I skenet från den reflekterande månen

Vid Tsinghua-universitet, ett av Kinas mest berömda och framstående, beläget i nordvästra utkanten av Peking, arbetade Rong Wei som redaktör på universitetsförlaget. Hon granskade olika typer av publikationer före utgivning och hon var utomordentligt bildad och kultiverad. Tidigare var hon stadsdelschef i ett område intill TaoRanTing-parken där hon också bodde, men nu hade hon hittat ett mer kreativt arbete som dessutom gav henne utrymme att arbeta med sin doktorsavhandling. Wei var mycket ambitiös, noggrann och korrekt. Nu i fyrtioårsåldern var hon expert på kinesiskt porslin och botanik, kunde namnen på alla träd, buskar och blommor både på kinesiska och latin. Även inom musik och annan konst hade hon kunskaper utöver allmänbildning. Hon var vattuman; känslig med ett starkt intellekt, ärlig och hade ett stort hjärta. Det strålade ut en värme, men också blyghet då hon log, en stilighet och värdighet när hon rörde sig. Hon var vacker på ett sofistikerat sätt, och hon hade ett skimmer omkring sig. Glasögonen hon ibland bar gav henne ett intellektuellt och respektingivande utseende över det vänliga ansiktet. Ögonen var smala, med antydan till vindögdhet på höger öga vilket tillförde en hänförande charm.

Ibland känner jag mig till hälften kines. Jag har levt flera tidigare liv i Kina, det har säkra källor uppgett - mer eller mindre detaljerat. Jag tycker mig förstå kinesisk mentalitet på ett intuitivt sätt och jag har en god insikt i tankevärld och sociala koder. Under flera år drogs jag ideligen till Kina av en kraft vilken jag vid varje vistelse där försökte förstå eller få en förklaring till. Jag sökte något. Eller någon.

Wei var en enastående kvinna. Mogen och ansvarsfull. Hon var inte politiskt aktiv men hon var en del av, och följde systemet. Bakom den strikta och formella fasaden fanns också en mjuk flicka med ett väl dolt ömhetsbehov. I tysthet drömde hon och längtade efter kärleken. Men om söndagarna gick hon till katolska kyrkan och förtröstade på Guds plan och vilja. Trots det hade hon ett öppet sinne och var inte alls främmande för andra religioners värderingar, och tankar om reinkarnation var för henne helt naturligt.

Även jag drömde om den sanna kärleken. Jag var magiskt intresserad av allt som hade med kejsardynastierna att göra. I högtidlighet och andaktsfullhet sökte jag mig gång på gång till Förbjudna Staden, liksom till andra historiska platser med anknytning till Ming- eller Qingdynastiernas hov; Sommarpalatset, Himmelstemplet, kejsarnas gravplatser och Jingshan-parken.

De flesta som besökt kinesiska parker har säkert reflekterat över och njutit av den stillhet och stämning som råder där. Det är som att träda in i en speciell fridfullhet som förstärks av ordning och renhet. Inget skräp eller ogräs. Slingrande stenlagda gångar och trappor, buskage, träd och stenrösen bildar en harmonisk helhet.
Om man står vid Tsinghua-universitetets västra portal och korsar gatan, kan man gå nästan rakt in i YuanMingYuan (Garden of Perfection and Light), det Gamla Sommarpalatset, vilket började anläggas år 1709 under kejsare Kangxi. Efter en promenad längs med muren når man den enorma parkens södra entré, där också en tunnelbanestation finns. En naturlig mötesplats.
YuanMingYuan har ett betydande historiskt värde inte minst på grund av den dramatiska plundringen år 1860, då de allierade fransmännen och engelsmännen brände ner de magnifika palatsen och templen och tömde dem på ofantliga rikedomar av guld, juveler och redan på den tiden antikt porslin. Det är alltså bara ruinerna av palatsen som finns kvar idag, men parken är praktfull med sjöar, broar och en mångfald i orientalisk växtlighet. I flera år stod YuanMingYuan på min lista över sevärdheter att besöka utan att det blev av, men nu kom jag dit en solig och klar eftermiddag i början av november. Jag vandrade omkring, sög i mig höstens färger och parkens lugn och valde vägarna med de vackraste och mest inbjudande fotografiska objekten.

I norra delen av YuanMingYuan fann jag en stor labyrint med stenmurar och en pampig paviljong i centrum. Murarna var höga nog att nästan nå axelhöjd på en genomsnittligt lång kines, och ibland såg man bara huvuden som rörde sig fram och tillbaka i labyrintens gångar. Labyrinten täcker ett område på drygt 5000 kvadratmeter, och murarnas längd är totalt 1,6 kilometer. Det sägs att kejsaren satt i paviljongen under midhöstfestivalen och tittade på när konkubinerna utrustade med gula lanternor tävlade om att först nå fram till honom. Men nu var det jag som gick där, jag och en del andra. Då och då mötte jag någon i motsatt riktning, kanske lika vilse som jag själv, och utbytte roade leenden i samförstånd; i labyrinten var vi alla lika. Det slog mig att jag befann mig i en symbol för livet självt. Vi går i livets gångar … eller irrgångar, och söker oss mot ett mål, mer eller mindre tydligt. Ibland måste vi göra val som vi tror och hoppas leder oss på rätt väg. Men vägen kan också visa sig vara en återvändsgränd, och så får vi göra andra val. Möten med människorna i labyrinten fick symbolisera relationer av olika slag på livets väg. Ett vänligt leende kan uttrycka samhörighet och förståelse, och få betydelse också i vardagen.

Det började skymma, parken skulle stängas. Jag slet mig motvilligt från den fascinerande labyrinten och tog för att förlänga upplevelsen ytterligare några foton. En sista bild på labyrintens spännande perspektiviska mångfald. Det var dags att försöka hitta rätt väg även ut ur själva parken. Tunnelbanan kunde ligga i vilken riktning som helst. Jag råkade komma ut från porten som vätte mot Tsinghua-universitet, följde parkmuren som så småningom ledde mig till tunnelbanestationen.

Rong Wei hade denna eftermiddag ovanligtvis lämnat universitetet för en träff med en förläggare vars kontor var beläget flera kilometer västerut. Efter avslutat möte behövde hon ta taxi till tunnelbanan vid YuanMingYuan. Nu var det rusningstid. Trots Pekings drygt 66 000 taxibilar kan det då ta lång tid att bli funnen av en ledig chaufför. Efter en stund tappade Wei tålamodet och valde att ta bussen. Denna var förstås överfull. I kvällskylan bildades imma på insidan av bussens fönster. På grund av den begränsade sikten gjorde Wei en felbedömning och steg av bussen en station för tidigt. Hon stod för en stund desorienterad, och tog sig sedan för en gångs skull resterande sträcka längs med parkmuren till fots.

En bit från trapporna ner i underjorden stannade jag till och såg mig omkring. ”Nu har jag varit här”, tänkte jag andaktsfullt. Jag dröjde kvar en stund bara för att jag ville hålla omgivningen i minnet, ta ett sinnesfoto av känslan.

Hon var trött och ville hem, irriterad av dessa smärre motgångar, men nu var hon snart framme vid tunnelbanan.

Så korsades våra vägar. Blickarna möttes, överskred gränsen för normal ögonkontakt, och kompletterades med ett försiktigt leende. Tiden stannar. Tankarna stannar ... Pulsen ökar och bröstkorgen hettar till.
Det var en omedelbar intuitiv övertygelse att vi redan kände varandra. Det fanns ett band; ett osynligt, starkt, elastiskt och uttänjt band som var spänt emellan oss och som nu hade dragit oss samman av sin egen kraft. När vi passerade varandra var bandet för ett ögonblick i ett naturligt, avslappnat tillstånd, för att sedan börja sträckas ut igen när avståndet mellan oss började öka. Som för att försöka mildra den ökande uttänjdheten och spänningen i själsbandet, stannade jag upp och vände mig om efter henne. Wei hade stannat vid en kiosk och tycktes titta på några tidningar. Det var ett tecken! När hon fortsatte gå följde jag efter. Hon gick mot nedgången till tunnelbanan. I trappan var jag i fatt, och det fanns nu ingen tvekan: ”Excuse me, are you a teacher?”

Redan här kunde allt vara över innan det börjat. För det första, risken att hon överhuvudtaget inte skulle kunna prata engelska var inte obetydlig. Även om antalet engelskspråkiga kineser ökar känns det ändå som en lättnad att möta någon med bruklig eller god engelska. För det andra, att en stilig och seriös kinesisk kvinna ger sig i samspråk med en utländsk främling är inte att ta för givet. För det tredje, hon skulle kanske visa sig vara sekreterare i kommunistpartiet, och då skulle både min missbedömning och avsaknaden av samtalsämnen förvandla mitt djärva närmande till en förarglig antiklimax.
”Excuse me, are you a teacher?”
Hon verkade både osäker och intresserad. Både tvekande och förnöjsam.
”Yes”, sa hon och log. Så lade hon till: ”I used to work as an english teacher.”

Samtalet på väg ner mot tunnelbanan var igång. Hon var vänlig och pratade gärna, helt utan att sända ut avvisande signaler. Hennes öppenhet i det omedelbara mötet förvånade mig. Vid biljettautomaten fumlade jag och tappade mynten i golvet och jag kände utan att behöva se hennes ansikte att hon var road av min nervositet.
Tunnelbanetågen var givetvis fulla, men Wei brukade åka i den första vagnen då chansen till en ledig sittplats eller lindrigare trängsel var större där. Vi stod i det främre hörnet i vagnen full av ansiktslösa människor. Den emotionella aktiviteten inom oss båda var intensiv, och nu var hon också nervös och spänd. Hon log och tittade generat ner i golvet när hon kände värmen i mina ögon. Hon var märkbart berörd av händelseförloppet och utvecklingen. Jag fick hennes visitkort. Jag i min tur fick i hastigheten bara fram ett visitkort från en tehandlare på ”silk market”. På detta skrev jag i den skakiga vagnen ner mitt namn och telefonnummer. Wei tycktes uppskatta även denna förvirrade situation. Vi närmade oss min station. Orden glesnade och ersattes av djupare blickar och leenden.
Kontakten och samhörigheten. Känslan. Den uppstår inte på ett sådant sätt många gånger under ett liv. Det fanns säkert en mening med detta laddade möte, det visste jag i både tanke och själ när jag motvilligt steg av tåget och det elastiska själsbandet åter började tänjas ut. Wei stod kvar i vagnen, log allvarligt, vinkade återhållsamt och åkte vidare.

Vad kan det vara för mening i detta möte, tänkte jag många gånger på vägen tillbaka till hotellet. Är detta starten på något förutbestämt? Har jag nått en ödespunkt i mitt liv? Har jag funnit vad jag sökt? Vi har känt varandra förut, i ett eller flera tidigare liv, det kände jag uppenbart, men nu var vi fysiska främlingar. Det var nog så att vi i bådas våra livsplaner hade lagt in att söka upp varandra i det här livet. Men jag fick resa längre än hon. Skulle vi nu få möjlighet att balansera vår gemensamma karma? Kanske till och med avsluta en oavslutad relation från ett tidigare liv? Eller fullborda den?

När jag nu anförtrodde hela den här historien för min gode vän blev han nyfiken, och så utvecklade sig följande dialog:

”Vad menar du med att balansera er gemensamma karma?”, började han.
”Liv efter liv möter vi dem vi älskar. Men vi har kanske inte alltid varit varandras partner. I ett liv är vi kanske syskon, i ett annat kan vi vara mor och son eller far och dotter. Kanske har vi gjort orätt mot någon och därför har en skuld att betala. Eller tvärtom. Alla erfarenheter, vinningar och tillkortakommanden tar vi med oss till andevärlden. Där betraktar, summerar och utvärderar vi vårt gångna liv för att i nästa inkarnation bygga vidare på den process som utgör utvecklingen och förfinandet av vårt sanna jag.”

”Vi är alltså odödliga”, sammanfattade min vän. ”Vi skall hava evigt liv. Men ödespunkt, vad är det? Det låter ödesmättat. Men det finns kanske en annan betydelse?”
”Ja, engelskans destiny point är ett bättre uttryck. Man kan också säga synkronicitetspunkt eller vändpunkt. Det är ett avgörande i tiden. Ödespunkter är tillfällen som vi innan födseln lagt in i vår plan, då vi får möjlighet att göra väsentliga eller utslagsgivande val, att lära oss något, att förstå, att ge sig hän åt kärleken och lämna rädslorna bakom sig.”
”Men vad hände sedan då? Kontaktade du henne? Träffades ni igen?” Min vän började bli ivrig.
”Jadå, naturligtvis kontaktade jag henne. Vi träffades igen.”

Det blev en lektion i tålamod och väntan. På detta område hade jag alltid haft nästan obefintliga förmågor. Jag fick lära mig att det är riktningen vi går i, och inte hastigheten, som är viktigast på vår livsväg. Det är ju upplevelsen i nuet som betyder mest. Om allt känns rätt just nu – om pusslet faller på plats till synes av sig själv – behöver det dock inte innebära att den känslan består i framtiden. Men jag undrade ofta hur mycket mina känslor betydde för henne. Vad var kärleken värd, när allt kom omkring? Och omvänt; vad betydde hon för mig? Jag satt ensam en solig junidag i TaoRanTing-parken, i en vacker grön träpaviljong vid den lilla sjön, och kände längtan och hopp i samverkan med ovisshet ge mig skaparkraft och inspiration. Då skrev jag den här dikten. Senare tonsatte jag den också. Det finns en koppling till kinesiskt konstuttryck där naturen alltid är närvarande genom skildringar av t.ex. måne, berg, blommor och fåglar. Men det är bara målarfärgen. Formen och innehållet vill här förmedla en sammanflätning av djup skönhet och resignerad sorgsenhet. Här blir mina upplevelser och mina känslor satta i ett större perspektiv, nämligen i dynamiken, det oerhörda spannet, mellan min egen känsloenergi - eller kärlek - tiden, evigheten och naturens storhet.


In the light of the moon reflection,
In the silence of the desolated mountains,
From the hights of a soaring eagle,
In the beauty of a flower bud,
Then how much is my love worth to you?

Through a billion years of evolution,
In the storms, the rains and the thunders,
When others expects and demands
our judgements of rights and wrongs,
Then how much is my love worth to you?

And how much is your love worth to me?

Without you I’m a one-legged warrior,
an echo in the mountains,
Without you I’m a one-winged eagle,
a thirsty plant in the desert,
Without you I’m trapped in a labyrinth,
a restless spirit in the universe,

But what does it matter
In the light of the moon reflection?


Jag berättade vidare för min vän. ”I Jingshan-parken, granne norrut med Förbjudna Staden, bor en energi som på mig verkar som en magnet svår att stå emot om jag hade försökt, och parken känns som ett själshem för mig. När jag kommer upp på kullen som kallas kolberget och Peking breder ut sig i alla riktningar, svävar hela mitt väsen ut över staden. Det söker sig snart ner i Förbjudna Stadens palats, gårdar och gränder och deltar i livet bland kejsare och kejsarinnor, eunucker, konkubiner och tjänare från svunna tider.
Därför var denna för mig heliga utsiktsplats lämpligast för min viktiga träff med Wei. Vanligtvis tog trapporna upp mot kolbergets topp musten ur mig, men denna gång gick vi tillsammans och det fanns inga trappor. Alla mina sinnen var upptagna av allvaret i mitt uppdrag. Jag hade förberett mig noga, skrivit flera sidor väl valda formuleringar i anteckningsblocket, vilket för säkerhets skull låg i fickan, och nu var det dags. Jag hade bestämt mig. Nu kändes allt rätt. Denna vackra aprileftermiddag, på en bänk högst upp på kullen, med Förbjudna Staden som tonades bort i diset, lade jag fram mitt hjärta.”

”Du friade?! Men hur gick det sedan? Svarade hon ja? Eller tog det slut där och då?” Min vän betraktade mig med både betänkligheter, häpnad och beundran. Han kände mig troligen, och med rätta, som en man inte utan tvehågsenhet eller beslutsångest när det gällde relationer. Jag svarade:
”Stark och sann kärlek kan inte ta slut. Vår kärlek har funnits mycket länge, och kommer att leva vidare i universums parker och blomsterträdgårdar tills vårt elastiska själsband förr eller senare drar oss samman igen.”

Skriven av: Xiong