I dom djupaste skogar, del 3

Jag vet inte riktigt vad som hände medan jag var utslagen. Jag kunde erinra mig händer som tog tag i mig, lyfte mig. Jag kunde uppfatta dimmiga röster men jag var för trött för att orka lyssna på vad dom sade. Jag dör nu, tänkte jag. Jag dör och ingen vet vart jag är, förlåt mig.

Jag måste visst ha svimmat igen, för mitt medvetande började sakta komma tillbaka och jag kände mig varm, men inte febervarm. Utan sådär härligt varm som man blir hemma under sitt täcke med tända ljus. Jag kände lukten av en brasa. Var jag tillbaka i stugan? Hade jag blivit hittad? Jag slog fort upp mina ögon och såg bara ett dunkelt mörker, mina ögon vande sig och jag såg nånting som liknade ett stentak. Jag hörde det svaga sprakandet från en brasa, det luktade väldigt gott. Och jag hade någon sorts fäll på mig, den var så skön så jag nästan somnade om igen. Febern och förkylningen gjorde det svårt att fokusera blicken och jag gav ifrån mig ett lågt stönande. ”jasså är hon vaken nu?” Sa ett djup brummande röst. Jag vart så rädd så jag flög upp och slog huvudet i stentaket, det var mycket närmare än vad man trodde. Jag slängde mig ner igen i bädden jag låg i och höll mina händer för pannan. Herregud så ont det gjorde! Jag skrek till och tårarna sipprade fram igenom mina hårt igenstängda ögon. ”Men ojojoj! Gick det bra för hon?” Sa en mer feminin röst, men lika brummande. Det gjorde så ont så jag fick inte fram ett ord, jag bara gnydde ur några ljud och la mig i fosterställning mot vad jag trodde var väggen. ”Såså får se på hon” sa den där feminina rösten och och ett par fasta, stora händer lades på mina. Oj så varma dom var, och stora. Händerna tvingade varsamt ner mina från pannan ”nej men se hon blöder ju. Torild! Ta lite vatten från krukan och ett kläde, vi måste tvätta av stackars hon” Jag började tvinga upp mina ögon, vilka var jag hos? Genom den lilla springa jag fick upp kunde jag vad jag trodde var en kvinnogestalt stå med ryggen mot mig. Hon, om det nu var en hon. Var lång och bred, nästan samma form som en sten. Hon hade en simpel tygklänning på sig med ett ännu simplare förklä knytet runtom hennes midja. Långt brunt hår som räckte ända ner till hennes ben och nedanför klänningens slut kom det ut en … nej.. Jag skrek igen och satte mig upp hukande den här gången så jag missade taket och försökte fanatiskt klämma mig in så långt jag kunde mot väggen. Hon vände sig om och ett lika rundat ansikte som kroppen syntes. Stora öron stack ut ur sidorna med massa guldringar i och en stor näsa med en stor guldring där med. Snälla bruna ögon kollade förskräckt mot mig och hon hyschade mig hög. ”Är hon inte riktigt klok, sluta skrik som om du har sett bäckahästen själv!” Jag hade stora uppspärrade ögon och kollade förskräckt på henne ”Du..du.. du har en... en svans” Hon flinade och fnittrade ganska okvinnligt till ”klart som attan att jag har en svans, vad annars ska ett troll ha?” Jag stannade upp i min panik och kollade på henne allvarligt ”Vart är jag? Vilka är ni och vad har ni för sjuka fetischer ni tänker utsätta mig för?” Hon kollade på mig med rynkade ögonbryn. Just då kom en ännu större gestalt runt mot bädden bärandes på en liten brun kruka och ett beige klädstycke. Detta måste vara en man, för han var om möjligt ännu bredare än hon och hårigare. Han hade lika långt brunt hår och med lika många ringar i öronen. Samma breda näsa fast med två guldringar, en i vardera näsborre ”Vilket förbannat liv ni för, vad händer?” sa han med en röst som kunde ha skakat om berg. ”Jag vet inte Torild, hon pratar massa strunt som jag inte förstår, människoprat du vet” Han nickade förstående och räckte fram krukan och klädstycket till kvinnan. Hon tog emot dom och hällde försiktigt över vatten på klädstycket och började närma sig mig. Jag tog tag i fällen jag hade över mig och flämtade. ”Såsåså icke ska hon vara rädd inte, se hon blöder se. Och jag vill inte förstöra min bästa björnfäll med massa människoblod på se!” Hon försökte le vänligt mot mig men det leendet kunde ha skrämt vilken vuxen karl som helst. Jag kände mig försiktigt över pannan och kände varmt blod sippra över pannan. Ja det var ju ett hårt slag jag hade . fått. Jag lät sakta fällen glida ner och kvinnan satte sig bredvid mig försiktigt i bädden och började badda min panna. Jag jämrade till, usch så det sved. ”Såsåså inte ska hon gnälla se, se det var ett litet sår se. Ingenting att grina över.” Jag kollade upp på denna ofantligt stora kvinna och mötte hennes bruna ögon, och fann bara vänlighet i dessa ögon och bestämde mig för att det nog inte var någon fara. Jag lät henne tvätta rent mitt sår och det var mycket tyst i kammaren vi satt i, elden sprakade till då och då och doften av brinnande ved och jord gjorde mig ganska så tung i huvudet.
”Vart är vi?” frågade jag igen denna gången lugnare medans kvinnan tvättade rent det sista blodet som hade droppat ner på mina händer. ”Hon är under jord se, i den finaste jordkammaren som någonsin existerat.” sa mannen med den otroligt brummande rösten, och en väldig stolthet kunde höras i den där meningen. ”Under jorden?” sa jag bryskt och mannen svarade ”Ja se hon är nu i trollahem och då finns det ingen bättre än under jord. Tyst och fuktigt, och man slipper den där förbaskade solen!” Jag kollade först på honom med uppdragna ögonbryn och en väldigt skeptisk blick i ögonen och sedan på henne och sa ”Vilket psyksjukhus har ni två funnit varandra och rymt ifrån?” Kvinnan kollade på mig förvånat och började småskratta lite nervöst. Hon hade tvättat bort allt blod och ställde sig upp, båda två var otroligt stora! Hon kollade på vad jag nog tror var hennes make nervöst och började gå bort med krukan och klädstycket med den där läskiga svansen i släptåg. Den såg ut som en död orm. Jag kollade på mannen och han suckade djupt och drog åt sig en pall som stod på andra sidan bädden. Han satte sig framåtlutad mot mig och jag kunde se hans ansikte tydligare. Det var mer annorlunda än hennes. Hans ögon var vattnigt gråa och han hade en ganska skarp tand som stack ut från överkäken. Men annars samma rundliga form och utstickande öron. ”Om jag frågar hon först vad hon kallas?” Jag hostade ganska hårt och huvudet sprängde men jag klämde fram ett svagt ”Aurora, och du är Torlid?” Jag mötte hans blick och hans höll kvar min ”Ja se det är vad jag kallas. Så se Aurora, vad vet du om oss troll?” Jag skrattade till lite lätt. ”Ja, ni samlar guld i berg, stjäl nyfödda barn och byter ut dom mot era egna, ni håller jungfrur tillfångtagna och jo... ni existerar inte” Torild höjde sitt buskiga bruna ögonbryn och kollade ganska bistert på mig. ” Guld är en svaghet det kan jag se till att hålla med om. Och det där med nyfödda är bara massa trams. Precis som ni människor har era defekta sinnen bland er så har vi med. Vissa troll föredrar människornas yttre skönhet eller är helt enkelt sura på dom och vill hämnas. Och jungfrur HA! Vilket massa trams! Men en sak ska du vet Aurora. Vi finns!” Torild vände sig om och höll upp sin tjocka håriga svans och slängde upp den bredvid mig på bädden. Jag skrek lätt till och Torild skrattade. ”Såsåså det kommer inte bita dig, det är en del av mig. Ta på den om du vill” Jag andades fort och sa ”nejnej! Nejtack!” Jag kastade mig upp ur bädden och slingade mig förbi Torild som knappt hann reagera vad jag hade gjort. Jag slängde mig mot öppningen och försökte hitta en väg ut. Jag fick stödja mig mot alla väggar jag kunde hitta och hörde Torild ropa ”Unni nu spring hon se !” Jag fick panik och släppte taget från mitt skyddsnät väggen och började springa. Jag kom ut i ett runt rum med en lika stor brasa som brann i en urholkning i väggen. Unni som kvinnan nu hette såg förfärat på mig ”Nej men hon får inte vara uppe och gå nu, hon är allvarligt sjuk! Såsåså tillbaka i säng” Jag var utom mig av skräck och tänkte att om jag inte tog mig ut nu, kanske jag aldrig kom hem igen. Jag kollade mig snabbt omkring och såg någonting som liknade en dörr. Jag rusade mot den och öppnade. Solljus träffade mig i ansiktet och jag tog sats för att springa. Kallsvetten rann längs med min panna och rygg, såret i pannan dunkade, hela mitt huvud dunkade. Just som jag skulle ta mitt första steg upp mot ljuset krockade jag in i något. Det något skrek ”Din dumma dumma förbannade människa!! Usch vad du luktar!” Jag kollade ner ”Gils?” sa jag mycket svagt och frågande. ”JA vem fasen trodde du det var? Jag tappade all självkontroll och det svartnade igen för mina ögon. ”JA sedär där åker hon igen, dom där människorna tål ju ingenting!” Jag kände att jag föll igen och i sista stund fångade ett par stora trygga händer upp mig ”Tig pojk” Sa Torilds brummande röst. Jag kände solens varma strålar försvinna från mitt ansikte och in i grottan blev jag buren igen. Jag grät.

Skriven av: sara