Publicerat 25.12.2015
Kategori: Övernaturliga noveller

IN I VANSINNETS EVIGA LJUS

DiAngel, mr Noel DiAngel hade en hemlighet. Han hade, skulle jag tro, en högst besynnerlig och ovanlig sysselsättning. Vissa skulle, om de kände till hans böjelse, kanske skratta åt den och avfärda den som en oskyldig liten ploj medan andra genast skulle gå i taket och högljutt skrika: ”Hädelse! Åh du Milde en sån fruktansvärd hädelse!”

DiAngel var en man på fyrtiofem år. Det korpsvarta håret, de pigga unga ögonen och de spänstiga benen fick honom att verka väsentligt yngre än så. De som såg honom skulle nog gissa att hans ålder var någonstans under de trettio. Han var halvvägs mellan vaggan och graven om man såg till hur länge hans mor- och farföräldrar hade levt. De hade alla blivit nittio år och över det innan de lämnade jordelivet. Hans mor var sjuttio, hans far var en pigg man på dryga sjuttiofem och med siktet inställt på att passera de hundra. Noel DiAngel hade alltså halva sitt liv kvar; om han nu inte ramlade och föll ner död redan i morgon; det kunde ju också förstås inträffa. Han filosoferade gärna: Kanske var det så att livet här bara var som ett enda litet andetag, en kort vistelse som föregåtts av ett oändligt antal andetag. Liv blev till död som blev till återfödelse. Återfödelse skulle följa efter återfödelse. Oräkneliga, i all evighet...

Han levde ensam och tillhörde kategorin 'grubblande, svåra och knepiga typer', skulle nog de flesta som tycker om eller har för vana, att katalogisera människor, anse. Han funderade, eller grubblade, är nog ett riktigare ord att använda, över livets mysterier och hade så alltid gjort. Intensivt och innerligt hade han i perioder mediterat efter svar på sina frågor som stundom var klara och tydliga. Stundom var frågorna opreciserade och vaga; då blev hans huvudbry först till ett sökande efter ett sätt att formulera frågan och sådant kunde ta tid och krävde koncentration och ofta halkade han av vägen och undrade förvirrat när han försökte kravla sig tillbaka igen om han över huvud taget hade varit något på spåret.

Något som inte ville lämna honom i fred, något som var tvunget att röra runt det för honom, när han väl hade vaggats in i sömnen var den återkommande drömmen; drömmen som handlade om den dimmiga parken. Drömmen hade funnits där, ständigt vagt väntande, i det dolda närvarande och följt honom ända sedan han var liten. Det var inga större variationer när teatern för hans inre spelades upp. Han hade själv huvudrollen och oftast var han också den ende människan i föreställningen. Drömmen brukade förlöpa som följer: Staden sover. Kanske är klockan två eller tre på natten. Han vandrar alldeles ensam. Världen är tyst. Han går där och liksom dras ifrån trottoaren in i dimman. Något suger honom in i det mjölkigt vita. I parken finns något som han för sig själv brukar benämna 'stegen till himlen'. Han närmar sig och står snart i det fuktiga gräset och tittar upp längst stegen som försvinner en bit upp i den täta dimman. Gatubelysningens alla lampor verkar vara riktade mot honom; utifrån gatan och in i parken lyser de likt starka strålkastare. Ibland lämnar han platsen efter en stunds stillastående tvekande på marken och ibland tar han några trevande steg uppåt, men avbryter strax sin klättring. Några gånger har han fortsatt uppåt en bra bit lockad av ett varmt ljus. Rädslan hinner dock alltid ikapp honom och han beslutar att vända neråt. Ibland händer det också att han helt enkelt rycks ur sin dröm och vaknar svettig i sin säng. Upplevelsen är uppenbart inte helt behaglig, men han skulle inte heller vilja kalla den för en renodlad mardröm. Han är en sökare och han räds inte den återkommande drömmen då han i förlängningen tror att den ska kunna ge honom svar på många av hans frågor.

Parken finns i verkligheten. Det rektangulära området är beläget cirka tio minuters snabb promenad från hans hem. I parken finns det två dussin almar; tolv stycken står bredvid varandra längst med ena långsidan och de andra tolv står lika lydigt bredvid varandra längst med den andra långsidan.

Längst parkens ena långsida brukar fulla studenter och annat onyktert folk ragla sin vingliga väg hemåt om småtimmarna då gatan längre inåt staden är av det pubtätare slaget. Noel DiAngel drack sällan alkohol. Inte mer än nödvändigt i varje fall. Han unnade sig ett litet glas single malt i hemmets lugna vrå då och då. Whiskeyn drack han i medicinskt syfte. Förkylningar och påsmygande halsont höll han på så sätt avstånd. Ute på puben var han aldrig. Stojet och stimmet, all rök och svett och alla överförfriskade människor skulle genast få honom att bli illamående. Men han mötte gärna dessa människor. Han mötte gärna rumlarna ute på neutral mark, ute i den friska luften och delade några visdomsord med dem och gav dem sin välsignelse. Han hade för sig själv tidigare benämnt det som 'min lilla hobby', men hade sedermera insett att det var hans sanna kall.

Onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar när klockan närmade sig tolv drog han ut byrålådan och började göra sig redo. Det var en allvarsam ritual som samtidigt fick det att pirra i hans mage. Var det något förbjudet i det han gjorde? Först hade han tyckt det, sedan hade han sett det som något som kanske inte riktigt var fullt tillåtet, men efter hand hade det gått lättare och lättare och nu hade han inga betänkligheter.

”Vilket ämbete en människa än har eller hur hon titulerar sig betyder i sig just ingenting. Det som betyder något är det som hon verkligen gör, det som hon uträttar”, hade hans far sagt många, många gånger.
”Det är handlingens kraft och ord från ett sant och ärligt hjärta som kan förändra, få något uträttat eller kan hjälpa någon i nöd.”
Noel DiAngel tolkade faders visdomsord på ett sätt som rättfärdigade hans nattliga mission.
”Någon som titulerar sig polischef, men endast sitter på en stol och pillar sig i naveln, är den personen inte då mer en navelpillare än en högsta ledare för rättsväsendet? En sir kan kalla sig sir, en polischef kan kalla sig polischef och en präst kan kalla sig präst, men otränade, oskyldiga barnaögon skulle (med hjälp av spritångorna och ord och handling värda litet eller intet från de tre männen) förstå att de sorgliga figurerna inte är annat än tre simpla suputer.”

Om Noel DiAngel själv var tvungen att nödvändigtvis titulera sig – han gjorde det ogärna, men ibland kvävde vissa tillfällen i hans arbete att han nämnde sin titel innan sitt efternamn – sade han: 'bankdirektör'. 'Bankdirektör DiAngel'; Åh, så torrt! Åh, Gud i himlen så förbannat trist!

Han tog fram den mörka portföljen som han förvarade i byrålådan. Den skulle han ta med sig. Under portföljen låg det svarta som han skulle ha på sig. Omsorgsfullt och under andakt klädde han sig. Han fortsatte till hallen och drog på sig en buteljgrön rock som nära nog släpade i golvet och dolde de svarta blänkande skorna helt och hållet. Nu var han redo att möta natten. Redo att möta natten och alla människor där ute i mörkret.

Oftast träffade han ingen han kände på vägen under den snabba tiominuterspromenaden, men om han mötte en bekant skulle det inte spela någon roll då han var iklädd den gröna rocken och hans utstyrsel under den därmed inte syntes. Och inte är det väl olagligt att ta en nypa luft även om klockan råkade vara efter midnatt?
Några gånger hade han stött på en hundägare som visst bodde i närheten. De hade nickat till varandra. Inte hunden dock. Den hade alltid skällt. Skällt som en galning. Hundskallet i den i övrigt tysta natten hade samtliga gånger utan framgång försökts tystats av husse som ursäktade sin hunds beteende och sade att den aldrig brukade skälla annars. Jaha... trevligt, trevligt, duktig vovve; jag är alltså den utvalde, hade DiAngel muttrat, den enda som blir utskälld, tack för det, tack och gonatt...

Mamman med barnvagnen från huset bredvid hade sagt: ”Kyligt i kväll”, när de passerade varandra.
”Ja, det verkar bli kallt i natt”, hade Noel DiAngel artigt svarat och dragit upp den gröna kragen ordentligt.
Mamman hade tittat lite för nyfiket på hans portfölj. Hade hon inte till och med glott? Jo, nära nog hade ögonen på den nyblivna mamman trillat ur skallen. Misstänkte hon något? Nej, hur skulle hon kunna göra det? Nyfikna människa! Ha ögonen på din trollunge i vagnen i stället så att den inte springer iväg och försvinner in i den mörka natten!

Strax innan parken fanns ett buskage. Då kusten var klar, då han var säker på att ingen annan människa fanns i dess närhet, smet han in. Bland buskarna i det dolda öppnade han portföljen och fiskade upp en peruk. Noel DiAngels kortklippta, korpsvarta frisyr förvandlades på en sekund till ett grått, vågigt hårsvall. Han blev i all hast på detta sätt till en kopia av sin gamla farfar. En grå mustasch prydde snart överläppen. Nu skulle ingen kunna känna igen honom. Inte ens hans egna föräldrar. Han tog sig ett par klunkar från den medhavda flaskan. Det värmde skönt i bröstet. Så, ner med den igen. Han hängde på sig kedjan med det decimeterlånga silverkorset. Ner i portföljen stoppade han sin långa buteljgröna rock. Han rättade till den vita kragen, spanade genom bladverket och skulle snart bege sig de sista ett hundra meterna till parken, igenom densamme och fram till gatan där han skulle möta de trasiga, fylleglada och sorglöst nattlufsande vraken.

Det låg en tät dimma i parken. Han tog sikte på de svagt lysande gatlyktorna på andra sidan och styrde sina långa steg ditåt. 'Hur många gånger hade han gjort den här promenaden?' funderade han för sig själv. 'Låt se... fyra gånger i veckan i tre års tid... Det blir över sexhundra...'
Vid sexhundra tillfällen hade han funnits där för de behövande. Vid sexhundra tillfällen hade han funnits där och med en stark, men ändå mild, faderlig röst välsignat, gett några värmande ord på vägen och spridit sin vishet.

Klockan var efter halv ett denna fredag. Gatan var tom. Inte en själ så långt som ögat såg (sikten var dock inget vidare och dimman verkade tätna ytterligare). En och annan människa började passera. Någon hoppade högt vid det plötsliga tilltalet när den svartklädde, gråhårige mannen uppenbarade sig, men för de flesta var mannens närvaro en självklarhet. Skulle han inte befunnit sig där en sen natt klockan två eller tre hade det varit något värt att notera, då hade det varit något udda. Han var numer ett naturligt inslag lika självklar som trottoaren eller gatan de gick fram.
”Herregud, vad du skräms!” sade en kvinna när DiAngel plötsligt materialiserades, då han blev till mera kött än dimma och synlig för henne där hon hade gått med sina tankar någon annanstans långt borta.
”Skräms? Ja, det kanske jag gör. Och en dag ska jag också skrämma bort din rädsla.”
Andra gånger kunde det vara något mer irriterat och låta så här:
”Dra åt helvete, din förbannade jävla dåre!”
DiAngel hade vid dessa tillfällen behållit samma lugn som alltid och med trygg röst förkunnat:
”Vi har alla en lång väg att vandra, mitt barn. Lyssna på mina ord så ska vi vandra den vägen tillsammans.”

Ofta var det inte någon aggressiv stämning när den enkla människan mötte nattens frälsare. Ibland hade någon en bekännelse och DiAngel lyssnade till denne utan fördomar. Ibland ville någon i sitt berusade tillstånd ha ett svar på meningen med livet och DiAngel svarade efter bästa förmåga. Han gav dem alla av sin tid. Helt frivilligt tillbringade han här vid gatan femton till tjugo nattimmar varje vecka. Men som sagt: det här var hans kall, något han måste göra så han såg det inte som någon uppoffring. Vad skulle han annars gjort under alla dessa timmar om han inte varit här? Jo, han skulle legat i sin säng och slösat bort den värdefulla tiden, resonerade han.

Klockan närmade sig två. Det var något större rörelse på gatan nu. Folk var glada och bekymmerslösa. Studenter sjöng, eller rättare sagt, vrålade ut sina underfundiga sångtexter. Kunde människorna här, i de gulmålade hyreshusen, verkligen sova över huvud taget? Kanske hade de stoppat bomull i sina öron när de gick till sängs eller också hade de blivit så luttrade genom åren att skränet utanför inte störde dem ett endaste dugg?

En student i det glada, överförfriskade sällskapet stannade till vid DiAngel. De övriga gjorde också en paus i sitt rumlande. Någon tände en egenrullad cigarett och bjöd runt. Rök blåstes ut och en söt lukt förenades med dimman. Studenten, den unga mannen, var nu alldeles nära gatupredikanten. Han gjorde ett plötsligt utfall, tog ett stadigt tag i DiAngels kaftan i närheten av den vita kragen med båda sina händer och lät sina ben vikas så att hans knän hamnade på trottoaren. DiAngel hade inget annat val än att böja sin rygg och följa efter neråt.
”Fader, vad är det viktigaste här i livet?” Han tittade med undrande blick upp på DiAngel. Spelade den här studenten något slags spex inför sina vänner och ville visa sig vara lustig eller var frågan han ställde uppriktig?
”Att lära är viktigt. Att kunna visa respekt för allt och alla är viktigt... Att kunna lära sig att visa respekt... Att kunna förlåta är viktigt.” DiAngel såg ner på studenten som försökte fokusera sin blick.
”Det viktigaste av allt i livet, det största av allt”, fortsatte DiAngel, ”är dock kärleken.”
Studenten hävde sig upp. Vattniga, något blodsprängda ögon tittade tomt på DiAngel.
”Då fader...” Studentskaran stod och såg spänt på vad som skulle hända härnäst. Han försökte samla sig och sade: ”Då fader... Då älskar jag dig!” Han kysste prästen på munnen varvid hans vänner brast ut i stort skratt. Teatern var över och studenterna fortsatte sin framfart i natten och ylade nu likt en flock vilda vargar.

Klockan blir tre och han har nu välsignat människor i hundratal. Det blir glesare på gatan. Kanske har hans nattpass kommit till ett slut och det är dags att gå hem för att vila och sova ett par timmar? En häst med vagn kommer klapprande inifrån Drakgränd och svänger vänster och bortåt. Gnisslet från vagnens hjul och ljudet från hästens hovar mot kullerstensgatan dör bort i dimman. Nej, nu är det verkligen dags att bege sig hemåt. Han vänder ryggen mot gatan och blir uppslukad av dimman i parken.

Även om han knappt ser handen framför sig så vet fötterna sin väg över det fuktiga gräset. Någonstans i mitten av den inte alltför stora parken stöter han på något som inte borde vara där. Vad i hela fridens namn ska det här betyda? Varför hade han inte sett den när han tidigare gick igenom parken på väg till sin gatupredikan? Han tvekar. Det känns som om han har upplevt det här förut. Vid sådana situationer, vid sådan här déjà vu-upplevelser, är det bästa man kan göra, hade han lärt sig, att sakta ner, samla sig och sedan göra sitt val, vilket kan vara att välja vägen till höger eller vägen till vänster, att orädd stå kvar eller att springa för sitt liv, att tala eller att välja möjligheten att inte säga ett endast knyst. Han väljer efter en stunds tvekan att svälja sin rädsla och sätter varligt sin högra fot på den understa stegpinnen och börjar sin klättring uppåt. Han vet att det är den återkommande parkdrömmen som nu är materialiserad. Eller, tanken far igenom hans huvud, är detta kanske också bara en i raden av de många drömmarna? Fukten i ansiktet är verklig. De hala skornas sätt att ständigt vilja glida av stegpinnarna känns i allra högsta grad verkligt. Hjärtats dunkande som också får hela kroppen att bulta måste väl ändå vara bevis på att det som han nu upplever inte är någon dröm? 'Nu fortsätter jag', tänker han. 'Nu fortsätter jag till slutet. Ända fram till slutet.'

”Kom genast ner därifrån!” hörs en röst. En hund skäller aggressivt och rösten upprepar sin uppmaning med ännu större skärpa i orden.
”Det där avgjorde”, säger DiAngel tyst till sig själv. ”I helvete att jag vänder nu. Ingen djävul ska tala om för mig vad som är rätt eller fel, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Jag följer mitt hjärta. Och följer jag mitt hjärta kan inget gå fel.”

Och DiAngel följer sitt hjärta och han följer ljuset, det varma ljuset som syns långt där borta. ”I natt ska inget eller ingen få stoppa mig. Vänder jag om lär jag aldrig finna svaret. Vänder jag nu är jag en evig förlorare och kommer aldrig att lyckas nå slutet.”
Han klättrar vidare. Uppåt, uppåt. Rösten där nere fortsätter sitt gormande, men den blir svagare och svagare medan ljuset växer sig starkare och starkare. Det stora silverkorset runt halsen dinglar och säger: 'kling, kling, kling', när det träffar metallen i stegpinnarna. Uppåt, uppåt!
Rösten nerifrån har suddats ut. Helvetesbestens skällande hörs inte längre. Silverkorset klingar, hjärtat bultar starkt och svartkappan flaxar och flyger och flåsar sig uppåt. Uppåt, uppåt, uppåt.

Han kommer till en platå. Stegen fortsätter inte längre uppåt nu. Dimman slutar tvärt. Det känns som om han står på molnen, som om han befinner sig mitt i ett oändligt hav. Dimman är kompakt under honom och himlen och stjärnorna är nära. Ljuset, det runda klotet, finns i jämnhöjd med DiAngel. Han går ut bland molnen och blir inte det minsta överraskad när hans fötter får stöd. All hans rädsla är borta. Steg för steg på den vitgrå fluffiga mattan närmar han sig ljuset. 'Om jag tvekar nu så skulle jag tappa fotfästet. Om jag tvivlade ett endaste ögonblick skulle jag falla rakt igenom molnen och bryta varenda ben i min kropp. Hur högt upp är jag egentligen?' funderar han. 'Hundra meter? Två hundra meter? Det känns som om jag är i himlen, oändligt högt över vår eländiga lilla jord.'
Han fortsätter. Framåt, framåt. Steg efter steg ända tills en liten röst inom honom försöker förklara det orimliga, det overkliga i hela situationen: ”Man kan inte gå på molnen. Det måste du väl ändå förstå! Att gå på moln lika otroligt som att man skulle kunna gå på vatten.”
Han försöker ignorera rösten. Han låtsas som om den inte finns och fortsätter. Framåt, framåt.
”Kom ner på jorden nu för sjutton gubbar! Vakna nu Noel DiAngel! Inse det orimliga: man kan INTE gå på moln!”
Han sätter ner sin högerfot. Rösten finns. Den existerar.
'Det är något logiskt i det den försöker säga mig...' Med viss tvekan sätter han försiktigt ner vänsterfoten, men då molnen inte längre vill bära hans kropp faller han rakt igenom.

En grupp skräniga människor dräller fram genom stan. En utav dem avviker och ställer sig intill en husvägg och urinerar medan de andra planlöst driver vidare.

De vilda vargarna ylar i fjärran.
Vidundrets korpsvarta vida vingar flyger ett svep över gatan.
Skarpa, brinnande ögon där ovan letar och söker; söker av området i jakt efter sitt rättmätiga byte.

På vingliga ben står han där vid den gula fasaden och pratar högt för sig själv: ”Respekt, Förlåtelse och Kärlek. Ha, jag pissar på er allesammans!”

Någon har ritat, skrivit en signatur, en symbol eller är det ett slags tecken, i nedre högra hörnet på den väldiga, gula fasaden. Ett ögonblick av fullständig klarhet fyller hans sinne. Med fasa faller han på knä, studerar tecknet och vet med ens vad det betyder, men klarheten rinner iväg, försvinner lika fort som den infann sig, och är nu för evigt borta och ersatt utav det totala vansinnet.

På husväggen skärmas ljuset från den svaga gatulyktan.
En fladdrande, flaxande skugga syns för bråkdelen av en sekund, men det är inget som den knäböjande ynglingen hinner uppfatta.
Vassa kraftiga klor griper tag och gräver sig in i axlarna och i skuldrorna på den avtrubbade individen.

Det ihållande skriket från en ung man överröstar vargarnas ylande från en gata längre bort. Det svarta vidundret, den gigantiska fågeln eller draken eller vad det nu kan vara för varelse i natten, lyfter med sitt byte och försvinner sedan igenom dimman i riktning emot den gigantiska fullmånen.
In i vansinnets eviga ljus.

©Anders Andrésson 2015