Inkräktare

Ikväll är en sån kväll då mamma inte knackar. Ibland struntar hon i det. Hon vet inte vad som händer när hon öppnar dörren på glänt och sticker in huvudet utan förvarning. När mamma kliver in med halva kroppen och sätter ena foten på golvet gnisslar det till i Mias kropp, hon drar efter andan och låter nästan undslippa ett gällt ljud. Men Mia måste hålla tyst. Ett skrik eller ett kippande efter luft skulle få mamma att skynda genom rummet fram till sängen där Mia sitter uppkrupen, fråga hur det är fatt, röra vid hennes axlar, kanske stryka hennes hår. Mia är tyst.

”Läser du?” frågar mamma Mia som håller i en tjock bok med båda händerna. Mia ruskar på huvudet och mamma ler som om Mia försöker vara lustig. Mia nickar i stället. ”Jaa, gå”, viskar hon, väser nästan, håller andan. Mamma frågar: ”Är den spännande?” med huvudet på sned, i ett försök till samförstånd. Hon tror kanske att Mia kramar boken som en snuttefilt, att den inte går att lägga ifrån sig, att det är boken som måste öppnas snarast, fortsätta läsas, inte mamma som måste gå genast. Det finns ingen anledning till att Mia är vettskrämd när mamma gläntar på dörren så där.

Mias rum är en snårig skog. Träden har vuxit sig höga och buskarna vilda och mamma river vårdslöst ner dem, trampar ner blåbärsriset, kantarellerna. Mammas hemstickade raggsockor är storstövlar och de små små djuren som lever bland rötterna och barren på golvet krossas obarmhärtigt av hennes tunga steg.

”Du har den snällaste mamman”, säger Mille ibland och då säger Mia ”jag vet”. Och hon vet hon vet hon vet. Det går inte att argumentera emot och Milles mamma är faktiskt inte särskilt snäll, jämförelsevis. Hon är inte så närvarande, som Mias mamma säger lite för ofta och som betyder att hon jobbar mycket och är trött när hon inte jobbar. Mille bor i ett hus med två föräldrar som båda jobbar mycket, vilket är en anledning till att Mia hellre är hos hen än hemma. Mille är hellre hos Mia för att Mias lägenhet är mindre och mysigare, Mias mamma oftare är hemma, och så är mamman ju så väldigt snäll. Det har blivit ett mantra. Snäll snäll snäll snäll. Ordet är ett konstaterande, ett faktum som inte betyder någonting. Antingen är en snäll eller inte.

Mia är inte snäll och hon vet om det. Det vore bra om hon kunde vara snäll mot mamma, men det är helt omöjligt, det finns varken ork eller utrymme och hon har gett upp för länge sedan. Mia anstränger sig i stället för att inte vara dum. All kraft går åt till detta och hon anstränger sig så hon nästan skakar.

Mamma frågar: ”Ska du inte släcka?” Hon ler igen när Mia spänt håller i boken, hon är garanterat söt.

Fladdermössen piper och gnyr i hörnen intill taket, de flaxar strax ovanför garderoberna. Mia nickar igen som svar och drar upp knäna till hakan. Det är ett under att mamma inte snubblar på stenarna på marken vid hennes fötter, att inte skogsträdens rötter slingrar sig runt benen och skjutsar henne ut ur rummet eller drar henne ner i sina underjordiska hålor.

Det finns ingen specifik orsak, som går att förklara, till att Mia måste krypa ihop i hörnet av sängen med armarna runt lår och vader och boken hårt tryckt mot smalbenen. Det finns ingen anledning att gömma boken eller sig. Men mamma är så väldigt närvarande och Mia vet inget annat än att om mamma tar ett steg till känner Mia hennes händer runt sina handleder, känner hon att hon fångas och fängslas och stryps. Hon vet inget annat än att hon vill skrika kom inte närmare! Stopp stopp stopp! Släpp handtaget, stäng, kom–inte–in–genom–dörren!

Mias mamma är en sån förälder som bakar, en sån som tar med på utflykt och som hyr videofilmer på vägen hem från jobbet på fredagar. Hon ser till och med till att det finns pengar framme när glassbilen är på väg. Men det är inte det Mille syftar på när hen säger att mamma är snäll, utan det handlar om mammas sätt. Att det är självklart att krama om Mille när hen kommer och hälsar på. Att hon nästan alltid hyr filmer med skådisar hon vet att Mia och Mille gillar. Mias mamma är mycket som Milles mamma inte är och Mille gillar det. Hen sa en gång att hen tycker mer om Mias mamma än sin egen, men har inte tagit upp det igen efter att uttalandet gjorde Mia alldeles tyst. Förmodligen tror Mille att Mia blev ledsen eller svartsjuk, att hon vill ha sin snälla mamma för sig själv. Det gör inget om Mille tror det. Det spelar ingen roll så länge Mia inte behöver förklara, eller försöka förklara, något som inte går att förstå.

”När jag läste för dig när du var liten ville du inte heller sluta. Jag var tvungen att läsa tills du somnade på min arm.” Mamma saknar det, det hörs på hennes röst. Att ligga i Mias säng, krama om henne och läsa Maria Gripe. Mia vill sakna det. Vill vilja be mamma krypa ner i hennes säng nu, läsa tillsammans i hennes bok. Var Mia snällare när hon var liten? Var det mindre ansträngande då att inte vara dum? Tanken på den tacksamhet det skulle innebära för mamma får Mias käkar att knaka. Hon fryser, håller andan och drar knäna ända upp till munnen, mot läpparna. Trycker ihop de tre kroppsdelarna – knä, knä, mun – för att hålla sig tyst tyst tyst. Tänderna biter ihop om huden på ena knät. Hårt och lättare och hårt igen. Tuggar lite. Det blir avtryck, ett djurbett, ett hugg från en brunbjörn, en tiger eller en orm. Det blir märken och Mia ser hur spåret från den sneda tanden på nedre tandraden skiljer sig från de andra, bryter mönstret. Hon känner på de små groparna i huden med tungspetsen. Försöker räkna dem – hur många tänder gjorde egentligen märken i huden? Hur många nådde knät och bet hårt nog?

Mia fokuserar på knät och huden så länge hon kan. Försöker fokusera på vad som helst utom mamma i dörröppningen, tänker att mamma är något som försvinner om en inte tänker på henne. Men luften är tryckande och Mia känner mammas andning som om hon hade munnen mot Mias öra, eller som om hon andades luften precis framför Mias mun, den som Mias lungor just skulle andas.

Mia tänker på Mille i stället. Hos Mille är det större, luftigare, svalare, en kvävs inte. När någon av hens föräldrar är hemma stör de inte, de märks knappt, de tvingar sig inte på och frågar inget. Mille frågar ibland varför Mia inte gillar att vara hemma, du har ju en sån snäll mamma, men tjatar inte när Mia inte svarar. Låter Mia vara och de turas om att hälsa på varandra.

Mamma har fortfarande en fot på golvet. Hon ser inte nyckelpigan som landar på hennes strumpa eller snigeln som närmar sig utan säger: ”Läs i en kvart till, men sen är det sova, okej?” Mammas kropp gör en antydan till att ta ett steg in i rummet, för att stryka Mia över kinden eller stoppa om henne, men hon verkar ändra sig och säger ”godnatt älskling” utan att lämna dörröppningen. Mia är evinnerligt tacksam eftersom mammas mjuka händer orsakar revor i Mias hud som mamma inte har en aning om. Mammas inkräktande fot försvinner tillbaka över tröskeln, tar ett steg ut ur rummet, och hon stänger försiktigt dörren. Helt utan anledning blir Mias kropp kallsvettig av mammas nästan men inte riktigt ljudlösa steg. Hon sitter blick stilla och tyst tills hon hört dem försvinna över golvet bort från dörren. Hon skakar och bankar en knytnäve på knäts tandmärken. Dum dum dum!

Det är inte helt sant att Mia inte tycker om att vara hemma. Hon tycker om sitt rum, bara helst ensam. Hon kan släppa in Mille men inte så gärna någon annan. Hon har bestämt att Milles fötter inte trampar sönder och hens kropp förgiftar inte skogen och djuren trots att hen inte ser eller hör dem. Djuren smyger lugnt in under sängen, aktar sig och väntar tålmodigt utan protester när Mille hälsar på. Gräset lägger sig platt och låter Mille promenera över och de snåriga buskarna makar på sig. Spindlarna kryper försiktigt i Milles hår, killas inte och spinner ingen klibbig väv. Mille ser inte smådjuren, bärbuskarna eller granarna men kanske känner hen ändå skogsluften i lungorna och mot kinden. Kanske är det också därför hen trivs så bra hos Mia. Kanske handlar det inte bara om mammas snällhet.

När mamma kliver in i Mias skog vrålar gorillorna och de stora rovdjuren morrar. De vet att mammas steg förstör marken, sprider gift över lavar och vattendrag, gör att mossan lossnar från sina stenar och stammar, och dödar alla smådjur som råkar hamna i vägen. Ibland tänker Mia att mamma kanske går in i hennes rum när hon inte är hemma. Att hon står mitt i den knakande och susande skogen bland katter, ormar och all möjlig växtlighet. En gång när Mia sovit över hos Mille hade mamma städat. Rensat golv, garderober och utrymmet under sängen. Mia kom hem till en massaker, ett kalhygge. Bäckarna och dammarna hade förorenats, kring dem låg döende ekorrar och fågelungar. De få uråldriga träd som inte kapats vid foten stod svajande och blödde från öppna sår i barken som tigrarna försökte slicka rena. Mia skrek och skämdes enormt. Hennes misslyckande var makabert. Djuren förlät henne inte på flera veckor och Mia kan inte förlåta mamma som förtvivlat och uppgivet sa: ”Jag ville bara hjälpa till, du har ju så stökigt!” Mia smällde igen det öppna fönstret, vars inströmmande vårvinterluft kylt ner djuren som var vana vid mer tropiska klimat till oacceptabla kroppstemperaturer. Mamma sa: ”Men du har det ju så varmt och instängt!” Mia försöker att inte tänka på det men sedan denna händelse vaktar hon med än större frenesi.

Om mamma bara kunde sätta sig på huk på golvet, på marken bland barr och jord och myror, se kattdjuren mjukt i ögonen och klia de mellanstora vargarna bakom öron och nacke. Förstå att nässlorna har en plats och ett naturligt hem hos Mia, men mamma har det inte. Akta så hon inte trampade ner hjortronen som växer på myren. Om hon kunde prata lite försiktigare, lugnare, kliva lite lättare, göra mindre oljud. Det är vårdslösheten som tjuter i Mia, som får djuren att gny och gnälla. Det är sättet att skövla med sina kantiga ord och rörelser.

När Mille frågar varför Mia inte vill vara hemma hos sig kniper Mia ihop läpparna. Det finns små små vindpustar, knappt hörbara ljud, nyanser i ljuset och antydningar i luften. Men det finns ingenting hemligt, ingenting ingen bör få veta.

Majk Michaelsdotter

Ständig skribent och textnörd med ständig skrivkramp och ständig skrivvilja. Arbetar med textgranskning, korrektur och mycket annat, försöker hitta tid till eget skönlitterärt skrivande och läsande.
Majk Michaelsdotter är medlem sedan 2018 Majk Michaelsdotter har 2 publicerade verk