Publicerat
Kategori: Relationer noveller

I Hope You Have The Time Of Your Life part 3

Tilda

Min syn är lite dimmig, men jag känner ändå igen Alice.
Hon sitter på stolen bredvid min säng och tuggar på ringen hon har i läppen.
Jag förstår för allt i världen inte vad hon gör här.
Har Emma skickat henne? Är det ett riktigt sjukt skämt?
”Vad gör du här?”, frågar jag misstänksamt.
Alice ser sig omkring i rummet, vägrar fästa blicken på mig.
”Alice?”
Motvilligt ser hon mig i ögonen. Hon har fina ögon ser jag, lysande isblåa.
”Det vet jag inte.”, svarar hon efter en stund. ”Jag kände väl att jag var tvungen att se hur det var med dig.”
”Jag mår finfint. Ja, nu vet du. Då kanske du borde gå.”
”Jo, jag borde kanske det..”
Alice tar sin jacka och reser sig för att gå.
Innan hon går ser hon på mig en sista gång, och jag har aldrig sett ett par ögon så sorgsna förut.
Jag lär väl ångra det, men innan jag hinner tänka efter ber jag henne stanna.
”Sätt dig här.”, säger jag och syftar på fotändan av sängen.
Alice sparkar av sig skorna och sätter sig i skräddarställning vid mina fötter.
”Ärligt nu..varför är du här? Hur kommer det sig att du ringde ambulansen igår när du inte visat några tecken på att du bryr dig om mig under all den här tiden? Förstår du hur förvirrad jag känner mig?”
Alice ser lite överlumpad ut. Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att hon höll på börja gråta.
”Tilda, förlåt mig. Jag var som en slav under Emma..eller är kanske jag borde säga. Jag kan inte skylla det på någon annan än mig själv egentligen, men du vet, om någon, vilken makt Emma har. Åh, jag är så feg! Jag erkänner, jag är fegast i hela jävla världen!”
”Tydligen inte, du är ju här. Det är ju rätt modigt.”
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Kanske blev det för mycket för Alice igår, kanske tyckte hon att Emma gick för långt. Antagligen var det vara av rent folkvett hon ringde ambulansen, det hade väl vem som helst gjort. Ja, utom Emma då. Jag trodde att de andra tjejerna visste om vad Emma höll på med igår. Varför lät Alice Emma hålla på så länge om hon visste om det?
”Visste inte du vad Emma höll på med igår?”
”Nej, jag hade ingen aning om det! Hon kan få sina ryck precis när som helst, hon visste säkert inte om själv att det skulle bli såhär.”
”Men hon hade ju en kniv på sig, Alice!”
Jag nästan skrek åt henne och tårarna var på väg.
”Jag vet inte, Tilda”, sa hon förtvivlat. ”Emma hade i alla fall inte sagt någonting till mig om någon kniv, och igår… Vi har knappt pratat med varandra sen..det hände.”
Jag blir helt förvirrad när jag hör vad Alice säger. Jag hade varit helt övertygad om att Emma hade suttit hela kvällen igår och skrutit om hur grym hon var som hade mejat ner emofittan så fullständigt.
Jag ser på Alice som sitter där på sängkanten och ser alldeles uppgivet på mig.
”Jag var alltid så arg på dig”, säger jag. ”För att du alltid bara stod där utan att yttra så mycket som en stavelse. Jag tyckte att du var så äckligt feg.”
”Men det är ju det jag säger, jag är fegast i hela världen!”
Jag spände ögonen i henne och bara såg på henne någon minut.
”Jag sa att jag tyckte att du var det”, förtydligade jag. ”Men att ringa efter ambulans och att dyka upp här idag, det är modigt. Du är antagligen modigare än de flesta jag har träffat.”
Alice pressar fram ett litet leende.
”Tilda, om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden så hade jag gått tillbaka till förra hösten och gjort allt som stod i min makt för att hindra Emma från att lägga en hand på dig, eller ens säga ett ord till dig.”
Mina ögon fylls med tårar. Men inte av smärta, som det brukar vara.
Den här gången, med en leende Alice på min säng på sjukhuset, är det glädjetårar som sakta börjar rinna ner för mina kinder.
Alice ser att jag gråter och tar min hand för att trösta mig, men jag skakar på huvudet.
”Jag är inte ledsen, Alice. Du behöver inte trösta mig.”
”Jag vet.”, säger Alice. ”Men jag ville hålla dig i handen.”
Jag blir, som doktorn sa, utskriven efter tre dagar.
Tack och lov blir jag sjukskriven i nästan två veckor, och det är skönt.
Minst varannan dag ringer Alice mig och frågar hur jag mår.
Helgen innan jag ska till skolan igen bestämmer vi att vi ska ses en stund.
Även om Alice vill så vågar hon inte riktigt stå upp mot Emma, och det betyder ju såklart att vi inte kan visa oss ute tillsammans.
Istället ska vi ses hemma hos Alice och fika, kanske kolla en film.
Det känns jävligt skumt, för jag och Alice är ju knappast vänner..än.
Men det är en otroligt lättsam stämning i hallen när hon släpper in mig.
Alice ger mig en snabb kram och ett stort leende, men inte för stort.
”Hej. Hur känner du dig idag?”
”Ganska okej, antar jag. Förutom att stygnen har börjat klia så in i helvete…”
”Men du skulle ta bort dem på onsdag, eller?”
Jag nickar och pressar fram ett leende jag med.
Det är svårt att låta bli att le mot Alice idag.
Hon är mycket snyggare än vad jag har lagt märke till förut.
Hennes nästan midjelånga, mörkbruna hår hänger fritt över axlarna och på huvudet har hon en vit mössa.
Hon har mer smink runt ögonen än hon brukar ha och den vita tröjan med ljusrosa ränder hon brukar ha är utbytt mot ett svart linne och en lilarutig luvtröja.
”Vad snygg du är idag!”
Orden har hoppat ur min mun innan jag knappt har hunnit reagera.
Det var inte meningen att jag skulle säga det, egentligen skulle jag bara tänka det.
Men nu var det sagt.
Svälj.
Alice skiner om möjligt upp ännu mer.
”Tack! Du är inte heller så pjåkig, Tilda.”
Hon nickar uppskattande mot min korta, svartvita klänning.
”Tycker du verkligen inte det?”
”Nej, jag tycker verkligen inte det. Jag måste inte tycka allt som Emma tycker, jag har börjat förstå det den sista tiden.”
Jag känner inte alls igen den Alice som står framför mig, och jag tycker om henne.
”Blir kladdkaka bra?”, frågar hon och svassar före mig ut i köket. ”Alltså, Frödinges menar jag. Jag har inte bakat eller så…”
”Det blir perfekt.”
Så vi sätter oss vid Alices köksbord och äter kladdkaka och dricker snabbkaffe tills jag nästan glömmer bort att hon har varit en av mina mobbare under de två senaste åren.


Alice

Mitt emot mig vid bordet sitter Tilda i mitt soliga kök.
Det känns bra, förvånansvärt bra och Tilda verkar också tycka det.
”Tilda, jag är så ledsen för allt som har hänt..”
”Ja, du har sagt det.”
Jag tar hennes hand och ser allvarligt på henne.
”Emma och jag har varit som ler och långhalm enda sen vi gick på dagis. Under alla de här åren har det alltid varit så självklart att tyckte Emma någonting så skulle jag också tycka det. Hon vann alltid alla våra strider, hon är en alfahanne. Eller, hona.”
”Alla har en egen fri vilja”, säger Tilda. ”Skyll inte allt på Emma.”
”Ja, och nu bryter jag mig loss av egen fri vilja”, säger jag.
”Bryter dig loss? Du har väl inte brutit dig loss från Emma?”
Innan jag hinner svara, börjar min mobil som ligger på bordet vibrera.
Vi ser båda två att det står ”Emmadarling” i displayen och det hugger till i mitt bröst.
”Du måste inte svara”, säger Tilda.
”Jo, det måste jag”, säger jag och tar upp telefonen. ”Hallå?”
”Är du hemma, älskling?”, säger Emma i luren.
”Ja, det är jag.”
”Vad bra, för jag är alldeles snart hos dig!”
”Men jag är lite upptagen just nu…”, försöker jag.
”Du är aldrig för upptagen för mig, det vet du.”
Med de orden klickar hon mig och jag känner hur paniken stiger i mig.
”Vad ville hon?”, frågar Tilda.
”Hon sa att hon är på väg hit… Och helvete vad hon tror att hon kan styra mig! Hon bara ’du är aldrig för upptagen för mig, det vet du’. Jävla brud!”
”Du kan skicka henne härifrån, du bestämmer i ditt hus.”
”Nej, jag kan inte det, Tilda. Hon kommer att ta till våld mot mig om jag sätter mig emot henne nu.”
”Är det inte det du tänker göra då?”
Vi båda tystnar, sitter där och bara ser på varandra i någon minut.
Tills vi hör steg och det ringer på dörren.
Mitt hjärta slår i 180 när jag reser mig från stolen och ser att Tilda har tårar i ögonen.
”Stanna här”, säger jag och går ut till hallen.
Precis när jag ska lägga min hand på dörrhandtaget öppnar Emma dörren själv och kliver in på hallmattan.
”Där är du ju, Alice”, säger hon och ler sitt överlägsna leende.
”Ja, men jag är som sagt upptagen nu.”
”Vadå, är Jocke här?”
Emma himlar med ögonen.
”Nej, vad fan skulle han vara här för? Vi har inte setts på två månader. Han är väl inte ens i Sverige?”
”Har du inte hört, Alice? Han är tillbaka.”
Tankarna börjar snurra i mitt huvud. Verkligen snurra.
Jocke och jag träffades hemma hos en bekant till Emma i höstas.
Efter det sågs vi en del, och även om det var mest för att Emma tyckte att han var ett riktigt kap, så blev vi tillsammans före jul.
Det höll inte speciellt länge, eftersom att han åkte till sin släkt i Frankrike i början av februari.
Nu har han varit borta i två långa månader och vi har inte sagt ett ord till varandra under den tiden.
Enligt Emma är han helt såld på mig, men jag kan bara inte förstå vad en tjugotvåårig dj ser hos en bisexuell, mediaintresserad tjej på gymnasiet.
Är han ens min typ?
Har jag någon typ?
”Nej, det hade jag inte hört.”
”Jag pratade med honom igår, och han saknar dig jättemycket.”
”Om han nu saknar mig så mycket, varför stack han efter bara ett hejdå?”
Jag spänner ögonen i min bästa vän och gör ett försök att se igenom hennes hårda, ogenomträngliga yta.
Men, som alla andra gånger, utan resultat.
”Han var tvungen att åka, Alice, det förstår du egentligen.”
Den där rösten igen.
Emma pratar till mig som om jag vore en liten femåring som inte begriper någonting, ungefär.
Och jag hatar när hon gör så.
”Jaha, ska vi bara stå i hallen? Är resten av huset invaderat av kackerlackor eller något?”
Plötsligt kommer jag ihåg att Tilda sitter i köket och lyssnar på mitt samtal med Emma.
Hur ska jag lösa den här situationen?
Emma får bara inte se att Tilda är här.
Det skulle bli totalkaos och jag skulle bli stämplad som förrädare.
Det är inte såhär jag vill att Emma ska få reda på att jag börjat umgås med Tilda.
Jag måste tänka snabbt nu.
”Nej, men Miriam hade fest igår och det är skitstökigt överallt.”
”Som om jag skulle bry mig”, säger Emma och höjer ögonbrynen. ”Sa inte du att Miriam skulle vara i Stockholm över helgen, förresten?”
”Det blev ändrade planer”, ljuger jag. ”Det ser verkligen inte roligt ut härinne, och jag är upptagen. Måste verkligen fixa en grej.”
”Fixa vadå?”, säger Emma ivrigt. ”Du ska ringa Jocke, eller hur?”
”Jag hade tänkt det…”
”Jaså du”, fnissar Emma och vänder sig om för att gå igen.
Äntligen, jag är räddad.
Precis när hon ska gå ut genom dörren för hon syn på något som får hennes nyss leende mun att smalna.
Utan att slita blicken från det hon fick syn på, frågar hon mig med lågmäld röst:
”Alice, vad gör emoTildas skor här?”
Till höger om hallmattan står ett par nedklottrade, lila Converse.
Ingen kunde någonsin missta dem från att tillhöra någon annan än Tilda, vi hade sett orden och låtcitaten så många gånger.
Men jag försöker ändå.
”Vad menar du? Det är inte Tildas, det är Miriams gamla som hon rotade fram.”
Emma spänner ögonen i mig och försöker läsa av mig, jag vet inte om hon lyckas.
”Emma, tänk efter. Vad fan skulle Tildas skor göra här?”
”Ja, det kan väl du svara på?”
Jag tänker efter några sekunder.
Vad skulle jag kunna säga till Emma som hon skulle köpa rakt av?
Det måste vara något så pass övertygande att hon glömmer att bli misstänksam.
”Okej då, jag berättar. Men det här är absolut hemligt.”
”Jag lyssnar”, säger Emma irriterat.
”Jag tänkte att jag skulle lura hit Tilda och sen betala henne för att hon inte ska anmäla dig.”
”Vadå, så hon är här?”, säger Emma och ler lömskt.

Tilda

Jag står i köket och lyssnar spänt på Alice och Emmas samtal.
Hjärtat slår dubbelslag i bröstet när jag hör Alices röst säga att hon har lurat hit mig.
Kan det verkligen vara så?
Har allt, enda sen hon kom till sjukhuset, bara varit plan för att få hit mig?
Jag spänner öronen igen.
”Ja, hon är här”, säger Alice.
”Åh, jävlar, vad duktig du är, älskling!”, säger Emma nöjt.
”Hur mycket tycker du att vi ska ge henne? Vad tror du hon kan begära?”
Jag tänker för mig själv att jag kommer begära en hel jävla del.
”Vi kan väl ge henne några hundra”, säger Emma. ”Åh, fan, vad jag hatar hennes jävla äckliga skor. Var är hon? Jag ska nita henne!”
Det blir bara för mycket för mig.
Jag vill därifrån fort.
Jag vill rymma långt, långt bort och aldrig se någon av dom igen.
Och jag ska hata mig själv för alltid för att jag lät Alice lura mig och för att jag lät mig själv förlåta henne.
Jag ser min chans när jag hör hur Emma och Alice sätter av in i vardagsrummet.
Ut i hallen, på med skorna, dra åt mig väskan och rusa ut genom dörren på fyra sekunder.
Det är min plan.
Jag hinner ut i den tomma hallen och får på mig skorna, men sen blir jag upptäckt.
Jag vågar inte vända mig om direkt, men jag hör deras steg och känner Emmas brännande blick i ryggen.
”Jaså, emofittan har krupit fram ur sitt gömställe”, säger Emma spydigt. ”Kräver du oss på pengar nu?”
”Nej, Emma, det är inte hon som kräver oss på pengar”, säger Alice. ”Jag tänkte, bara som en säkerhetsåtgärd. Jag menar, jag hade lätt gått till polisen om jag hade varit i hennes sits. Och det får ju absolut inte hända.”
Jag vänder mig långsamt om och ser på Alice.
Jag har svårt att tyda hennes ansiktsuttryck.
Har hon verkligen bara ljugit för mig hela tiden?
I så fall är hon inte värd att jag tar emot pengar från dem.
”Men det kommer att hända”, säger jag bestämt. ”Jag vore en idiot om jag inte anmälde detta. Så mycket skit tänker inte ens jag ta, Emma.”
Emma ser först chockad ut, kanske rädd, men sen tar ilskan över henne och hon flyger på mig så att vi båda faller till golvet.
Jag ser knappt någonting, men känner knytnävar i magen och en enorm smärta när Emmas hand tar ett hårt grepp om mitt hår och drar till.
Lite för hårt.
Hon hoppar av mig och står där framför mig i Alices hall med en stor tuss av mitt hår i handen.
”Fan, vad äckligt, jag har fittigt emohår all over me!”
Emma rycker till och skakar på handen så att det mesta av håret faller till golvet.
Kanske har jag en chans att sticka nu tänker jag, men jag har så jävla fel.
Jag har precis rest mig upp, när Emma utan minsta lilla förvarning tar tag i mig och håller fast mig bakifrån.
Jag känner Emmas andedräkt mot min hals när hon böjer sig fram och viskar i mitt öra.
”Jag antar att läkarna inte har tagit bort stygnen än?”
Jag inser alldeles för sent att min tröja åkt upp under striden, och såret ovanför höften är så gott som oskyddat.
Jag hinner inte reagera innan Emma gräver in fingrarna i såret och sliter tag i stygnen.
Smärtan är nästan lika outhärdlig som när hon gav mig skadan första gången.
Det här var droppen, nu får det fan vara nog!
Precis när jag vänder mig om för att slita tag i Emma och slå tillbaka tumlar något in i henne och hon faller till golvet.
”Vad fan..?”, vrålar Emma men detta något slår till henne i ansiktet och jag kan se blodet från hennes mun stänka ner Alices halltapet.
Det tar en sekund innan jag inser att det är Alice som sitter gränsle över Emma och spöar skiten ur henne.
”Herrejävlar..”, säger jag halvhögt. ”De kommer ha ihjäl varandra!”
Jag vet inte varför, men jag skulle inte stå ut med att se Alice bli skadad.
Förvirrad sliter jag tag i Alice och drar bort henne från Emma.
”Det räcker nu!”, skriker jag. ”Helvete, sluta!”
Jag håller fast Alices fäktande armar och kramar om henne hårt.
”Det räcker nu..”
”Nej!”, flämtar Alice. ”Hon ska fan dö om hon rör dig, helvete, om hon rör dig..”
Den fysiska och psykiska ansträngningen har gjort henne helt utmattad och hon ligger som en trasdocka i min famn.
”Tilda, jag menade inte det jag sa till Emma förut… Inga pengar, och jag lurade aldrig dig…”
Jag ser i ögonvrån hur Emma kämpar sig upp från golvet.
Hon är alldeles blodig i ansiktet och ner på bröstet.
Det känns så omvänt att se henne så.
Att det plötsligt är hon, och inte jag, som är alldeles blåslagen.
”Alice, vad fan håller du på med? Vad i helvete är det du tar dig till?”
Alice tar ett par djupa andetag och verkar sen fått nya krafter.
Hon släpper mig och vänder sig mot Emma.
”Emma, nu är det fanimig nog. Det får vara bra nu, det räcker såhär.”
”Vad menar du?”
Emma står där och ser alldeles förvirrad ut under allt blod i ansiktet.
”Jag menar att om du någonsin lägger en hand på Tilda igen så dödar jag dig. Med mina egna händer, om så krävs. Jag menar att jag tänker inte bara stå och se på när du torterar en alldeles oskyldig människa, det är slut med det nu. Jag vill inte vara sån att jag låter oskyldiga människor fara illa, speciellt inte människor jag tycker om.”
Hon ger mig en snabb blick, och jag blir förvånad över hur varm jag blir i hjärtat när hon gör det.
Men Emma blir inte alls varm, utan tvärtom.
Hennes ansikte antar en skepnad jag aldrig trodde att jag skulle få se hos Emma.
Med en mix av chock, förtvivlan och ilska öppnar hon munnen och nästan skriker åt Alice.
”Du är så jävla falsk, Alice. Jag förstår fan inte att jag stått ut med dig hela livet. Enda sen Tilda dök upp och störde allas våra liv med sin existens, så har du varit så jävla dubbel. Du har aldrig sagt ett ont ord om henne, utan bara nickat och hållit med mig, Amanda och Sarah. Det där brevet du skrev om ’Tilda som vi hatar’ var så jävla vagt att jag borde spolat dig redan då. Inga personliga åsikter alls, bara sånt som jag hade sagt. Och på skidresan så till och med försvarade du henne! Jag spottar på dig. Du är så jävla falsk, Alice.”
”Jag kanske har varit falsk mot dig, kanske, men det har ju alltid varit så. Enda sen vi var små. Tyckte du någonting var jag också tvungen att tycka så, annars blev du skitsur i flera dagar. Så tillslut lärde jag mig att låtsas att jag tyckte som du hela tiden, för att jag inte skulle förlora dig. Och för att jag inte skulle behöva stå ut med ditt tjurande.”
Emma rycker till och ser ut som ett frågetecken.
”Jaha, så det är så det har varit under all den här tiden. Du har alltså ljugit för mig under alla år?”
”Jag har både ljugit för dig och för mig själv”, säger Alice och slår desperat ut med armarna. ”Men som sagt, det är slut med det nu. Emma, det var jag som ringde Tildas ambulans.”
”Du gjorde vad för något, sa du? I helvete heller att du gjorde!”
”Jo, Emma, det var Alice som ringde”, säger jag och fattar inte hur jag vågar. ”Hon hittade mig när hon hade varit hos kuratorn.”
”Jaså, du går hos kuratorn också, Alice?”, säger Emma och vänder sig sedan mot mig. ”Och vad fan fick du luft ifrån, förresten?”
”Jag pratar precis hur mycket jag vill!”
”Men nu pratar jag!”, skriker Emma. ”Ni är fan emopuckon båda två och jag hatar er!”
Och med de orden rusar hon ut genom ytterdörren oh lämnar mig och Alice stående i hallen.
Vi bara ser på varandra en lång stund.
Sen brister vi båda ut i ett gapskratt.
Fan, vilken bisarr situation.
När vi har lugnat ner oss och slutat skratta, går Alice fram till mig.
Nu står hon så nära att jag känner hennes andedräkt mot mitt ansikte.
Och hon kysser mig.
Hennes läppar är mjuka och svala och kyssen smakar lite blod, men det gör ingenting.
Jag tycker om att känna Alices läppar mot mina, men hjälp vad konstigt det här är.
Inte nog med att jag har hatat den här människan, jag har heller aldrig kysst en tjej.
Tänder jag på tjejer? Svaret är att jag vet inte.
Jag blir kallad lebbjävel men jag vet inte själv vad jag har för sexualitet. Jag vet bara att Emilia betydde allt för mig på ett väldigt speciellt sätt..
Alice ser på mig.
”Är du okej?”
”Egentligen inte”, säger jag och känner på såret som Emma drog upp för en stund sen.
Det blöder en del nu och ömmar så att jag håller på att bli galen.
”Åh, just det ja… Den jävla bruden!”
Hon hämtar toapapper och trycker mot såret.
Lite för hårt, och jag grimaserar av smärta.
”Kom”, säger Alice och sticker fötterna i ett par skor. ”Vi går ner till vårdcentralen alldeles nerför backen här.”
”Okej”, säger jag och tar över greppet om papperet mot mitt sår.
”Vi fixar det här, det är ingen fara nu”, säger Alice och ler mot mig.

Alice

Tilda kan inte komma tillbaka till skolan nästa dag i alla fall.
Läkarna på vårdcentralen bedömde att hon ska vara sjukskriven till på onsdag för sårens skull, hon får inte röra sig för mycket och sådär.
Emma är inte heller i skolan, den jävla bitchen, men det kanske är lika bra.
Jag pratar knappt med Amanda och Sara på hela dagen, fast dom hoppar på mig varje rast med frågor om var Emma är och varför hon inte hört av sig.
Åh, jag orkar bara inte.
Jag vågar inte ringa Tilda heller.
Inte efter våran kyss, inte en chans.
Tänk om hon tycker att jag är för framfusig?
Och…tänk om hon är värsta hetero?
När jag kommer hem från skolan lägger jag mig på sängen och bara ligger.
Tittar upp i taket och känner mig allmänt deppig, tom.
Det känns som om allt som fyllde mig är någon annanstans.
Hos Tilda?
Jag kämpar mig upp ur sängen och ställer mig framför spegeln.
Hur ser jag ut egentligen?
Kanske är jag inte tillräckligt snygg för Tilda?
Eller för någon?
Mitt långa hår har jag samlat ihop till en hästsvans i nacken idag, och mitt ansikte pryds av mascarafyllda ögonfransar och ett rikligt lager foundation.
Kanske ser jag alldeles för intetsägande ut i mina ljusblå jeans och vita tröja med svart tryck?
Det är väl inget speciellt med mig?
Jag önskar att jag vore lite mer iögonfallande, ja, på ett positivt sätt.
Och tydligen finns det någon som redan tycker det, för på sängbordet börjar min mobil vibrera till tonerna från Lady Gagas ’Bad Romance’.
Ett nummer jag inte har inlagt syns på displayen och det hugger till i mitt bröst.
Jag tar telefonen till örat och trycker på grön lur.
”Ja, hallå?”
”Alice, det är Jocke!”
Åh, inte hans röst…
Det är så fruktansvärt längesen jag hörde den att jag blir alldeles nostalgisk, fylld med någon slags längtan som han brukade få mig att känna.
Men längtan efter vad har jag aldrig lyckats lista ut.
”Åh, hej”, säger jag förvånat. ”Det var inte igår…”
”Jag kom hem från Nice i torsdags. Fan, vad jag har saknat dig, Alice! Hur har du haft det?”
”Växlande”, säger jag, för det är det enda jag kan komma på.
”Kan vi inte ses?”
Jockes ord i mitt öra gör ont.
Han fick mig att hoppas på något för att sen bara försvinna och bli helt jävla tyst.
Man gör bara inte så mot mig.
”Jocke, allvarligt talat. Jag har inte hört ett ord från dig på över två månader, och nu ringer du och pratar på som om ingenting hade hänt.”
”Men ingenting har hänt…”
”Jo, någonting har hänt! Jag hade hoppats på något med dig, men du bara försvann… Precis som alla andra.”
”Jag är ledsen för att jag åkte”, säger Jocke lite skamset. ”Men jag är tillbaka nu, för dig.”
”Självklart fick du åka till din släkt, självklart! Jag hade gjort detsamma om min morfar hade legat för döden. Men vad jag inte förstår är varför jag inte fick ett bättre avsked… Jag tvingades gå här och tro att du bara hade lekt med mig.”
”Men Alice… Allting blev så hastigt där. Jag skulle aldrig leka med någon, och speciellt inte dig.”
Kanske var det inte just att det var Jocke, kanske var det mer att någon hade kommit så nära inpå och sen plötsligt försvunnit.
Sånt är aldrig lätt att genomgå.
Oavsett vem det gäller.
När han nu plötsligt bara är tillbaka och ringer och håller på, känner jag mig alldeles förvirrad.
Hjälp.
”Jauqlin, jag vet verkligen inte. Det känns svårt. Jag har liksom tvingats att gå vidare.”
”Vadå, har du träffat någon annan?”
Jag suckar.
Är hon ’någon annan’, Tilda?
”Kanske det”, säger jag. ”Eller, egentligen inte. Men det spelar ingen roll. Du har ändå blivit ett jävligt känsligt ämne för mig. Du nästlade dig in hos mig och sen bara stack du, slet dig loss på en hundradels sekund.”
Jocke hade sårat mig något så fruktansvärt.
Okej, det var Emma som hade satt press på mig att träffa honom igen och igen.
I alla fall i början.
Men efter några månader började jag hoppas.
När vi blev ihop runt jul var jag helt säker på att jag ville vara med honom.
Men jag ville definitivt inte vara med en jobbig jävel som bara stack utan att knappt säga hejdå.
Så nu visste jag verkligen inte, fan.
”Förlåt mig, Alice”, säger Jocke så innerligt han bara kan. ”Men jag hade tänkt att vi kunde ses på tisdag. För då ska jag dj:a på Harry’s, dem kör någon tisdagsgrej. Och jag tänkte att vi kanske kunde ses där och ta en öl innan jag börjar mitt pass.”
”Alltså, jag vet inte. Kanske, vi får se.”
”Vi kan väl höras på tisdag förmiddag och bestämma? Jag börjar spela runt halv nio.”
”Okej”, säger jag och suckar. ”Ja, jag får fundera lite. Vi hörs på tisdag.”
”Bra. Och du, Alice?”
”Ja?”
”Jag har verkligen saknat dig.”
Jaja, sakna på du, kommer jag på mig själv med att tänka.
Fan, skärp dig, Alice!
Han försöker verkligen nu.
”Vi hörs på onsdag, Jocke. Ta hand om dig till dess.”

Klockan tickar frenetiskt i mina öron och Miriam bara stirrar på mig.
Hon har precis kommit hem från jobbet på Espresso House och jag har precis berättat om Jockes samtal.
”Shit, syrran”, säger hon med ögon stora som tefat. ”Jag trodde att han var ute ur ditt liv för alltid.”
”Det trodde jag med. Men tydligen inte…”
”Jag ringer mamma och pappa och berättar, alltså!”, säger Miriam och går mot telefonen på köksväggen.
”Det gör du fan inte”, invänder jag. ”Du vet hur dyrt det är att ringa till Thailand!”
”Okej då, jag ska inte. Men allvarligt talat, vad tänker du göra?”
”Jag vet verkligen inte”, säger jag med en suck.
Miriam studerar mig en stund innan hon slår armarna om mig.
Jag drar in hennes trygga storasysterdoft i mina näsborrar och stryker handen över hennes röda hår.
”Jag finns här för dig, Alice”, säger hon. ”Du vet att du kan prata med mig om precis allt. Oavsett om det handlar om ditt nya sätt att se på Tilda eller det här med Jocke, eller uppbrottet med Emma.”
”Jag vet”, säger jag och ler mot min älskade syster. ”Och jag uppskattar det till tusen, det vet du.”
”Ja, men nu fixar vi något att äta! Kycklinggryta eller pastasallad?”

På tisdagen är Emma i skolan, men hon ser inte ens åt mig.
Jag gör inte heller något försök att prata med henne, för jag vill helt enkelt inte.
Hon är inte värd min uppmärksamhet.
Konstigt nog vågar ingen lägga någon kommentar om hennes såriga ansikte, visserligen har hon försökt täcka över det värsta med smink men det syns jävligt bra ändå.
På lunchrasten hör jag henne mässa för Amanda och Sara om hur korkad jag har blivit och att de gör bäst i att hålla dig borta från mig.
Spela roll, tänker jag.
För jag har fan aldrig haft någonting gemensamt med de efterhängsna brudarna.
Tack, Emma, nu slipper jag dem.
Sent den kvällen får jag ett sms från Tilda.
”Hej. Hur mår du? Jag börjar läka nu. Hör av dig om du vill ses. Jag tänker på dig och saknar dig!”
Jag blir glad när Tilda hör av sig.
Nu förtiden finns det ständigt en oro för henne i mitt bröst.
Jag tror inte att det betyder något speciellt, förutom att jag tycker om henne.
Jag svarar direkt.
”Vad skönt att höra! Jag klarar mig allt. Saknar dig med. Mycket…”
Och det är alldeles sant.
Jag saknar hennes glittrande ögon och underbara doft.
Egentligen har jag aldrig tyckt att Tilda har varit ful.
Det var bara Emma som tutade i mig att svart hår, blek hy och kajal runt ögonen var avskyvärt.
Men jag har verkligen aldrig tyckt det.
Jag tycker att Tilda är vacker, hon påminner lite om Snövit.
En punkig Snövit.
Dessutom liknar hon en tjej som gick i trean förra året, Maja hette hon.
Jag umgicks en del med hennes flickvän Pyret.
Vi lärde känna varandra för att Emma spenderade all sin lediga tid med Pyrets före detta förjävliga kompis Isabell.
Jag beundrar Pyret för att hon slog sig fri från Isabell, då deras förhållande liknade mitt och Emmas.
Jag funderar på att ringa henne för att det var längesen vi hördes av, men mina tankar avbryts av min sms-signal och det är svar från Tilda.
”Alice… Kan jag fråga dig om en sak?”
Jag blir lite nervös när jag svarar henne.
Jag anar vad det skulle kunna vara.
Antingen handlar det om kyssen eller om vår plötsligt växande vänskap.
Det måste vara något av det.
Hennes fråga kommer någon minut senare.
”Du… Vad ska jag tänka om kyssen? Vad betyder den, egentligen?”
Åh, jag visste det…
Jag biter mig i läppen och kniper ihop ögonen.
Jag sitter ju här och funderar på detsamma; vad betyder kyssen?
Så mitt svar blir hon nog inte mycket klokare på.
”Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Det var bara så jag kände just då. Det kändes fan så bra att kyssa dina läppar, Tilda, du får inte tro något annat. Men jag vet inte vad du ska tänka om den, jag vet inte ens vad jag själv tänker om den. Tyvärr.”
Det dröjer säkert tjugo minuter innan Tilda svarar.
Men hon svarar i alla fall.
”Åh, okej… Men vi ses väl igen?”
Dum fråga, tänker jag och skickar iväg ett sista sms innan jag somnar.
”Självklart, Tilda. Jag vet som sagt inte vad kyssen betyder, men jag vet att jag skulle bli galen om jag inte fick träffa dig igen.”

Det blir onsdag alldeles för snart.
Jag har drömt om Tilda och Jocke hela natten, och nu känner jag mig alldeles förvirrad.
Vilket förjävligt uppvaknande.
Jag segar mig upp ur sängen och drar fram kläder ur garderoben.
Egentligen känner jag mest för att stanna hemma och sova hela dagen, men jag vet att jag skulle bli ännu mer förvirrad.
Jag väljer mellan svarta tights och lång, lila tröja och mina vanliga ljusblå jeans och svart linne plus någon kofta som jag inte bestämt än.
Det får bli tightsen och tröjan.
De känns mer avslappnat än jeans och jag orkar inte vara så stel idag.
Jag går till badrummet och öppnar min sminkväska.
Lägger ett måttligt lager foundation i ansiktet, silvrig ögonskugga på ögonlocken och rikligt med svart mascara på fransarna.
Efter att ha studerat mig själv i spegeln någon minut, avslutar jag med att stryka på ett blekrött läppstift.
Lagom rockigt, lagom jag.
Frukosten får bli en skål vaniljyoghurt med några ensamma cornflakes som låg kvar längst ner i paketet.
Varför kan inte Miriam lära sig att handla regelbundet?
Jaja, what ever.
Jag är så otroligt nervös inför mötet med Jocke.
Tänk om han har blivit världens fulaste kille nu?
Eller ännu värre, tänk om han är jävligt snygg?
På bussen till skolan bläddrar jag i telefonboken på mobilen och stannar vid min, eller mest Emmas, langare Freddy.
Jag har funderat på det hela morgonen egentligen.
Och när jag kommit av bussen ringer jag honom.
Jag skiter i att klockan bara är nio, han är säkert vaken.
Och mycket riktigt svarar han efter tre signaler.
”Tjenare, Freddy här. Vem pratar jag med?”
”Hej Freddy, det är Alice. Du vet, Emmas kompis?”
”Hej Alice-gumman! Hur mår du en dag som denna?”
Jag förvånas över att Freddy verkar bry sig så.
”Sådär, rätt okej, antar jag.”
”Okej, lilla du… Finns det någonting jag kan göra för dig?”
Jag tvekar en stund.
Nej, det går inte att stå emot.
Jag är alldeles för deppig och förvirrad över allt det här med Jocke, Tilda och Emma.
Jag behöver en tillfällig flykt.
”Skulle du kunna fixa en stor vodka och tre cider till mig?”
”Självklart, Al… När vill du ha dem?”
”Idag efter tre, om det går bra”, säger jag och hoppas på det bästa.
”Absolut”, säger Freddy. ”Jag hade ändå planerat att dra mig ner till systemet runt tolv. Men vi kan ses hemma hos mig efter tre så kan du betala då.”
”Okej. Får jag kompispris som vanligt?”
”Självklart säga tvåhundra spänn jämnt?”
”Det blir jättebra. Tack så mycket Freddy!”
När jag avslutar samtalet känner jag mig lugnare, samtidigt som någon form av panik stiger i mig.
Första lektionen är svenska så den timmen flyter på som ingenting, trots att Emma sitter på andra sidan av klassrummet och nästan stirrar på mig.
Före lunchrasten har vi kreativt skapande och jag jobbar med Madde, så den lektionen går också bra.
Jag pallar som vanligt inte att gå till matsalen, så jag planerar att sätta mig ute och ta en cigg istället.
Men på det vanliga rökstället möter jag någon jag helst velat slippa.
Där på gräset sitter Emma och puffar på en Black Devil.
Jag tänker att det kanske är bäst att se djävulen i vitögat och går fram till henne.
”Hej”, säger jag kort och sätter mig ner en bit ifrån henne.
Jag hinner tända min cigarett och ta ett par bloss innan hon öppnar munnen.
”Vi har växt ifrån varandra, eller hur?”
Emma ser på mig med en blick som påminner om lilla Emma sju år, eller någonting sånt.
”Emma, jag tror snarare att vi aldrig har varit på samma plan.”
”Men när vi var små…”
”Vi lekte och hade kul!”, säger jag uppgivet. ”Jag hade kul med dig tills vi var kanske sex år, efter det gick allting bara på rutin. Du var min enda vän eftersom att du aldrig gav mig utrymme att umgås med någon annan.”
Hon fimpar sin cigarett och ser på mig med en smal blick.
Jag förundras över hur fri jag känner mig.
Jag är inte alls styrd av denna sjuka brud längre, jag kan bestämma helt själv!
”Fan för dig.”
Emma reser sig snabbt, vänder sig om och ser på mig igen.
”Fattar inte du att jag litade på dig, Alice?”
”Du litade på att jag skulle vara din trogna marionettdocka”, säger jag. ”Försök inte få mig att tro att det var mig du vände dig till med dina problem, för då sprang du till Sara!”
”Hon är fan så mycket bättre vän än du någonsin var.”
Emma ser på mig några sekunder med en mördande blick, och det gör lite ont i bröstet.
”Emma, då var då. Nu är nu. Bara gå härifrån.”
”Tro fan inte att jag vill stanna här!”
Emma rusar ifrån rökplatsen och in i skolhuset.
Efter sig lämnar hon en jävligt förvirrad Alice.
Alltså jag. Fan, all denna förvirring.
Efter tre cigg under femtio minuters sittande på rökplatsen är lunchrasten slut och det är dags för sista lektionen.
Jag släpar mig iväg mot mattesalen och förbereder mig på att dränka mig i tråkiga ekvationer och glömma allt vad Emma heter.

Klockan börjar närma sig halv fyra när jag ringer på Freddys lägenhet på Tureborg.
Han öppnar nästan direkt och välkomnar mig med en kram.
”Hej Alice. Kom in!”
Han sparkar undan några skor son ligger på hallmattan.
”Jag har inte direkt hunnit städa. Jag har suttit med ett lajvprojekt på nätet några dagar.”
”Jaha, lajvar du på nätet?”, frågar jag och stänger dörren bakom mig.
”Nej, vi planerar ett stort lajv med folk från hela Norden.”
”Intressant”, säger jag fast jag inte alls bryr mig.
Freddys lägenhet luktar rök och herrdeo, någon ganska god Axe gissar jag på.
Jag och Emma har varit på en hel del fester hos Freddy genom åren.
Han är som en gammal vän, och egentligen en av de snällaste människorna jag känner.
”En Dworek och tre Peach Melba”, säger Freddy och räcker mig en systemetpåse.
”Tack så mycket”, säger jag och tar emot den.
Jag tar upp min plånbok ur min alldeles för stora handväska och ger honom två hundralappar.
”Jag kan inte stanna”, fortsätter jag.
”Det är lugnt, jag är ändå rätt upptagen.”
”Ha det så bra nu då, Freddy!”
Jag öppnar lägenhetsdörren och går ut i trapphuset.
”Detsamma!”, säger han precis innan jag stänger dörren och rusar mot bussen.
Väl hemma ställer jag upp drickan på vardagsrumsbordet och slänger in en skiva med Sahara Hotnights i stereon.
Jag skyndar mig att hämta ett stort glas och kollar klockan.
Tio över fyra.
Miriam slutar inte förrän klockan sex idag, jag hinner lätt hälla i mig spriten på den tiden.
Jag blandar en grogg med häften cider hälften vodka och dricker upp den på tio minuter.
När jag har blandat en likadan grogg som den första och tagit några klunkar, då ringer Jocke.
Jag svarar direkt.
”Jocke!”
”Hej Alice. Hur mår du idag?”
”Inte sådär jävla bra”, säger jag. ”Vad tror du när du kommer här och rör till min värld..?”
”Jag menar inget illa, tvärtom. Jag försöker ju visa att jag, under den här tiden jag har varit borta, har tänkt på dig precis hela tiden. Precis hela tiden!”
Samtidigt som jag önskar att Jocke bara ska lämna mig ifred, håller alkoholen på att ta över mina sinnen och jag låter mig dras med av den lilla längtan jag fortfarande känner efter honom.
”Ska vi ses idag, eller?”
”Vill du komma hem till mig? Jag bor kvar på Strömstadsvägen. Går väl hemifrån runt kvart i åtta.”
”Vi ses där runt sju”, säger jag och klickar honom.
Under den följande timmen häller jag i mig nästan all alkohol jag har.
Trots att jag skäms så otroligt mycket över det, så orkar jag inte med all denna förvirring idag.
Jag vill bara slippa tänka själv.
Jag menar, det är Jocke det handlar om.
Han är fan inte värd mer ändå.
Jag blandar sista groggen med över hälften vodka och den sista cidern precis när min syster kliver in i hallen klockan halv sju.
Snabbt tar jag mitt glas, rusar in på mitt rum och stänger dörren bakom mig.
Väl därinne kommer jag på att jag lämnade både de tre ciderburkarna och den nästan tomma vodkaflaskan på vardagsrumsbordet.
Jaja, skit samma.
Miriam vet mycket väl att jag dricker.
Och hon har för fan inget att säga till om ändå, jag är arton och bestämmer över mig själv.
I fem stora klunkar häller jag i mig groggen och sen gungar det rätt gött i mitt huvud.
Jag spyr väldigt sällan på alkohol, och dessutom har jag ätit ganska bra idag ändå.
En kebabtallrik på Pingvin med Pernilla efter skolan, det står man sig länge på.
Tillslut kommer knackningen på min dörr.
”Alice, vad fan håller du på med?”
”Vad håller jag på med?”, sluddrar jag ganska högt. ”Jo, jag ska hem till Jocke.”
Miriam öppnar dörren och kommer in i mitt rum.
Hon drar upp mig från golvet, placerar mig på sängen och sätter sig bredvid mig.
”Jaså, du har bestämt dig för att träffa honom?”
”Ja, det har jag”, säger jag bestämt. ”Egentligen är han jävligt fin. Fast jag är så jävla arg och besviken på honom…”
”Syrran, egentligen tycker jag att du ska satsa på Tilda.”
”Vad menar du?”
Miriam ser trotsigt på mig.
”Tro inte att jag inte vet att du tänder på tjejer också. Det var ganska uppenbart att du var ihop med hon där Elin för något år sen.”
”Var det verkligen så uppenbart?”
”Tro mig, det var det.”
Jag drar upp mobilen och ser att klockan redan är kvart i sju och bussen ner till stan går om fem minuter.
”Jag måste springa till bussen nu”, säger jag och reser mig.”
”Alice, du är full.”
Miriam ser på mig med en blick som jag helst inte vill ha på mig.
”Visst, men jag ska ju träffa Jocke!”
”Kom hem snart igen”, säger Miriam bestämt.
Jag lovar henne.
Bussen är sen som tur är och jag hinner gott och väl.
Jag hoppar av på Strömstadsvägen och går nästan bort till Mona Lisas för att komma till lägenhetshuset där Jocke bor.
Fortfarande riktigt snurrig i huvudet tar jag mig upp för trapporna och ringer på.
Han öppnar och släpper in mig.
”Hej Alice”, säger han och ler.
”Lägg bort det där fåniga leendet”, säger jag och kysser honom.
Jag kan inte förklara varför jag gör det, men det bara händer.
Han protesterar inte när jag föser honom framför mig in i vardagsrummet och ner på skinnsoffan.
Jag sätter mig gränsle över honom och kysser honom så passionerat jag bara förmår.
Jag stinker en hel del sprit, men Jocke verkar inte bry sig.
Vi ligger där i säkert en halvtimma utan att jag märker att det går en minut.
Men samtidigt som han för in handen innanför min tröja, känner jag att hans läppar är alldeles för sträva och hans skäggstubb kittlas så förjävligt.
Jag blir utom kontroll och örfilar honom, hårt.
Han rycker till och tar tag i mina armar.
”Vad fan gör du!?”
”Släpp mig, ditt jävla äckliga as!”
Jag kränger mig ur hans grepp och rusar ut till hallen.
”Alice, vad ska det här betyda?”
Jocke kommer efter mig och ser alldeles förstörd ut.
”Det här betyder att nu ska du och jag låta varandra vara”, säger jag bestämt och drar på mig skorna.
”Men…varför?”
”Därför att jag är kär i någon annan.”

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan HeatherWade har 81 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg