Publicerat 27.02.2017
Kategori: Relationer noveller

I kajen under solen

Sommar. Hon minns havet och motorcyklarna och solen som blänkte i allt blänkbart, som vindrutorna till exempel, eller pappans ögon. Det kändes som en dröm. De var på väg till färjan. Hennes fönsterruta var nere och den hade fastnat. Vinden susade förbi utanför och ljuden ilade rätt in i de två. Det hängde en doftande julgran i backspegelns lilla krok.
Hon höll ett kexchoklad i handen och drömde sig bort - satt på en vit plaststol under takskuggan. Pappan satt bar i solen, också på en plaststol. Han kisade och höll sin ölburk hårt i handen, tittade längtansfullt ut i ljuset. Mamman ropade åt honom medan hon klättrade ner och fick fatt i en mätstock. Han höll på att bygga en veranda. Verandan skulle bli kylig om vintern och varm på sommaren, och när det regnade skulle man tydligt höra när regndropparna landade på taket.

Hennes smuliga kexchoklad smälter som glass och lämnar bruna kletfläckar överallt. Hon drar fingrarna mot stolens grå tyg när pappan plötsligt säger något - ”mmm snart är vi framme..” hans ögon blänker som ett barns. Hon rycker på axlarna och kikar på en stackars fluga som fastnat.
”Du har de.” säger hon. Rösten kryper motvilligt, upp för strömmen som en fisk i halsen. Det river och kliar i tomheten den lämnar. ”Mmm” säger han, entusiastiskt.

”Nyckeln!” tjuter hon. Hör han? Han låtsas nog bara. ”Va?” hans min faller genast ihop. Hon har mördat ännu en bebis tänker hon. Han vrider sitt huvud, väntar på en förklaring. Det kliar i honom. ”Du kommer dö med en del av mig” säger hon långsamt och pelar av flugans små skimrande ögon. ”Du kommer ta mig med dig.”

Tiden fryste, havsluften stannade och föll ner i havet som en mörk dimma. Fiskarnas munnar gapade i vädret. Kajens gamla mås föll till botten. Flugögonen fastnade i kexchokladkletet på pekfingret och slutade blänka.

Bebisansiktetets nerver börjar rycka. Han ska nog spränga sig själv nu. ”För helvete” gormar han och rattar rätt ut i det kalla mörkret, havet.