I dom djupaste skogar

"Vi är framme! Aurora vakna!" Jag öppnade långsamt mina ögon och kände den där alltför välbekanta känslan utav en dregelstrimma som slingade sig sakta nerför mungipan. Min äldre bror kollade snett på mig och gjorde ett inte alltför diskret tecken att jag skulle torka mig om munnen. Jag är 22 år men blir behandlad som 2, tror han inte att jag känner att det är blött på kinden? Min yngre bror pekade på mig och småfnissade lite, jag log och lipade mot han vilket han tyckte var hysteriskt roligt. Bildörrar öppnades och frisk vårluft kom in i den kvava bilen. Jag drog ett djupt andetag och ruskade på huvudet för att piggna till. Vart var vi igen? Ja just det, familjeresa upp till fjällstugan...Åh så roligt.
Jag vet inte riktigt varför jag tackade ja på att följa med, naturlivet har aldrig riktigt varit min grej. Visst campa och så kanske kan vara kul, om det finns en cocktailbar och en hunk med sexpack som värmer min sovsäck. Nej tacka vet ja boxvin med mina vänner hemma i staden med allt liv och brus. Det var läskigt tyst här ute i skogarna och jag gillade det inte! Varför lät jag mig övertalas till detta? Visst det var väldigt länge sen vi alla i familjen gjorde någonting tillsammans, och jag kunde inte säga nej till mina föräldrars hoppfulla ansikten. Men ingenting att göra åt nu, det är ju bara två nätter. Jag släpade mig sakta ut ur bilen med handväskan och ryggsäcken som var fylld med böcker och tidningar. Vi alla hjälptes åt att bära in all packning, vilket var väldigt mycket för bara 2 nätter. Jag rynkade ögonbrynen och kollade på mamma "Mamma, varför har vi så mycket mat? Vi ska inte stanna i en vecka" Min mamma kollade skyldigt på mig och suckade "Maria och Kenneth kommer med Albin och Sofia, förlåt att jag inte berättade tidigare" Jag spärrade upp ögonen. "Fantastiskt." mumlade jag med ihopbitna käkar och tog tag i en matkasse och gick in i stugan. Jag har alltid haft svårt för Kenneth, Maria och barnen är helt ok men Kenneth var en människa jag inte kunde tåla. En pompös självgod idiot med lite för glidande ögon på mig. Det gav mig alltid kalla kårar, men mina föräldrar verkade alltid ha trevligt med dom. Jag fick försöka att gömma mig så mycket som möjligt.
Jag genomled en middag med allihop, skyndade mig att äta upp och sa inget mer än dom vanliga artighetsfraserna. Jag plockade undan min disk och gick bort till mitt och mina bröders rum och stängde in mig resten av kvällen. Jag tog på mig mina stora hörlurar och stängde ut ljudet utav Kenneths självgoda skratt som ekade i hela stugan. Den ljuva jazzmusiken fyllde mitt huvud och fick mig att glömma ett tag. Jag tog upp ett ritblock och började kludda lite. Ensamtid är min absoluta favoritid. Jag försvann in i mig själv en stund och märkte inte hur tiden fort slank förbi. När jag kollade upp nästa gång hade solen gått ner bakom fjällbergen och lämnade efter sig ett vackert orange sken som lyste upp alla ängarna runtom. Det var väldigt vackert här, det kunde man inte förneka. Alla vildblommor hade precis börjat slagit upp och gräset började återfå sin mustiga gröna färg. Vår ljuvliga vår som jag har saknat dig, tänkte jag och suckade leeende. Just då öppnades sovrumsdörren och in steg Kenneth hållandes ett glas rödvin i handen. Och genom glansen på hans ögon var det där nog inte hans första glas heller. Jag drog av mig hörlurarna och drog på ett sånt fejkat leende så det måste ha sett påmålat ut. "Hej Kenneth, är det något särskilt?" Kenneth var nu inte en liten man, den där ölmagen har han nog jobbat på ett tag. I mina ögon var han ett praktexemplar på en man som nog hade sett bra ut i tidig ungdom, men sen upptäckt alkhohol och nikotin. En stor snusprilla under läppen såg till att han fick extra mycket intryck utav gubbslem. Jag rös försiktigt. Kenneth log så man såg snus rinna längs med tandraden "Nej tänkte bara kolla att allt var ok med dig, du har varit borta en stund nu." Jag behärskade min impuls att köjas och svarade "Nej jag fick bara en sån huvudvärk efter bilresan så ville få vara för mig själv en stund" Kenneth kom närmare mot sängen jag satt i, och slog sig sedan ner oinbjuden bredvid mig "Vad har du där då?" Sa han lite slött och pekade på mitt skissblock. "Åh bara lite kludd, ingenting jag gärna vill visa upp" sa jag och gömde undan skissblocket under kudden. Kenneth fnissade lite småfull och jag kollade beskt på han. "Vad?" sa jag och spände ögonen i han "Nej Aurora du är bara gullig du! En riktigt fin tjej!" Sa han och kollade på mig och log. Hans andedräkt stank..hela han stank "Tack." Sa jag ganska uttrycklöst. Han såg lite förnärmad ut. Ja vad trodde han? Att jag skulle ställa mig på knä och tacka snälla farbrorn så mycket för dom fina komplimangerna. "Aurora, du borde verkligen inte se så sur ut hela tiden, det förstör ditt ansikte!" Sa Kenneth och drack upp sista slurken i vinglaset. Han ställde ner glaset på golvet vid sängen och vände sig mot mig "Och sträck på dig lite, du har så dålig hållning." Han tog tag mig om axlarna och rätade upp mig i en postion som behagade han, och när han drog tillbaka händerna drog dom misstänkstamt länge på min hud. Jag har aldrig gillat beröring utav människor jag inte känner bra, och detta fick mig att koka över. Jag såg vart hans händer var påväg nånstans över min tubtopp. Jag fick panik och slog till med en rak höger, visserligen inte en särskilt stark men tillräckligt för att få han att stanna upp. Jag sprang ner mot hallen och i ren skär panik tog jag mina tygskor och jeansjacka och slängde upp dörren. Jag hörde min mamma ropa i bakrunden, men jag hade sådan panik i mitt huvud så jag fortsatte springa, springa mot stigarna i skogen.

Jag stannade efter ett tag, hade svårt att andas. Tårarna rann efter ansträningen och svetten började sippra fram. Jag stannade en stund och tog igen andan, kollade mig omkring. Vart var jag? Hur långt hade jag sprungit? Det var mörkt nu så det var svårt att se vad som fanns omkring mig. När det började gå upp för mig att jag var ute i skogen på kvällstid så frös jag till i kroppen. "Skit!!" fräste jag ut mellan tänderna och kollade mig omkring fort. Från vilket håll hade jag kommit ifrån? Allt såg likadant ut. Jag ställde mig rakt upp och la händerna bakom nacken och försökte tänka, vart hade jag kommit ifrån? Tiden gick och det började bli mörkare. Och jag började få lätta panikänslor. Jag har aldrig gillat mörker, är fruktansvärt lättskrämd med. En Gök hoade långt bort och fick mig att hoppa högt. Vad ska jag göra!? Tårarna började rinna och jag snyftade högt. Jag satte mig mot en trädrot och lutade mig bakåt. Jag började huttra ganska hårt, det började bli väldigt kallt. Varför tog jag inte en tjockare tröja eller jacka? Nåja inget att göra åt nu, jag la mig ner i fosterställning och försökte göra mig så liten som möjligt. Jag måste vänta tills det blir ljust igen, jag kommer aldrig hitta vägen tillbaka nu.
Jag låg länge och bara lyssnade, huttrade och grinade. Väntade på att sömnen skulle komma. Sakta men säkert började jag slappna av mer och mer i kroppen, och ögonlocken vart tyngre. Göken lät fortfarande långt bort, det kändes ganska tryggt. Jag märkte inte riktigt när jag gled in i sömnen men skönt var det. Men den natten drömde jag så besynnerligt, det kändes så äkta men ändå inte..
"Backa sa jag! Den där kan vara farlig! Och prata inte så högt den kanske vaknar." Ett fascinerande instämmande mummel hördes i bakrunden. Det var alla möjliga slags röster. Vissa lät som vanligt, medans andras lät som något uråldrigt och andras som en viskning i vinden. "Lefton, är det verkligen en människa? Hur har den kunnat korsat våra barriärer?" Sa en liten kvinnlig röst. Den första stämman svarade, det lät som någon äldre "Jag vet inte Virja, men detta är mycket allvarligt. Det var längesedan en människa har kommit in på våra domäner.Och ni kommer ihåg vad som hände senast?" en kör av instämmande röster och mumlanden hördes. "Så vad gör vi med den?" Sa en ganska grummlig röst. Den äldre svarade igen "Absolut ingenting såklart! Och hoppas att den ger sig av utan att upptäcka oss. Ingen får ta någon slags kontakt med människan här och vi får hoppas att den ger sig av utav sig själv." Jag gillade inte riktigt hur rösterna pratade om mig, jag vart ganska arg faktiskt. Ett stort fasansfullt skri hördes och en smäll "Håll tyst din dåre! Den vaknade nästan!" Sa den där gamla rösten igen, den lät ganska arg nu "Men..Men den rörde mig nästan! Såg du inte det! Den skulle ta mig! Och inte behövde du slå mig så hårt Lefton!" Sa en ganska pipig röst. Vad jag nu uppfattade måste vara Lefton svarade "Den rörde sig i sömnen, säkert pågrund utav din vidriga odör." Ett lågmält skratt hördes lite överallt. Lefton sa nu ganska myndigt "Gör nu som jag säger! Låt människan vara så blir vi alla lyckliga. Väck den inte, närma den inte! Nu ger vi oss av innan solen kommer upp och vi blir alltför synliga för den." En massa mumlanden, protester och frågor hördes. Rösterna dog sakta ut och sedan vart det helt tyst.
Slut på del 1.Del 2 kommer snart.

Skriven av: sara