon var i fara. Jennifer började sakta gå emot mig, helt ljudlöst. När hon kom fram till mig hade Sally nu sätt mig, hon började morra. Bredvid dörren fanns en toa. Jag tog tag i Jennifers arm och drog in henne på toan medans Sally gjorde ett utfall mot oss. Jag låste dörren. Jennifer blev helt stum och fick endast ur sig korta fraser.
-Vad. Är. Det. Där?
Vi kunde höra hur Sally gick utanför, ljuden hon utgav var allt ifrån lik en hunds. Jag berättade allt för Jennifer, allt som jägaren hade berättat för mig. Vi båda lutade oss mot en väg, båda med tårar i ögonen. Jag fick många gånger stanna upp för att hämta andetag. Precis när jag slutade prata kom jag på att jag hade glömt att stänga ytterdörren innan vi gömde oss. Det var tyst, helt tyst i hela huset. Det enda man kunde höra var våra andetag. Förmodligen hade Sally sprungit ut och letat efter ett annat byte.
Vi öppnade toa dörren och kikade ut. Det låg två gestalter ute på vägen som lystets upp av gatubelysningen. Vi gick ut ur huset för att närmare undersöka vad det var. På vägen låg Sally och en katt. Katten hade inget skinn eller kött på huvudet, från nosen till halsen. Bara ben. Sally låg några meter bort.
Jennifer vände sig om och brast i tårar. Efter en stund flyttade vi på Sally och la henne i Vardagsrummet, Sallys kropp var så lång att den nu tog upp hela soffan. Det tog oss någon timme att städa upp allt och begrava Blommas och Kattens kroppar.
Ingen av oss två kände ingen den mördade katten, så vi hoppades på att den kom långt här ifrån, som hade råkat hamna här. Vi kom överens om att ingen av oss hade sätt, hört eller gjort något.
Dagen efter fylldes nyhetsrubrikerna med “Död man hittad i Gullspång” och när man läste noggrannare i artiklarna stod det om hur mannen såg ut när han hittades.
“Den äldre jägaren saknade helt hud och kött på hela huvudet, det var endast en skalle som satt fast i resten av kroppen.”
Det måste ha varit en hemsk syn för de stackars pensionärerna som hittade honom på sin morgonpromenad. Mannen var en av de fem medlemmarna i Gullspångs jaktförening.
Det fanns en misstänkt, som enligt polisen och myndigheterna var den som med största sannolikhet stod bakom detta horribla mord. Den misstänkta var Stig, Stig Brandfält som enligt DNA bevis var den sista personen som träffade den nu döda mannen. Det blev inte heller bättre när Stig Brandfält inte var i Gullspång när Polisen gjort undersökningar i hans hem, och man misstänker att han troligtvis redan flytt ur landet.
Både Sally och Helga var nu helt som vanligt. Sally var igen den gamla tiken som spenderade sina dagar på soffan och Helga var igen den stora sociala kaninen. Jag ska dock inte ljuga, det var lite svårt att kolla Helga i ögonen efter det hon har gjort, även fast det inte var hennes fel.
...
Det har nu gått mer än ett år sedan dessa händelser och livet har gått tillbaka till det normala. Inga mer obehagliga inlägg från jaktföreningen och inga mer rädda människor. Allt har fallit i glömska.
Jag är på en promenad ute i min barndoms skog. Det är varm-vår och solen lyser på fint. Allt som i mars började växa efter den låga vinterdvalan har nu verkligen tagit sin form. Gräset har växt högt och buskarna täta.
Mitt i allt känner jag en bekant brännande känsla på nacken, som att någon kollar på mig bakifrån. Jag vänder mig om och ser ett stort och ståtligt rådjur som stirrar på mig med sina svarta ögon. Jag stannar till. Rådjuret reser på sig och ställer sig på två ben. Kroppen är avlång och bakbenen är nästan dubbelt så långa än vad de ska vara. Den ser nästan ut som en människa.

Skriven av: Milosz Wojcik