I Blod

I blod
Amelia Malm

Vätskan som rinner ner till min mun är en blandning av salt och järn. Att fästa blicken är något jag upplever svårt, kanske beror det på mina ögonlock som oupphörligen har en lust att stängas. Mitt huvud vilar mot den hårda kakelväggen medans den starka badrumslampan bländar mig. Jag hör hur han bankar hårt på den låsta badrumsdörren, skriker hur han ska skada mig, mer än vad han redan gjort.Var det verkligen detta jag önskade mig när jag ville ha en större och starkare man. Mina andetag är tunga och snabba, och medans min syn sakta blir svart hinner jag kort reflektera över den smärta jag känner.
Ljudet har tystnat. Den röda vätskan som tidigare varit utspridd över hela min kropp har torkat, på vissa ställen spruckit. Nu är min kropp bara en färgad kropp. Många skulle undra varför jag inte sprungit, jag själv undrar varför jag inte har sprungit. Men utan en destination att springa till är ett sådant beslut mycket svårt att ta. Jag pressar både fötter och händer mot golvet, känner hur smärtan skär in i min kropp. Medans jag sakta försöker ställa mig upp utbrister jag i gråt. När tårarna nått mina nyckelben känner jag hur de skär in i min hud. Badrumsspegeln visar mig endast en liten del av min sönderslagna kropp.
Jag tar tag om vredet och ut från dusch stycket forsar vatten många grader kallare än min kroppstemperatur. Jag studerar hur vattendropparna med en hög kraft träffar golvet för att sedan studsar vidare och träffar mina tår. Jag höjer värmen, tänker att jag då kommer kunna befinna mig under vattnet längre. Jag ställer mig så att vattendropparna först träffar mitt huvud, för att sedan rinna ner till resten av min kropp. Jag kan inte säga vart jag känner smärtan, om det är i mitt ben eller min arm, den finns överallt. Medans de första dropparna som varit i kontakt med hela min kropp når golvet, ser jag hur vattnet färgas rött. Jag färgar vattnet för att min kropp ska kunna vara ren, så inte någon kan se att min kropp en gång varit färgad. Kroppen läker och blir i sitt normala skikt igen, varför är det inte lika lätt för hjärnan att läka. Varför ska såren på utsidan ha en läkningsprocess på några veckor när såren på insidan blir kvar betydligt mycket längre, och i vissa fall inte försvinner förens ens själ lämnar ens kropp.
Jag sätter försiktigt ned mina fötter på det i jämförelse med mina fötter, kalla kakelgolvet. Jag tar tag om handduken där mitt namn finns påskrivet, det hade varit en födelsedagspresent från han som är mycket större och starkare än mig. Medans jag aktsamt torkar min blöta kropp känner jag exakt vart min hud har öppnats upp av hans hårda näve. Trots den skada han har gjort mig skulle jag aldrig få för mig att göra honom illa, inte ens om det handlade om liv och död. Jag stirrar länge in i spegeln, betraktar noggrant hur mitt ansikte ser ut som något ett barn skulle beundras av vid tolvslaget på nyår.
Jag tar ett försiktigt grepp om handtaget till dörren och trycker sakta neråt. Med ett litet ljud öppnas den, jag lyssnar noggrant, det är ljudlöst. Framför mig ser jag en matta vars fläckar är röda. Jag ställer försiktigt ner min högra fot utanför badrummet och hör hur trägolvet ger av sig ett svagt knarrande. Att jag har behövt gå vaksamt i mitt egna hem har blivit en vana, jag gör allt för att han ska fortsätta sova. Jag kollar in i vardagsrummet, där några vodkaflaskor och öl står på bordet tillsammans med resterna av vad som igår fick bli vår middag. På den begagnade dovt gröna soffan ligger en naken man, en man som jag en gång velat kalla för min man. Han förväntar sig antagligen att det just ska bli så en gång i framtiden, men det är endast fantasier och falska hopp skapade av lögner. Att vi en gång ska ha det bra, gifta oss och skaffa barn, knappast.
Jag gör som jag alltid brukar göra efter han varit våldsam mot mig, tar på mig kläder, försöker sminka över mitt skadade ansikte, städar undan allt som kan påminna mig om gårdagen, lagar frukost åt oss båda, väcker min pojkvän och framför allt, låtsas som om inget har hänt. Tillsammans, knäpptysta, sitter vi och äter varsin smörgås med ost medans vi båda stirrar in i Tvn. Jag vill tro att det enda som han känner just nu är ånger över gårdagens handlingar, det är nog en överskattning.
Denna man kommer döda mig. Denna man kommer avsluta mitt liv med sina bara händer, jag har blivit så van att jag bara vill få det överstökat. Döda mig, se till att jag lämnar denna värld klädd likadant som när jag kom in i den, i blod.

Skriven av: Amelia Malm