Indiansommar

Indiansommar

Aldrig mer. Aldrig mer är en lång tid om man tänker efter.
Han satt vid bordet i köket och drack kaffe. Drack kaffe och tänkte på hur lång tid aldrig mer var. Hur lång tid skulle det egentligen ta?
Han visste inte riktigt, men alldeles för länge, det var ett som var säkert. Doften av bergsklint och syren tog sig in genom det öppna fönstret.
Han tittade ner mot stranden och undrade hur länge till man skulle kunna bada. Inte för att han tänkte svalka sig, nej, varken i dag eller någon annan dag. Men ändå. Det var länge sen det hade varit så här varmt. Det var det alldeles för varmt för att sitta och dricka kaffe, han borde dricka saft. Han mindes när han var liten, somrarna då han var lyckligt ovetande om att han skulle föredra kaffe framför saft när han blev lika gammal som pappa, sprang i det vassa gräset. När han tänkte efter så var han faktiskt äldre än pappa. Pappa hade vart trettiofyra, själv var han trettiosju.
Aldrig mer. Aldrig mer kanske inte är så långt ändå.
Han reste sig och gick ut i trädgården. Det mjuka gräset under hans fötter påminde om den heltäckningsmatta farmor och farfar hade haft i lägenhet på Skånegatan. Blommorna var vackrare än någonsin. Prästkragarna lyfte sina anonyma spiror mot den skygga himlen, likt ett barn som sträcker på sig när han kommit fram till luckan i kiosken.
En mås slog sig ner på grannens skorsten, kraxade tre gånger och tystnade sedan. Aldrig mer är längre än man tror.
Det var ett par dar seden hon ringde. Ett par dar. Han undrade hur många dar det gick på en evighet. Doften av bergsklint och syren hade försvunnit någonstans ut över vattnet. Precis som hon hade försvunnit.
Varför? Varför kan aldrig mer inte gå snabbare, tänkte han.

Skriven av: Erik Halldén