Publicerat
Kategori: Novell

Ingen sa någonsin att mina ögon är blå

Ingen sa någonsin att mina ögon är blå.

Prolog

Som liten brukade jag leka att hela mitt liv var ett spännande äventyr. När jag för första gången insåg att jag är jag och en människa och individ, och inte bara en i den oändliga mängden av alla andra, var det som om solen steg upp den första vårmorgonen och kastade sitt liv över världen. Snön föll ner från träden och avslöjade vad underbart som finns på jorden.

Jag är född på vintern, ett vinter barn. Kanske är det där ifrån förnimmelsen kommer. Jag ville aldrig vara som alla andra, inte falla in i det mörker och vind man med nerböjt huvud måste kämpa sig igenom. Vissa kallar det livets gång, andra nitlott. Jag är en av dom. Allt jag ville var att få stanna alla klockor och dansa mig igenom den stilla stående evigheten med ljuv musik i själva luften. De sa att solen avspeglade sig i mina ögon. Jag är inte stjärnögd även om vissa påstod det då. Det var bara min alldeles egna sol som jag bar inom mig.

Det som hände sen har ingen någonsin pratat med mig om, och det kan jag aldrig förlåta.
De såg mina ögon, de borde ha sett att solen fördunklades och regnet började falla. Många människor har inte förmågan att se det som fattas, de ser inte det som inte finns. Dom kunde aldrig se tomheten i mig, trots att dom såg solen.

Det var mörkt, det regnade, det väder jag fruktar mest. Åskans blixtar har aldrig skrämt mig, det är ilska som det representerar och ingen ilska kan inte göra mig illa. Det är regnets sorg som är det värsta.
Bilarnas strålkastare bländade mina ögon. Vattnet skvätte upp på rutorna. Mamma, min älskade, älskade mamma, såg hur rädd jag var, hon höll om mig och sjöng. Det fanns inga ord men min mammas andedräkt mot pannan och den ljuvliga melodin lugnade mig. Äntligen kände jag mig trygg. Sedan… allt gick så fort, allt var över innan jag ens hade fattat vad som hänt. Kall, regn pinad vind rusade över allt. Melodin ringde fortfarande i mina öron, jag kan fortfarande höra den. Men ingen sjunger den längre. Genomdränkt av min mammas blod slöt jag ögonen och stängde av alla yttre sinnen, fortfarande hopkrupen under den person som jag älskade mest. Om detta kom jag sedan inget ihåg, förutom i hjärtat.
9 maj. 11 år senare
Han tvingar mig att skriva, den där hjärnskrynklaren. Allt jag vill är att vara i fred, det är inget fel på mig, i alla fall inte förrän han kom in i bilden. Skulle inte förvåna mig i fall jag utvecklar diabetes eller nåt sånt nu… Det var en lärare som kontaktade honom för typ tre veckor sen, han och pappa hade samtalat och kommit fram till att ”stackars lilla Jorun behöver hjälp”. Visst, det är en smart metod, det här med dagboksskrivning, om han tror att det hjälper mig att sitta här i min ensamhet och skriva skit om honom. Fast det kanske det gör… jag hatar honom, han är kall.
Men jag vet varför pappa var så envis med att jag skulle prata med just honom. Nämligen av precis samma anledning som jag går i Davids klass istället för i Anitas eller Veronicas. Han är ingen kvinna, i alla fall inte vad jag vet… Pappa är rädd för att mina minnen av olyckan skulle kunna dyka upp om jag tillbringar för mycket tid med en vuxen kvinna, eller ännu värre, minnen av mamma. Well he doesn’t have to worry about that: vad jag kan se finns inga tecken på att det skulle ha påverkat mig på nått sätt, förutom att jag inte sagt ett ord på 11 år.

10 maj. Tystnad säger mer än tusen ord
Jag vet inte när eller hur det började, eller om det ens började. Alla andra bara tittar på mig med något underligt medlidsamt i ögonen. Jag hatar när dom gör så. Ingen förstår mig, dom vet inte vem jag är eller varför jag gör så. Jag läste någon gång i en bok: det är våra val i livet som gör oss till den vi är, ja, detta är mitt val. Det är mitt liv och ifall jag vill gå igenom det utan att behöva snacka en massa dösnack så ska inte någon få hindra mig. Jag vill se världen genom mina egna ögon, jag kan iaktta kärleken, hatet, ilskan och gå till botten med vem jag är, inte bara Jorun Kristiansen, inte bara en människa, utan mig själv som individ.
Nästan alla går genom livet utan att se, jag går genom livet utan att tala. Det är inget problem eller handikapp, även om alla tycks tro det. Det är min livsstil.

12 maj
Pappa och jag är ofta ensamma. Det är sällan någon av oss vill träffa någon gammal kompis som kände mamma. Hon finns inte i vårt liv längre, för mig har hon aldrig funnits. Dessutom är pappa rädd för att någon ska nämna henne. Jag är inte rädd direkt, andra får gärna ha henne och prata om henne, bara dom inte delar med sig till mig. Det är ganska tyst, en deprimerande stämning skulle väl de flesta säga, men inte för oss, det är lugnt. Det är varmt och ljust, vad spelar det då för roll i fall det är tyst? Pappa och jag är här, inget annat spelar någon roll, pappa och jag… inga andra, bara vi, pappa och jag … inte mamma.
13 maj
Så länge jag kan minnas har jag aldrig velat vara som alla andra, kanske är det mitt enda minne som är äldre än 11 år. Bångstyrig brukar vissa kalla det, andra rebellisk, men jag är bara jag. Många tror att jag flyr från livet och verkligheten när jag inte pratar, men det är tvärtom, jag stirrar den rakt in i dess stora, tomma svarta öga. Ögat gnistrar, både av hopp och förtvivlan, mörker och ljus. Jag har alltid varit klarsynt, jag kan se hur mycket det finns att frukta, men också hur mycket det finns att älska. Men jag kan inte se mamma, en del tyckte att pappa tog min mamma ifrån mig då han gömde henne i sitt eget hjärta och låtsades glömma bort hennes kärlek.
Men jag är glad att han gjorde det. Jag vill inte minnas henne. Pappa låtsades glömma bort kärleken, kärlek är något som finns i hjärtat och hjärtat kan inte glömma, lika lite som någon kan glömma hjärtat. Han ville bespara mig smärtan att ha förlorat henne. Jag är rädd för att minnas henne, olyckan skulle jag klara av att hantera, många människor råkar ut för olyckor, hennes död skulle jag också klara av, även om det skulle vara smärtsamt, men skulle jag klara av mamma?

14 maj. Hur skulle man kunna ta farväl av något som man aldrig haft
.
Jag har börjat drömma mardrömmar.
Ibland önskar jag att jag kunde förklara för dom, jag kan inte prata, men dom är blinda och döva. Ögonen kan inte ljuga och dom borde se! Dom borde se att jag inte vill det här! Det kommer döda mig, jag är rädd… tänk om det faktiskt hände något så fruktansvärt att jag inte skulle kunna… tänk om jag börjar minnas, min mammas leende, hennes doft, hennes skratt… hennes död. Att minnas en person som jag älskade så mycket och veta att jag förlorat henne för alltid. Jag skulle inte klara det! Dom får inte göra det! Inte mot mig, inte mot någon, men det är som om jag vore osynlig. Ingen bryr sig, jag vill inte ha hennes förlorade kärlek! Hur ska jag överleva?


15 maj. Man är blind för det man inte ser
Vad skulle hända om solens bana bröts? Mörkret skulle falla och jordens varelser skulle få nattögon, de skulle kunna se vad där i skuggorna är och vad skulle där dölja sig.


16 maj.
Jag trodde att en psykolog skulle få mig att må bättre (det är i alla fall vad alla påstår) men jag mår inte bättre! Jag mådde bra förut! Vem bryr sig om vad som hände den där natten? Kan jag inte bara få leva i lycklig ovisshet om det. Det kanske redan är för sent, jag har börjat drömma mardrömmar nästan varenda natt! Ingen annan kan förstå, ingen skulle fatta. De där ögonen och ljuset i drömmarna är de jag frukter mest i hela världen! Jag vill inte veta!
Jag är rädd, fatta det! Någon skrattar… jag klarar det inte.
Bilen… en arm runt axlarna… sluta!!! Jag önskar jag kunde skrika! Hon är borta! Min mamma är död…!



20 maj. Ingen sa någonsin att mina ögon är blå
Det är mycket i mitt liv som många skulle säga inte är normalt, mitt liv är ovanligt, så mycket har jag fattat men jag lever i min värld och det är väl högst normalt att leva i en värld? Det spelar ingen roll hur dessa olika världar ser ut, bara man gör det bästa möjliga av den. Jag tycker inte det är något fel på mitt sätt att leva, jag lever precis som alla andra. Ibland måste man våga göra det som man tycker är rätt oavsett hur orealistiskt det verkar i både andras och sina egna ögon. Jag har aldrig ångrat tystnaden, inte ens nu när jag fruktar att minnet av mamma ställs på sin yttersta spets.
Ingen kommer någonsin att berätta för mig att mina ögon är blå. Det måste jag själv ta reda på, våga kolla i spegeln och konstatera att det är som det är. Först efteråt kan jag själv tänka igenom hur det ligger till och göra något åt det. Jag var tvungen att ta reda på vem jag är, och det har jag gjort. Det är inte lätt att gå sin egen väg, men finns det över huvud taget någon annan?

Siri Ålsnäs

Skriven av: Siri Ålsnäs

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren