I Hope You Have The Time Of Your Life part 1

Tilda

“Varför? Varför gör ni såhär?”, frågar jag och spottar ut en munfull blod.
Gruppen av fientliga tjejer ser ner på mig.
”Frågan är egentligen varför vi inte skulle göra det.”, svarar den ena.
Jag är upptryckt i ett hörn och så gott som sönderslagen, men dem verkar inte få nog av att slå mig.
Det är rätt ovanligt med pinnsmala blondiner som slåss, men de fyra tjejerna som ser ner på mig är ett undantag.
Om dem inte vart så många så skulle jag lätt kunna ta en eller två av dem.
”Vad har jag gjort den här gången?”, frågar jag,
”Du är en äcklig emofitta som borde dö. Det om något är skäl nog.”
Jag hinner inte reagera innan en förbannad sko, antagligen Emmas, träffar mig rätt i Solar Plexus.
Jag skriker rätt ut och mina ögon tåras, det gör så jävla ont.
Emma hånflinar mot mig och sätter sig på huk bredvid mitt ansikte.
”Har du fått nog, lebbjävel?”
Jag nickar, min stolthet och styrka är som bortblåst.
”Ja, för fan, jag har fått nog!”, snyftar jag desperat.
Ett slag till och jag skulle svimma av smärta, jag vet det.
Emma ger mig en sista blick, gör en gest med handen och går sin väg med resten av tjejerna i släptåg.
Bara en av dem ser sig om, jag tror hon heter Alice.
Jag vet att Alice går i samma klass som Emma och umgås med henne rätt ofta, men när det kommer till att slå ner mig är hon rätt passiv. Fast jag tycker inte om henne mer för det, att bara se på är också jävligt fegt.
Jag spottar efter henne och hon vänder sig snabbt om, skyndar efter de andra.
Efter att gänget försvunnit runt ett hörn brister jag i gråt, av smärta och skam.
Det tar nästan tjugo minuter innan jag förmår mig själv att ställa mig upp.
Varenda del av mig gör så ont, det är knappt så jag kan gå på benen.
Jag haltar in på skoltoaletten, tack och lov har de flesta lektion så ingen ser mig på vägen.
Framför spegeln drar jag upp tröjan och inspekterar min nakna överkropp.
Från armhålan ner till höften håller ett gigantiskt blåmärke på att framträda, och man kan se märken efter händer på mina armar där Amanda och Sara hållit fast mig.
”Fan, det här kommer göra ännu ondare imorgon..”, muttrar jag.
Det är inte så att jag är ovan vid att bli misshandlad, men det blir inte lättare för det.
Det gör inte mindre ont tredje, fjärde eller fyrtiofemte gången.
Innan jag går ut från toaletten tvättar jag bort blodet som runnit i mitt ansikte.
Min läpp är totalt sprucken och jag tror att en bit av min tand gått av, men jag är inte säker.
Jag ser helt enkelt förjävlig ut, och jag bestämmer mig för att gå hem.
Jag kan inte direkt skylla på att jag ramlat eller något liknande, inte när jag ser ut såhär.
Vägen från Sinclair, som min skola heter, till min lägenhet på Tureborg känns som en evighetslång väg att gå.
Mitt ena ben känns helmosat, seriöst, och jag haltar fram.
En promenad som vanligtvis tar tio minuter tar idag fyrtio.
När jag sätter nyckeln i låset och öppnar dörren kommer min katt Mio rusandes och stryker sig mot mitt ben.
Jag lyfter upp honom och borrar ner ansiktet i hans mjuka päls.
Han börjar spinna och ligger snällt kvar i min famn, även när jag sätter mig på sängen och lägger honom i knät.
”Mio, mamma har råkat illa ut idag..”, säger jag och kliar honom bakom örat. ”Du är fin som tröstar mig.”
Han jamar till svars och buffar på min hand med nosen.
Jag älskar min katt över allt annat och han är, hur patetiskt det än låter, min enda och bästa vän.
”Har du ätit ordentligt idag?”, frågar jag honom. ”Eller har du bara sovit, din latmask?”
Han purrar högre som om han bekräftar mina misstankar.
Än så länge är han bara fem månader och världens lataste katt.
När jag är hemma somnar han oftast i mitt knä.
Efter att ha suttit ner en stund går jag in i köket för att laga till någonting att äta.
Jag är trött och orkar inte göra något avancerat, och dessutom har jag knappt något att äta hemma ändå.
Det får bli makaroner med kasslerbitar,
Innan jag sätter mig för att äta sätter jag på en skiva med Lisa Ekdahl. Hennes musik får mig alltid att må bättre.
Den spruckna läppen gör det smärtsamt att äta, men jag trycker i mig maten bäst jag kan.
Mio tigger till sig en liten kasslerbit och han ser väldigt rolig ut när han försöker tugga i sig den.
Dagens första skratt har jag honom att tacka för.

Det tar exakt tio dagar för såren i mitt ansikte att läka.
Jag blir tvungen att sjukskriva mig under tiden, för jag vill inte att någon ska se mig under läkningsprocessen.
På den elfte dagen blir jag tvungen att återvända till skolan.
Redan när jag kommer till huvudentrén ser jag Emma och hennes gäng genom glasdörrarna.
Helst vill jag sjunka igenom marken och dö.
Efter tio djupa andetagen slänger jag upp dörren och stegar in entréhallen och då får dem syn på mig.
”Nämen se där..”, säger Emma. ”Lebbjäveln vågade sig tillbaka.”
”Tänka sig att jag gjorde det.”, fräser jag.
Emmas ögon blir svarta för en sekund.
”Du tigger stryk märker jag.”
Emma ställer sig upp, tar ett hårt grepp om min jacka och ska precis trycka upp mig mot väggen, men Alice tar tag i hennes handled och håller henne tillbaka.
”För fan Emma, skärp dig.”, säger hon irriterat. ”Vem som helst kan se dig om du håller på mitt i skolan.”
”Det är tur för dig, emofitta, att jag inte kan slå ner dig i skolan!”, väser Emma hotfullt. ”Men vänta du bara..”
Jag förstår inte varför jag aldrig talar om för någon hur det ligger till, men jag antar att min stolthet står i vägen.
Korkat egentligen, jag skulle ju faktiskt kunna få hjälp, men jag klarar bara inte av det.
Precis innan jag ska vända ryggen till och lämna Emma och hennes gäng bakom mig ser Alice mig i ögonen.
Hon ser lite skamsen ut, samtidigt som hennes blick ber mig att gå, bara gå, innan det slutar illa.
Jag är inte sen att lyda hennes tysta råd.
Första lektionen för dagen är matte och jag slår mig ner näst längst bak i klassrummet.
Där brukar jag få vara ifred, men tyvärr så går Amanda och Sara i min klass, och det är tydligt att dem har bestämt sig för att göra den här dagen till ett helvete för mig.
Amanda sätter sig bakom mig och Sara i bänken bredvid.
Hela lektionen sitter Amanda och petar mig i ryggen med sin linjal.
Väldigt harmlöst, men fruktansvärt irriterande.
Samtidigt sitter Sara och ger ifrån sig små fnissningar.
En enda gång säger idiotläraren Mats åt Sara att sluta, men hon skiter i det och han slutar bry sig.
Fan, varenda lärare är helt jävla inkompetent.
Aldrig har mattelektionen känts så lång förut, och när vi väl slutar och jag ska gå ut från klassrummet drar Mats mig åt sidan och ber mig stanna kvar.
När alla lämnat lokalen stänger han dörren om oss och sätter sig bakom katedern.
”Tilda, vi måste prata”, säger han.
”Jaha?”
”Det har på sistone varit rätt många lärare som kommit till mig och sagt att du har väldigt låg närvaro och att du alltid verkar nedstämd. Jag skulle vilja föreslå ett besök hos skolkuratorn.”
”Jag vill inte gå hos någon jävla kurator. Vad skulle det vara bra för?”
Jag känner mig riktigt irriterad nu och förstår inte vart Mats försöker komma eller vad han försöker säga.
”Men nu är det så, Tilda, att vi känner att det är nödvändigt för din fortsatta skolgång att du uppsöker någon sorts hjälp. Det är för din skull, vet du.”
Egentligen vet jag att han har rätt, men jag vill inte sjunka så djupt att jag behöver uppsöka någon förbannad hjärnskrynklare.
Det vore långt under min värdighet, och gudarna ska veta att jag känner mig fjantig som tycker så, men jag kan inte rå för det.
Mats ser strängt på mig och liksom lite bedjande, och jag känner hur mitt trots rinner av mig.
”Okej, Mats.”, säger jag. ”Jag går till skolkuratorn. Hon får en gång på sig att övertyga mig. Annars skiter jag i det.”
”Jag har redan pratat med henne och hon har en tid ledig om tjugo minuter. Jag förväntar mig att du befinner dig utanför hennes rum då.”
Vilken typ Mats är, egentligen. Pressa mig på det här viset, så himla oproffsigt.
Utan att säga något stegar jag ilsket förbi honom och smäller igen klassrumsdörren.
Jag kan se hans chockade min framför mig och det får mig att dra på smilbanden en aning, trots min ilska.
Mats med sitt irriterande gubbsätt och sliskiga röst, nä, fyfan.
Trots att jag är fly förbannad så tänker jag hålla mig löfte, och en kvart senare sitter jag utanför kuratorns rum.
Hon är väldigt punktlig och släpper in mig precis i tid.
Jag slår mig ner på en stol med armarna i kors och studerar henne.
Hon plockar upp ett block och en penna och möter sedan min blick.
”Hej Tilda, så bra att du bestämde dig för att komma.”
”Visst, visst. Sätt igång att hjärnskrynkla mig nu.”
Hon ser på mig en kort stund innan hon börjar skratta.
”Förlåt!”, säger hon när hon till slut har lyckats sansa sig en aning. ”Men det lät så kul.”
Hon är ung, kuratorn, och heter Paula. Hon har axellångt, mörkt hår och jättefina, trygga ögon.
”Det är okej.”, säger jag. ”Jag kan förstå att det lät roligt.”
Hon ler lite snabbt.
”Jag tänker inte pressa dig, Tilda. Hos mig behöver du inte prestera någonting alls, om du inte vill.”
Det känns bra i mig att hon säger så. Jag vet inte hur man gör sånt här, det är nytt och konstigt för mig.
”Jag vet inte vad jag ska säga..”, säger jag och skruvar på mig.
”Du kan ju börja med att berätta lite om dig själv. Vad du tycker om att göra, vad du verkligen inte tycker om att göra. Vilken musik du gillar och såna där saker.”
Jag tänker efter länge innan jag svarar, funderar på vad jag kan säga och vad jag inte kan säga.
”Tja..”, börjar jag. ”Jag tycker om att gosa med min katt. Och att spela tv-spel. Jag hatar att gå i skolan och jag tycker det är skittråkigt att gå på krogen. Mina favoritband är Placebo och Muse, och jag gillar The Runaways och Joan Jett också, och om vi snackar singelartister så är det nog Thåström.”
Paula nickar gillande.
”Jag tycker också om Thåström, och Joan Jett.”, säger hon. ”Och jag älskar din tröja.”
Min fina, fina Winnerbäck-tröja.
Jag fingrar lite på mina avklippta vantar och kan inte låta bli att le.
”Faktiskt så känner jag inga andra som gillar Thåström.”, säger jag. ”Varken vuxna eller ungdomar. Fast i och för sig, jag känner inte någon alls direkt.”
”Vad menar du?”, frågar Paula bekymrat. ”Har du inga vänner?”
”Nej.”, svarar jag kort.
Hon skriver något i sitt lilla anteckningsblock innan hon återgår till att se på mig.
”Det måste ju vara helt fruktansvärt!”
”Jag vet inte.”, säger jag och längtar plötsligt något alldeles fruktansvärt efter Mio. ”Jag har inget att jämföra med.”
”Har du ingen du umgås med i skolan då? I din klass?”
”Inte sen Emilia flyttade till Stockholm. Och det var säkert tre år sedan. Vi gick i samma klass på Västerskolan, och sen valde vi båda Media. Men sen var hon tvungen att flytta..”
Det gör ont att tänka på, jag saknar Emilia ibland. Nästan alltid.
”Det var väldigt tråkigt att höra.”, säger Paula. ”Det känns alltid hårt när man förlorar någon.”
En halv sekund tänker jag att vad fan vet hon om det, men påminner snabbt mig själv om att Paula faktiskt också är människa, en levande individ med känslor och erfarenheter.
”Så för att göra en lång historia kort så har hela det här året varit skit”, säger jag. ”Det var väl ganska intressant i början när vi började med nya projekt och så, men sen..blev det bara ensamt, jobbigt och förjävligt. Speciellt sen dom där jävla..”
Jag håller på att försäga mig fullständigt, men avbryter mig själv i sista sekund. Ingen ska få veta, ingen skulle tro mig ändå. Emma är en bitch mot mig, men hon är de flesta lärarnas favorit, plus att hennes pappa är studierektor på skolan. Ingen skulle tro mig och jag ska hålla käften. Dom är starkare än mig, det bara är så. Det är en fråga om högre och lägre rang, eller hur?
”Dom där jävla vilka då?”, säger Paula bekymrat. ”Vad menar du?”
Jag tänker att jag kanske redan har sagt för mycket, Paula kommer inte köpa något litet pip om att jag sa fel. Jag är tvungen att dra en vit lögn, eller rättare sagt förvrida sanningen en aning.
”Det är några killar i trean som är på mig ibland”, säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. ”Dom kan säga taskiga saker. Jag vet inte vad dom heter.”
”Men det var ju inte alls bra”, säger Paula. ”Det är verkligen inte okej att någon gör så.”
”Jag är väl härdad, antar jag.”
Plötsligt tycker jag att minutvisaren på klockan flyttar sig alldeles för långsamt. Jag vill inte sitta där i Paulas rum längre. Visst, vårt samtal har flutit på och jag skulle kunna tänka mig att gå hit igen, men nu räcker det för idag. Jag måste få luft, jag måste ut och andas.
Till min stora lättnad räddar Paula mig från att kvävas genom att säga att den halvtimme hon hade ledig är slut och att hon har ett nytt besök nu.
”Så du måste tyvärr gå, Tilda. Men om du vill kan vi boka in några tider framöver, eller i alla fall en nästa vecka.”
”Det kan vi väl göra.”
Jag rycker på axlarna. Jag vet inte om det spelar så stor roll, men det kan väl inte skada.
Och jag sitter hellre här inne och småpratar med Paula än går omkring osäker ute i korridorerna eller sitter på lektion.
”Passar tisdag klockan tio?”
Vi har gympa med Emmas klass då, så det blir helt perfekt.
”Det blir jättebra”, säger jag och ler mot Paula.
Hon ger mig en post it-lapp med tiden och jag lämnar hennes lilla rum.

Alice

Varje fredag är det samma sak.
Jag sitter utanför kuratorn i en halvtimme innan vår tid och hoppas på att ingen ska se mig.
Det är aldrig någon innan mig så det känns i alla fall bra.
Men idag lyser knappen på väggen bredvid dörren röd, vilket betyder att Paula är upptagen med någon annan.
Jag börjar kallsvettas, vill inte att någon i hela världen ska veta att Alice Ekström i 2:an går hos kuratorn.
Jag plockar upp första bästa tidning jag hittar och gömmer mig bakom den, men precis när dörren till Paula öppnas inser jag att det är en jävla pinsam kalle anka-tidning och slänger iväg den.
Bra Alice, nu kommer personen som kommer ut genom dörren absolut inte märka dig, fint.
Plötsligt står jag öga mot öga med Tilda, Emmas absoluta hatobjekt, och jag kan se ilskan i hennes sammanbitna ansikte.
De få sekunderarna då våra blickar möts känns som en evighet och jag är först med att titta bort.
Varje gång jag ser på henne flimrar minnesbilder av en skrikande, gråtande Tilda förbi.
Det gör alltid lika ont att se henne sådan. Visst, såren har läkt, men jag kan fortfarande se ärren i hennes ansikte.
Dem kommer alltid finnas kvar och påminna både henne och mig om dåliga tider.
Jag kan inte låta bli att följa Tilda med blicken när hon går.
Kommer hon att använda det här mötet emot mig nästa gång Emma går på henne?
Emma skulle frysa ut mig totalt om hon fick reda på att jag går hit.
Å andra sidan, Tilda skulle inte våga säga att jag var här. Det är samma sak som att erkänna att hon själv pratar med kuratorn och det vill hon nog inte att Emma ska veta.
Paula öppnar dörren till sitt rum några minuter senare och ser på mig.
”Kommer du, Alice? Vi har inte så mycket tid på oss idag.”
Jag går förbi Paula och dunsar ner på närmsta stol.
Paula stänger dörren om oss och sätter sig på stolen bredvid mig.
Hon säger inget, men det är för att hon är van vid att jag babblar på ändå.
Idag är inget undantag.
”Alltså, jag är så jävla trött på Emma nu!”, säger jag surt. ”Hon håller på och bitchar sig och det är den här särskilda tjejen som hon håller på att vara extra elak mot, och ärligt talat, jag vill inte vara med!”
Paula nickar sakta, men ser ut som om hon plötsligt kom att tänka på något.
”Men fan, jag vågar inte stå upp för varken mig själv eller någon annan för om Emma skulle dumpa mig som bästa vän så skulle jag bli helt osynlig, fattar du? Jag solar mig i skenet från hennes glans, det är allt.”
”Den här särskilda tjejen..”, säger Paula. ”Går hon i din klass?”
”Nej för fan, stackars henne om hon hade gjort det. Hon går i parallellklassen.”
Paula klottrar ner något i sitt block, ser upp en kort stund, skriver något mer.
”Du borde bryta upp med Emma, Alice. Du måste be henne sluta med den här skiten, få henne att inse vilka konsekvenser det kan bli för både henne och andra. Och vill hon inte lyssna på dig, ja..då tycker jag inte att du ska umgås med henne. Då är det bättre att du hittar vänner som inte begär så mycket av dig och som inte har så dåligt inflytande.”
Jag biter mig i läppen. Paula är inte den första som sagt samma sak. Jag blir lika illa till mods varje gång.

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk