Publicerat
Kategori: Novell

IMF

PrologJag ska kanske börja med att presentera mig. John Cruzac är mitt namn, och jag arbetar inom IMF, Impossible Mission Force - en hemlig, fristående grupp inom den amerikanska polisen, som utför till synes omöjliga uppdrag.Jag måste erkänna att jag är stolt över min plats i denna grupp, men jag är inte alltid stolt över mitt liv runt denna plats. Egentligen existerar det inte ens något liv utanför mitt jobb. IMF är mitt liv. John Cruzac är en del av IMF och knappt någon privatperson utöver detta.Redan som barn var jag väldigt intresserad av polisens verksamhet. Om det hände att jag såg en arrestering på gatan gjorde jag allt för att få stanna kvar och se skådespelet och polisernas arbete.Min mor var dock strikt återhållsam med att låta mig se våldsfilmer och tillbringa tid med alltför ”ouppfostrade” barn.Så min barndoms TV-tittande blev drastiskt återhållsam, inom ramen av de ”nyttiga programmen”, vilka istället obevekligt förordades. Detta gjorde mig ofrivilligt insatt i politik och allmän samhällskunskap. Jag trivdes visserligen ganska bra i denna rena värld, men den blev samtidigt en kontrast till verkliga livet. Med god vetskap om världen runt omkring, ville jag också uppleva den. Efter en tråkig, men givande skoltid på både High School och universitet med mycket höga betyg, sökte jag mig igenom olika polisarkiv, och genom dessa och vissa kontakter inom polisen försökte jag finna det perfekta polisjobbet.Så, en dag, fick jag ett tips om att en ny organisation skulle starta inom polisen. Jag var den förste, förutom de som gick direkt via polisens verksamhet som hoppade på detta tåg.Nu kunde ingen snäll och orolig mor stoppa mig.Kapitel 1- Tja! Sparar ni någon bärs åt mig nu då!?- Vad då, är inte du för liten för sånt än!? Ha, ha!- Håll käften! Vem fan har snott min öl!?- Tucker, men sedan gick han.- Aj, aj, synd för dig! Nu får nämligen du stå för detta lilla jävla misstag.Christopher tar mig i kragen och drar upp mig från barstolen. Han ger mig en alltför hård höger rakt över näsan, och det hörs ett ”krack” innan jag faller till golvet.Jag känner mig alldeles snurrig, och jag känner hur blodet pulserar ut från näsan och vidare ut på bargolvet. Det har blivit alldeles tyst runt omkring. Det enda som hörs är diskomusiken och några fulla fransmän som för en livlig diskussion kring sambandet mellan alkohol och kvinnans könsorgan.Jag reser mig upp samtidigt som jag hör Christopher ropa runt omkring sig att ”det är lugnt, vi tar bara en vanlig fylle-diskussion!”Det blir en tidig kväll för min del. Efter att ha satt en papperstuss i näsan och gett Christopher en kärleksfull godnattpuss tar jag bussen hem.När jag kommer innanför ytterdörren till min lägenhet på Park Avenue på Manhattan, ropar jag som för att uppmuntra mig själv:- Jag är hemma nu!, fast jag vet att ingen kommer att svara. Det finns ingen hustru som ligger och väntar i sovrummet, och har heller aldrig funnits.Men jag klagar inte. Jag har valt detta alldeles själv.Jag har ingen tid över för familjeliv. Ingen på IMF klagar på någonting. Utom Perkins som är tvåbarnsfar.En viktig sak har jag lärt mig i jobbet som specialpolis: Ju mindre man klagar desto mer respekterad blir man. Och då gäller det att inte ha något att klaga över. Därför är det för oss män på IMF mycket praktiskt att förbli ungkarlar. Det är torsdag. Klockan är sju på morgonen. Vi är fem personer som sitter i ett slutet rum på konsulatet vid Greenwich Village. Vi väntar med spänning på vår chef som ska ge oss uppgifter och information om vårt nästkommande uppdrag. Alla utom Christopher är mer eller mindre nervösa. Detta har vi alla varit med om många gånger tidigare, men trots detta är det ingen lek. Det är på fullaste allvar. Det är stora farliga konspirationer som ska avslöjas. Livsfarliga, ökända män i den undre världen. Och inget uppdrag liknar det andra. - Såg ni actionrullen på TV igår kväll? frågar plötsligt Christopher.Cinemax gick den på.- Igår natt, Chris! När klockan är halv tre brukar man kalla tiden på dygnet för natt.- Käften! Det är inte det som är det viktiga, fräser Christopher tillbaks till Angela.Men hursomhelst, i den här rullen var det en brud som fanimej blev påsatt tio gånger på de två timmarna. Hon var med på allt. En sån skulle man ha, va!- Och hur tror du att du skulle kunna tillfredsställa henne då? Din lille jävel kommer ju inte längre in än nyckelhålet är djupt, eller hur är det, lille Chris!? retas Howie.- Du, snart sparkar jag in dina tänder så de flyger ut ur arslet som en Kpist, fattar du!- Kan inte ni småbarn hålla tyst! Jag vill inte jobba ihop med ett par perversa, våldsfixerade idioter!- Det är rätt Maria! Ge dem sanningen, den ska de väl tåla, säger jag och klappar i händerna och får med mig de andra två på detta också. Så plötsligt öppnas dörren och en ovanligt trött chef kommer in i rummet med en plastmugg i handen. - Såg du också filmen igår kväll? frågar Christopher med ett flin.- Igår natt, ändrar Maria.- Nej, jag förberedde detta uppdrag, svarar chefen och slänger upp en pappersbunt på skrivbordet.- Visst var terroristledaren bäst! fortsätter Christopher med samma hånfulla flin. När han högg av armen på den där fjanten – fan, vad jag garvade då!- Då tar vi och lugnar ner oss lite, så får jag tala om vad allt det här handlar om. Folderna ni har framför er innehåller ytterligare information utöver det jag nu kommer förmedla. Och detta vill jag att ni kan utantill nästa gång vi ses. Det är trettio sidor plus ett tidsschema, så det ska väl inte ta alltför lång tid. - Det jobbiga med det här kneget är hemläxorna, säger Christopher och ser ner i sina papper. - Hoppa över porrfilmerna då, säger jag men håller ändå med Christopher. - Lite ordning om jag får be. Uppdraget går i stora drag ut på att avslöja och skaffa bevis mot en viss sir Henry Scott i San Francisco. Och detta ska ske på kvällen den 17 oktober detta år. Detta är en fredag och Scott är inbjuden till Franklin Richards på dennes 50-årsfest. Hela tillställningen äger dock rum på densammes arbetsplats – Georgefeld Center – ett framgångsrikt dataföretag med en omsättning på…tja, det spelar förresten ingen roll.Ja, Christopher!?- Vad är egentligen den här rallaren Scott misstänkt för? Våldtäkt, eller!?- Det är du som är det, Chris!- Käften nu! svarar Christopher spydigt.Chefen svarar noggrant:- Han är inte bara misstänkt, han är mycket misstänkt. Och detta för dråp, misshandel, bedrägeri och ekonomisk förskingring.- En ekonomisk mördare alltså.- Du får kalla det vad du vill, John, med det är i alla fall vad han är misstänkt för. Så här ska vi gå till väga:John, du får sköta det tekniska på plats. Du kommer att sitta i källaren dit hissen inte kan gå utan viss identifikation i form av röstdetektor.- Så hur ska jag kunna ta mig in?- Du bryter dig in naturligtvis.Hursomhelst; Angela, du är miss Natalie Pavala, nyanställd på företaget, och därmed bjuden till festen. Vi kommer att göra en mask åt dig.- Så vi blir två miss Pavala den kvällen, eller!? frågar Angela.- Naturligtvis ser vi till att den riktiga miss Pavala får ’förhinder’ just denna kväll. Ni två, Christopher och Maria kommer få agera ett älskande par innan festen börjar…- Åh, Maria – älskling!Christopher ger Maria en snabb kyss.- Sedan kommer ni få byta om och ta er in i byggnaden från ena flygeln och sedan agera vanliga gäster. Efter att alla gästerna kommit som komma skall kollar vakterna aldrig vilka gäster som är där. Okej, sen har vi bara dig kvar, Howie. Du kommer få vara servitris, och ditt viktigaste uppdrag blir att bugga vårt paket, sir Henry Scott. Sen kan John höra vartenda ord den där skojaren uttalar. Alla kommer att ha kontakt med varandra via mikrofoner och sladdlösa hörlurar. Läs folderna så får ni veta lite närmare vad var och en ska göra den här kvällen.Några frågor?- Ja, chefen, svarar Christopher. Finns det något lagligt hinder att jag har mina rosa kalsonger på mig under kvällen? Under kostymen alltså!Han får en lång, tom blick som svar.- Okej, inga frågor alltså, sa bra då. Då tackar jag för mig så ses vi på onsdag nästa vecka. Plugga på tills dess!Fredagen den 17 oktober nalkas.Hela dagen förbereder vi uppdragets höjdpunkt – kvällens avslöjande av sir Henry Scott.Och nu gäller det.- Tar vi honom inte ikväll så gör vi det kanske aldrig! säger Christopher och stirrar in i våra ögon – en i taget.I sådana här tillfällen gäller det att lita till 110 % på å ena sidan sig själv och å andra sidan ens medarbetare.Alla sitter i skåpbilen fem kvarter från den aktuella byggnaden. Angela är just klar med sin mask. Hon jämför hela tiden ett fota av Natalie Pavala med sin egen spegelbild. Allt måste vara perfekt, och det blir det. - Alla vet vart de ska gå nu och vad de ska göra, så det är väl bara att sätta igång! säger jag. Jag går först och försöker ta mig in i källaren. - Du kan låna min lilla stridsvagn. Den brukar funka, vet du! säger Christopher. Det är bara att trycka på den lilla röda knappen så säger det pang…- Gå och lägg dig Chris! Nu fortsätter jag, och jag vill inte ha några dumma inlägg, tack!Ni, Chris och Maria, kommer efter mig – cirka fem minuter senare. Sen Howie och sist, om ungefär en halvtimme börjar du Angela gå mot byggnaden. Lycka till allihopa, vi håller kontakten, men på en begränsad ljudnivå.Jag går mot byggnaden, samtidigt som jag tänker på konsekvenserna om jag inte lyckas ta mig in i källaren. Men allt går bra. En obevakad gammal trädörr är inte så svår att ta sig igenom. Efter att ha installerat mina elektriska apparater och satt in en värmekännare i hissgolvet och samtidigt buggat hela hisschaktet ser jag på klockan. Om åtta minuter börjar festen. Jag tar på mig headsettet och slår på skärmarna. Tydligen är Angelas mikrokamera kopplad till tvåan. Jag ser hur hon går uppför trappan innanför huvudentrén. Hon hälsar på några på vägen upp utan att ta i hand. Jag följer hennes väg genom den stora byggnaden. Här och var hälsar hon på människor som hon får presentera sig för. Men det är bara bra att ingen riktigt känner igen henne. De skulle kanske kunna genomskåda henne. Nu har även Chrisopher och Maria lyckats ta sig bort från folkhopen utanför huvudentrén, och är nu på väg genom ett av de själva krossat fönster på ena flygeln.Det är Christopher som bär kameran bakom örat, och när Maria kommer in i bild ser jag att hon har bytt om till en lång lila klänning. När hon märker att hon är filmad ler hon stelt in i kameran och håller därmed nästan på att ramla över ett trappsteg. De går uppför trappan och in genom en stor plåtdörr och kommer så in i den stora salen där de flesta av gästerna håller till.Angela får sedan upp kameran innanför glaset till ett stort golvur i en korridor. Därifrån kan jag se allt som rör sig i den passagen.Var Howie är vet jag däremot inte.- Howie – position, tack!Inget svar.- Howie – hör du mig!?Fan, varför svarar han inte!?- Chris, har du sett till Howie?- Nej, hurså, är han försvunnen? svarar Christopher, förvånad över frågan.- Ja, det verkar inte bättre. Eller så har han glömt att sätta på mikrofonen. Jag har nämligen inte haft kontakt med honom än.Maria – du har inte sett honom?- Va!? Jag – nej!Jag känner hur en svettdroppe rinner nedför pannan.- John.Det är Angela som hört konversationen.- John, jag har sett honom. Vid utgången för ungefär sju minuter sen. Han verkade vara på väg ut. Varför vet jag inte.- På väg ut!?Det går en kall kår genom kroppen. Just som jag ska be mina medarbetare hålla utkik efter Howie ser jag paketet – sir Henry Scott – passera Angelas uppsatta kamera. Efter honom svansar tre allvarsamma figurer.- Chris, skynda dig till foajén! Paketet är på väg dit. Christophers kamera skakar våldsamt när han går med snabba steg mot foajén. Snart ser jag Scott komma närmare på min kameraskärm. Han tar just en jämnlång, skäggig man i hand och börjar prata med denne. Christopher ställer sig längst upp i trappan och riktar huvudet mot Scott. - Har du helt klart för dig hur inbrottet ska gå till? frågar Scott mannen i skägg. - Helt klart!- Och man kan lita på dina killar hoppas jag!?- De är riktigt professionella, lita på mig.- I morgon klockan nio, hamnen!- Klart!De tar i hand en andra gång innan de skiljs åt.- Där satt den! säger jag.- Fick du nåt? frågar Christopher.- Allt! Jag fick allt, Chris! Jag berättar sen. - Härligt! svarar Christopher.Jag sätter handen mot kinden som om jag fantiserar om ett bättre liv. Men i själva verket fantiserar jag om lördag. Klockan nio. - John, nya uppgifter om Howie! Lyssnar du?- Visst, Angela.- Han sätter sig just nu i en bil på parkeringen. - Var är du nu?- Andra våningen. Panoramafönster mot parkeringen. - Vad är det för bil?- En Ford…Probe, tror jag. Han sätter sig i baksätet. Verkar vänta på någon som ska köra bilen.Fan!John, be Maria eller någon att springa ut och prata med honom.- OK, Maria – du hörde!- På väg! svarar Maria och försvinner ur Christophers kamerabild. Jag fortsätter.- Chris! Hör du mig?Spring till andra våningen och panoramafönstren mot parkeringen. - Uppfattat!Det måste vara uppseendeväckande med någon som springer fram och tillbaka inne på en fest.- John, det är nåt som inte stämmer! hör jag Christopher säga när han närmar sig panoramafönstren. Jag tittar på skärmen till hans kamera.Två väktare har ställt sig framför fönstren med armarna i kors och blickarna vända mot Christophers framrusning.- Vad fan gör de här!? utbrister Christopher. De kan inte veta att jag skulle komma hit just nu. Eller kan de?- Dessutom får de inte lämna sina respektive platser i foajén. Jag håller med dig Chris, nånting är fel. Mycket fel! Men ta dig till fönstret ändå.Christopher tar sats och springer mot de två breda väktarna för att komma fram till fönstren.Men just som Christopher ska slå sig igenom deras stabila kroppsbyggnader, flyttar de sig åt varsitt håll, och blottar därmed passagen fram till fönstren, som når ändå ner till golvet. Christopher slungas igenom det tjocka glaset som går i tusen bitar i ett enormt oväsen. Han svävar handlöst ut i den svarta natten. Ett förskräckt skrik hörs från mikrofonen, och gör så att mina högtalare sprakar. Sedan blir allt tyst efter att Christopher landat med nacken före mot den skrovliga asfalten. Den roterande kamerabilden bryts i samma sekund och ett svartvitt brus kommer upp på skärmen. Jag sitter som förstenad i tjugo sekunder. - Christopher! ropar jag, men jag vet att jag inte kommer att få något svar.Istället sliter jag av mig headsettet, stänger av allt elektriskt, tar på mig en slipsmick och en hörlur och börjar springa mot hissen.Ner kommer man inte utan viss identifikation, det vet jag. Men upp kommer man väl?Nej, det gör man visst inte.I min totala vrede sparkar jag sönder hissdörrens glasfönster och kränger mig igenom detta till hisschaktet. Jag börjar klättra på det som finns att klättra på.Efter att ha kommit upp fyra meter kommer hissen ner! Jag trycker mig in mot väggen och låter hissen passera tre centimeter framför näsan. Genom det perforerade hisstaket ser jag hur tre beväpnade män springer ut ur hissen. Hade jag varit kvar där nu hade de väl skjutit ihjäl mig. Men hur kunde de veta att jag satt där!?Det tåls att tänka på, men nu måste jag upp, och det så fort som möjligt. Men jag ser att jag inte kommer vidare utan hissens hjälp, så jag öppnar försiktigt luckan i hisstaket och tar mig så ljudlöst som möjligt ner i hissen och hukar mig så fort jag når hissgolvet. De tre männen syns inte till i det dunkla rummet där jag nyss satt. Då kommer jag plötsligt på det!Disketten med all information om Henry Scott ligger kvar på bordet fem meter in i rummet. När som helst stängs dörrarna till hissen och då kommer jag inte in igen. Men jag måste ha disketten. Utan den får vi aldrig tag på Scott. De tre männen syns fortfarande inte till. Jag slänger mig in i rummet och fram till bordet, men precis som jag tar disketten i handen ser jag hur de tre männen upptäckt mig från sin plats i rummet intill. De vänder sig om och ska just till att avlossa alla sina kulor mot bordet där jag står hukad. Jag kastar mig mot hissdörrarna som just håller på att stängas, samtidigt som jag hör hur nio skott avlossas och träffar bordet bakom mig. Jag hoppar upp genom luckan i hisstaket och sparkar i hoppet till knappsatsen på hissväggen med foten. Ytterligare fem skott hörs då hissdörrarna går igen med ett surr.Sakta rör sig hissen uppåt.Undrar vilken våning den kommer stanna på?Jag hinner inte tänka vidare på det förrän hissen stannar med ett ryck.Andra våningen.Jag slänger mig ner i hissen igen och möts av två mycket förvånade pensionärsansikten i den öppnade hissdörren.Jag bockar artigt och ler lite lätt innan jag tränger mig förbi dem och ut i folkvimlet på festen. Jag fullkomligt rasar nerför trapporna till foajén.Vid ett litet bord i foajén ser jag mannen sir Henry Scott pratade med tidigare.Jag saktar ner när jag ser honom för att inte väcka onödig uppmärksamhet, men så fort jag är utanför den stora porten börjar jag springa igen.Bilen Howie satte sig i borde stå någonstans i den västra änden av parkeringen, för annars hade Angela aldrig sett den från panoramafönstren. Jag springer ditåt.Ingen Angela och ingen Howie syns till. Men längst bort på parkeringen står en mörkblå Ford Probe.När jag kommer närmare ser jag att bilen är tom.Jag brister ut i förtvivlan, fast egentligen är jag inte vidare förvånad. Detta var vad jag väntat mig. Hela tiden ligger någon före oss och kan därmed leka denna katt-och-råtta-lek utan större besvär. Alla tycks hittills ha gått i sin respektive fälla, utom jag.För var är Maria?Naturligtvis har de forslat bort henne tillsammans med Howie.- John, vad är det som händer här egentligen?Jag vänder mig om och ser Angela stå med armarna i kors, som om hon frös.- Jag vet inte, Angela.Det enda jag vet är att någon leker katt-och-råtta-lek med oss, och vi vet inte vad vi kan göra utan att gå i deras fällor.- Var är alla?Hon står fortfarande med armarna i kors och tittar upp på mig med ängsliga ögon.Jag sänker huvudet, utan att kunna svara.Men hon verkar förstå i alla fall.Ingen av oss verkar vilja tala om Christopher som ligger i en hög 60 meter bort.Men jag går ändå in i konsulatet och ringer efter en ambulans.Kapitel 2Natten känns tung på något sätt.Minst en av mina medarbetare har jag förlorat denna kväll. Jag sitter på sängkanten i sovrummet med händerna knutna.Blicken är fäst någonstans långt borta.Jag är liksom inte närvarande.Hade någon annan varit närvarande hade den sagt att min blick varit tom och uttryckslös.Och det är precis så jag känner mig – tom.Jag har mist något som jag aldrig kommer få tillbaka.Om det bara handlar om Christopher vet jag inte. Det känns som något mer.Jag vaknar plötsligt ur min dvala och ser mig omkring i rummet.Det känns varmt och kvavt, och det enda som gör att man kan se något är neonljuset från den öppna balkongdörren. Jag reser mig upp ur sängen och går ut på balkongen. Luften är sval och torr. Nere på gatan är det fortfarande liv och rörelse trots att klockan är två på natten.Jag blir stående på balkongen, tittandes på månen i över en kvart.Just som jag ska gå in igen tycker jag mig se Maria komma gående bland alla människor nere på gatan. Hon ställer sig vid en husvägg och tittar sig åt alla håll. Jag kisar med ögonen.Jo, visst är det Maria.Just då jag ska gå in för andra gången, och för att sedan gå ner och prata med Maria, ser jag den. En mörkblå Ford Probe som svänger upp från en sidogata och lägger sig i bussfilen i riktning mot Maria.Den kör mycket sakta, men Maria tycks redan ha upptäckt den.Hon tittar på den utan att vända bort blicken.Så, helt plötsligt, börjar bilen accelerera kraftigt, och när den kommit jämsides med Maria hörs ett skott och Maria ramlar in mot väggen och faller sen sakta ihop på trottoaren.Forden svänger hastigt in på nästa sidogata och råkar därmed köra på en man som är på väg över gatan. Mannen flyger som en docka över motorhuven och landar med ansiktet mot asfalten. Jag står i tre sekunder med munnen öppen, men springer sedan med tolv snabba steg genom lägenheten, ut genom dörren och nerför trapporna. Väl ute på gatan knuffar jag undan alla som kommer i min väg, och låter mig själv för en gångs skull få företräde före bilarna. Jag närmar mig Maria som ligger i en förvrängd ställning, lutad mot väggen på andra sidan gatan. När jag kommer fram ser jag att hon är träffad i magen, och att kulan har gått rakt igenom. Blodet forsar fram och samlas i en stor pöl på trottoaren. En stor hop med människor har redan samlats runt oss och står nu skrämda men nyfikna och betraktar scenen som utspelas framför dem, med en halvt ihjälskjuten ung kvinna och en lika ung man som nu desperat försöker bevara kvinnans liv genom att ge henne konstgjord andning och linda sin vita skjorta runt hennes mage. Mannen drar åt skjortan och kvinnan stönar till. Hon hostar upp en klump blod som fastnar i klänningstyget.Jag vänder mig om.- Ring efter en ambulans, någon! skriker jag och tittar med uppspärrade ögon upp mot folkmassan. Sedan vänder jag mig om igen och tittar ner mot Maria. - Maria! Maria, hör du mig?- John…jag…, säger Maria samtidigt som hon sakta öppnar sina välsminkade men naturligt vackra ögon. - John, de har…Howie…och jag vet inte…John…du måste…- Maria, du kommer klara det här, jag lovar. Men du måste svara på en fråga. Den är mycket viktig. Vem ligger bakom allt det här? Howies försvinnande, Christophers död, och din…det här.Vem är den skyldige? Maria, det är mycket viktigt.- Det är…paketet…Scott…Henry Scott…paketet…En kall kår går genom kroppen och jag rycker till.- Han visste allt, inte sant!? frågar jag Maria.Hon nickar och ser sedan på mig med gråtfyllda ögon.Jag lägger huvudet mot hennes axel och hör samtidigt ambulansens välkända tjutande någonstans långt borta.San Franciscos stora hamn ligger tyst och öde på kvällen, lördagen den 18:e oktober.Klockan är tio i nio och jag sitter bakom en hop med trälådor med röda varningstrianglar på. Jag väntar.Väntar på att en viss sir Henry Scott eller en skäggig man ska dyka upp.Men jag är tidigt ute och kan gärna sitta och vänta ett tag.Klockan kvart över nio har ännu inget hänt.Hamnen ligger fortfarande lika mörk och tyst.Jag tittar upp mot den stjärnklara himlen och tänker samtidigt att detta kanske bara var något Scott hade hittat på för att vilseleda mig och eventuella andra oönskade snokare.Det kanske inte alls skulle begås något inbrott här ikväll.Sir Henry Scott hade ju vetat om vad som hände på Georgefeld Center igår, så varför skulle han inte kunna ha lett mig på villovägar även nu.Eller kanske rent av in i en fälla…Jag reser mig snabbt upp och ser mig omkring åt alla håll på hamnen.Ingen syns till. Jag kliver över en av lådorna och börjar gå mot staketet.Klockan är fem i halv tio när jag sparkar upp den igenrostade gallerluckan och börjar klättra ut. Plötsligt hörs en öronbedövande smäll från lådorna där jag nyss satt. Jag vänder mig förskräckt om och ser träbitar flyga åt alla håll.’De visste att jag var där’ hinner jag tänka innan jag börjar springa nerför gatan.Jag sliter upp dörren till Angelas villa.Varför har hon den olåst?Jag springer genom rummen samtidigt som jag skriker hennes namn. Till slut kommer jag in i hennes sovrum där hon ligger med kläderna på ovanpå täcket till sängen. Hon ligger på rygg med ögonen slutna och huvudet vänt snett åt sidan.Jag rusar fram till sängen och böjer mig ner mot hennes mun. Hon andas.Plötsligt öppnar hon ögonen och vänder sig mot mig.- Jag är inte död, John, säger hon.Sedan ler hon en sekund innan hon sätter sig upp i sängen. - Vi måste få prata, Angela! säger jag.Hon ser på mig med sina snälla ögon och ler igen. - Vad har du nu trasslat in dig i? frågar hon och ler ännu mer.Jag blir först irriterad över Angelas löjliga reaktion i allvaret, men behärskar mig och ser ut genom sovrumsfönstret.- Ja du, det är en hel del, säger jag och vänder mig mot Angela igen och ser in i hennes lugna ögon.- Jag ska bara byta om, sen går vi ut och äter och talar ut om…allt.Hon ställer sig upp och börjar dra klänningen över huvudet. - För det första är problemen inte så små precis, säger jag samtidigt som jag ser hennes fasta lår och bak visa sig under klänningen. - Och för det andra är problemen lika mycket dina, fortsätter jag.Hon öppnar en garderobsdörr och tar ut ett par mörkblåa jeans och en smutsvit blus som hon direkt tar på sig utanpå underkläderna.- Ska vi gå då?Trots den sena timman på dygnet är många av restaurangerna fortfarande öppna. Och de är inte helt tomma heller. De som sitter kvar är mest unga par som sitter på varsin sida om något bord för två, och ser varandra djupt i ögonen med varsitt glas champagne, vin eller någon drink framför sig. Vi sätter oss på en restaurang avlägsen från folkvimlet på huvudgatorna. En pannbiff och en stor sallad beställs in och vi sitter länge och väl med maten innan vi börjar prata. Ett känsligt ämne måste först tänkas över. Det var jag som började.- Angela. Christopher är död.Hon tittar upp från sin sallad och ser för femtionde gången denna kväll in i mina ögon. Hon ser mycket allvarlig ut, men är också beundransvärt vacker när hon gör det. - Ja, faktiskt, svarar hon efter att ha tyckts tänka en stund. Vi två måste inse att det som har hänt verkligen har hänt, det kan vi inte lägga på vårt samvete. Det är det här vårt jobb går ut på. Att utföra uppdrag utan att varken behöva känna sig ansvarig för, eller ens bry sig om, konsekvenserna. Det är det här vi är tränade för, både du och jag. - Men det är ingen som klarar ändå. Inte när man verkligen står i den situationen, eller hur?- Nej, du har rätt.Angela ser ut mot gatan som är relativt tom på folk nu. Även restaurangen där vi sitter börjar bli tom. - Men det är inte heller mänskligt att göra, så det är klart ingen gör. Jag sätter handen för pannan men tar strax ner den igen för att ta en klunk av Roccévinet i väntan på att Angela ska fortsätta med sin tårdrypande redogörelse. Men det gör hon inte.Så med en klump i halsen börjar jag berätta allt om sir Henry Scott som Angela inte vet. Allt hon inte vet har hänt.-Vi ska ta hjälp av en god vän till mig som också jobbar inom IMF, säger jag till slut. Han är duktig på det mesta inom IMF, allt sådant som vi andra också borde vara lika bra på, men inte kan uppnå just på grund av vår…mänskliga sida, om du förstår vad jag menar. Men döm honom inte på förhand för det, för han är annars en riktigt hygglig kille, tro mig. -Jag tror dig, säger hon och ler igen.Hon är verkligen vacker ikväll.-Jag vet nämligen att Henry Scott är den skyldige till sabotaget av uppdraget på Georgefeld Center. Maria talade om det för mig efter att hon blivit skjuten.Angela spärrar upp ögonen.-Varför har du inte sagt det tidigare!?-Det är väl inte så att du går och tror att någon annan ligger bakom. Det är klart att det är han. -Jo, det har jag bestämt trott hela tiden, precis som du. Men jag…eller vi har inte haft några bevis. Så från och med nu vill jag att du meddelar allt du vet eller får reda på till mig.Är det nu något mer jag borde veta om?-Ja, det viktigaste faktiskt. Maria sa nämligen en till sak innan hon fördes bort med ambulansen. Hon talade om för mig var sir Henry Scott just nu befinner sig.Vi tar en taxi till Angelas villa strax utanför San Francisco. -Varför kunde inte vi andra också tilldelas villor? frågar jag innan vi stiger ut ur taxin. Angela ler igen och ser upp mot den gamla men ståtliga byggnaden.-Tja, de väljer väl kanske efter personlighet, vad vet jag? svarar hon och jag betalar chauffören.-Hade du tänkt följa med eller!? frågar Angela när hon ser att jag också är på väg ut ur taxin. -Ja, eller jag trodde…Hon tittar på mig med huvudet på sned.-Gå hem med dig nu. God natt, säger hon och ler charmigt.Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag räknade i alla fall med att få komma in en stund. Men istället visar jag tecken till chauffören att inte åka, och tittar på Angela.-Vi ses i morgon klockan halv nio. God natt.Jag ser att hon står kvar med huvudet på sned när jag vänder mig om och kliver in i taxin igen.Kapitel 3Vi går in genom den gamla rostiga plåtdörren till det grånade tegelhuset i San Franciscos utkant. Vi följer den branta mörkna trätrappan ner i den svarta källaren. Rummet vi kommer ner i är av betong, och det enda som skiljer sig från de mörka väggarna, taket, golvet, stanken av urin och gamla sopor är en bred pansardörr i silver. Vi går fram till den, jag och Angela.Hon trycker in den lilla gula knappen bredvid dörren. Ett skrap hörs och sedan en metallisk röst som frågar om identifikation. -CIMFK-51006, säger Angela in i det lilla hålet bredvid knappen.Jag böjer mig fram och säger: -TIMFL-51012.Ett pip hörs och det klickar några gånger i dörren. Angela känner på den, men den är fortfarande låst. Vi väntar någon minut. Sedan öppnas dörren. En allvarsam ung man står i dörröppningen och ser på oss med små ögon. -Följ med mig, säger han och vänder sig om.Dörren slås igen med en dov smäll när vi följer efter den unga mannen, och en sista illaluktande vinddrag kommer in från rummet utanför.Vi förs genom oändliga korridorer, vilka är kantade av vakter eller filmkameror. Slutligen kommer vi fram till en ännu en stor pansardörr i silver. Den unge mannen tar upp ett litet plastkort som han snabbt drar genom kortläsaren bredvid dörren. -Varsågoda och stig på, säger han då dörren glider upp med ett surr. Salen vi kommer in i är mycket stor och helt täckt av stålplattor. Överallt på det glansiga golvet står skrivborden i en röra, och överallt springer också människor runt med papper och disketter i händerna. Runt väggarna på cirka tjugo meters höjd finns panoramafönster som vetter in mor små kontor och fler korridorer. Plötsligt bryts vår överblick av att Carl Swanson kommer fram till oss och sträcker fram handen mot mig.-John! Hur är det?-Jo, det är bra! Och du? svarar jag medan jag sträcker fram handen och hälsar. -Jodå, jag ska väl inte klaga antar jag. Jag mådde lite dåligt nyss bara, men det är bättre nu. Flygplansmaten du vet.Jag skrattar till och påminns sedan om mitt sällskap då hon harklar sig. Åh, förlåt…det här är min vän och kollega Angela, säger jag.De hälsar på varandra.-Jag hörde att ni också är gamla kollegor, säger Angela.-Ja, det stämmer. jag bytte till San Franciscos IMF-kontor efter en tragisk…personlig tragedi. Jag tittar bort.-Vad råkade du ut för? frågar Angela utan att riktigt tänka sig för.-Min bror blev…han blev ihjälslagen utanför IMF-högkvarteret i New York där vi båda arbetade då. Eftersom han inte fick avslöjas som IMF-agent lät de honom ligga där på trottoaren. Någon privatperson ringde till slut ambulansen. Han låg en timme innan han blev hämtad. Sen dess vill jag inte sätta min fot där igen. Så det fick bli San Francisco för min del. Angela ser på Carl med medlidande och säger:-Förlåt…jag visste inte att…jag trodde att det var något annat…förlåt.-Ingen orsak. Du måste ju få veta, svarar Carl.Kontoret är bristfälligt inrett. IMF-intendent Johnson förklarar detta med att kontoret är nytt och därför inte klart för riktigt pappersarbete än.Vi slår oss ner på några stapelbara stolar som vi tar fram från ett hörn. På en av de vita väggarna hänger en skylt där det står ”nymålat”, och bredvid denna finns ett fönster som vetter ut mot gatan. Människorna därute har ingen aning om vad det är för hus de går förbi.Intendent Johnson berättar om huset, hur välbevakat det är och hur hemligt det är för allmänheten. -Det är därför entrén är belägen i ett avlägset soprum, förklarar Johnson.Men ungefär såhär har ni ju i New York också, så det borde ju inte vara något nytt för er. -Nej, det är väl inte det, svarar jag.-La ni förresten märke till kontorslängan på Rawnon Street när ni kom hit?-Hmm…ja, jag tror det. Hurså? frågar jag.-Titta ut genom fönstret. Du ser just nu ut från ett av de kontoren. Det här är Rawnon Street vi sitter på, säger Johnson.-Och ingen anar ett dugg? frågar jag.-Nej, för fan! Alla tror att det är vilket tråkigt kontorshus som helst.-Det menar du inte, svarar jag.Johnson går ut och hämtar fyra plastmuggar med kaffe.-Nej tack, jag dricker inte, säger jag.Istället börjar jag efter förfrågan berätta planen än en gång. -Lysande! utbrister Johnson när jag är färdig.-Det gäller bara att ha lite fantasi, svarar jag.-Men du tror väl på den själv hoppas jag, frågar Carl.-Jodå, men jag måste ju få allting någonstans ifrån.-Filmer? frågar Johnson och skrattar till. -Kan vara, svarar jag och skrattar till själv. Fast det ligger nog någon liten sanning i den teorin. Johnson byter samtalsämne.-Nu vill väl ni tre ha lite specialutrustning alá IMF antar jag, säger han. Han gnuggar händerna och ställer sig upp.-Kom! säger han.Vi kommer in i ett stort betongrum där män och kvinnor springer runt i ljusblåa plastrockar. Vi följer intendent Johnson till ett bord i ena änden av rummet, där en man står och testar höjdskillnader på en klocka. Johnson presenterar honom som Brian Fox.-En av våra bästa uppfinnare på IMF.Brian Fox tar fram en hög med saker från en närliggande låda och lägger upp allt på bordet. Vi ser med spänning på när han rotar bland sakerna och får upp det första av sina presentationsobjekt och håller fram det. Det är en svart klocka i hårdplast.-Är det här en vanlig klocka, tror ni? frågar Brian Fox.Vi tittar på varandra en sekund.-Nej…, svarar vi båda samtidigt.-Nej? undrar Brian Fox.-Nej, säger jag igen.-Nej, det är riktigt. Det är ingen vanlig klocka, även om det ser ut så. Denna är nämligen utrustad med, förutom det vanliga tjafset, barometer, höjdmätare, avståndsmätare, personsökare, värmedetektor, värmedifferentialmätare, konsistensmätare, ljudförstärkare och inspelningsfunktion. Dessutom är den vattentät till 1000 meter.Carl, Angela och jag ser på varandra igen och höjer på ögonbrynen.-Tja, det låter ju rätt bra, säger jag och nickar åt Brian Fox. Fox gräver i högen av högteknologiska hårdplast-prylar, och får fram en ficklampa. -En vanlig ficklampa? frågar Fox.-Nej, suckar jag och Angela samtidigt.Nej, just det…eller jo, den fungerar ju som en vanlig ficklampa också, men dessutom kan man öppna här…Brian Fox öppnar ena långsidan på ficklampan. Innanför finns ett mycket litet tangentbord. -Voilá! säger han.Behöver ni säga varandra något är det bara att skriva det här, slå om knappen här till ”play”, sätta på ficklampan och rikta den åt den andres håll, och denne kan då se ditt meddelande mot det material där ficklampsljuset hamnar. -Imponerande! säger Carl som inte sagt något på länge.Men behöver vi sånt här?-Det vet man aldrig på förhand, svarar Fox och skakar lätt på huvudet.-Den här ska ni också få, fortsätter han och tar fram en silverfärgad liten turbinskriv och håller upp framför oss.-Nej, säger Angela innan Fox hunnit öppna munnen.Det är ingen vanlig massagestav. -Ähum… Brian Fox harklar sig.Nej, det har du rätt i. Den är mindre. Och titta här längst fram.-En magnet va? undrar jag.-Precis. Och den sätter du mot nyckelhålet till en låst dörr, vrider om och, klick, dörren är öppen. Då har du alltså vridit om nyckeln på andra sidan med hjälp av magneten. Mycket enkelt, och den lämnar inga spår.-Jag börjar förstå värdet av dessa gåvor nu, säger jag och ler.Brian Fox ger oss en uppsättning var av de olika sakerna, varefter han ber oss följa med ut i korridoren igen. Han visar oss in i hissen och vi åker tre våningar ner, till näst nedersta våningen. Dörrarna öppnas och ett gigantiskt garage breder ut sig framför oss.-Tja, ni ska helt enkelt få välja varsin bil som ni får använda uppdraget ut, säger Brian Fox. Men sen vill vi ha tillbaka dem, i gott skick.-På hedersord! svarar jag.-Okej, ni får en halvtimme på er att gå runt och välja, säger Johnson. Sedan ser jag er gärna i restaurangen vid tvåtiden. Låter det bra?-Strålande, svarar jag.När Brian Fox och kommissarie Johnson lämnat garaget och åkt upp i hissen igen, gnuggar Carl händerna och säger:-Ja, det är väl bara att börja då. Han börjar gå mot den del av garaget där fem olika Porsche-bilar står.Jag vänder mig mot Angela och ger henne en puss på kinden och börjar sedan gå mot en Lamborghini Diablo Roadster som står bredvid en rad Ferrari-bilar. -Wow! hör jag Angela utbrista. Jag vänder mig mot henne med stora ögon. Hon står framför motorhuven på en gul Ferrari F355 Spider med vidöppen mun.-Den här ska jag ha! John, den här ska jag ha. Den är min nu!jag skrattar och säger:-Den passar dig perfekt, Angela. jag kommer inte klara av att se dig bakom ratten till en sån vildkatt. Men jag lovar att vinka när jag kör om dig med min McLaren.-Ha, ha! säger Angela innan jag hinner göra det själv.Jag går vidare genom vimlet av bilar och tittar åt alla håll. Till slut hittar jag den bil som jag slutligen bestämmer mig för att välja. En De Tomaso Guará Coupé. Plötsligt skymtar jag något i ena ögonvrån som får mig att hastigt vända mig ditåt. Där står en mörkblå Ford Probe snett parkerad mellan två franska bilar. Till och med registreringsnumret stämmer.Jag står en stund och tittar förskräckt på bilen och sätter mig sedan på huven till De Tomason. Det var alltså så Henry Scott kunde få uppdraget på Georgefeld Center att misslyckas. Han visste allt på förhand. Han har kontakter inom IMF. Men vem kan ha läckt?Någon här? Här i San Francisco? Nej, det kan det inte vara. Ingen utanför vårt enskilda IMF-team visste om att uppdraget skulle utföras. Det måste alltså ha varit någon i mitt eget team. Men vem? Vem!?Christopher kan jag förmodligen utesluta direkt eftersom han är död. Henry Scott har fått information efter hans död. Maria då? Vad skulle hon ha för motiv?Pengar…?Jag söker länge i huvudet men kan inte hitta någon vettig anledning till att Maria skulle bedra IMF på detta sätt.Howie då? Nej, jag kan inte tänka mig…Jag hittar lika få anledningar för honom som för Maria att bedra IMF.Länge sitter jag och funderar över vilka anledningar Angela skulle ha att gå bakom ryggen på IMF och sina egna vänner.Eftersom jag redan uteslutit de andra måste det vara hon…! Jag får en stor klump i halsen när jag tänker på att det faktiskt kan vara Angela som är den skyldige. Fjäskade hon för mig med flit? För att misstankarna skulle ledas bort från henne?Låtsades hon bara ha känslor för mig!?Nej, nej, det kan inte vara så! Hon är inte den skyldige.Men vem är det då!?Jag går med snabba steg mot en liten stenkur i ena hörnet av garaget. Inne i den sitter en ung man med blåfärgat hår. Jag frågar honom hur jag kan komma in i den mörkblå Forden. Han kräver IMF-identifikation, så jag blir tvungen att ta fram det och samtidigt presentera mig. Mannen med blått hår ger mig en bilnyckel med mörkblå klisterlapp på, men säger ingenting.När jag går tillbaka mot Forden funderar jag på om detta kan vara den unge mannens heltidssysselsättning. Att sitta i en stenkur dag ut och dag in och ge ut och ta in bilnycklar. Tragiskt i så fall.Forden innehåller inte vidare mycket av värde för mig.Fyra pennor, två anteckningsblock, en halvfull papperskorg med papper och tuggummin, manual till bilen, en extra bakre högerblinkers, en cigarettstump och två kassettband, båda med inspelad radiomusik. Det är i alla fall vad som står på dem.Inget av detta är till användning som ledtrådar eller bevis, men på bilgolvet nedanför baksätet hittar jag Marias ena handske som hon hade på sig på festen. Därmed kommer jag underfund med en detalj. Maria måste ha blivit skjutsad med den här bilen till platsen utanför mitt hus där hon strax efter blev skjuten. De hade släppt av henne på sidogatan varifrån bilen sedan svängde upp på huvudgatan ifrån. Jag får plötsligt en olustig känsla av att Maria kanske är friskare än vad hon verkade vid olycksplatsen. Henry Scott vågade inte släppa iväg Maria utan kände sig tvungen att avrätta henne. Vilket ändå inte lyckades.Jag mår illa av att tänka vidare, och går istället tillbaka till den blåhåriga mannen och lämnar in nycklarna och ber samtidigt om nycklarna till De Tomason. Ursäkta, finns det något rum med bandspelare? frågar jag kvinnan bakom skrivbordet. Angela och Carl står strax bakom mig i dörröppningen. -Tredje dörren på åt det hållet, säger damen och pekar över axeln utan att titta upp från sin datorskärm. Vi fortsätter korridoren fram tills vi kommer till rummet, som visar sig vara mycket litet. Vi går in och stänger dörren om oss. Jag sätter i kassettbanden jag hittade i Forden i bandspelaren och trycker på play. Ett skrap hörs innan en högljudd rocklåt abrupt börjar ljuda ur högtalarna. När den är slut säger Angela:-Undrar vad de i rummet bredvid ska tro om det här oväsendet?-Strunta i det, säger Carl. Det här är lika viktigt som deras arbete.Efter ännu en rocklåt frågar Carl:-Hur mycket är klockan förresten?-Fem över två, svarar Angela.-OK, ni två går ner till Johnson i restaurangen. Han sitter säkert och väntar nu. Jag sitter kvar och lyssnar igenom de här två banden under tiden.-Så gör vi, svarar jag och följer efter Angela som redan är på väg ut genom dörren.Skinnfåtöljen i De Tomason är mjuk som sammet när jag sakta sjunker ner i den. Jag vrider om nyckeln och hör motorn börja snurra. Bilen mullrar som en björn nere i parkeringshuset. Johnson står utanför och ser in på mig genom glasrutan. Han höjer handen som för att önska mig lycka till. Sedan mimar han något som ser ut som ”kör försiktigt”. ”Så fan heller” mimar jag tillbaka genom bilrutan innan jag rullar ut med bilen från parkeringsrutan och vidare genom parkeringshuset åt det håll pilarna på väggarna visar. I slutet av garaget finns en smal gång i brant uppförsbacke. Jag följer efter Carls Mazda MR-3 in i den tunneln. Tätt efter kommer Angela i sin gula Ferrari F-355 Spider. Vi passerar två vakter som står på varsin sida om tunnelns andra mynning innan vi rullar ut på den folktäta gatan utanför. Strax efter att Ferrarin rullat ut stängs en tung järndörr bakom den.Så fort vi kommer ut från San Franciscos innerstad frågar jag Carl om han fick ut något av kassettbanden. -Nej, inte ett dugg faktiskt, svarar han.-Ingenting alls?-Nej, tre timmar skränig hårdrock var det. Jag kollade upp när banden var inspelade också.-Jaha…och?-1989. Jag tänkte att nån kanske hade spelat över något med den där musiken. Något som var viktigt för oss. -Vi klarar oss ändå, inte sant!? frågar jag och ler. Jag undrar om de förstod att jag gjorde det.-Visst klarar vi oss! säger Angela som fortfarande ligger längst bak i ledet med sin Ferrari trots att vi kommit ut på motorvägen mot Nevada-gränsen, och hon lätt kan köra om både Carl och mig när hon så vill. -Åhå, fungerar din mikrofon också? frågar jag och ler igen.-Jodå, visst gör den det. Men vet du vad som fungerar ännu bättre?-Nej…?-Min bil!Angela trycker ner gaspedalen i botten och lägger sig i omkörningsfilen. I en väldig fart glider hon om både mig och Carl och lägger sig längst fram.-Såg du det där, Carl? frågar jag.-Vilken brud du hittat! svarar Carl.-Kom och ta mig då killar! säger Angela och jag vet att hon ler sitt charmiga leende. -Äh, jag vinner ju bara, svarar jag.Hur fort går din Tomaso eller vad den heter? frågar Angela.-Min De Tomaso går i 270. -Ha, ha, min Ferrari går i 295! svarar Angela i retsam ton. -Kan tänka mig det…, svarar jag.-Hur får ni reda på det där? frågar Carl. Jag öppnar munnen för att svara, men hinner inte innan Angela svarar.-Står i manualen.Vi hör hur Carl rotar i handskfacket och sedan stänger det med en smäll. -Nå, Carl? Vad har du för prestanda då? frågar jag.-Hmm…202 km/h står det här.-Ha, ha, varför valde du den bilen? frågar jag. Du hänger ju inte med.-Du, jag har legat först ända tills alldeles nyss. Och bilen valde jag för att inte väcka så onödig uppmärksamhet. Jag undrar vad alla tror när ni kommer i era…rymdfarkoster.-Det ligger något i det…, säger Angela.En stunds tystnad, och sedan frågar Carl:-Vart skulle vi nu då?-Carson City, svarar jag.-Vi stannar någonstans på vägen och äter en bit, tycker ni inte det? frågar Angela. Jag är redan hungrig.I närheten av Folsom City stannar vi vid en vägservering. När maten är uppäten går vi ut till bilarna igen. Jag ser ut över det torra platta slättlandskapet runt omkring. Det tycks vara oändligt. Jag tar upp bilnyckeln och låser upp bilen med den lilla blå knappen på nyckeln. Jag öppnar dörren till De Tomason och sätter mig i skinnfåtöljen. Inne i bilen är sval tack vare klimatanläggningen. Jag ser ner på den digitala klockan bakom ratten. Den visar fem i tre.De tog tid på sig inne på serveringen, men nu är vi i alla fall på vägen igen, och Angela ligger först.Jag slänger ett ögonkast i backspegeln innan jag blinkar och trycker ner gaspedalen. Kroppen trycks in i ryggstödet medan jag glider förbi både Carl och Angela. Jag lägger mig en bit framför Angelas Ferrari, men fortsätter att gasa, och snart visar hastighetsmätaren på 220 km/h. Vid det här laget har jag lagt Carl och Angela långt bakom mig. Plötsligt, då hastighetsmätaren visar på 228 km/h, passerar en polismotorcykel i motsatt riktning. I samma sekund som vi ligger jämsides slår han på sirenen och vänder sedan precis efter att Carl kört förbi i sin Mazda. Jag inser direkt att jag inte har någon annan möjlighet än att stanna. Polismotorcykeln kör om mig och ställer sig femton meter framför De Tomason. Polismannen stiger av och går fram till bilen. Jag låter rutan gå ner och polismannen tittar in. Innan jag hinner öppna munnen säger han:-Vet du hur många trafikolyckor som inträffar varje år i USA på grund av sådana fartdårar som du!?-Nej, men nu är det så att…Jag hinner inte säga mer förrän polismannen fortsätter.-Du, jag vill inte ens säga hur många!Men jag kan ju säga att det är fler än du har fingrar på händerna! säger han och skrattar på sitt speciella lantliga vis.-Ursäkta mig, jag har faktiskt bråttom! försöker jag.-Jo, jag ser det! svarar polismannen. -Jag är IMF-agent och är ute på uppdrag, så kan du släppa fram mig, invänder jag.Utan att först reagera på vad jag sagt fortsätter polismannen.-Vid närmare eftertanke tror jag nog det inträffar fler trafikolyckor än du har hårstrån på huvudet också. Ja, fan vad mycket som händer på vägarna nuförtiden. Och allt på grund av sådana som dig. Och sådana här bilar, säger han och sveper handen över De Tomasons motorhuv.Sedan står han tyst några sekunder och verkar fundera, innan han brusar upp igen.-Varför står jag här och predikar!? Jag ska sätta dit dig så det ryker om det. Det kan du lita på!Vad fan är IMF förresten?Jag böjer mig närmare fönsterrutan utan att släppa polismannen med blicken.-Impossible Mission Force! svarar jag. En hårdnackad del av vårat polisväsende som ställs inför till synes omöjliga uppdrag. Polismannen stirrar på mig med sina grisögon, men säger ingenting.Jag tar fram IMF-identifikationen och visar honom. Han tar kortet och granskar det noga. Grisögonen börjar så smått övergå till något som snarare liknar rådjursögon. Jag böjer mig fram mot mannen och säger med låg röst:-Jag känner din chef, och jag har telefon här i bilen. Det är en småsak för mig att ringa upp honom och enkelt förklara hur en av hans motorcykel-nissar hindrat en IMF-agent från att fullfölja ett viktigt uppdrag. Polismannen ser plötsligt ängslig ut.Jag böjer mig tillbaka in i bilen igen och tar samtidigt mitt identifikationskort ur handen på honom.Polismannen tittar på handen som nyss höll kortet, och tittar sedan ner i marken. -Vart ska du då? frågar han.-Carson City.-Okej…ta till höger vid Lake Tahoe. Det är bästa vägen.-Tack! svarar jag och vänder mig framåt.-Då låter jag er åka vidare då, säger polismannen.Jag nickar belåtet åt honom innan jag låter fönsterrutan glida upp och jag gör en rivstart från platsen.I backspegeln ser jag hur Angela och Carl också börjar röra på sig, medan polismannen står kvar med hängande armar och tittar efter oss.-Stackars lantis, säger Angela. Han var inte svår att lura.-Nej, svarar jag. Som om vi skulle ha rätt att överskrida fartbegränsningarna bara för att vi är på uppdrag. -Och inte har vi bråttom heller, invänder Carl. -Känner du hans chef då, undrar Angela, fast hon egentligen vet svaret.-Nix, svarar jag.-Stackars lantis, säger Angela igen.Kapitel 4Klockan är nästan nio då vi kommer fram till Carson City. Regnet faller tungt över staden, och husen ligger som nerdränkta kolosser i ett rutigt mönster av gator. Vi checkar in på ett föråldrat hotell mitt i staden, där vi låter våra kroppar få det de behöver – sömn.Klockan är åtta på morgonen då vi avslutar vår frukost på ett av stadens alla fik.-Så han befinner sig alltså någonstans i Carson City? frågar Angela.-Scott ja. Enligt Maria i alla fall, svarar jag.-Mm, mumlar Angela och ser ut genom fönstret. Det har slutat regna.När vi kommer tillbaka till hotellet viftar receptionisten med ett brev.-Det kom in för bara en kvart sedan, säger han. -Hur såg personen ut? frågar jag.Tja, svarar receptionisten. En skäggig man var det. Lite lönnfet, och med fina kläder.Angela och jag ser på varandra.-Scotts kompanjon från Georgefeld Center, säger jag och suckar.-Varför vet de? undrar Angela. Hur i helvete får de reda på allting!?Carl har fått upp brevet. Han läser för oss.”Jag vore synnerligen tacksam om ni, alla tre inräknade, infann er på Belle Inc. klockan tre i morgon.Till dess, roa er medan ni kan.Sir Henry Scott.Anm. Var goda kalla mig ej vid ’paketet’ i fortsättningen.”Alla står tysta en stund. Ingen har någon vettig kommentar eller förklaring till det som nyss lästes upp. -Vad gör vi? undrar Carl.-Vi går dit! svarar jag. Kolla upp var Belle Inc. ligger.Bakdörren till den nedslitna konferensbyggnaden Belle Inc. faller sönder som ruttet virke när vi sparkar in den. Carl tar upp två likadana pistoler av märket Colt och går in först, tätt följd av mig och sist Angela.Hissen är trasig, så vi springer så ljudlöst som möjligt uppför trapporna, tre våningar. På en dörr står det ”konferenslokaler att hyra”.Vi öppnar den försiktigt och går in, Carl först.Vi springer tyst genom en lång korridor som slutar med en till dörr.Angela tar upp en rund mikrofon, liten som en skjortknapp, och sätter på dörren. Hon lyssnar med örat mot den lilla högtalaren på armbandsuret, varefter hon tar fram ficklampan, öppnar luckan och skriver något, tänder ficklampan och riktar den mot väggen. ”Någon därinne! Gå in försiktigt” står det på väggen.Innan jag reagerat sliter Carl upp dörren och rusar in. Han slänger sig i en vid båge genom rummet och skjuter samtidigt åt båda sidor om sig själv, åt de håll han hunnit se personer i sin framrusning. Angela och jag ser på varandra en tiondels sekund, drar upp varsin Walter och springer in samma väg. Vi rullar in bakom varsin möbel i rummet, och ligger sedan platta på mage, redo att skjuta vem som helst. Men allt vi ser är tre nedskjutna män som ligger på den gula heltäckningsmattan, och ingen av dem är Carl. Vi ställer oss upp och ser oss omkring. Allt är tyst. Jag springer fram till en annan dörr i rummet och känner på den.Låst.Istället tar jag fram den lilla turbinskruven och sätter mot nyckelhålet. Efter en seg omvridning klickar det till i dörren.Jag öppnar den och går in innan jag riktigt hinner tänka efter.-Jag hade öppnat dörren om du bara hade knackat, säger sir Henry Scott som sitter bakom ett bord rakt framför mig. -Lite tidig ser jag, säger han och tittar på klockan på armen.-Fina gäster kommer alltid senare, svarar jag. Men efter vad vi nyss gjorde därute kan vi inte kalla oss fina längre. Så vi kommer när vi så behagar.-Jaja, lägg ifrån dig vapnet nu och kalla in de andra två, säger Scott.Tydligen vet han inte att Carl har försvunnit.-Angela, kom, säger jag utan att vända mig om.Angela kommer in i rummet utan att säga något.Hon slänger sin pistol bredvid min på golvet utan att ha blivit tillsagd.-Jaha, och den tredje? undrar Scott.-Han var en av de fina gästerna, svarar jag.-Jasså, jaha, jag tror jag förstår vad du menar. Då räknar vi väl inte med honom då. Ändå säger Scott till en av de fem vakterna inne i rummet:-Gå ut och kolla i de andra rummen.Jag gör en snabb koll av rummet. Det finns två dörrar, förutom den vi just kom igenom. De återstående fyra vakterna står med sina svarta skinnkavajer längs de två kortsidorna av rummet. Scott sitter med sin översittarmin bakom bordet.-Hur kommer det sig att ni kan veta…, börjar jag.-Maria har varit mycket hjälpsam, svarar Scott direkt. Tyvärr kunde vi inte låta henne leva. Ja, du såg ju själv vad vi blev tvungna att göra.Jag ser förskräckt på sir Henry Scott, och sedan på Angela. Det stämde.Det stämde faktiskt.Hon hade kunnat ge ut information hela tiden.Hon hade fått de flesta chanserna.Christopher springer mot fönstret. Två väktare låtsas försöka stoppa honom. Vem informerade dem?Hur visste Scotts män vem de skulle skjuta från bilen?Jo, naturligtvis, de skjöt ju sin egen informationskälla.Maria hade lurat IMF hela tiden. Jag känner hur allt klarnar, och jag känner ilskan som växer.Just som jag är på väg att göra ett desperat infall och slänga mig på Scott, rycks dörren upp och Carl stormar in med sina två Colt som han genast likviderar två av männen med.Jag slänger mig ner på golvet och tar de båda pistolerna som jag och Angela slängt.Det står en man på vardera sida om bordet. Båda är på väg att dra upp sina pistoler från innerfickorna på skinnkavajerna. Jag sträcker ut armarna med en pistol i vardera handen mot de två männen och tömmer halva magasinen mot de båda hållen samtidigt. Kulorna träffar de båda männens bröstkorgar, och de ramlar bakåt mot varsin vägg. sir Henry Scott ställer sig upp en uzi i händerna och siktar på Angela. Jag tänker snabbt, böjer fram armarna, och skjuter tre skott under bordet, vilka träffar Scotts ben. Han skriker till och faller tillbaka i stolen med en duns.Kulsprutan faller ner på golvet. -Jag har någon här som vill träffa dig! säger Carl och öppnar dörren. In i rummet kommer Howie. Howie.Han går med beslutsamma steg och bestämd min fram till bordet och siktar pistolen han har i handen mot sir Henry Scotts bröstkorg.Angela tittar bort när de sex skotten avfyras.-Och var höll du hus då!? frågar jag Carl när vi sitter på hotellet igen, drygt en timme senare.-Tog en piss-paus bara. Och så hittade jag Howie här fastbunden bakom några skåp.-Så det var alltså Maria som var vår bedragare, konstaterar Howie.-Ja, det hade jag aldrig trott, svarade jag.Vi blir tysta en liten stund och tittar på vinet vi har framför oss.-Så var detta uppdrag slutfört, säger Angela för att bryta tystnaden. Vad gör vi nu då?-Jag såg en bra nattklubb när de körde hit mig, svarar Howie. Vi kan ju testa det.Alla skrattar.Tre dagar senare går jag in i Marias rum på sjukhuset i San Francisco. Hon ligger med slutna ögon. De har tagit bort respiratorn. -Maria, viskar jag.Hon öppnar ögonen och ser på mig.Det blir tyst en stund, innan jag säger:-Det är över nu. Uppdraget är slutfört. Scott visste inte att du fortfarande lever. Hon ser på mig och det glittrar till i ögonvrån.-John, säger hon. Förlåt.Det är okej, svarar jag lugnt. Sov nu. Jag böjer mig ner, och hon lägger armarna om min hals.-Förlåt…När jag ställer mig upp igen ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. Jag ser på henne en stund innan jag går ut ur rummet. Utanför står Carl och väntar. -Du kommer ångra det här, säger han.-Kanske, svarar jag. En sak är i alla fall säker.Jag tar hans hand i min.-Du ska ha stort tack för hjälpen! Utan dig hade vi inte klarat av allt till slutet. Att du vågar göra sådär!?-Jag har väl sätt för mycket på TV, svarar Carl och ler.Kvällen känns sval, och en stor röd sol sänker sig sakta bakom horisonten. Angela är fint klädd och har satt upp håret när vi sitter på den lilla restaurangen.-Trodde du någonsin att jag var en bedragare? undrar hon och ler sitt charmiga leende.-Man får aldrig utesluta någon vid ett sånt tillfälle, svarar jag. Jag misstänkte till och med mig själv.Angela skrattar till. -Då har du kanske uppnått det du ska som IMF-agent, säger Angela.-Absolut, svarar jag.Jag lägger huvudet i händera och ser in i Angelas klara ögon. -Angela, jag kommer bara på en sak jag vill säga till dig just nu…Mer hinner jag inte säga förrän hennes telefon ringer.-Vänta, säger hon.Hon tar upp sin telefon och svarar.Angela pratar i tolv sekunder innan hon lägger på.Utan att säga något tar hon upp några sedlar ur handväskan och lägger på bordet.-Vad? frågar jag.-IMF! svarar Angela. Vi ska genast komma dit. En knarklangande mediemogul misstänks ligga bakom flera mord. Angela skjuter tillbaka stolen och tar på sig kappan.-Vart ska vi? undrar jag.-Libanon!

Skriven av: Joakim Eriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren