~ Ibland vill jag vara ensam ~

Ibland önskar man bara att man kunde flyta iväg på ett rosa moln eller sjunka ner genom marken.
Ibland vill man inte ens leva. Men de kommer alltid en person som gör mitt liv värt att leva.
Ibland när de känns riktigt tungt, vill jag bara sätta mig på en buss och åka iväg hemifrån, till personen som
är skälet till att mitt liv flyter på.
De finns inget värre än när ingen förstår vad man menar eller bara vänder sig om och går, så fort jag nämner hans namn. Då vill jag bara bort från skolan bort från alla vill bort till min mormor och morfars gamla stuga.
Och bara få sitta där alldeles ensam, slippa hör alla klagomål och inte behöva tänka på allt jag måste göra.
Har så otroligt många tankar inom mig som oftast bara bildar problem, om jag inte får prata med någon om de.
Men om man ska berätta vad man tänker, hur tror du de blir då?
De är ju ingen som orkar lyssna när man pratar om de man tänker.
Man kanske inte ska prata om allt man tänker kanske bara ska sitta och vara tyst och hålla allt inom sig?
Ja, jag vet inte, vet bara att jag klarar inte av det i all fall, för då mår jag dåligt och känner mig värdelös och tränger undan allt bara.
Felet med mig är att jag har inte vetat att jag varit så annorlunda, så jag har bara följt alla andra och gör som dem.
Men de funkar inte så, fortsätter jag så här så förstör jag mitt liv, eller de blir inte mitt liv utan någon annans liv.
Jag har inte kunnat se de här hos mig förut, för jag har inte velat se de.
De kanske redan är försent att göra något åt de. Jag har redan skapat en annan person inom mig och jag vet inte vilken av dem jag är längre.
Jag har mycket jag vill göra, många saker jag vill förbättra men utan självförtroende så kommer man ingenstans.
Och då går jag och mår dåligt för de. De växer bara en massa sorg och rädsla inom mig.
Och de måste jag övervinna jag måste hitta MIG själv och ingen annan. Och de är ju bara en sak de är bara jag som kan göra det ingen annan kan göra de.
”Du kan visa mig dörrar och kolla genom nyckelhålet men de är Jag som har nyckeln ”
Jag måste ta steget framåt själv.

Skriven av: Anneli Johansson 13år