Publicerat
Kategori: Novell

I nattens mörker

Den benvita månen lyste upp den annars så becksvarta natten med sitt dämpade ljussken. Inte ett ljud hördes förutom trädens väsande i vinden och det avlägsna ylandet från fjärran vargars hesa strupar.
”Erik!” ropade en av de vilsna ungdomarna från lägret. De hade helt kommit bort från varandra under stormen som nu äntligen avtagit. Den hade varit så kraftig att hjälplösa träd brutalt slitits upp från rötterna, skräckslagna djur panikslaget flytt till sina bon och hotfulla sjok med grenar slungats runt likt nätta marionettdockor.
Mörkret hade lagt sig som ett tight täckte kring Jeas slappa muskler. Hon var trött och ledsen och hade ingen aning om hur hon skulle kunna ta sig ut från skogens kompakta grav. Hon ryckte till då hon plötsligt hörde ljudet av annalkande fotsteg. Trädens visslande avtog något och gav istället plats till de dova stegen. De smög sig fram i takt med hennes hårt pulserande hjärta. Det var nästan berusande att bara stå där och låta ljudet eka genom hennes huvud. Att bara invänta faran.

Hon skakade av sig känslan och kollade sig panikslaget omkring. Det fanns ingen stig att följa. Inga chansningar att ta. Allt som gällde var att springa. Visst, det fanns möjlighet att det kunde vara någon hon kände, men hon ville inte ta den risken. Om hon hade fel skulle hon förlora så mycket mer än hon skulle vinna om hon hade rätt. Tänk om det var en mördare eller en våldtäktsman! De där tunga stegen kunde bara inte ha tillhört någon av hennes vänner. I så fall borde de ha varit trevande och vilsna. Nej, de här var målmedvetna och starka.

Trädkronorna sträckte sig hotfullt under den smala strimman av ljus högt däruppe. Jea stannade. Lättat kunde hon konstatera att stegen var borta. Förhoppningsvis hade hon lyckats skaka av sig förföljaren. För säkerhets skull höll hon sig tyst ett litet tag, och det var då hon åter hörde dem. Stegen hade inte förändrats. De var varken snabbare eller långsammare. Det var som om de knappt påverkats alls av Jeas våldsamma flykt. De kanske inte ens följde efter henne. Om de var det skulle dem väl ha sprungit. Eller?

Hon tog sakta ett trevande steg bakåt, noga med att behålla den lilla tystnaden hon hade. Ilsket kände hon hur sjok av kvistar och regnvåta löv brast under hennes tyngd, vilket skar genom luftens dova tystnad likt vassa pilspetsar. Stegen upphörde. Allting blev knäpptyst. Det var som om hela skogen höll andan i väntan på vad som nu skulle hända. Jea blundade av rädsla. Hon vågade inte springa nu. Hon ville inte avslöja sig. Tänk om ägaren till stegen såg henne då och började följa efter. Det fick inte hända. Herregud, vad skulle hon göra?
Fuktig luft pressades plötsligt mot den blottlagda nacken. Jea stelnade till. Hon kunde knappt röra sig längre. Allting snurrade in i en tryckande tystnad. Den enda antydan till ljud var de rossligt hesa andetagen som flåsade henne i nacken. Kalla kårar löpte likt rinnande vatten längs den strama ryggraden.

Det var då hon började springa. Hon lyckades skaka av sig den transliknande känslan och rusade rakt in i skogen - vilt fäktandes efter frihet. Snabba hamrande steg dundrade genast fram bakom henne, och skogen tycktes explodera av en plötslig ljudvall. Kringsittande svarta fåglar sköt upp i luften och lämnade skräcken bakom sig. Jea visste inte vad hon hade att vänta sig annat än att förföljaren var stor och säkert farlig. Ett vrål så högt att träden darrade stegrade sig mot himlen. Den skräckslagna unga kvinnan avancerade snabbare mellan träden. Trots att dem rev henne på armarna, i ansiktet och på de bara benen, fortsatte hon enträget mot ett okänt mål. Varelsen som var efter henne fick inte komma ikapp. Hon ville inte veta vad det var för något. Förföljarens steg upphörde plötsligt. Jea fortsatte att springa i ungefär fem minuter, men då hon verkade säker började hon sakta ned. Andningen var hes och häftig efter språngmarschen. Hon hade aldrig varit någon vidare löpare. Allt hon ville nu var att komma bort därifrån, men hur skulle det gå till? En mörk skugga lade sig plötsligt över himlen, och det var det sista hon märkte innan hon blev omkullkastad.

Panikslaget kände hon att hon satt fast mot det illaluktande, dyngsura skogsunderlaget. Hon försökte vrida sig loss, men det visade sig vara totalt lönlöst. Det var som om hon satt fastnaglad hårdare än sten. Någonting tungt och hårigt höll fast henne över ryggen. Det kändes som en hård och kraftig tass. En degig, våt sörja rann henne i ögonen så att hon knappt längre kunde se. Vilsen och rädd kastade hon sig åt sidan. Hårda kvistar stack henne i sidan innan hon plötsligt fick annat att tänka på. Besten över henne var enorm och monstruös. Med glödande, ondskefulla ögon, öppnade den sin vidriga käft och blottade två rader av brustna, svartbrända tänder. Det var allt hon hann uppfatta innan de kraftiga käkarna slöts kring hennes smala hals. I samma stund hon blev biten visste hon vad djuret var för något. Det var en varulv, och nu skulle även hon bli en.

Skriven av: Lovelle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson