I Hope You Have The Time Of Your Life part 5

Tilda

Nästa morgon vet jag inte alls vad jag har att vänta när jag går mot skolan.
Jag har ingen jävla aning.
Kommer fler prata med mig än de tio elever som för ovanlighetens skull var ganska trevliga igår.
Kommer någon prata med mig?
Vid det här laget har väl Amanda och Sara spridit ut till hela skolan att jag och Alice är ihop.
Så jag undrar om reaktionerna kommer bli lika sympatiska som igår.
Jaja, tänkte jag drog min stora halsduk tätare om mig. Det får bära eller brista helt enkelt.
Klockan är bara tio över åtta när jag kommer till skolan, så de flesta har inte dykt upp än.
Jag går bort till mitt skåp, låser in väskan och hämtar engelskboken.
Sen sätter jag mig på en bänk ganska nära klassrummet och väntar på att lektionen ska börja.
Efter en stund går några elever i Alices klass förbi och hälsar på mig.
Igår var första gången vi pratade med varandra och nu hälsar de plötsligt på mig.
Jag skiner upp och hejar tillbaka.
En av tjejerna, jag är ganska säker på att hon heter Madde, sjunker ner på bänken bredvid mig.
”Hej Tilda”, säger hon glatt. ”Alice smsade mig och sa att hon skulle sjukskriva sig idag. Hur är det med henne egentligen?”
”Hon är nog rätt okej. Men hon ska åka och hälsa på Emma idag.”
”Åh, okej, då förstår jag.”
Hon rör lite vid några pins på mina rödsvartrandiga byxor och säger att de är fina.
Tänk att bekantingar kan vara så snälla, jag har aldrig upplevt det här förut.
Kanske har båda medieklasserna omedvetet varit lite styrda av Emma, eller i alla fall känt att de inte kan röra sig riktigt fritt när hon är i krokarna?
Fan, vad sjukt egentligen.
”Dom var ju ändå bästa vänner”, fortsätter Madde. ”Fast Emma var väl inte så schysst mot slutet, men det vet ju du redan allt om…”
”Ja, jag gör väl det.”
Jag suckar och känner att jag saknar Alice väldigt mycket.
Och jag önskar att hon ska få mötet med Emma överstökat och komma tillbaka till mig och ha avslutat deras kapitel på ett bra sätt.
Då ser Madde på mig med en minst sagt sympatisk blick och säger något jag aldrig trodde att jag skulle få höra från någon på skolan.
”Tilda, jag är så ledsen för att jag aldrig har ingripit och hindrat Emma och tjejerna… Jag borde ha gjort det alla gånger jag såg henne tracka dig, men jag antar att jag aldrig förstod hur allvarligt det var. Jag menar, jag såg henne aldrig slå dig. Jag kanske såg henne putta eller knuffa dig, men hade jag sett henne, Sara eller Amanda slå dig så hade jag ingripit.”
”Det värmer att höra”, säger jag och ler mot henne. ”Men du hade ingen skyldighet att göra någonting.”
”Jag vet, men… Jag tycker inte illa om dig, Tilda, tvärtom så tycker jag bra om den lilla uppfattning jag hunnit få om dig.”
”Gör du det?”
”Ja”, säger hon och ler med hela ansiktet. ”Du, förresten, är det sant att du och Alice är ihop? Fan, vad coolt i så fall.”
”Ja, det är vi”, säger jag stolt och myser vid tanken på att Alice är min tjej.
”Fan, vad coolt alltså. Ni passar bra ihop, ändå. Eller, det var liksom inte som att man trodde att det skulle bli ni två, men tanken känns inte helt chockande nu ändå.”
Jag tänker att det har hon precis rätt i.
”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv”, säger jag.
”Jag ska ha matte nu”, säger Madde och reser sig från bänken. ”Men vi ses kanske sen!”
”Ja, det gör vi nog!”, säger jag och hon försvinner bortåt i korridoren.
Det är med ett leende på läpparna som jag går in i engelsksalen och sätter mig på min vanliga plats näst längst bak.
Flera av mina klasskompisar ler mot mig när dem kommer in i klassrummet.
Ska de positiva överraskningarna aldrig ta slut?
Tydligen inte.
För när Amanda och Sara skyndar in i salen prick halv nio sätter de sig framför mig för ovanlighetens skull.
De gör ingen notis om mig förrän efter lärarens genomgång, men då vänder de sig båda om mot mig och lutar sig mot min bänk.
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera så jag ger dem en trotsig blick.
”Öhm, jo, vi tänkte…”, börjar Sara utan att möta min blick.
”Vi tänkte be om ursäkt för den förjävliga mobbning vi utsatt dig för enda sen vi började i samma klass”, säger Amanda snabbt och ser uppgivet på mig.
Hjälp, vilken chock.
Jag spärrar upp ögonen och blir helt förvånad.
Jag hade definitivt inte förväntat mig det här från deras sida.
Amanda knuffar lite på Sara och manar på henne att säga någonting.
Det tar ungefär trettio sekunder för henne att kunna se upp på mig och sen tar det ytterligare trettio sekunder innan hon tillslut öppnar munnen.
Hennes ögon är lite rödsprängda, men jag kan se hatet mot mig där bland den bruna irisen och de svarta pupillerna.
”Ja, precis, vi ber om ursäkt”, mumlar hon. ”Men tro inte att vi tänker bli vänner med dig nu bara för att du håller på och lebbar dig med våran kompis! Alice är en jävla mes ändå.”
”Det är hon inte alls!”, säger Amanda och ser surt på Sara.
Nu utbryter ett litet internt krig mellan tjejerna framför mig och jag roas lite av att sitta här och studera dem när de gnabbas för glatta livet.
Amanda försvarar Alice och nästan mig till varje pris, men Sara ger sig inte.
Tillslut känner jag att jag måste avbryta dem.
”Tjejer, det räcker nu. Tack för att ni bad om ursäkt, nu slutar vi bråka och fortsätter med våra arbeten, okej? Great!”
Jag höjer båda tummarna och tjejerna vänder sig om.
När jag slår upp engelskboken och öppnar min skrivbok slås jag av en väldigt underlig tanke.
Det är nästan för bra för att vara sant, men jag känner mig inte det minsta hotad av varken Amanda eller Sara längre.
Jag känner att jag äntligen kan röra mig fritt och vara den jag är fullt ut.
Jag känner att jag vågar ta plats och knyta kontakter och få nya vänner.
Emma är jag inte heller speciellt rädd för längre, och speciellt inte just nu när hon sitter inlåst.
Och jag tror inte att jag kommer vara rädd för henne när hon kommer ut heller, för jag vet att jag och Alice har knäckt henne nu.
Det är slut på Emma nu, det har jag och Alice sett till.
Min tjej.

Alice

Det är ganska mycket folk på Kampenhof på torsdagar klockan tio i ett.
I alla fall den här torsdagen.
Bussen till Trollhättan går om fem minuter och sen ska jag byta på Trestad Center och åka vidare till NÄL.
Jag hoppar på bussen och sjunker ner i ett säte ganska långt bak.
Lars Winnerbäck strömmar ur mina iPod-lurar och jag förundras över hur bra texterna passar nu.
När jag är på väg till min bästa barndomskompis som ligger på psyket för att försöka försonas med henne på något sätt.
Eller rättare sagt, för att göra ett så lindrigt avslut som möjligt på våran tid tillsammans som möjligt.
För jag känner verkligen nu så fruktansvärt starkt att jag vill inte att Emma ska vara en del av mitt liv längre.
Jag kommer aldrig kunna komma ifrån att hon har varit en väldigt stor del fram till för några dagar sen, och det vill jag väl egentligen inte göra ogjort.
Innerst inne är jag glad för många stunder vi hade tillsammans.
Dem var fler när vi var små, men de har funnits där under alla år även om dem var få mot slutet.
Men det som spelar roll är att jag känner att vi är färdiga med varandra nu.
Jag kommer ju aldrig kunna glömma Emma, man glömmer inte någon som har varit ens närmaste vän i arton år bara sådär.
Men jag tror nog att jag med åren kommer att förtränga henne.
Det är i alla fall vad jag hoppas på när jag går in genom huvudentrén på NÄL och åker upp till vuxenpsykavdelningen.
Jag andas djupa andetag för att samla mod till att konfrontera Emma på riktigt och vara säker på att jag får sagt allt jag vill ha sagt.
Jag blir insläppt av en manlig sköterska i ljusblå kläder.
Han frågar vänligt vem jag ska träffa och följer mig sen till Emmas rum.
Med bestämda steg går jag in genom dörren och finner Emma sittandes i sängen med en bärbar dator i famnen.
”Jag visste att du skulle komma hit”, säger hon utan att se upp på mig.
”Och hur kunde du vara så säker på det?”
Jag går fram till bordet i rummet och sätter mig på en av de två stolarna.
”Du och jag dras till varandra, det bara är så”, säger Emma, fortfarande med blicken fäst på datorn. ”Vi är för fan som två magneter.”
”Emma, du får tro vad du vill men jag har blivit avmagnetiserad. För längesen.”
Hon vänder sig mot mig med ett ryck och bara stirrar på mig.
Hennes ögon är alldeles blanka igen, precis som dem var sist gång jag såg henne på rökplatsen bakom skolan.
Jag tycker inte om att se henne så, men det är bättre än ingen reaktion alls.
”Vet du varför jag sitter här?”
”Amanda och Sara sa att du flippade ut i skolan. Och…att du sa att du ville ta livet av dig.”
”Mm, fast jag vet inte om jag verkligen vill det”, säger Emma. ”Men jag vet i alla fall säkert att jag inte vill förlora dig, och fan inte till jävla äckelemoTilda!”
Irritationen stiger i mig när hon kallar min älskade flickvän så.
Jag är så jävla trött på att höra på Emmas förbannade skitsnack om henne.
”Du får inte kalla henne så. Och jag tänker fan inte vara din slav längre. Du har redan förlorat mig, Emma.”
”Nej, i helvete heller! Jag trodde att vi var bundna till varandra för livet?”
Tårarna börjar rinna ner för hennes kinder och hon hoppar till där hon sitter i sängen.
Fan, vad jag hatar att se henne såhär.
Men jag får tänka att det är något jobbigt som leder till något bra.
”Om du verkligen trodde det, Emma…varför sjabblade du bort mig då? Jag tänker inte vara någons marionettdocka!”
Plötsligt vill jag avsluta mitt besök väldigt fort.
Jag känner mig färdig med Emma mycket snarare än jag trodde när jag åkte hit.
Långa avsked suger, det är bättre att göra det snabbt och lätt.
”Jag trodde att jag var som en bästa van ska vara”, säger Emma. ”Jag försökte fan fixa allt för dig!”
”Men precis, Emma! Kunde du inte ha låtit mig fixa någonting själv någon gång? Trodde du att jag var helt okapabel till allting, eller?”
Emma fnyser åt mig.
Den jävla bruden, hon fnyser åt mig!
”Jag ville bara hjälpa dig.”
”Jaha, men det blev motsatt effekt, Emma.”
Jag reser mig från stolen och ställer mig vid fotändan av sängen.
”Jag vet att vi kommer ses i skolan och sådär, men jag vill inte att du hälsar på mig. Jag vill inte att vi ska bråka, men vi ska heller inte vara vänner. Vi är färdiga med varandra, du och jag, Emma.”
Hon bara stirrar på mig och ser ut som om hon håller på att tappa hakan.
”Gör du slut med mig, Alice?”
”Vi är inte ihop! Vad fan är det med dig!?”
Jag stampar i golvet av frustration.
Helvetes jävla Emma, alltså.
Kan hon inte bara ge sig någon gång?
”Jag förstår att du sitter på psyket, Emma. Du behöver det, för du är fan helt jävla sinnessjuk.”
”Jag är inte sinnessjuk, men du är inte mycket bättre själv som går och kärar ner dig i äckelTilda. Att du var bi kunde jag hantera, men hade jag vetat vad det skulle få för resultat hade jag ansträngt mig mer för att bota dig. Men jag trodde väl att det bara var någon fix idé du hade…”
Jag höjer på ögonbrynen åt henne och blir bara ännu mer irriterad.
Nej, vad fan, det är dags att gå nu.
”Du är sjukare än jag trodde. Du kan gott sitta här och ruttna bort, jag ska hem till min tjej nu.”
Emma bara stirrar på mig när jag vänder på klacken och lämnar hennes lilla rum.
Jag känner hennes blick i ryggen även när jag kommit utom synhåll för henne.
Nöjd med mitt besök går jag ut till busshållplatsen och åker hem.
Nu längtar jag efter Tilda så att jag håller på att spricka.
Och det råder ingen tvekan om att jag vunnit i kampen mot Emma.
Hon vet om det och det är oåterkalleligt.
När jag ringer på Tildas lägenhetsdörr och hon öppnar för mig är jag helt säker på att jag har gjort rätt.
Jag får den mysigaste kramen i världshistorien och en lång, mjuk kyss på munnen.
”Hej min älskade, jag har saknat dig”, säger hon och då vet jag att jag är lycklig.

Tilda

Alice strålar som en sol när jag släpper in henne i lägenheten.
Det långa håret faller fritt över axlarna idag igen och hon har en lång, svartvitrandig tröja med en kort jeansjacka över.
Hjälp, vad hon är vacker.
Jag blir alldeles pirrig när jag ser henne.
Vi sätter oss i mitt mysiga lilla kök med varsin kopp te och Alice berättar om besöket hos Emma på psyk.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Emma när Alice berättar att hon började gråta, men det går över snabbt för hon är verkligen helt sjuk i huvudet.
”Så egentligen funderar jag på om jag skulle ringt henne istället”, säger Alice och brer smör på ett digestivekex. ”För att göra det ännu mer smärtsamt för henne, liksom. Men jag hade aldrig klarat det för min egen del.”
”Jag tycker definitivt att det var bra att du åkte dit, ingen tvekan.”
”Absolut! Nu är hon ute ur mitt liv och det känns så jävla skönt. Jag känner mig så jävla fri!”
Alice sitter där på andra sidan bordet och är så vacker och självständig man bara kan bli, och jag gläds med henne.
Fast det är min egen glädje också.
”Själv då, hur gick det i skolan?”
Hon lägger sin hand på min och ser oroligt på mig.
”Du kommer inte tro dina ögon”, säger jag och ler. ”Först kom Madde och pratade med mig en bra stund, och sen åt vi lunch tillsammans…”
”Det låter inte alls omöjligt i mina öron, Madde är superschysst.”
”Jo, men…på engelskan.. Amanda och Sara bad mig om ursäkt.”
Alice sätter teet i halsen och hostar till några gånger.
”Är du seriös nu? Gjorde dem det? Nej, du skojar!”
”Nej, Alice, jag skojar inte”, säger jag och skakar på huvudet. ”Det var ganska så motvilligt från Sara sida, men Amanda pushade på henne.”
”Men, jävlar..! Ja, men Amanda är egentligen ganska schysst, det är bara att hon känner sig beroende av den jävla Sarabitchen.”
”Hon är verkligen en bitch”, säger jag och nickar instämmande.
”Men Amanda börjar mer och mer ta kommandot över Sara.”
”Hon är fortfarande en jävla bitch, Sara alltså.”
Vi brister ut i ett gapskratt som inte tystnar förrän vi sitter bredvid varandra i soffan och slöglor på Top Model 10-reprisen.
I den första reklampausen lägger jag huvudet mot Alices axel och andas in hennes underbara doft.
Jag vill bara sitta där tätt intill henne och luta mig mot hennes smala kropp.
Känna varje linje av hennes axel och nyckelben mot mig.
Jag drar fingrarna genom hennes mörkbruna hår och förundras över hur mjukt det är.
Och hon luktar så gott, jag undrar om det är någon parfym hon har eller bara att hon luktar så ändå.
Jag blir nästan liten yr i huvudet när jag uppfylls så fullständigt av denna underbara människa.
Det här måste väl vara kärlek?
Ja, så måste det ju vara.
”Alice, jag är så otroligt glad gör att du kom in i mitt liv, på ett mer positivt sätt än innan…”
”Haha, det är jag med.”
Hon stryker mig över kinden och ler med blicken fäst på tvn.
”Jag tänkte att vi kanske kunde träffa Pyret och Maja någon dag. Kommer du ihåg dem?”
”Ja, jag tror det. Gick de ur trean förra året?”
”Ja, det gjorde de”, säger Alice. ”Jag umgicks en del först med Pyret och sen med Maja också när dem blev tillsammans.”
”Just det ja, de var tillsammans, nu minns jag dem! Men var inte Pyret med i bitchen Isabells gäng?”
”Jo…”, säger Alice och sänker blicken. ”Men hon lyckades bryta sig loss, precis som jag gjorde från Emma. Därför har jag tänkt ganska mycket på henne nu.”
”Du är stark, Alice.”
”Jag sa till Emma att jag skulle hem till min tjej precis innan jag gick. Och hon kallade dig för rätt hemska saker, och jag försvarade dig.”
”Det tvivlar jag inte på”, säger jag. ”Hade du sagt det för två veckor sen hade jag tvärsäkert sagt att du aldrig skulle försvara mig, men nu är jag helt övertygad om motsatsen. Jag har ju sett det med egna ögon.”
Alice stänger av tvn med fjärrkontrollen och sätter sig mitt emot mig i soffan.
Hon tar mina händer i sina och ser på mig med en blick som bara hon förut har gett mig i hela mitt liv.
Våra läppar möts för en sekund, jag biter lite lätt i hennes underläpp och nafsar på den med tungan.
Vi båda fnissar till och jag vill bara kyssa henne igen.
Jag pressar mina läppar hårdare mot hennes och hon sticker in tungan i min mun.
Hennes läppar är så underbart mjuka och tungan är alldeles len.
Jag märker att jag inte kan tygla mig själv, jag vill bara ha mer, mer, mer av Alice.
Hon smeker mig över magen och ner på låren, kastar en snabb blick på mig.
”Sängen, nu”, säger hon bestämt.
Vi släntrar över till min sköna dubbelsäng och Alice föser ner mig på madrassen.
Hon tungkysser mig intensivt och jag känner hur upphetsningen bara stiger i mig.
Jag har hennes händer överallt på min kropp och någonting inuti mig skriker efter tillfredsställelse.
Snälla Alice, tillfredställ mig och få mig att njuta, så som första gången!
Och jag behöver inte oroa mig.
Efter bara någon minuts kel sätter hon sig gränsle över mig, kysser sig över magen och ännu längre ner.
Alices lena, mjuka tunga masserar mig till min underbaraste orgasm någonsin av de två jag fått hittills i mitt liv.
Helt utmattad ligger jag nästan orörlig mot kudden när hon hoppar upp och lägger sig bredvid mig.
”Du är fan helt fantastisk”, mumlar jag och fingrar på hennes nakna bröst.
Efter några minuters vila har jag återhämtat mig helt och känner nu hur Alices upphetsning fyller mig också.
Jag vänder mig mot henne och låter handen svepa över hennes mage.
Hon har jättefin mage, lagom mjuk och lagom muskulös.
Jag känner allt ganska stora muskler där nedanför brösten och frågar om hon tränar.
Alice säger att hon tränade handboll i många år, men hoppade av i nian.
”Du har ju nästan magrutor”, säger jag drömskt och kysser hennes navelsmycke.
”Jaså, det tycker du?”
Hon fnissar mot mig och börjar smeka sig själv över insidan av låren.
Hjälp, vad snygg hon är!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli så tilltalad av någons kropp som jag är av Alices.
Mina läppar snuddar vid hennes runda bröst och hon ryser av upphetsning när tungan sveper över bröstvårtan.
Min hand byter plats med hennes och jag fingrar mig upp för hennes lår och känner att hon är riktigt våt.
Någon minut senare kommer hon mot mina fingrar och jag är verkligen i himmelriket.
Tänk att jag kan få en tjej att få orgasm, fan vad bra jag är!
”Jag älskar dig”, säger Alice och slickar av mina fingrar. ”Och jag älskar att älska med dig!”
”Jag älskar att älska med dig också”, säger jag och kysser henne.

En lång stund efter vårat fantastiska sex ligger vi bredvid varandra i sängen.
Alice har gosat ner sig i den lila gropen vid mina nyckelben och hennes andning kittlas mot min hals.
Hennes mjuka fingrar ritar mönster på min nakna mage, bildar ord och bilder.
Mest hjärtan.
”Jag vill ta en promenad”, säger Alice efter ett tag. ”Gå hand i hand med dig någonstans där det är mysigt, kanske i skogen.”
Jag tänker efter.
”Vi skulle kunna ta en promenad till borgen, du vet vilken jag menar?”
”Mm, den som ligger lite längre upp här på Tureborg? Typ i skogen?”
”Precis den.”
Lite motvilligt kliver vi upp ur sängen och klär på oss.
Jag kan känna Alices blick på mig.
”Du är så jävla snygg när du står där i jeans och bar överkropp..”, säger hon förundrat. ”Shit, jag fattar inte hur jag kunde få en sån snygg brud.”
Jag skrattar och drar en t-shirt över huvudet.
”Du får se mer sen igen”, säger jag och blinkar mot henne.
Hon kommer fram till mig och kysser mig mjukt.
”Fina Tilda..”, säger hon.
Sedan försvinner hon ut i hallen.
Jag släntrar efter, men hon har redan hunnit ta på sig ytterkläderna.
Jag drar på mig mina Converse och virar min stora halsduk om halsen, sätter på mig min kappa.
”Här, ta på dig en mössa, det är rätt kyligt ute”, säger Alice och ger mig en gul, stickad mössa som jag trycker ner över mitt svarta hårburr.
Mössan har min mormor stickat, och det är min absoluta favorit.
”Är det okej om jag lånar den här?”, frågar Alice och håller upp min andra stickade mössa, den mörklila som jag köpt på Indiska.
Jag nickar, det är väl klart att hon får.
Den lila färgen passar bra till hennes mörkbruna hår, och den framhäver henne fina, nästa gröna, ögon.
”Ska vi gå?”, frågar jag och stoppar ner mina cigaretter, min mobil och mina nycklar i fickan på kappan.
Alice nickar och tar min hand.
”Det ska vi.”
Tillsammans går vi ner för trapporna och ut genom porten.
Det luktar svagt av regn ute, men det är molnfritt på himlen nu.
Vi vandrar hand i hand upp mot borgen.
Jag tycker att det är så mysigt att gå där med Alice och liksom se skogen ur ett nytt perspektiv.
Egentligen är jag inte så mycket för promenader, men tillsammans med Alice är det helt underbart.
När vi kommer up till borgen sätter vi oss på någon typ av stenmur och tar en cigg.
Sen pussas vi så som bara nyförälskade kan.
Alice är verkligen min drömtjej, om jag har någon.
Det är någonting med henne ögon som bara genomborrar mig.
När det börjar mörkna går vi upp i tornet och ser ut över staden.
Alice håller om mig bakifrån och pussar mig på kinden.
”När jag är såhär lycklig känns det som om hela staden tillhör mig”, säger hon och myser mot min mössa.
Jag fnissar till, tar ett hårt grepp om hennes hand och önskar att hon aldrig någonsin ska släppa mig.
Men det gör hon tillslut ändå, fast bara för att lägga båda händerna på räcket.
”Jag funderar på att ringa Freddy.”
”Vem är Freddy?”, frågar jag nyfiket.
”Från början var han en kille Emma var kär i, sen blev han våran langare”, svarar Alice. ”Och på sista tiden har jag börjat inse vilken fin vän han är, egentligen. Han har hjälpt mig att reda ut de flesta av mina problem.”
”Då tycker jag att du ska ringa honom”, säger jag bestämt. ”Inte för att det här med Emma kanske är något problem längre, men alla behöver en vän. Och nu när hon äntligen är ute ur bilden…”
”Som sagt, jag ska ringa honom.”
”Och idag pratade jag och Madde om att vi kanske ska hitta på något någon dag.”
Alice vänder sig om och ser glatt överraskat på mig.
”Hon är egentligen helt underbar. Anledningen till att hon inte har försvarat dig är nog kanske att hon har haft det ganska svårt själv, i familjen och sådär. Men jag tror att ni passar ihop, som kompisar. Definitivt!”
”Ja, jag tycker om henne jättemycket”, säger jag och ler mot min älskade flickvän. ”Jag tänker absolut ge henne en chans.”
”Vi kanske kan ha en vinkväll vi tre”, föreslår Alice. ”Och så kan vi bjuda in Maja och Pyret, Madde känner också dem.”
”Ja, det är ju en jättebra idé!”
Nöjda med vad vi bestämt går vi ner från tornet och hem genom skogen i skenet från gatlyktorna som är placerade här och var längs den grusade stigen.
Den kvällen somnar jag tryggt bredvid Alice i min sköna säng och drömmer om ett liv som faktiskt känns värt att leva.

Alice

Nästa dag i skolan är annorlunda, men på ett positivt sätt.
Verkligen alla beter sig annorlunda när Emma är borta.
Det är lugnare stämning bland alla mediatvåor och folk vågar prata med varandra mellan klasserna på ett mer öppet sätt.
På lunchrasten möter jag upp Tilda vid utgången för att ta en sväng till rökplatsen före vi går till matsalen.
Hon riktigt strålar och säger att Amanda och Sara inte har gjort någon som helst notis om henne, förutom ett par tvetydliga blickar från Amanda.
Vi går ut till gräset och sätter oss ner.
Det är riktigt varmt idag och Tilda har bara en ganska stor t-shirt med Joakim Thåström på.
Eller ja, hon har ju byxor också, svarta stuprörsjeans som hon nästan alltid har.
Men de klär henne, de sitter ganska tajt över rumpan och låren och det tilltalar verkligen mig.
Jag ger henne en snabb kindpuss innan vi tar ett sista bloss på cigaretten vi delar och går in i skolan igen.
På vägen till matsalen kommer Amanda och Sara fram till oss och Amanda ger oss båda en kram.
Men Sara bara står där och blickar irriterat ut i luften, men aldrig rakt på oss.
”Tjejer, Emma ringde oss igår”, säger Amanda ivrigt. ”Fan, jag har aldrig blivit så irriterad på någon i hela mitt liv! Hon sa åt mig att gå och gräva ner mig någonstans för att jag inte har ställt upp tillräckligt för henne genom åren!”
”Åh, den jävla bruden…”, stönar jag. ”Jag fattar inte att hon kan med att kasta ur sig sådana saker.”
”Alltså, hon har helt fel!”, fortsätter Amanda. ”Alla minns när jag fick lämna min älskade mormor som låg för döden för att Emma tyckte att hon verkligen behövde just mig klockan tre på natten när jag var i Karlstad! Hallå, eller…”
Jag riktigt ryser när jag tänker tillbaka på åren med Emma.
Tänk att vi kunde låta henne styra våra liv så fullständigt.
Sara vågar tillslut se mig i ögonen, och hennes blick är inte snäll.
”Men hon har ju rätt. Emma har rätt. Ingen av er jävla flator har ställt upp tillräckligt för henne. Varför kunde ni inte få in i era hjärnor att hon bara ville bli älskad?”
Jag blir så jävla trött på henne när hon slänger ur sig det.
När ska hon ge sig?
”Sara, du är så jävla blind! Så jävla blåögd när det gäller Emma!”
”Är jag blåögd? Det är för fan du som har blivit helt blåögd för ’viss person’! Och du med, Amanda!”
Amanda rycker till och stirrar på sin bästa vän.
”Sluta anklaga mig, Sara! Jag har för fan öppnat ögonen och inte tvärtom!”
Sara ser ut som om hon ska förlora förståndet snart.
”Men ser ni inte!?”
Hon viftar med handen framför Tilda för att visa att det är henne hon menar.
”Ser ni verkligen inte?”
Hon sticker in två fingrar i munnen och låtsas spy av äckel.
Jag riktigt känner hur Tilda förminskas bredvid mig, och jag vill verkligen inte att det ska hända.
”Sara, det är du som inte ser”, säger Amanda och blänger på henne.
”Men vi ser Tilda”, fortsätter jag. ”Vi ser henne jättetydligt. Och vi ser en söt, snäll, vacker och helt underbar tjej som förtjänar precis lika mycket respekt som alla andra!”
”Precis”, instämmer Amanda. ”Det är du som inte ser, Sara. Och till du har skaffat kontaktlinser tycker jag att du kan hålla dig borta från oss.”
Nu är det Sara som blänger på Amanda.
”Så nu ska jag ut och röka och du ska inte med, Sara.”
Amanda ställer sig framför Sara och knuffar till henne med rumpan.
Sara bara blänger.
”Vi ses sen, tjejer, hoppas jag!”, säger Amanda och småspringer mot bakdörren.
Tilda tar min hand och vi går förbi Sara utan ett ord, utan en blick åt hennes håll och fortsätter mot matsalen.
”Hur känns det?”, frågar hon och ser lite oroligt på mig.
”Det känns så jävla bra!”
”Men…känns det inte som att du har förlorat dina kompisar?”
Jag rycker på axlarna och funderar en stund.
”Egentligen var Sara bara min kompis från början och Amanda var Emmas. Men Sara har förändrats så fruktansvärt över de senaste åren. Jag har inte klarat av henne på länge. Men Amanda är som sagt riktigt schysst.”
”Och mer mänsklig”, säger Tilda.
”Definitivt!”
Vi går in i matsalen och lägger upp varsin panpizza på tallriken.
Sen sätter vi oss med Madde och några andra från Alices klass.
Vi föreslår vinkväll för Madde och hon säger att hon kan redan imorgon.
”Men är det okej om Maja och Pyret kommer också?”
”Absolut”, säger Madde. ”De är ju helt underbara!”
”Jag har inte kollat med dem än, men jag ska göra det nu på lunchen”, säger jag.

Jag slutar två timmar före Tilda, så efter min sista lektion åker jag ner till Miriam och Espresso House och våldgästar henne en stund.
Både hon och platschefen är på extra gott humör idag så jag lyckas tigga till mig en kolalatte och en kycklingmacka helt gratis.
Jag sätter mig vid ett bord på uteserveringen och slår en signal till Freddy.
Han svarar redan efter två signaler.
”Tjenare, Alice! För det är väl du, eller?”
”Ja, det är jag. Har du lagt in mitt nummer nu?”
”Ja, det har jag. Du fick två hjärtan också, haha.”
Han låter glad på rösten, glad och trygg.
”Hur är det med Alice idag då?”
Jag tänker efter lite, fingrar på papperet som mackan är inslagen i, tar en klunk av min latte.
”Det är ganska skumt, om jag ska vara ärlig. Det har hänt en hel del...”
”Okej. Något du vill snacka om? Jag lyssnar gärna, alltså. Du behöver inte känna dig besvärlig eller så.”
Åh, vad snäll han är egentligen.
Fast det visste jag ju redan.
Men ändå, jag slutar aldrig att förundras över honom.
”För det första så har Emma blivit inlagd på vuxenpsyk, i tisdags.”
”Åh, herrejävlar! Hur mår hon?”
”Det är egentligen ingen fara med henne, förutom att hon är sinnessjuk. Alltså, för att göra en lång historia kort: jag har brutit mig loss från Emmas järngrepp och blivit gränslöst förälskad i tjejen hon så länge har mobbat och misshandlat.”
”Oj, det var inte lite struligt där du, Alice… Så, du och Emma är inte kompisar längre, eller?”
”Alldeles rätt.”
”Och du är kär i hennes gamla mobboffer?”
”Jag är till och med tillsammans med henne, Freddy”, säger jag och fnissar till.
”Men lilla Alice, har du flickvän nu igen? Var det inte en kille på g för ett tag sen?”
”Jo, men han var ett jävla svin, och jag är rätt så säker på att jag kommit underfund med att jag är lesbisk.”
”Jaså, helt lesbisk nu? Jaja, bara du är lycklig!”
”Det är jag, var så säker. Tilda heter hon.”
”Vad fint”, säger Freddy. ”Men vad säger Emma då?”
”Hon är inte alls glad, men det skiter jag fullständigt i. Hon och jag är färdiga med varandra, äntligen, efter arton långa år.”
”Jo det klart, ni hade väl inte världens bästa relation egentligen.”
”Nej, långt ifrån.”
Jag tar ett bett av min kycklingmacka, tuggar och sväljer innan jag öppnar munnen igen.
”Freddy, jag tänkte…att jag ville säga en sak…”
”Du ville säga att du vill att jag ska bli din bästis nu, eller hur?”, säger han med skratt i rösten.
Det hörs ju att han skämtar, men jag kan inte låta bli at tänka att han inte drog just det skämtet av en slump.
”Nja, jo, men något sånt..”
”Menar du det?”, säger han och låter som om han skiner upp. ”Helt seriöst?”
”Ja, helt seriöst, verkligen. Jag behöver någon. Och jag insåg häromdagen vilken fin vän du har varit för mig ända sen vi träffades.”
”Men jag ser det som en självklarhet, eftersom att jag tycker om dig.”
”Jo, men tänk att du och jag fick en sån fin relation trots att du totalt dissade Emma.”
”Jag ville bara inte bli tillsammans med henne. Var det verkligen konstigt att jag som då var tjugotvå inte kunde känna något sånt för Emma som var typ…femton?”
”Nej, Freddy, det var inte konstigt alls.”
”Dessutom var hon inte min typ, jag tilltalades inte av hennes…sätt”, fortsätter han.
”Då är vi två”, säger jag och tar en klunk av min latte. ”Vi kan starta en pakt, tycker jag.”
”Jaså, det tycker du, Alice?”
Vi skrattar båda två.
Underbara, fantastiska Freddy.
Från och med nu ska jag använda mig av honom och hans genuina välvilja.
Jag vågar, vill och kommer att behöva en vän som honom.

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk