Publicerat
Kategori: Novell

Innan det oundvikliga (självmord)

Hur tänkte hon innan hon tog livet av sig? Hur resonerade hon? Hade hon rätt eller fel? Med tanke på allt hon gjort, som skulle förstöra livet för människor som hon brydde sig så mycket om, tyckte hon att det var bättre att göra slut på allt nu, innan det hann bli ännu värre. Rädda livet på andra om man får uttrycka sig så. Hon var så bra på att lura sig själv. Och andra också, för på ytan syntes inte kaoset som fanns inuti.

Han uttnyttjade henne känslomässigt, kanske utan att inse det själv. Han förstod vad hon kände för honom, men ville trots det vara fri och ledig om någon annan skulle dyka upp. Ha alla dörrar öppna. Och han hade förstås rätt på sätt och vis. Hon var ju inte ledig heller. Och hon kunde inte ta beslutet att lämna sin man som det såg ut nu, hon älskade ju honom också trots allt.

Han krossade henne redan innan särskilt mycket hänt dem emellan. Det var på det känslomässiga planet allt skedde. Han var hennes bästa vän, kanske till och med hennes själsfrände. Det finns en för alla säger de, och i så fall skulle han nog ha varit den personen. Om det inte vore för vissa avgörande drag. Trohet var inte ett ord som gick att förknippa med honom. Han hade gjort det förr, men knappast med så mycket känslor inblandade som nu. Det trodde hon sig veta i alla fall. Och det var det som avgjorde till sist. Han ville ha henne på alla plan, men han ville samtidigt få göra som han ville, med andra också. Vilket sårade henne djupt. Hon ville att han bara skulle vara hennes, samtidigt som hon själv inte hade modet och viljan att lämna sitt eget äktenskap. Dubbelmoral så det skrek om det.

Gjorde hon rätt? Hur hon än gjorde så kunde det helt enkelt inte bli rätt. Hon orkade inte leva på det sättet han ville, och hon orkade inte leva utan honom. Hon klarade inte av tanken på att såra andra. De var mycket mer värda än henne själv. Om hon försvann skulle de andra få chansen att leva fullt ut, utan någon som fick dem att må dåligt. Hon stod inte ut med sig själv, och hon stod inte ut med smärtan som det innebar att leva vidare. Allt gjorde för ont. Visst fanns det de som skulle sakna henne, visst var det så. Men att de skulle ha det bättre utan henne när sorgen väl lagt sig var hon övertygad om.

Hon skrev det här brevet, det som så småningom skulle postas till honom, precis innan det skedde. Åtminstone en person ville hon skulle förstå varför. Men hon trodde ändå inte riktigt på det där själv, att han skulle förstå. Det var ju han som orsakade den värsta smärta hon någonsin känt. Han som gjorde så ont att hon inte kunde andas. Hon borde aldrig ha tagit upp kontakten med honom efter resan. Han borde aldrig uppmuntrat det heller. Om det aldrig hänt, kanske hon skulle ha valt att finnas kvar trots allt. Hon skulle aldrig ha behövt ha så ont. Smärta hade hon känt förut, hon kände allting mer än andra på något vis, det var vad hon själv trodde i alla fall. Men sådan olidlig smärta, som bara kan liknas vid tortyr, sådan smärta hade hon inte känt förr. Och den gick inte att leva med. Så var det bara.

Utnyttjad. Förstörd. Förlorad.

Han påstod att han inte ville såra henne, men i nästa mening han skrev gjorde han just det, och borde ha insett det själv också. Han påstod att han inte ville henne något illa, men gjorde henne mer illa än någon annan gjort. Han sade att hon också gjorde ont. Men hon trodde honom inte, det var det fysiska han ville åt. Kanske någon att prata med också. Men han ville aldrig bli hennes, inte på riktigt. Då skulle han få panik och känna sig kvävd. Trogen var som sagt inte ett ord som gick att förknippa med honom. Han ville vara en bättre person, och han visste vad som var fördelaktigt för honom. Han var inte ond, men på vissa sätt var han nog ändå djävulen själv. Att kunna vara den underbaraste människan i världen, och ändå göra någon så illa.

Hon förstod hur hans fru kände sig, vilken makt han hade över henne. För makt, det hade han. Hon visste inte om han själv var medveten om hur mycket. Hon skulle också komma att bli sårad. Mer än vad någon kunde föreställa sig. De var av samma sort, hon och hans fru. Det visste hon redan. Han skulle lämna henne. Hon hoppades att hans fru trots allt skulle ta det bättre än henne. Att hon skulle överleva. Hon var värd bättre här i livet.

Hon hade många drömmar, men alla gick i kras förr eller senare. Hon hade försökt att sluta med det, sluta att drömma, och sluta med att hoppas på saker. Förhoppningar kunde bara leda till mer smärta. Det hade hon lärt sig tidigt i livet.

Han hade förminskat henne. Hennes värde. Sagt hur värdefull hon var för honom, hur mycket han tyckte om henne, att han behövde henne. Men samtidigt sagt annat som helt motsade hans tidigare ord. Hon var inte särskilt mycket värd i sina egna ögon heller, men hans ord gjorde saken mycket värre. Och nu var det äntligen dags. Dags att förverkliga det hon alltid vetat skulle komma.

Förlåt.

Skriven av: felidae

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren