Publicerat
Kategori: Relationer noveller

I huvudet på en gammal man

I HUVUDET PÅ EN GAMMAL MAN
Det var kallt ute. Filten som man svept omkring mig värmde,
men snön trängde in i träskorna bakvägen så att hälarna blev
som is. Det var bara femtio meter mellan badstugan och huset
och jag var för stor att låta mig bäras. Tryggheten fanns runt
omkring och i min mammas tunga steg framför mig, i ångan
som förföljde oss från badstugan som ett moln i vinterkylan, i de
upplysta fönstren som kom allt närmare för varje slirande steg
på den upptrampade snöstigen mot köksingången.
Det är så levande i mitt minne, som om tiden spelar mig ett
spratt och låter mig komma tillbaka, just till den där stunden.
Varför dessa tankar nästan varje kväll? Vill jag hålla kvar något
innan allt blev annorlunda? Som att spela en skiva till hälften.

Ryggen protesterar, måste vända mig lite. Kanske ska jag gå
några steg, för att tänka på något annat. Jag hugger tag i
triangeln som dinglar ovanför sängen, och svänger benen
försiktigt mot sängkanten. Såja, nu sitter jag. Jag väntar en stund
tills yrseln lagt sig. Det är alltid så numer. Det tar tid innan jag
vågar resa mig upp. Vad är det som ligger på sängbordet? Ett
kuvert, det minns jag inte. Jag finner glasögonen och plockar
upp det och tänder lampan. Ett fönsterkuvert, inte bra, säkert
något jag glömt att betala. Få se nu.
Försäkringbolaget låter meddela att er försäkring under vissa
omständigheter, som inte behöver gälla er, kommer att få en
tilläggsklausul, där konsekvenserna vid försäkringstagarens
eventuella död, kan leda till något högre kostnader.
Bäst att läsa meningen en gång till. Varför kan de inte skriva
begripligt? Det känns obehagligt i alla fall, något kan kosta mer
om jag dör. Vem ska betala det i så fall? Jag måste ringa min
son och få det här utrett. Han är så omtänksam.
Ibland sover han över här på övervåningen i sitt gamla rum. Då
sitter han vid min säng, håller min hand och tillsammans stirrar
vi ut i nattmörkret och på alla upplysta fönster i hyreshusen som
klättrar upp mot Nya Stan. Till slut brukar jag somna.
Han har skrivit sitt nummer med stora siffror på telefonen. Få
se nu, fyra – tre – fyra – ett – nio - noll. Signalen surrar i mitt
öra.

”Mmmmm, pappa, vad är det?”
”Det kommer att kosta mycket pengar. Klarar du det, Kalle. Jag
kan inte betala när jag är död.”
”Snälla pappa, klockan är tre på natten och du är inte död”
”Det vet jag väl, men brevet, de säger så. Vad ska vi göra?”
”Du ska sova igen. Jag kommer imorgon”
”Men då är jag kanske död”

Tänk att han inte fattar. Han la på luren. Jaha, som vanligt tar
han så lätt på allt. Det här får jag ta itu med själv. Jag ska skriva
under papperet. Det är alltid bra. Då vet de att jag har läst det
och är beredd att göra min plikt. Just det, plikten får man inte
undvika. Kalle måste lära sig det.
Jag lägger mig ner igen, vilar en stund och tänker. Därute ser
jag staden, den klättrar upp från ån mot de nybyggda
hyreshusen. Där lyser fortfarande några fönster. Jag sveper filten om mig,
precis som då, innan det hände.

Än några steg över gården, så trappan, som är ohal av sand. I hallen
ropar pappa med en skälvande röst som bryts i tusen bitar.
Mamma lämnar mig i min filt sittande på golvet. Jag tar av mig
träskorna och stoppar in fötterna i filten tills jag blir ett litet
paket, tänker jag för mig själv. Ett litet paket, varm och ren. Det
känns fint.
Så krossas allt. Mamma skriker och pappa står alldeles stilla
längst bort i hallen. I armarna, min bror, huvudet bara hänger
hjälplöst ner, som på en slaktad kyckling.
Jag kryper ihop och låter det fasansfulla strömma över mig,
lika starkt som då. Jag ser benen som springer omkring, pappas
hand som skakar när han vevar på väggtelefonen. Hör mammas
kvidande från vardagsrummet. Det finns ingen som håller om
mig. Ingen som plockar upp mig från det iskalla hallgolvet.
Bortglömd. Jag gömmer mig i filten, kryper ihop, väntar tills allt
ska bli som vanligt.

Åter tar jag tag i den där triangeln, och hasar mig över
sängkanten. Jag söker mina tofflor i mörkret och med rullatorn
hasar jag mig fram till trappan mot övervåningen. Kanske någon
hör mig. Kanske sover Kalle däruppe i sitt rum i alla fall. Det gör han ju
ibland.
”Hallå, hallå.” Rösten ekar i den tomma lägenheten och söker
sig uppför trappen.
”Kalle, är du där? Haallååå! Haallååå!”
Ingen där. Ensamheten då.
Och nu.

Ann-Marie du Plessis

Status: Brons författare

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 78.6 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg