If I was young I´d flee this town

If I was young, I´d flee this town.
I´d use school as my battleground and scream until my lungs couldn’t bare another sound.
Ja, jag skulle fly från normer, ramar och småstadsmiljöer med storsstadskomplex där lagom är bäst, lagom är bäst,
lagom är bäst.
So if I was young I´d flee this town and always wear my own crown made up of sticks and stones from tennsoldater i skolmatsalar med livlösa ögon och öron som slutat lyssna efter skrik från den som står precis intill.
Så nu förstår du nog varför I´d flee this town, while I´m still young.
- EliSophie Andrée

Det är hemmafest.
Veronica Maggio spelar i högtalarna som är kopplade till någons mobil och det är som att hela världen går i slow-motion. Jag sitter i en av de tre sofforna och tränger ihop knäna. Skakar bort lite hår från ansiktet och tar en klunk till av cidern jag håller i.
”Träffar gärna vem som helst utom mig själv”
Sjunger svagt med i verserna och känner hur ytterligare någon ska sätta sig i den redan fulla soffan, eller ja, sätta sig och sätta sig. Hon mer ramlar ner i soffan och hamnar i någon killes knä jag aldrig sett förut.
- Varför ser du alltid ut som att du lider? Va? Är det verkligen så jävla hemskt att festa för dig?
Jag tittar upp och möter en blick. Blont, taggigt hår med ett sådant där jätteleende som vem som helst skulle kunna falla för, tillhör blicken och rösten.
- Alltså jag vet väl inte riktigt, festa är inte riktigt min grej du vet. Jag kan dessutom aldrig bli ordentligt full.
Det där var dock inte riktigt sant. Jag har blivit full. En gång i mitt liv snackar vi om då. Jag var ensam hemma och hittade pappas spritförråd och var tvungen att testa, det var som att hela världen snurrade då också men inte på det…
- Men hallå?
- Va?
Åh gud. Har han stått och pratat och jag har bara ignorerat? Vad är fel på mig?
- Du verkar alltid så mycket i din egen värld, det är sött.
Han skrattar till. Ett fint skratt som kluckar. Och vadå kallade han mig söt? Raggar han på mig? Men usch.
- Vill du ut och ta en cigg?
Han har redan stoppat den i mungipan och ler ett snett leende. Han är söt. Vänta lite, tänkte jag precis det där? Kanske har druckit lite väl ändå.
- Alltså, jag röker inte riktigt, har bara provat några gånger och det var inte riktigt min grej, försöker jag säga. Vilket också är en lögn. Jag har inte ens provat. Han tar mig i handen och drar med mig ut på balkongen, jag funderar på om jag ska släppa eller skaka av mig honom men jag låter honom hålla den. Det känns okej, på något konstigt sätt. Jag måste nog ha druckit en del.
”Jag skulle kunna dö nu med kinden mot din hals”
Veronica Maggio blir tystare och tystare tillsammans med den stora gruppen av fulla tonåringar som är lika höga som höghuset vi är i.

Han sätter sig ner på balkongen och stänger till dörren. Jag står och lutar mig mot räcket och drar ner ärmarna på tjocktröjan, inte för att jag fryser utan för att jag är nervös, varför jag är nervös har jag ingen aning om.
- Sätt dig ner vafan, stå inte där och se snygg ut.
Han ler igen. Och vadå kallade han mig snygg? Jag gör som han säger och sätter mig ner, drar ihop benen och sneglar på honom. Han drar in nikotinet lugnt och blåser ut röken rätt i den svarta natten. Det är vackert på något sätt och vis. Han gör det inte alls på samma sätt som mamma röker sina ciggaretter. Hon gör det ryckigt och våldsamt, han gör det så att det ser… vackert ut.
Han vänder sig mot mig, särar på läpparna och säger
- Vad heter du förresten? Jag ar ju glömt att fråga dig!
- Jag?
- Nää, vem fan tror du?
Han skrattar till igen. Han verkar skratta till ofta, jag tycker om hans skratt.
- Jag, jag heter Anton.
- Jaså, jag är Simon.
Han sträcker fram handen trots att det redan känns som att vi känner varandra. Jag tar hans hand och känner en stöt när jag rör vid honom. Han drar ännu ett bloss och tittar på ciggen, som att han typ granskar den.
- Vill du ha sista blossen?
- Ehm, alltså jag vet inte ens hur man gör, försöker jag säga men han tar tag i min arm, inte hårt, utan mjukt och sätter sig nästan över mig med ciggen i ena handen tätt intill mitt ansikte. Jag hade kunnat kyssa honom just nu.
Vänta lite…
Tänkte jag precis det där? Är jag bög eller vad fan är det med mig?
- Här, ta den i munnen och sen drar du in.
Simon sätter den i munnen på mig och jag drar in. Det åker ner i lungorna på mig och jag börjar hosta okontrollerbart. Jag fortsätter hosta och tror nästan jag ska kräkas och får hålla i honom hela tiden. Han är helt tyst och när jag hostat färdigt ser hans ögon glansiga ut när han ser på mig. Han lutar sig fram och trycker sina läppar mot mina. Jag kysser tillbaka. Jag vet inte vad jag gör men jag tar mina händer om honom och kysser honom hårdare och hjärtat börjar slå hårdare. Såhär har det aldrig känts när jag kysst alla dessa tjejer tidigare. Är jag, Anton homosexuell?
- Är du gay Anton? Frågar Simon precis då.
- Nejnejnej, viskar jag men kysser honom igen. Simon skrattar till igen och säger att han är gay och hans händer börjar röra sig mot mina ben och mellan mina ben.


•


- Jag förstår mig inte på dig.
Simon tittar på mig från andra sidan rummet. Han sitter i min säng med endast tröja och kalsonger på. Han är lika vacker som han var för ett halvår sedan när vi kysstes på en balkong en kall höstnatt. Han ser arg ut i blicken och jag vet varför.
- Men älskling du fattar ju inte, försöker jag säga som svar till hans kyliga tonfall.
- Kalla mig inte älskling, jag är ju bara din älskling i ditt rum eller när ingen ser oss, hör oss eller nej just det! INGEN vet om oss för att du är så jävla feg!
Han skriker nästan.
Panikkänslorna börjar bubbla i magen och hjärtat dunkar snart så hårt att jag tror att det ska slå sönder bröstkorgen på mig.
- Simon tyst förhelvete, mina föräldrar kan höra!
- Ja, och? När hade du tänkt komma ut för dem? Jag har redan kommit ut för mina och det var inga problem alls. Vi har varit tillsammans i ett halvår och du vill inte stå för att du älskar mig ännu. Jag kan hitta vem som helst annan kille i denna fucking staden!
- Men gör det då! Se vem du kan hitta i lilla jävla Jönköping, där alla känner alla och alla har koll på alla! Jag vill inte bli stämplad som bög i en sån här småstad, vad skulle mina kusiner säga? Eller min familj? Vad skulle min pappa säga?
- Jag är din pojkvän. Men bara du vet om det. Alla andra tror att vi är bästa vänner, mumlar han med ett osäkert skratt.
- Och så ska det hållas.
Jag ser tårarna fyllas upp i Simons ögon när jag säger det och hur han snabbt reser sig upp ur sängen argt och tvärt.
- Då behöver du väl ingen pojkvän längre.
Hans röst bär nästan inte honom längre när han uttalar orden och hans adamsäpple skakar.
- Simon nej…
Jag sträcker ut handen efter honom och försöker röra vid hans hals. Han snurrar runt, skriker till och slår till mig över kinden. Han är röd i ansiktet och har börjat gråta ordentligt nu. Jag känner själv hur det börjar brännas bakom ögonlocken och vill trycka ner honom i sängen och kyssa bort hans tårar.
- Anton, jag älskar dig men du måste stå upp för att du älskar mig med. Hör av dig när du väl gör det.
Det är allt han säger medan han drar på sig byxorna och slänger igen dörren och går sin väg. Jag ser ut genom fönstret och ser hur han tänder en cigg medan han snabbt skyndar sig iväg med oknutna skor. Han som sagt till mig att han hade slutat röka.
Jag lägger mig ner på sängen och kryper ihop med hela kroppen och försöker låta bli att gråta när jag hör mamma och pappa komma hem och slå igen ytterdörren bakom sig.
Det är dags nu, och jag vet om det med.

•

Jag drar på mig byxorna, knäpper gylfen och rättar till där nere och går sakta ner för trappen. De står i köket, Veronica Maggio spelar på radion och de håller på att packa upp alla varor med varsin cigg i munnen och puffar ut små rökmoln. Pappa har hällt upp en öl och stuvar in köttbit efter köttbit i kylen.
- Mamma? Pappa?
- Mm, svarar de i kör.
- Det är något jag måste berätta.
De verkar komplett ointresserade, som vanligt när jag försöker säga någonting utan fortsätter bara med det som de redan håller på med.
- Jag är homosexuell.
Så. Sagt. Klart. Finito.
Båda två stannar upp i sina rörelser och pappa tappar sin cigg som han har i munnen.
- Vad sa du?
Han vänder sig om till mig och jag sväljer hårt.
”Du bara låtsas som det regnar”
- Ja-jag är gay, stammar jag fram.
Mamma tar händerna för ansiktet och börjar gråta. Pappas öron och kinder färgas snabbt röda och hans ögon börjar stirra ut mig.
- Vi kan fixa det här, du behöver inte vara det, du är bara förvirrad. Försöker mamma säga genom sina hulkningar och helt lugnt svarar jag henne utan att ens reagera över det, för en del av mig visste om att det här skulle komma.
- Nej mamma, jag är inte förvirrad. Jag har haft sex med en kille också. Simon är min pojkvän. Vi har varit tillsammans i ett halvår nu.
- KALLA MIG INTE MAMMA!
Vrålar hon till och orden kommer som en örfil och träffar mig i både ansiktet och hjärtat.
- Du är äcklig, du är en skam för oss, jag vill inte höra ett ord till ifrån dig, spottar hon ut ur sig och hennes tänder syns när hon uttalar varenda stavelse. Meningarna glider sakta in i mig men jag behåller lugnet.
Detta händer inte, detta händer inte, detta händer inte.
Pappa knyter ihop sina händer och knytnävarna blir till bollar, som godisbollar hinner jag tänka innan han ställer sig tätt intill mitt ansikte, lika tätt som första gången Simon kysste mig men istället för en kyss kommer ett slag. På min näsa och det rinner vått, blött, rött nerför mitt ansikte och in i munnen på mig. Nästa slag träffar munnen och jag hör mamma skrika till. Jag står kvar, som en tennsoldat i givakt och rör mig inte ur fläcken. Nästa örat, ögat, pannan medan jag mellan slagen hör hur pappa vrålar om ”min äckliga synd” och hur han ska ”slå bögheten ur mig”.
- Lycka till, viskar jag och ler snett med mina spräckta blodsprängda läppar. Jag ligger på golvet nu och känner sparkarna mot magen och hur blåmärkena poppar upp på alla möjliga ställen på hela min kropp.
- Är du fortfarande lika skojfrisk? Frågar han och lyfter mig i håret som är blött av svett och blod och jag har svårt att se på höger öga.
- Nej, men homosexuell har jag alltid varit och kommer alltid vara, säger jag med all den styrkan jag har kvar innan jag tappar andan och drar in blodet i halsen som klumpat sig i munnen på mig. Pappa ger upp ett skri, som en döende fågel låter det och han håller sig om nacken och börjar gråta. Jag vänder upp huvudet och möter mammas blick som är lika kall som nätterna i tidig januari.
- Du är inte vår son längre.
Jag försöker resa mig men min ena arm bär mig inte. Jag förstår att den är bruten av utbuktningen som är och börjar hasa mig mot trappen och mot mitt rum. Pappa börjar slå på saker i köket istället och jag får en adrenalinkick och häver mig snabbt upp och börjar springa mot mitt rum, uppför trappen, bort, bort, bort.
- Vart fan tror du att du ska din äckliga skam?
Det är pappa som skriker efter mig. Jag vet om att han har sett mig börja springa, jag har hjärtat i halsgropen, hjärtat som tillhör Simon. Som är bara hans. Jag känner en hand dra om min ankel och jag faller men reser mig snabbt igen. Morrningar går genom pappas käft och han river till på mitt ben och det svider, det svider något otroligt men jag kastar mig in på mitt rum, tar tag om nyckeln, vrider om och faller ner på golvet. Pappa bultar på dörren och vrålar ord efter ord, för det är inte ens meningar längre utan bara ord om hur äcklig jag är. Hans egen son som för en timme sedan var någon han älskade.
Jag sätter mig på sängen och skickar iväg ett sms till Simon sedan öppnar jag fönstret. Vi bor i ett höghus, på sjunde våningen. I samma höghus som jag och min Simon kysstes i för första gången men då var vi på femte våningen och jag var i sjunde himlen istället.
Jag lossar haspen på fönstret och puttar upp det, vinden smeker mitt ansikte och blåser bort blod, svett och tårar. Det droppar ner på min matta och jag skakar om huvudet så att mina bruna lockar flyger framför ögonen på mig. Långsamt tar jag av mig tröja, byxor, strumpor och byter till en ny ren t-shirt och ett par mjukisbyxor. Lite som att jag ska gå och lägga mig och sova. Ett ben över det andra och jag är uppe på fönsterkarmen och dinglar med benen.
I handen har jag mina hörlurar och innan jag tar på mig dem sätter jag igång Veronica Maggio, skruvar upp till det högsta och när dem är över mina öron så stängs pappas fortsatta bultande på dörren ut.
Jag tittar ut över staden vi bor i och spottar ut en loska som är fylld av blod och en tand följer med. Jag spottar på denna småstaden och människorna i den.
”vi finns bara någonstans mellan dröm och verklighet”
Jag flyger.

2 månader senare
Jag går sakta.
Vill inte gå för snabbt. För det känns fortfarande så overkligt. Som någon ond mardröm jag inte kunnat vakna upp ur. Jag kommer fram till den där stenen som har ett streck mellan två stycken olika år och hans namn på den med.
Anton.
Min Anton.
Jag hade haft min mobil hos mig ända sedan jag börjat gå hem ifrån honom den eftermiddagen, i hopp om att han skulle sms:a mig och be mig om ursäkt. Det kom något annat istället. Jag sjunker ihop på marken och begraver ansiktet i händerna.

”Hejdå min Simon, jag gjorde det. Jag berättade allting. Jag ska skrika över hela den här jävla stan att jag älskar dig. Förlåt mig för det jag gör nu”

Jag kan det utantill för det är det enda som surrar i mitt huvud. Det enda som snurrat i mitt huvud i två månader. Det ligger blommor på hela hans grav. På min Antons grav, små brev också. Från människor han aldrig kände. För alla andra var det bara ett vanligt självmord. Ännu en deprimerad tonåring som hade det svårt hemma och våldsamma föräldrar. Så skrev tidningarna i två veckor, stora rubriker som skrek åt en när man gick förbi.
”SJUTTONÅRING HOPPAR FRÅN SJUNDE VÅNINGEN EFTER GROV MISSHANDEL AV FÖRÄLDRAR”
”ALLT FLER UNGDOMAR BLIR DEPRIMERADE, SJÄLVMORDSVÅG?!”
Som att Antons död var något man kunde tjäna pengar på.
Jag hade rusat till gatan han bodde på när jag fått sms:et. Jag var rädd och jag var orolig och jag hade haft rätt.
Folk hade redan börjat flocka sig kring kroppen, likt en grupp gamar och barn hade skrikit och vuxna gråtit och hans föräldrar stod och grät högst. Men när jag såg kroppen, och när jag såg hans tomma blick rätt ut i ingenstans blev det jag som skrek högst och grät högst. Jag hade hållit om hans sönderslagna och trasiga kropp tills polisen och ambulansmännen kommit och dragit bort mig därifrån. ”Han är död Simon, snälla förstå, du kan inte ruska liv i honom hur mycket du än försöker”
Men jag ville inte förstå.
Jag vill inte förstå.
Jag stirrar rakt fram på den stora gråa stenen som har hans namn inpräntat. Jag lägger blommorna på den och tar fram min systers röda läppstift jag har i fickan och kletar på mig det. Smackar en gång med läpparna och sen kysser jag gravstenen. Precis som det är på Oscar Wildes gravsten, Oscar Wilde som vi satt och läste tillsammans och citerade till varandra medan vi kysstes tills våra läppar blev nariga. Jag reser mig långsamt och slår bort lite smuts från mina jeans.
- Hejdå Anton, jag älskar dig, viskar jag, vänder ryggen mot och går.
Denna småstaden ska jag fly ifrån medan jag fortfarande kan.

EliSophie Andrée

Eli A

-
Eli A är medlem sedan 2015 Eli A har 1 publicerade verk