Publicerat
Kategori: Novell

I hemtjänstens tjänst

Klockan ringer halv sex på morgonen. Samma tanke slår mig varje morgon, varför är natten alltid så kort? Jag vandrar i väg för att väcka hushållets minsta chef. Hon heter Milia, är fem år gammal och väldigt bestämd. Hon tittar på mig med sömndruckna ögon. Även hon upplever att sovmorgnarna är alldeles för korta, hon vill gärna sova tills runt klockan tio. När vi hittat rätt kläder och den brunvita hunden Laban så kan vi bege oss mot förskolan. Laban åker inte fastspänt och säkert men det struntar vi i så här tidigt på morgonen. I hallen på förskolan blir vi mottagen av förskole pedagogen Sejna , hon har en sån där duk eller sjal på huvudet. Jag och Milia filosoferar kring att hon kanske har en dålig hårdag eftersom hon ser ut så där. Sejna skrattar lite obekvämt. Vi informerar om att Laban behöver nog ut och rastas till lunch. Sejna delar ut en gäsp som skulle kunna insupa ett helt korthus. Sedan säger vi hejdå. Milia vinkar från insidan av fönstret till förskolan.

På jobbet kl. kvart i sju. Ännu en dag på hemtjänsten. Sveriges bästa brukar jag säga när folk undrar vart jag jobbar. Dagen börjas alltid med en kaffekopp och vi filosoferar kring vem av kamraterna som ska ringa sig sjuk idag. Precis när morgonmötet börjar så ringer en kollega sig sjuk till min förskräckelse. Hittar ingen vikarie och vi övriga får dela på det arbetet. Under kollegornas missnöjda surr så landar mina tankar på hunden Laban som ligger på en hylla på förskolan. Tänk om jag kunde byta med Laban. Skulle kunna ligga och sova hela dagen. Vad skönt. Förutom när någon liten unge vill klappa på mig eller dra mig i svansen. Jag hinner inte tänka mer. Det inkommer ett trygghetslarm. Det är Tindra nyss fyllda 100 år som har larmat och vill kliva upp. Jag har henne på schemat. Klockan har redan flyttat sig framåt en halvtimme upptäcker jag.

Tindra är inte särskilt förtjust när det kommer killar till henne. Hon vaknar antingen upp glad och snäll eller så är hon arg och missnöjd. Har ca tolv minuters körtid upp till henne. Jag börjar fundera medans jag kör. Undrar vad som händer med så gamla människor när man dör? Skickas dom till ett museum kanske. Ett långsamtgående fordon drar tillbaka mina tankar till trafiken. Inser att jag glömt Tindras matlåda. Måste komma ihåg att säga till det den som ska dit vid lunch.
Jag plingar på och ropar god morgon. Det är alldeles tyst i huset. Jag smyger in igenom köket mot Tindras sovrum och slänger tidningen på köksbordet. Tindra ligger alldeles stilla och ser fridfull ut. En del av min hjärna hoppas att hon har vandrat över till andra sidan. Det är hennes humör som skrämmer mig. Katten Stina ligger på Tindras fötter och blänger på mig irriterat, ungefär som om hon kunde läsa mina tankar. Jag viftar bort Stina som tar sin tillflykt till dagstidningen på köksbordet. – God morgon Tindra säger jag med högt tonfall, har natten varit bra? -Jaså, är det du som ska plåga mig idag? Säger Tindra irriterat. – Ja, säger jag i god ton, nu går vi upp och fixar frukost. -Jag har inga ben säger den lilla damen. Jag masserar hennes smalben lite försiktigt och säger- menar du dom här? -ja, det är inte mina ben säger Tindra. -Det gör inget, vi lånar dom här säger jag glatt. Tindra äter frukost i protest och muttrar åt mitt sällskap. Det sista jag gör hos Tindra efter en lång morgon är att öva på mina kunskaper att fläta hår, vilka var obefintliga igår innan jag kikade på en video på Youtube. Jag tycker Tindras fläta ser bra ut och försöker visa en bild. Gumman förklarar för mig att hon varken hör eller ser. Hon poängterar dock att det har ingenting med hennes höga ålder att göra. Jag tittar stressat på klockan för fjärde gången och säger hejdå till Tindra och Katten Stina. Tindra har några timmar hemtjänst beviljad på förmiddagen. Klockan går fort och det är dags för lunch.

På eftermiddagen så är det städ på schemat. En liten gumma i ett jättestort hus. Där är vi två som hjälps åt att städa. Min kollega Sara frågar med hopp i blicken om jag vill ta badrummet eller dammsuga till en början. Jag vet sen tidigare att hon hoppas på att jag väljer dammsugaren. Jag svär i mitt inre över alla mattor som tanten har. Det är ju en fallrisk. Det är ett faktum. Men själva svärandet är över att jag måste bära ut dom också. Hon är skröplig och går med rollator. Våra vägar möts framför hallspegeln och tanken slår mig när jag står bredvid henne att jag ser ut som en jätte i jämförelse. -Ni vill väl ha fika? Frågar hon glatt. Vi svarar ja tack trots att vi inte har någon tid egentligen. Det farliga med den här gumman är att hon fyller på kakfatet när det tar slut. Hon verkar dessutom inneha oändligt med kakor. Kaffe och kaka sedan så använder jag klockan som ursäkt för att gå vidare.
Får ett telefonsamtal av en kollega som också är sen i tiden. Han undrar om jag kan hjälpa honom med ett besök.
Jag åtar mig uppdraget men glömmer att fråga vad jag ska göra där. Det är en dam ifrån Eritrea. Jag upptäcker ganska snabbt att hon inte har lärt sig språket särskilt bra, inte alls faktiskt. Men hon ser glad ut. Hon skrattar åt mig när jag förgäves försöker lära mig hennes namn. Försöker sedan klura ut vad hon vill ha hjälp med. Jag har ingen aning. Hon verkar ju uppegående och pigg. Hon går glatt runt i lägenheten och pekar på sängen i sovrummet och på soffan i vardagsrummet. Sedan säger hon någonting om balkongen. Jag tittar på henne nyfiket och gestikulerar med mina händer för att visa henne att jag inte förstår. Mitt teckenspråk betyder tydligen att vi ska koka kaffe. Hon sitter på golvet och kokar kaffe. Sedan tar hon fram den minsta kaffekopp jag någonsin har sett och fyller den med ett kilo socker. Jag viftar med armarna i panik, jag gillar inte socker i kaffet. Jag plågar i mig den lilla koppen med kaffe sedan vinkar jag med handen att jag säger hejdå. Hon ser fortfarande glad ut så att jag tänker att det är okej att jag går.
Jag börjar känna mig trött i huvudet och mina tankar faller tillbaka på Laban. Undrar vad som händer med Laban nu? Han kanske har tur och får ligga där i tysthet på dagishyllan och må gott. Hoppas ingen har ritat på honom bara.
Klockan är strax innan tre och jag smyger in på vår lokal. Försöker gå in så tyst jag kan så att ingen ska höra mig och utsätta mig för ännu mer arbete. Tar till och med av mig skorna så att jag ska kunna ta mig fram ljudlöst. Sara har redan sett mig när jag parkerade bilen tyvärr. Hon står och märker upp morgondagens matlådor som ska ut. Hon informerar mig om att Tindra är arg för att hon inte fick sin matlåda i morse. Ja just ja tänker jag. Skulle ju vidarebefordra den informationen till den som skulle dit vid lunch. Jag måste släppa taget om Laban i tankarna så att jag kan fokusera på jobbet tänker jag. -Han kanske får stanna hemma imorgon säger jag. -Vad pratar du om? Säger Sara. -Ja den grafittimålade och lemlästade hunden Laban som jag lämnade på förskolan morse. – Lämnade du en hund på förskolan? Säger Sara med oro i rösten. Jag förklarar att det är Milias gosedjur. Han mår säkert bra försäkrar Sara mig om. Man får inte bedriva djurförsök på förskolor. Sara har varit snäll och åkt upp med Tindras matlåda under eftermiddagen så att jag skulle slippa. Jag drar en lättnadens suck. -doftar det kaffe? Utbrister jag. -jag känner ingen kaffedoft säger Sara.
Men det gör min hjärna. Den simulerar en kaffedoft. Det är för att lura min kropp att gå till kaffemaskinen och ta en kopp kaffe för att sedan sjunka ner i soffan. Den sista timmen. Den långsammaste timmen på hela dagen. Klockan går så pass sakta att till och med plastblomman hinner vissna. Den vackra skapelsen som någon har ställt på bordet där vi äter lunch. Jag lyssnar förnöjt till ljudet av mina kollegor som har samlats runt bordet och utbyter erfarenheter från dagen. Sammanfattningsvis så känner vi oss alla nöjda över dagens äventyr. En del är trötta. En del är stressade över vad man ska laga till middag. Någon är stressad över hur man ska hinna med att skjutsa barn till olika aktiviteter. Jag själv, jag är stressad över Laban. Hur mår han borta på förskolan. Jag behöver inte fundera på vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag får instruktioner av min lilla chef när jag hämtar upp henne på förskolan.
Kanske bygger vi duplo. Jag har redan full koll på bygglovs restriktionerna. -du ska bygga ett fint hus, pappa. Ett jättefint hus. Jag misslyckas varje gång.

Tycker det är roligt att uttrycka mig i skrift hellre än att prata.
Jonasochkatten är medlem sedan 158. Jonasochkatten har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg