I en annan av världar part 8

Adam

Muse dundrar ur mina hörlurar medan Sverige svischar förbi utanför tågfönstret.
Jag trummar lite med fingertopparna mot mitt jeanslår, minns irriterat Lasses min när jag och Lina lämnade huset för drygt två timmar sedan.
Han var inte speciellt glad över att jag skulle åka i väg och lämna Hanna ensam i huset.
Mamma fick påminna honom både en och två och tre gånger om att hon också kommer att vara hemma, men självklart dög det inte åt honom eftersom att hela familjen vet att mamma inte är att lita på när det gäller att hålla ordning.
Så tillslut fick Ylva rycka in och säga att dom inte ska riva stället.
Jag ger ifrån mig en djup suck.
Det ska bli riktigt skönt att vara hos farsan ett tag, han är antagligen den enda i vår trasiga familj som inte är ett komplett psykfall.
Lina stryker mig varsamt över kinden och jag drar ur hörlurarna, ser på den vackra flickan.
”Vad tänker du på?”, frågar hon.
”Att min familj är så totalt fucked up. Utom pappa då, honom är det fortfarande ordning på.”
”Det är väl inte så farligt?”, säger hon och ler mot mig.
”Jo, du märkte ju hur Lasse är... Och mamma har väl inte varit riktigt nykter på flera år.”
”Men tänk inte på det nu, älskling. Jag tycker om din mamma ändå och ser fram emot att träffa din pappa.”
Jag tar hennes hand och kramar den lite lätt, kysser hennes sköna läppar.
”Ska vi köpa något att äta? Jag är ganska hungrig och dom har riktigt goda baguetter här, det är liksom x2000 vi snackar om!”
Jag kan inte låta bli att skratta till lite, för hon är så jävla söt.
”Jo, vi borde väl göra det. Det är ju typ tre timmar sedan vi åt frukost.”
Vi reser oss från våra platser och går bort till bistrovagnen för att kolla in deras utbud.

Pappa möter oss på Centralen i Stockholm mitt bland alla stressade människor.
Han ser riktigt fräsch ut, som alltid, i en löst sittande skjorta och svarta jeans.
”Adam! Tjena killen”, säger han glatt och ger mig en snabb kram.
”Hej pappa! Kul att se dig.”
Det är som om en sten lyfts från mina axlar när jag är i hans närhet.
Trots att han fattade beslutet att flytta ifrån mig, så var det ett bra beslut eftersom att han varken var kär i mamma eller klarade av henne längre.
Jag klandrar honom inte för det längre, även om jag har varit både arg och ledsen genom åren, för nu har vi en helt fantastisk fader-son-relation.
”Jaha, det måste vara du som är Lina”, säger pappa och skakar hand med henne. ”Glenn.”
”Hej Glenn, trevligt att träffas!”
Pappa ler uppskattande först mot min flickvän och sedan mot mig, armbågar mig lätt i sidan.
”Det är ett riktigt kap du har skaffat dig här, va?”, frågar han skämtsamt.
”Garanterat”, svarar jag helt allvarligt och pussar Linas kind.
Vi packar in våra väskor i pappas bil och slår oss ner på varsitt lädersäte.
Det tar drygt en timma att åka ut till farmors sommarstuga som ligger någonstans ute i den Stockholmska skärgården där jag inte har koll på vad någonting heter.
Men det är ett riktigt fint ställe, huset ligger precis vid vattnet och det doftar friskt av något slags bräckt sötvatten som påminner mig om somrarna när jag var liten.
Ibland spenderade vi hela somrarna härute när mamma och pappa fortfarande var gifta.
Lina verkar också tycka om stället, och så fort vi har packat upp lite lägger vi oss ute på gräsmattan på en stor filt för att suga åt oss lite D-vitamin medan pappa lagar middag.
Efter en stor portion färskpotatis, flintastek och gräddfil med gräslök vill Lina ta ett dopp, så jag rusar in i stugan för att hämta ett par badlakan och kolla min mobil.
Jag har fått ett sms från min syster, glatt överraskad öppnar jag meddelandet.
”Tjena brorsan! Har ni kommit upp till skärgårdslandet än? Du, jag har ändrat mig. Säg till farsan att jag kommer upp till er i morgon eftermiddag om jag får ta med mig Ylva, vi känner för att komma bort från stan ett tag. Let me know when you’ve let him know. XoXo”
Medan jag läser smset vibrerar mobilen till och jag får ännu ett sms.
Jag blir minst sagt chockad när det står 1 nytt meddelande från Linnea på skärmen.
”Vad fan...?”, mumlar jag för mig själv, för det hade jag verkligen inte förväntat mig.
”Hej Adam. Jag vet inte riktigt varför jag hör av mig till dig... Jag vet att jag har sabbat allt och antagligen bränt alla mina broar. Men jag vill verkligen be om ursäkt. Kan vi ses och prata? Snälla?”
Jag går ur smset och slänger mobilen på sängen så fort jag har läst klart.
Inte en chans att jag svarar henne.
Jävla Linnea.
Hon borde fatta bättre än att bara skriva såhär och bedja efter allt hon har gjort.
Det gör fortfarande riktigt ont i mig när jag tänker på henne.
Och hon borde veta, speciellt efter vårt samtal hemma hos henne efter att hon hade dumpat mig, att jag inte riktigt pallar sådana grejer.
Så fort jag kommer ut på verandan och ser pappa och Lina vid bordet på gräsmattan bestämmer jag mig för att Linnea inte ska få förstöra den här tiden för mig.
Jag ska bara ha kul och ta hand om mig själv.


Hanna

Lasse ser på mig, hans ögon blixtrar.
Över hans arm hänger mamma, hon ber honom lugna ner sig.
”Släpp mig, Maria!”, gormar han och slänger till med armen så att mamma flyger halvvägs genom rummet och glider in i kylskåpet med ett ljudligt knakande.
”Ditt förbannade svin!”, skriker jag. ”Jag är trött på hur du behandlar mig, och framförallt är jag trött på hur du behandlar mamma!”
”Varken din försupna mamma eller ett luder som du förtjänar bättre!”
Inom mig sprakar det av raseri, jag är så arg att det kliar i mina fingrar och i mitt bröst slår mitt hjärta smärtsamt hårt.
”Lasse, om det inte vore för dig skulle mamma inte sitta där med sitt rödvin varje kväll! Jag skulle också supa skallen av mig om jag var tillsammans med dig!”
Hur arg jag än är på mamma för hennes oansvariga sätt att hantera saker och ting på så är det inte i närheten av vad Lasse får mig att känna.
”Varje jävla dag gör du livet surt för både mig, mamma och Adam. Du är en fet, äcklig snålfitta och jag önskar att du vore död!”
Jag hinner inte väja undan, Lasses knytnäve träffar mig rätt över vänstra kindbenet.
Chockat stapplar jag bakåt, mitt huvud pulserar, min syn flimrar.
Men jag är inte rädd, inte för Lasse, aldrig för Lasse.
Med ett skrik kastar jag mig över honom och börjar hysteriskt dunka mina knutna nävar mot varje kroppsdel jag kan komma åt.
Jag kan höra honom kvida till, antagligen lyckas jag träffa någonstans där det faktiskt gör ont, men det är inte lång stund som jag kan klamra mig fast vid honom.
Han är för stark.
Snart är det jag som ligger på golvet, han måste ha så gott som kastat iväg mig, för jag kanar över golvet och slår huvudet i en kökslåda.
”Lasse!”, skriker mamma, jag kan höra att hon gråter.
”Tyst!”, vrålar han tillbaka. ”Jag tänker gå nu, jag klarar inte av att befinna mig i samma hus som er två.”
Med stormande steg försvinner han ut i hallen, och snart är han borta.
Bredvid mig på golvet glider mamma ner, hon försöker ta min hand, men jag rycker åt mig den.
”Rör mig inte.”
Trots att det gör ont reser jag mig upp och stapplar in på toaletten.
Även om han inte träffade munnen så kommer det blod när jag spottar i handfatet och sköljer av ansiktet.
Över kinden har ett blåmärke redan börjat sprida ut sig, och trots att jag aldrig använder smink annars försöker jag desperat täcka över det med foundation och puder.
Men det är lönlöst, det blålila lyser igenom och skär sig illa mot min bleka hud.
Helvete.
När jag kommer ut från badrummet sitter mamma nedsjunken i fåtöljen med ett glas rött vin.
Jag är frestad att göra henne sällskap, men precis då ringer det på dörren.
Fan, det måste vara Ylva.
När jag sa att jag hade en fight jag var tvungen att ta så tror jag knappast hon tänkte på en sådan här fight.
Men jag kan inte gärna låta henne stå på trappen tills blåmärket försvunnit, så jag går för att öppna.
Ylva spärrar upp ögonen när hon får syn på mig, väskan hon har i handen faller ner på stentrappan.
”Vad i hela helvete..?”, väser hon. ”Var är det svinet? Hanna, var är han?”
Jag lyfter på ögonbrynet. Ylva reagerar inte riktigt som väntat.
”Hanna, var är Lasse? Jag ska slå ihjäl honom!”
Hon skakar framför mig, hennes händer är så hårt knutna att knogarna vitnar.
Jag tar ett varsamt tag om hennes armar och tvingar henne att se på mig.
”Han har åkt, Ylva. Och det går inte att döda honom, tro mig, jag försökte.”
Hon sjunker ihop.
”Slog..slog han dig?”
”Jag..”
”Ljug inte för mig. Slog han dig?”
”Ja, han slog mig, och jag slog tillbaka. Men så åkte han och mamma är tillbaka i fåtöljen med sitt rödvin.”
”Åh, min Hanna..”, säger hon och kysser min svullna kind mjukt.
För första gången på år låter jag tårarna som trycker på rinna över, och vi sätter oss ner på trappan, jag med huvudet nedborrat i hennes axel.
Hon lägger armarna om mig och håller om mig hårt.
”Har han..du vet..gjort det förut? Slagit dig?”, frågar Ylva och hennes ögon blixtrar till och svartnar igen.
”Det..det har väl hänt.”
”Men aldrig Adam..”, viskar Ylva. ”Det skulle jag sett.”
”Adam är utåt sett den enda lyckade i vår familj. Ha, tänk om mamma och Lasse visste om hur han egentligen lever sitt liv.”
Jag lägger armarna i kors och ser ut över gräsmattan.
”Ja, det vore något..”
”Men imorgon åker vi.”, säger jag.
”Berättade du för dom?”
”Nope, lite svårt, Lasse fick damp innan jag ens hann säga något.”
”Så vi bara sticker?”
”Ja. Kan vi sova hos dig inatt?”
Hon nickar, men flackar lite med blicken.
”Du är rädd för att din mamma ska få en hjärtattack när hon ser mig.”
Ylva skrattar.
”Lite så kanske.”
”Vet du, vi går upp till mig och så hjälper du mig packa medan jag försöker hitta något helt att ta på mig.”
Mamma har somnat i fåtöljen och tappat vinglaset som numera ligger i tusen bitar på parkettgolvet kan jag se när vi går förbi vardagsrummet, men jag orkar inte bry mig.
Hon får själv ta hand om det när hon nyktrar till, och då kommer jag redan vara borta.
Väl uppe på mitt rum drar jag fram en väska som legat under sängen och slänger den på sängen.
”Du vet vad jag vill ha med mig”, säger jag till Ylva.
Hon nickar och börjar packa.
Samtidigt letar jag besvärat igenom klädberget i min garderob.
Jag hittar ett helt, rött linne som jag inte använt på år och ett par vita jeans.
Linnet är lite för kort och man kan skymta min navelpiercing, men bättre än såhär kan jag inte.
Ylva vänder sig om och ser på mig, sätter handen för munnen och försöker dölja ett skratt.
”Alltså, mamma kommer fortfarande tycka att du ser ut som ett freak”, säger hon och tar av sig sin luvtröja. ”Här, ta den här. Och knäpp den.”
Jag skakar roat på huvudet och drar upp dragkedjan.
Ylva är nästan klar med packningen, och jag ser lite osäkert på henne.
Jag har en påse gräs gömd under madrassen som jag plockar fram, men när jag gör det ramlar den andra påsen ut, påsen med det vita pulvret, och glider iväg över golvet.
Jag slänger mig ner på golvet för att plocka upp den innan Ylva får syn på den, men hon sätter foten på påsen, rycker upp mig från golvet.
Hennes ögon är arga och oroliga på samma gång.
”Vad..exakt..är..det..jag..trampar på?”, fräser hon.
Jag sväljer ljudligt.
”Vill du verkligen veta det?”
”Nej, jag är inte dum”, svarar hon och böjer sig ner för att plocka upp påsen. ”Det är amfetamin, eller hur?”
Jag sätter mig på sängkanten och suckar.
”Ja, det är det.”
”Inte konstigt att du är vaken klockan sex på morgonen och orkar dansa omkring till California Paradise.”
Hon ser så besviken ut att jag nästan börjar gråta.
”Jag..jag brukar inte ta det!”, utbrister jag och slår ut med armarna.
”Jaså? Det här är..bara för mycket.”, säger hon och slänger påsen i mitt knä. ”Här, ta ditt jävla knark.”
Hon vänder ryggen åt mig och lutar huvudet mot garderobsdörren.
”Ärligt talat..älskling..”
Jag ställer mig upp och går fram till henne, men hon ryggar tillbaka när jag rör vid hennes nakna arm.
”Är det något mer jag borde veta?”, frågar hon kyligt och vänder sig om, hennes ögon glittrar av tårar.
”Nej!”, säger jag och känner hur mina ögon också fylls av tårar. ”Inget mer..”
Och det är sant, amfetaminet är det enda jag dolt för Ylva.
Hon sjunker ihop.
”Ylva”, säger jag desperat. ”Jag kan slänga det om det känns bättre, jag behöver det inte!”
”Jaså? Ja, det skulle kännas jävligt mycket bättre, även om jag inte vet vad jag känner just nu.”
”Har jag..har jag pajat alltihop? Är det..är vi slut?”
Hennes blick genomborrar mig.
”Nej, idiot. Det funkar inte så, för hur jävla dum du än kan vara ibland så är jag kär i dig.”
”Är du verkligen det?”, frågar jag osäkert.
”Ja.”, svarar hon kort och slänger ner en sliten t-shirt i väskan med packning.
”Ylva..”, säger jag varsamt och tar ett mjukt tag om hennes arm, hon ryggar inte tillbaka den här gången. ”Du vet väl att jag är..du vet..kär i dig med?”
Hon kysser mina läppar lätt.
”Ja, det vet jag. Därför så skiter vi i det här. Du behöver inte slänga påsen.”
”Vad ska jag göra med den då?”
”Packa ner den, kanske. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt.”
Jag lägger påsen i en socka och trycker ner den längst ner i väskan.

Adam

Sommareftermiddagen flyter på i ganska lugn takt och det passar mig.
Vi tar flera korta simturer eftersom att vattnet är ganska kallt, men ändå uppfriskande.
När det börjar bli för kyligt för att vara ute sätter vi oss inne i köket och spelar Alfapet med pappa och han bjuder oss på några glas vin.
Plötsligt hör jag min ringsignal inifrån mitt och Linas sovrum och rycker nästan till när den når mina öron.
”Det är säkert bara Josef”, säger jag och skyndar mig in i sovrummet.
Men det är inte Josefs namn som står på den blinkande displayen, utan Linneas.
Mitt hjärta hoppar över ett slag när jag greppar mobilen och stressat trycker på grön lur.
”Hallå?”
”Adam? Jag klarar inte av det här längre, jag klarar fan i mig inte av det!”
Hon låter alldeles förtvivlad och sluddrar ganska mycket på rösten, men jag kan inte avgöra om det är av alkohol eller av panik.
”Lugna ner dig lite, snälla du. Vad är det som händer? Är du full?”
”Det är väl bara förnamnet. Jag har varit på krogen...och nu står jag här på bron vid Blomsterlandet med en halv flaska ren jävla vodka och ett rakblad, och jag kan inte bestämma mig för om jag ska sprätta upp mina handleder eller hoppa!”
Jag kan se henne framför mig, mascararandig i ansiktet, rödgråtna ögon...men hjälp, så vacker!
”Det ska du verkligen inte göra, Linnea! Hör du mig? Inte något av det!”
Hela min kropp pulserar av panik, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.
För jag är så jävla arg och besviken på min exflickvän/exbarndomsvän, men något av det sista jag vill är att se henne död.
”Men...”
Linnea bryter ihop och jag kan höra hennes förtvivlade tårar, så nära men ändå så långt borta.
”Men, fattar du inte att jag bara vill betyda någonting för dig!? Och Ylva... Jag är en fruktansvärd förstörare och jag vet fan i mig inte vad jag håller på med, men jag älskar ju er...egentligen...”
I ren frustration gör jag en grimas och dunsar ner på sängkanten, den här situationen är bara så hemsk.
”Linnea, du betyder hur mycket som helst för mig, du vet det om du tänker efter. Det var inte jag som snurrade till allt det här....”
”Nej, det var jag! Jag är en jävla förstörare, Adam.”
”Men alltså, jag fattar inte riktigt... Du ville ju ha Ylva, eller hur? Vad var det som hände, egentligen? Jag menar, inom dig.”
”Jag har ingen jävla aning om vad jag vill... Jag vet bara att jag förstör allt jag rör vid.”
”Nog snackat om att förstöra, Linnea. Du är ingen ond människa, okej?”
Det blir tyst i luren någon minut.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga.
”Adam, jag hoppar”, säger Linnea tillslut. ”Det är inte värt det.”
Och så klickar hon mig.
Med oron tickande i bröstet rusar jag ut till pappa och Lina och förklarar hela situationen för dom, pappa försöker lugna ner mig och Lina ber mig ringa Josef och försöka få honom att hjälpa Linnea eftersom att han är hemma i Uddevalla och har min bil tills vi kommer tillbaka.
Jag gör som hon säger och Josef säger att han är med en tjej, men när jag ber honom att se till att Linnea är säker lovar han mig att göra det, eftersom att vi går under regeln bro’s before ho’s.
För att försöka lugna ner mig ytterligare slänger vi in en dvd-film i spelaren och slår oss ner i soffan.
Pappa fixar i ordning varsin kopp te, jag lutar huvudet mot Linas axel och viskar att jag vill gråta.

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk