I nöd och lust

Skulle du förstå mig om du såg allt genom mina ögon? Vi var på samma plats, du såg på mig men slutar inte. Om du hade kände det jag kände då, skulle du förstå mig? Men det klart, det kanske är jag som inte har förstått dig. Att se en händelse ur den andres perspektiv tycks många gånger vara som att leta i becksvart mörker, näst intill omöjligt. Eller är det verkligen det? Att så lätt misstolka och negligera. Du är intelligent, begåvad men ändå såg du inte..eller gjorde du det utan att förstå? Jag vet att jag har sårat dig, fört dig bakom ljuset och skadat dig själsligt genom mitt svek. Kanske är var ditt sätt att läka, finna ro eller återta kontroll. Men att du inte tycks förstå hur ditt sätt att finna ro, lämnar spår i mig? Att du påstår dig veta att du aldrig hade gjort så om jag inte hade bett dig att prova och att det var mitt fel, för att jag egentligen ville, då jag som du sa, uttryckt nyfikenhet för BDSM. Att det endast var ett uttryck för att befria själslig smärta kunde ingen av oss varken ana eller förstå just då, men vart uppfattade du den fria viljan hos mig? När du slängde juice i mitt ansikte som jag sedan fick torka upp medan du tittade på? Vart var mitt medgivande när din hand plötsligt tillfogade en brännande smärta över min kind. När du drog mig upp för trappen, greppade mitt hår så hårt att så att jag ramlade? Jag bad dig skräckslaget att lugna dig, men du fortsatte och sa åt mig att vara tyst. Jag var rädd, jag bad dig att vara lugn, men du var arg. Din själ skrek av frustration, jag såg smärtan som strålade ut genom dina mörka ögon och jag förstod dig, fast ändå inte. Isande kyla brände sig fast i min själ, fattar du inte att jag var rädd för dig! Eller ville du att jag skulle vara det? Du säger att du älskar mig över allt annat men att du ville komma över vår tid genom att skada och förnedra så mycket som du bara förmådde, för det var väll så du sa? Du pressar mig ner i högen av sängkläder, tar ett hårt grepp runt min hals, det blir suddigt, tårar rinner längs mina kinder. Jag är rädd! Du ser mig men bryr dig inte! Min kropp skakar, jag vill bara dö, försvinna! Du ser på mig och fortsätter, trodde du att jag ville? Jag älskar dig, men min själ skriker hjälplöst. Jag vet att det snart är över, att du liksom jag tycker att jag är värd det här. För det tycker ju du. Eller? Du bad om att få skada mig, att jag frivilligt skulle låta dig slå, om jag kände att jag förtjänande det. Jag kände din smärta, din sorg. Du ville att det ska göra ont i mig, mer än det redan gjorde. Och jag förstår! Därför lät jag dig göra det, fast att jag egentligen var livrädd. Själen gjorde desperata försök att fly, den brännande smärtan påminde mig. Jag var kvar. Skammen och tomheten fyllde mitt hjärta varje gång du slog, jag låg över ditt knä, tårarna rann hejdlöst. Jag kved, för det gjorde allt ondare, du höll fast mig. DET SKA GÖRA ONT! sa du. Jag kämpade för att hålla ut, inte brista, det skulle snart vara över och jag var trots allt värd det. För jag ville ju då jag gillar BDSM? Men är det här BDSM, och ska det verkligen kännas så? Vi har älskat många gånger tidigare. Jag har av egen vilja låtit mig förföras både hårt, passionerat, kärleksfullt och intensivt. Vi gav en gång ett löfte om att älska varandra i nöd och lust. Jag klandrar dig inte, jag förstår dig, men ändå gör det så ont att du inte tycks förstå hur det känns i mig. Jag dömer dig inte, utan önskar bara att du någonstans ska förstå, inte känna någon skuld, bara förstå. För just nu verkar det som om du inte gör det och att min känsla bara tillfogar dig smärta. Vill du att jag ska be om ursäkt? Be om ursäkt för att jag känner mig som ett tomt skal, att själen stundvis skriker av smärta för det som hände? När jag tänker tillbaka, knyter det sig i magen, jag mår illa, som om jag vill kräkas och det gör jag också, ibland. Men det klart, kan man verkligen bli eller känna sig våldtagen av sin man?

Skriven av: Kvinna 26