I en mördares huvud

Det var en regnig dag i september. Gatorna hade sedan middagstid varit näst intill tomma på folk och de få butikerna som ramade in torget hade redan slagit igen för dagen på grund av brist på kunder.
Längst huvudgatan kom en svartklädd gestalt gående, med ett mörkt paraply i högerhanden och vänsterhanden begravd i fickan på de raka kostymbyxorna. Den unge mannen verkade djupt försjunken i sina tankar då han oberörd av ovädret strosade över gatorna. Det var den artikel som han fått syn på i morgonens tidning, som hade fångat hans intresse. En två år gammal utredning kring mordet på en medelålders man, hade nu fått ny fart, tack vare ett vittne som talat ut kring händelsen.
Artikeln avslöjade inte mycket, men tillräckligt för att mannen som nu svängde in mot polisens kontor skulle ha fått upp intresset. Han fällde smidigt ihop sitt nu väldigt blöta paraply och rätade till kostymen, innan han öppnade dörren in till polisstationen.
Där möttes han av de trist gråmålade väggarna och en nött pall, prydd av en mörkt röd pelargon. Med ett par steg åt vänster kom han in i det rum där reception låg. Vid bänken satt en brunhårig kvinna, som oengagerat blickade ner på ett papper framför henne.
Mannen stegade tveklöst fram till receptionisten, drog upp ett visitkort ur sin vänstra bröstficka och höll upp det framför kvinnan, som först nu kollade upp med en ointresserad blick.
”Mitt namn är Nikolaj. Nikolaj Adamsson. Jag skulle vilja träffa kontorets chef.”

Kvinnan rätade på sig och puttade upp de taniga glasögonen, som hade halkat ner över näsan.

”I vilket ärende?” frågade hon, med sin plikt som enda anledningen.

”Jag är här gällande utredningen på mordet av Bengt Falk.”

En lätt fnysning kom från kvinnan, då hon hörde namnet på den mördade. Bengt Falk hade varit ökänd i området sedan många år och hon var en av många som trots inga bevis, trodde att mordet gällde självmord.

”Ta andra dörren in till höger. Knacka först, är du snäll.” sade kvinnan och återgick direkt till sina papper, som om de plötsligt blivit väldigt intressanta.

Nikolaj gjorde som han blivit bedd. Korridoren var kort, men bred och innehöll en del mindre kontor. Han stannade till framför den dörr där namnet Henrik Andersson dök upp, följt av en titel som chef.
Strax efter att han låtit en lätt knackning falla på dörren blev han välkomnad in av en mörk röst som bad honom att stiga på.
Henrik satt tillbakalutad i en marinblå kontorsstol, med en kopp kaffe i handen och en bunt pappersarbete i den andra. Datorskärmen framför honom lyste upp hans en aning bittra ansikte och de mörka ringarna kring ögonen var tydligt markerade i det skarpa ljuset.
Han rynkade konstigt på ögonbrynen då han fick se Nikolaj kliva in i rummet.

”Vem har skickat dig?” frågade han varsamt och rätade på sig i sin stol.

Nikolaj svarade inte, utan nickade mot den stol som stod placerad mittemot Henriks skrivbord, som för att fråga om lov att slå sig ner.
Då han inte fick något svar, tog han sig friheten att sätta sig. Han tvekade för en hundradels sekund, innan han tog av sig de svarta solglasögonen och fäste dem vid bröstfickan på kavajen.

”Låt mig presentera mig.” sade han, och sträckte fram handen mot mannen framför honom. ”Nikolaj Adamsson, erfaren privatspanare.”

Henrik gjorde sin högra hand fri från kaffekoppen och lät ta främlingen i hand. Hans fortfarande rynkade ögonbryn och misstänksamma ansiktsuttryck oroade inte Nikolaj.

”Jag har hört om er utredning kring mordet på Bengt Falk. Vad jag förstått har ni kommit något på

spåren?”

”Inget mer än ett vittne med en skev personbeskrivning.” svarade Henrik. ”Hur angår det dig?”

Nikolaj lutade sig fram över bordet och naglade fast den äldre mannens blick med sin.

”Jag har arbetat inom branschen i flera år. Jag vet vad jag håller på med. Någonstans här går en mördare lös, medan invånarna övertygar sig själva att allt var ett självmord. Fler kan vara i fara, och ni låter utredningen glida iväg.” sade han långsamt. ”Någon måste styra upp det här.”

Polischefen såg ut att ha tagit Nikolajs ord till sig för ett ögonblick, och hans bittra minspel lystes upp en aning.

”Och vad skulle en sådan person kosta?” frågade han försiktigt.

”30 papp, skattat och klart.”

”28”

Nikolaj log mot polischefen. ”När börjar jag?”

***

Tre dagar senare stod Nikolaj åter vid receptionen till stationen och väntade på att hans nya kollega skulle dyka upp. De hade blivit presenterade för varandra redan den första dagen och hade funkat bra ihop.
Björn dök nu upp i rummet iklädd arbetskläder och en polishatt. Hans minspel var friskt och vaket och kändes nästan främmande i den trista miljön.

”Redo för första dagen?” frågade han Nikolaj då han drog med honom i förbifarten ut på parkeringen.

Idag var vädret bättre, men de gråa regnmolnen hängde fortfarande kvar på himlen sedan helgen som varit. Den tidiga hösten hade dragit med sig både kyla och blåst till den lilla kustbelägna staden.
Nikolaj huttrade i sin mörka kostym och tunna skjorta.
Björn låste upp polisbilen som stod parkerad intill en svart Volvo, och klev in i förarsätet. Nikolaj hoppade in i sätet bredvid, och drog varsamt igen bildörren efter sig.
Snart körde de ut från polisstationens gata och fortsatte via huvudgatan ut från centrum. Bilen fylldes av gammal trist jazz, och Björn trummade på ratten i takt med musiken.

”Fourplay, senaste albumet.” sade han och nickade mot radion som spelade upp den lugna låten.

Nikolaj nickade bara kort och fortsatte att kolla ut genom fönsterrutan till höger om honom. De susade förbi glest befolkade gator och små butiker som inte såg mycket ut för världen.
Mindre hus började dyka upp längst gatorna. Trädgårdarna var omringade av rangliga staket eller trista stenmurar. En del hus hade trasiga takpaneler eller saknade stuprännor.
Björn svängde av på en mindre gata som ledde ner mot kusten. Snart byttes asfalten ut mot grus som knastrade högljutt under bildäcken.

”Här har vi det.” sade Björn och saktade in intill ett rangligt trähus i slutet av gatan. ”Familjen Falks

gamla fastighet. ”

Nikolaj lät blicken söka sig över huset och trädgården. Det var en rätt så gräslig byggnad, målad i skrikig orange som hade missfärgats av smuts under åren. Flagorna som vinden drev med sig skvallrade om att ingen tagit sig tid att måla om här på länge.
De två kollegorna hoppade ur bilen. Den friska kustluften omslöt dem genast, likaså det skräniga ljudet av fiskmåsarna som cirkulerade över hustaken.
Björn stoppade händerna i fickorna på sina reflexförsedda arbetsbyxor och blickade mot huset och trädgården framför honom. Nikolaj lade märke till polismannens plötsligt nedstämda min. Det var som om hans blick skvallrade om allt det hemska som tycktes ha skett här, och om det medlidande som han såg ut att känna.
Nikolaj var nyfiken på att få veta mer, men istället för att fråga gick han fram till det sneda staketet som omringade trädgården, och klev över. Den leriga gräsmattan klafsade under hans nyputsade läderskor, då han gick över gräset mot ytterdörren.
Björn slöt upp bredvid honom med nyckeln i handen och vred om i låset.
Gångjärnen gav ifrån sig ett öronskärande ljud, då dörren gled upp framför dem.
Nikolaj tog några steg in i hallen, vars golv var täckt av tidningspapper med leriga fotavtryck. I hörnet stod ett par mörkgröna gummistövlar och på en krok hängde en stilig gammal kappa, som såg ut att vara i storlek för en mycket välvuxen man.
Björn trängde sig förbi Nikolaj och fortsatte in i första rummet till höger.

”Här har vi arbetat igenom varje skrymsle, utan minsta lilla ledtråd.” sade han och lutade sig mot dörrkarmen till det rum som Nikolaj nu insåg var köket.

”Det var här mordet skedde.” mumlade Nikolaj för sig själv, då han sakta gick över plastmattan som täckte golvet. Han granskade rummet under tystnad.

”Familjen Falk var en mycket olycklig familj. Pappans beteende hade alltid gjort resten av invånarna misstänksamma.” sade Björn. ”Alla här har redan dragit sin slutsats.”

”Självmord, har jag hört.” sade Nikolaj då, samtidigt som han lät sina handskbeklädda fingrar dra över matsalsbordets sträva yta.
Han funderade över vart mördaren hade stått, då han utfört mordet. Nikolaj var nämligen säker på, att det fanns en mördare i det här fallet, annars hade han aldrig tagit på sig uppdraget.
Det kvarblivna blodstänket på väggen ovanför diskhon avslöjade att mördarens hjälpmedel hade varit en pistol, och skottet hade träffat någonstans vid bröstet, beroende på offrets längd.

”Jag har också förstått, att offret inte verkar ha haft någon kontakt med sina anhöriga.” sade Nikolaj efter en stund, i ett tonfall som manade kollegan att utveckla kring ämnet.

Björn, som fortfarande stod kvar vid dörröppningen, skakade en aning dystert på huvudet.

”Bengts familj hade varit trasig sedan länge. De två sönerna var inte mer än små barn då deras mamma, Katrine, gick bort i en bilolycka. Efter det gick det knappt att känna igen Bengt längre.

Han var ständigt berusad och enda gången han syntes bland folk var under pokerkvällarna.”

Björn sänkte blicken mot golvet, innan han fortsatte;

”En dag fick vi ett larm om att den yngste sonen var försvunnen. Det var grannarna som hade uppmärksammat att Peter, som han hette, inte hade synts till på flera veckor. Vi fick det bekräftat av Bengt och sonen Adrian, men ingen av dem visade intresse i att starta en skallgång efter pojken.

Hans försvinnande förblev ett mysterium. ”

En tung tystnad uppstod i det kyliga rummet.
Nikolaj kollade bakåt på Björn, som hade fått en ilsken glimt i ögat.

”Och vad tror du då? Om pojken?” frågade Nikolaj.

Några sekunders tvekan uppstod från Björns sida, där han stod vid dörrposten.

”Jag tror att den jäveln mördade honom.” muttrade polismannen genom hopbitna käkar. Han stirrade fortfarande ner i golvet, som om han var tvungen att tvinga tillbaka ilskan som verkade bubbla upp inom honom.

Nikolaj nickade långsamt, innan han vände sig om och försjönk i djupa funderingar kring det han just hört.

***

Tre dagar efter besöket i Bengts Falks bostad, stod Nikolaj utanför dörren till Betty Johanssons hus. De senaste dagarna hade han suttit i sin lägenhet ovanför stadens bibliotek, och dokumenterat allt han fått veta kring Bengts tidigare liv. Björn hade dykt upp med ny information kring kvällarna, och de hade sedan tillsammans kikat igenom det som de kommit fram till.
Nu hade Nikolaj nått den punkten då han kunde fortsätta arbetet på egen hand, och utredningen lades nu helt i hans händer.
Nikolaj lät en knackning falla på den vitmålade dörren framför honom, och väntade otåligt på att någon skulle öppna.
Det dröjde inte länge förrän det rasslade till i låset och dörren öppnades. I dörröppningen stod en mycket liten, äldre dam. Hennes kläder var av gammalt stuk, likaså hennes krulliga frisyr och fyrkantiga glasögon.

”God dag, mitt namn är Nikolaj. Jag arbetar som journalist för en mindre kvällstidning. Jag undrar om du skulle kunna ta dig tid att svara på ett par frågor?” sade Nikolaj i sin vänligaste ton, och kostade på sig ett milt leende.

Damen i dörröppningen såg intresserat på mannen framför henne.

”Vad skulle det vara för frågor?” undrade hon.

”Frågor kring mordet på din före detta granne Bengt Falk.”

”Oh, jaha.” sade Betty, fortfarande med en mycket nyfiken ton. ”Det skulle väl kunna gå bra.”

Nikolaj blev tillbedd att stiga in och ta av sig skorna på mattan i hallen. Han såg sig omkring med granskande blick. Inuti liknade huset det som offret hade bott i, men inredningen var betydligt hemtrevligare och tapeternas färger mjukare.

”Kom in i köket här, så kan vi slå oss ner.” sade Betty, som hade vikit av till ett rum åt vänster. De ljusa färgerna fick rummet att se mycket rymligt ut, och morgonsolen som trängde sig in genom fönstret skänkte köket en hemtrevlig karaktär.

Nikolaj drog ut en stol vid köksbordet, och satte sig mittemot den gamla damen.
På bordet framför sig placerade han ett skrivblock och en bläckpenna, som han plockat upp ur sin läderfärgade axelväska. Den vänstra handen stack han ner i rockfickan, och hans fingrar slöt sig om den hårda inspelningsradion, och fann inspelningsknappen.

”Så, Betty, jag skulle vilja börja med att fråga hur länge du har bott här?”

Betty såg för en stund fundersam ut, innan hon en aning tveksamt talade om för Nikolaj att hon levt i huset kring 30 år nu.
Den falske journalisten antecknade mycket slarvigt ner svaret, mest för synes skull.
Han improviserade med ett par oskyldiga frågor, som han påstod skulle ha betydelse i hans blivande artikel, innan han gick in på det som var åt hans intresse.

”Hade du lagt märke till något besynnerligt den senaste tiden innan mordet ägde rum?”

”Bengt var ju mest där hemma. Han var ofta berusad de få gånger jag såg honom utomhus.” svarade Betty, och såg mycket eftertänksam ut. ”Det enda jag minns var att han hade en man på besök veckan innan.”

”Kan du beskriva den här mannen?” frågade Nikolaj, samtidigt som han lät pennan fara över pappret.

”Han var väldigt… kraftig, med rakad skalle.” sade Betty. Hon såg ut att kämpa med minnena, och Nikolaj nöjde sig därför med beskrivningen.

”Hände det något särskilt, då mannen var på besök?” undrade han istället.

Betty nickade genast.

”Bengt släppte aldrig in honom. De stod båda utanför, trots höstkylan, och deras diskussion blev bara allt högre. Jag var tvungen att gå utanför för att höra bättre vad som stod på.

Den store mannen skrek att Bengt var skyldig honom pengar, och att han inte kunde vänta längre nu.”

"Och vad gjorde Bengt då?" frågade Nikolaj. Han såg på Betty med rynkade ögonbryn. Han kunde inte låta bli att undra, om Betty visste så mycket mer än vad hon talat om för polisen vid tidigare förhör. Den gamla damen tycktes så ivrig att få berätta mer, men till polisen hade hon enligt Henrik, inte sagt mer än hon själv tycktes behaga.

"Bengt såg inte glad ut, men han tryckte kontanter i näven på den andra mannen. Mannen verkade inte särskilt nöjd, men han försvann efter en kort stund. Sedan dess har jag aldrig sett honom igen." sade Betty och ryckte lite på axlarna. "Men jag antar att det är sånt som händer mest hela tiden här."

Nikolaj nickade tyst.

"Har ni möjligtvis något kasino här i närheten?" frågade han en aning svävande, efter en stunds tystnad.

"Tror ni att herrarna höll på med sådant?" skrockade Betty och skakade på huvudet. "Nåväl, det ligger ett mindre ställe vid centrum. Vad som försiggår där har jag dock inget att spilla information om."

Nikolaj log mot Betty. Tiden gick och för att sätta ett bra intryck, stannade den unge mannen på kaffe och diskuterade sitt arbete som journalist tillsammans med den trevliga damen.
Då det var dags att lämna tackade Nikolaj för sig, innan han styrde stegen hemåt, nöjd med förmiddagens resultat.

***

I den lilla ettan ovanför biblioteket i staden, satt Nikolaj vid köksbordet och tuggade i sig en smörgås, samtidigt som han gång på gång spelade upp intervjun med Betty Johansson som han utfört tidigare samma dag. Det hade inte varit ett problem för honom att lista ut vart han skulle ta sig härnäst.
Då klockan slog 21.00, for han upp från trästolen och skyndade sig att byta om till en billig kostym, med en tunn skjorta under. Med raska steg gick han fram till spegeln, som hängde vid ytterdörren. Han mötte de matta, gröna ögonen och det välformade ansiktet. De skarpa dragen, tillsammans med den mörka skäggstubben som hade samlats på hakan, fick honom att se vuxen ut för sin ålder.
Nikolaj drog sina händer genom det svarta håret, i ett försök att få det att se rufsigt ut. Hastigt knäppte han upp de översta knapparna i skjortan, och hade snart lyckats få fram det trötta utseende som han hade letat efter.
Snart hade Nikolaj rusat nerför trappgången, för att nu vara på väg i riktning mot kasinot. Gatulamporna lyste upp i mörkret med sitt matta ljus. Här och var hördes skratt ifrån de små gränderna, antagligen tillhörande ungdomar som vid denna tid på kvällen hade börjat bli smått berusade.
Nikolaj svängd in på en sidogata. Här upphörde gatulampornas sken, och han omgavs nu av det dunkla mörkret som septemberkvällen skänkte.
Mot slutet av gatan blinkade en skylt i rött, ovanför en tjock trädörr.

”Ulriks kasino.” läste Nikolaj tyst för sig själv och drog på munnen. Lustigt namn, tyckte han. Men detta kunde mycket väl vara stället som skulle leda in honom på nästa spår.

Den unge mannen drog upp trädörren och klev in. Han omgavs där av ljuset från ett par smutstäcka lysrör i taket, och stearinljusen som prydde de små barborden. Rakt fram fanns en bar, med höga stolar som såg minst sagt ostabila ut. Bakom disken stod en yngre herre, klädd i en mörk skjorta och med en cigarett i ena mungipan.
Killen lyfte genast på huvudet, då han hörde dörren slå igen bakom sin nya besökare.

”Välkommen!” sade han och brast genast ut i ett stort flin. ”Dig känner jag inte igen.”

Nikolaj lunkade sakta fram till baren, och tog slappt plats på en av barstolarna. Han lutade sig spelat trött mot bordsskivan, och granskade killen genom sina mörka solglasögon.

”Erik.” hälsade Nikolaj kort, och improviserade med det namn som först dök upp i hans huvud.

”Trevligt, trevligt!” flinade killen, så att alla hans gula tänder blottades. ”Det är jag som är Ulrik, om du inte redan hade listat ut det. Får man bjuda på något att dricka?”

”Nej tack.” svarade Nikolaj. ”Jag är här för att träffa en vän.”

Ulrik nickade, fortfarande med ett flin på läpparna.

”Jaha. Då ska jag inte störa något mer. Låt mig veta om det är något som önskas.”

Sedan plockade han upp en trasa från skåpet bakom honom, och började torka rent borden inför kvällen. En munter vissling fyllde den lilla lokalen.
Nikolaj plockade upp ett cigarettpaket och en tändare ur fickan, och tände en cigarett för att se mer diskret ut där han satt.Han var ingen van rökare, men drog girigt bloss från den en aning lugnande giftpinnen.
I den stillsamma väntan, drev hans tankar iväg på andra håll. Han tänkte på hur staden var sig lik. Allt var detsamma. Misstänksamheten mellan människorna, den otrygga stämningen, det låg fortfarande kvar som ett täcke över det lilla samhället.
En nykomling som han togs emot med öppna händer, men mellan de gamla invånarna svävade den där osäkerheten. Mordet talades om som ett självmord, och det var även det man till det yttre låtsades tro. Men någonstans grodde den där oron, om att det kanske inte var riktigt så det låg till?
Det hade startat redan då Peter Falk, Bengt son, hade försvunnit. Sedan dess hade staden växt isär allt mer och mer.
Höga mansröster utanför kasinot väckte Nikolaj ur sina tankar.

"Nu blir det liv i stugan!" tjoade Ulrik bortifrån ett av borden. Han var märkbart uppspelt över att kvällen skulle dra igång.

I samma stund brakade en skock män in genom dörröppningen. Nikolaj såg snart att gruppen bestod av fem stycken högljudda medelålders män, klädda i vad som kändes olämpligt för deras ålder.
En kraftig man, med ett decimeterlångt rödlätt skägg, slog sig ner på stolen bredvid Nikolaj. Med sin längd på knappt 1.75 , såg Nikolaj mycket liten ut intill den store mannen, som nu ropade på kasinots ägare att fylla på fem rejäla muggar med öl.

"Och en för den lille grabben här!" lade han till med hög röst, och gav Nikolaj en onödigt hård knuff i sidan. "Vad är du för någon som sitter i en bar utan att supa"

De andra männen, som även dem nu hade slagit sig ner, skrattade. Stämningen bland dem var trevlig, och Nikolaj hoppades att det skulle fortsätta så under kvällens gång. Han såg upp på den skäggiga mannen bredvid honom, och drog ett djupt bloss från cigaretten.

"Jag försöker undvika bakfylla mitt i veckan." sade han, och flinade mot den skäggige.

"Du lever bara en gång, unge man!" skrockade mannen till svar, och roffade åt sig en av ölmuggarna som Ulrik nu hade ställt ner på disken.

"Om så nu är fallet, vill jag leva ett liv med rika inkomster. Det lär jag inte få av dunkande huvudvärk på kontoret följande morgon."

Samtalet mellan den skäggige mannen och Nikolaj fortsatte, och allt eftersom kom även de andra männen in i diskussionen. Efter en knapp timmes kallprat, fick Nikolaj frågan vem han hade väntat på så länge. Han kände hur en svag känsla av nervositet började tränga sig upp, nu när samtalet skulle leda in på vad han hela tiden väntat på. Han gjorde en kraftansträngning, sköt bort den obehagliga känslan och passade på att dra ett djupt bloss för att hinna tänka igenom sitt svar.

"Jag är här i ärendet för en annan vän. Vem mannen är vet jag inte, men mötet gällde viktiga saker, så att säga." svarade han tillslut.

"Hur ska du då kunna veta vem det är?" skrattade den kortväxte mannen, om vänster till Nikolaj, märkbart påverkad av de muggar med öl som han avverkat den senaste timmen.

"När jag ser honom" började Nikolaj, och gav mannen en skarp blick. ",,lär jag veta. Storvuxna män
med färgglada tatueringar på armarna och rakad hjässa, det har jag inte sett många av i den här skitstaden."

Reaktionen blev bättre än väntat.

"Walter, menar du! Walter Svart!" utbrast en av männen, som inte sagt särskilt mycket under tiden de suttit i baren.

"Har du kanske hört, om Walter Svart hade tänkt dyka upp ikväll?" frågade Nikolaj då, och lutade sig fram över bardisken för att kunna möta blicken tillhörande mannen som just talat. Han satt ett par stolar åt vänster, och Nikolaj granskade honom snabbt. Han var normalt byggd, med mörkt hår och mörka snälla ögon.

"Tyvärr, vad jag vet är han inte ens i staden för tillfället."

Nikolaj kände genast sina förhoppningar sjunka. Han var tvungen att så fort om möjligt ändra sina planer, och hans hjärna arbetade snabbt ihop en ny idé.
Under tiden som samtalet fortsatte mellan de andra männen, tänkte han noga igenom vad han skulle göra därnäst. Sedan reste han sig plötsligt från sin stol.

"Du där" sa han, och pekade på mannen med de snälla ögonen. "Jag skulle vilja diskutera lite... väsentliga saker med dig."

"Javisst." kom det till svar. Mannen såg mycket förvånad ut, men verkade glad att få hjälpa till.

Han följde efter Nikolaj ut genom dörren. Vinden ven i den rangliga skylten ovanför dem, och kylan hade påtagit betydligt mer de senaste timmarna.

"Röker du?" undrade Nikolaj, då han tände en ny cigarett och höll fram paketet mot mannen, som skakade på huvudet till svar.

En tystnad lade sig över de båda männen. De lyssnade till ungdomarnas liv ute på gatorna och den dunkande musiken från ett hus i närheten.

"Du känner Walter." konstaterade Nikolaj efter en stund, och vände sig nu mot mannen. "Trevlig kille det, inte sant?"

"Jo.." svarade mannen tvekande, som om han inte riktigt förstod hur detta hängde ihop med det som han tidigare hört från Nikolaj där inne.

"Vet du, ibland funderade jag på om han verkligen levde under lagen hela tiden. Pengarna, de som han alltid kom med i överflöd, vart kom allt ifrån? Med det yrket kommer man inte långt, något annat måste finans på hans samvete." sade Nikolaj. Han hade nu fäst blicken på mannen bredvid honom, och ett svagt flin formades på hans läppar.

"Vad menar du?" frågade mannen oförstående, och rynkade på sina buskiga ögonbryn. Han såg plötsligt obekväm ut, som om han anade något lurt med situationen. Inte kände han sig lugnare, då Nikolaj tog några långsamma steg närmre honom. Ett märkligt uttryck spelades i spionens ansikte.

"Han var en uppkäftig man, Walter. Hårdhänt som få, och med en käft så full av kränkningar att han kunde få den kaxigaste snäll." sade han långsamt. "Även mig."

I samma stund lät Nikolaj ta av sig sina svarta solglasögon. Han stirrade nu rakt in i den andra
mannens ögon. I en hastig knyck fick han tag i mannens krage, och drog honom tätt intill sig.

"Du, min vän, är en av de få som bör känna igen det här ansiktet." spottade han ur sig. "Kom inte och säg att det är omöjligt, för du har beviset rakt framför dig."

Mannen kämpade för att kunna andas i Nikolajs mycket hårda grepp, och hans ansikte färgades rött av ansträngningen. Ögonen stirrade förtvivlat in i spionens nu flinande ansikte. Munnen försökte forma ord, men inga ljud kom ut.

"Jag är ledsen, Antonio, men det är över nu." sade Nikolaj. Leendet på hans läppar var så hemskt, och blicken galen. "Det här måste göras."

I samma stund hårdnade han greppet om mannens hals, och snart höll han ett livlöst stycke i sina händer. Mannen föll slapp ihop på marken, med ögonen fortfarande vidöppna.
Nikolaj stirrade ner på den livlöse med darrande händer. Länge stod han så, som om han var tvungen att svälja vad han nyss hade åstadkommit. Plötsligt tycktes blåsten isande kall, som om den trängde sig in genom kött och ben och slet i hans inre.
Det som skedde sen, gjorde han som i trans. Han böjde sig ner och slet upp jackan på den döde mannen, för att sedan visitera hans kropp. I jackfickorna fann han husnycklar och en plånbok, men lät dem ligga. Istället rotade han igenom jeansens trånga fickor, och fick snart tag i det han letat efter.
Med den dödes mobiltelefon i handen, såg han sig om mot kasinots stängda dörr en sista gång, innan han sprang.

***

Tiden var knapp för Nikolaj. Samma natt som han hade tagit död på mannen vid kasinot, hade han börjat bearbeta sin plan för att få tag i Walter Svart, innan han själv skulle bli upptäckt som mannens mördare.
Han var inte rädd, för att visste att han skulle kunna linda sig runt fingret på polischef Henrik, men han visste också att förtroendet för honom skulle sjunka. Han var tvungen att avslöja Walter innan det var för sent.
Nu satt Nikolaj klarvaken vid köksbordet, 02.32 på natten till fredag och skrev upp all information han kunde få ut om Walter, ur mobilen som han fått tag på.
Enligt en sms-konversation befann han sig under kommande helg i en stad, inte långt ifrån Nikolajs nuvarande position.
Nikolaj letade upp eventuella ledtrådar i mobilen, men då han inte kom fram till något fick han istället en ny idé.
Han reste på sig och nappade åt sig sin egen mobil som låg slängd på diskbänken alldeles intill.
Med snabba fingrar knappade han i numret till Björn, som varit till hans hjälp de tidigare dagarna.

"Hämta upp mig utanför biblioteket, vi ska till stationen."

Den sömnige och aningen förvirrade Björn larmade genast av stationen, då han låst upp dörren. Snart blinkade det till i lysrören i taket, och lokalen lystes upp av det skarpa ljuset.
Det enda som hördes där inne var surret från de gamla lamporna, och de två kollegornas skor som klapprade mot golvet, då de med snabba steg gick genom korridoren.
Nikolaj, som gick först, svängde av mot Björns kontor, och lät tända taklampan i det mörka rummet. Han slog sig ner på kontorsstolen bakom skrivbordet, och väntade under tystnad på att Björn skulle slå sig ner på resterande stol.
Istället stod den förvirrade polismannen kvar i dörröppningen, och kollade på Nikolaj med trötta ögon.

"Kan du nu tala om varför vi är på polisstationen mitt i natten?" frågade han långsamt.

"Igår, på förmiddagen, intervjuade jag Bengt Falks granne Betty Johansson. Hon sa att hon sett en man besöka Bengt veckan innan mordet hade skett. Att han fick besök verkade vara ytterst ovanligt, och dessutom var det en livlig diskussion som startade då mannen anlände. Det gällde pengar. " berättade Nikolaj i en ytterst allvarlig ton. "Låt mig visa."

Han plockade upp inspelningsradion som han hade tagit med sig i avsikt att spela upp intervjun för Björn. Då han tryckte på uppspelningsknappen, tycktes kollegan ha vaknat till en aning.
Björn lyssnade noga på samtalet mellan Nikolaj och damen. Han såg fortfarande väldigt förvirrad ut, men nu hade intresset väkts.

"Men varför skulle hon ha undanhållit det här för polisen i nära två år?" funderade han, och bad Nikolaj att spola om bandet från början.

Radion sprakade och varenda liten rörelse från då Nikolaj skiftat sittställning hördes tydligt, men rösterna var trots det inte svåra att urskilja.

"Det vet jag inte, det återstår väl att se." sade Nikolaj. "Men det är mer saker jag skulle vilja visa dig. Eller snarare, be dig om hjälp med."

"Du jobbar snabbt." flinade Björn. "Sådana som dig har vi saknat i många år."

Nikolaj log inte tillbaka. Han räckte fram mobilen mot kollegan, den som tidigare tillhört den döde mannen.

"Den här lånade jag lite fint av en herre igår kväll. Han kände nämligen till denna mannen som varit på besök hos Bengt Falk. Jag skulle vilja be dig att ta dig in på Walter Svarts bankkonto."

"Jag är ledsen Nikolaj, jag har inte tillåtelsen att göra det."

"Jag ber dig inte att följa lagen, gör som jag säger dig är du snäll." sade Nikolaj i en förvånansvärt kall ton, som fick Björn att nicka och gå med på vad han just blivit tillsagd.

De två männen bytte plats, så att Björn kunde slå sig ner vid sin dator och starta arbetet. En spänd tystnad föll över rummet, under de kommande minuterna. Knappandet på tangenterna då Björn flitigt arbetade för att finna Walters konto i registret, var det enda som stundvis bröt tystnaden.

"Här." utbrast Björn till slut, och kollade upp från datorskärmen. Han såg nöjd ut, trots att det han just gjort inte ingick i hans tjänst. Han vred på skärmen så att Nikolaj kunde granska igenom bankhistoriken som radades upp under Walter Svarts namn.

Nikolaj bad sin vän att ladda upp den gamla historiken, och snart fann han vad han sökte. Lättnaden han kände inombords var obeskrivlig. På skärmen framför honom syntes datumet 7 september 1998, samma dag som mordet på Bengt hade skett, och där fanns en överföring på 15 000 kronor.

"Det är tillräckligt för ett förhör." konstaterade Nikolaj, och han kände hur han riktigt glädjes inombords. "Eller hur, min käre kollega?"
Björn vred tillbaka skärmen, och hans blick fastnade på det som Nikolaj nyss hade upptäckt.

"Absolut." sa han. "Absolut, vi meddelar Henrik med en gång!"

***

Det var en härlig måndagseftermiddag i September. Nikolaj låg på sängen i sin etta ovanför stadens bibliotek, och njöt av en avslappnad dag ur tjänst.
Idag skulle Walter Svart tas in på förhör av Henrik nere vid polisstationen. Samtidigt hade Björn och två av hans andra kollegor fått i uppdrag att se över mordet på mannen som mördats under Nikolajs händer.Nikolaj hade fått erbjudandet att delta även han, men hade tackat nej. Han ville fortsätta som privatspanare på fallet med Bengt Falk, men just idag hade han blivit lovad en lugn dag som belöning för hans snabba arbete.Den unge mannen hade redan sopat undan spåren av att det var han som tagit död på den man som Björn nu förde utredning på. Det hade han gjort direkt efter att Björn hade lämnat av honom vid biblioteket igen, efter att de kollat igenom Walter Svarts bankkonto.
Nu kände sig Nikolaj lugn och tillfredsställd inombords. Allt skulle lösa sig.
Det tog inte länge förrän han slumrade till där i sängen, och timmarna drev sakta iväg där han låg i djup sömn.
Plötsligt väcktes han av våldsamma knackningar på ytterdörren. Ljudet var så oväntat att han flög upp på fötterna, och han undrade genast vem som tog sig mod att föra sådant oväsen ute i trapphuset.

"Öppnar du dörren nu, eller vill du att vi tar oss in med våld?" skrek en mörk röst därutanför. Nikolaj placerade den som Torgny Andreassons röst, en herre från polisstationen som ofta ledde utredningar.

Han blev genast rädd. Vad gjorde han här, och varför förde han sådant oväsen?

"Nikolaj! Öppna med en gång!" hördes nu en ny röst där utanför. Det var Björn.

"Fan, fan, fan!"

Nikolaj svor tyst för sig själv och drog frustrerat händerna genom det toviga håret. Han försökte pussla ihop en plan, men hur han än försökte så var allt bara svart.
Han skulle kunna fly, men männen där utanför var troligtvis fler och de var vältränade poliser utan några större problem att komma ikapp honom. Om han inte...

"Jag tar bilen" tänkte Nikolaj. "Polisbilen. Ut genom dörren, över räcket i trappgången. Stadig landning på trappan under, ut på gatan och in i bilen."

För ett ögonblick tänkte han att det skulle gå, han skulle kunna göra det. Men det var försent.
Dörren slogs upp med en kraftig smäll, och ett gäng polismän rusade in. Nikolaj kände hur de grep tag i honom, bände bak hans armar så att han var tvungen att skrika av smärtan. Han föll ner på knä.

"Björn!" skrek han. "Vad fan gör du?"

Nikolajs tidigare kollega dök upp bakom en av polismännen. Han såg mycket besvärad ut, men
något i hans ansiktsuttryck fick Nikolaj att förstå att inte ens Björn skulle vika sig nu.

"Det var så löjligt uppenbart att vi inte ens kunde se det." sade han. Blicken var tom, som om han knappt kunde förstå. "Det är du. Adrian Falk, son till den mördade Bengt Falk."

Det kändes som ett slag i magen för Nikolaj. Hur kunde de veta? Han fattade inte. Han hade gjort allt för att få dom att inte se, få dom att inte förstå.

"Vi trodde du var död. Sedan två år tillbaka!" fortsatte Björn nu. Han var röd i ansiktet, ursinnig. "Du dödade din egen far Adrian, din egen far!"

"Det.. det gjorde jag inte. Det gjorde jag inte." viskade Nikolaj, stirrandes ner i golvet. "Jag gjorde det inte."

"Jo, det gjorde du. Vi kollade din lägenhet igår då du var vid stationen. Vapnet i din byrålåda laddas med samma kulor som den som satt i din far. De enda fingeravtryck på vapnet är dina egna."

Polisen som höll fast Nikolajs armar, hårdnade sitt grepp om honom och tvingade ner honom liggandes på golvet. Hans kind pressades hårt mot den kalla ytan, och allt han kunde se var Björns kängor bredvid honom. Plötsligt började han skaka okontrollerat, och tårarna började rinna nerför hans kinder.

"Ni förstår inte! Ni förstår inte ett skit!" skrek han förtvivlat med gråten i halsen. "Han.. han slog ihjäl min bror! Den jäveln, han dödade honom!"

Björn såg ner på den gråtande mannen på golvet. Det var så uppenbart nu, varför hade han inte sett tidigare? De hade alla varit så fruktansvärt blinda.

"Vi kommer att ta med dig till stationen, Adrian. Du kan spara på berättelserna tills vi är framme." sade Björn kallt, och vände sig om för att gå mot trappgången igen.

Bakom honom bar polismännen upp den gråtande mannen från golvet, och bar ut honom till bilen.

*

Dag 23. Nikolaj ristade in ännu ett streck i den trista betongväggen framför honom. Hans ögon var röda av gråt, så som de varit varenda dag sedan han kom till fängelset.
Hans cell hade varit snålt utrustad med en gammal säng, en toalett och en stol i ena hörnet. Fönstret hade ett tjockt galler som talade om för honom att härifrån skulle han aldrig komma om han så ens försökte. Allt han ville var att komma hem igen, hem till kusten och till de vassa klipporna vid stranden. Han skulle lova att försvinna från den här världen, om dem bara lät honom. Men här skulle han stanna, så långt framöver att han inte ens skulle vara vid liv då han till slut lovades frihet.
Domaren hade slagit klubban i bordet, och de brott han anklagats för var många. Han hade avslöjat mordet på sin far, identitetsstölden av en hemlös man vid namn Nikolaj Adamsson, bedrägeriet mot polisen och mordet på mannen vid kasinot.
Hans historia var lång för ett så kort liv, men det var en mörk historia och inte ett enda ljus som lyste upp i den becksvarta natten.
Varje dag spelade han upp det framför sig. Han såg hur hans far slog ihjäl den 12 år gamla Peter, hur han själv sedan under hot tvingades hjälpa till att gräva ner kroppen. Han såg hur han grubblandes i flera år gick runt på sitt rum och var dag upplevde en växande ilska mot sin far, som inte ens visade upp någon skam efter det mord som han utfört. Han såg hur han sköt honom, sin egen far, nere i köket och hur sedan sjönk ihop av skräck och förtvivlan.
Han såg hur han kastade sin gräsliga, orangea rock i havet uppifrån klipporna och bad att någon skulle finna den och förstå att nu var han död. Adrian Falk var död, och Nikolaj Adamsson skulle lämna allt det gamla bakom sig och bygga upp ett nytt liv långt, långt ifrån Dimstad.
Han arbetade hårt och han växte upp till en stark och självständig man. Minnet av Peter levde fortfarande kvar i honom, men han hade börjat om.
Men så en dag, dök det upp en artikel i tidningen gällande utredning på mordet av Bengt Falk. Nikolaj blev rädd. Ingen kunde få vet att det var han. Han var tvungen att göra något. Walters bankkonto hade varit ren tur.
Nikolaj fnös vid tanken på Walter. Den mannen hade åstadkommit honom mycket lidande under hans redan hemska barndom, och Antonio, mannen som han dödat vid kasinot, hade inte heller lämnat några goda minnen i Nikolajs tankar.
Nikolaj insåg nu att han skulle ha stannat kvar och fortsatt sitt stillsamma liv som murare nära landsbygden. Då hade detta aldrig hänt.
Han höjde handen och lät fingrarna smeka över de många strecken på väggen. Han skulle behöva rita mindre om det här lilla rummet skulle räcka för alla de år som väntade. Mycket mindre.

Kim James

Hej! Kim heter jag :)
Kim James är medlem sedan 2015 Kim James har 1 publicerade verk