Innan det var försent

Snöflingan ven genom luften där hon stod utomhus på den enorma Stena Line-båten. Hon drog fingrarna genom sitt mörkbruna hår och sneglade på William som stod bredvid henne.

Hon såg något svart, nästan ont i hans ögon, men tänkte inte mer på det just då. Han hade varit borta stora delar av dagen och gjort något i hytten som han inte ville berätta. Hon kände sin puls höjas, och sina misstankar växa.

Tre helikoptrar hade cirkulerat runt färjan en stund. Plötsligt insåg hon att en av helikoptrarna var på väg rakt mot dem. Hon sneglade på William, som såg ut att nästintill vänta på den.
Vad håller du på med? fräste hon. Inget svar. Han bara sneglade på henne i ögonvrån, som om hon vore osynlig. Nu var hon riktigt bekymrad. Hon hade alldeles för många frågor.

Helikoptern kom närmre och närmre i hennes synvilla. Till slut landade den på däcket. En man med kostym öppnade dörren och röt något på ett språk hon inte uppfattade. William betraktade henne under några sekunder. Han sade absolut ingenting. Det var som hon fick en kniv rakt i bröstet. Hur kunde han vara så känslokall mot henne?

William klev raskt in i helikoptern utan att vända sig om. Det var det sista hon såg av honom innan dörrarna stängdes. Rotorbladen började snurra och helikoptern körde iväg längre och längre bort mot horisonten.

Det stod still i hennes hjärna. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Tårarna började rinna nerför hennes kinder.

Efter några minuter kände hon att telefonen vibrerade i fickan. Hon betraktade displayen. Det var ett samtal från William.
Natalie, du har absolut noll att kommentera, var det första han berättade. Jag har planterat en bomb på färjan där du befinner dig. Bomben sprängs om 10 minuter, lycka till med att rädda alla! skrattade han elakt och klickade bort samtalet.

Orden sjönk in i hennes kropp. Hon kände sig helt förlamad och kunde inte röra på benen. Skulle hon dö här och nu? Bomben. Bomben, för i helvete! ekade det i hennes huvud. Hon skulle hitta den. Förlamningen hade släppt av hennes ilska. Inte behövde hon det där aset längre! Hennes ben sprang fortare än vad hon någonsin hade kunnat ana. Hur lång tid hade hon på sig att rädda två tusen individer? Pulsen kändes ända uppe i halsgropen, och den var som en klocka som tickade snabbare och snabbare ifrån henne.

Då skrapade det till under hennes fotsulor.
Lösenord krävs, hördes en robotröst.
Hon var tvungen att gnugga sina ögon. Var det sant? Hon hade hittat avaktiveringen till bomben vid gastankarna. Men hur skulle hon komma på lösenordet på bara några ynka sekunder? Hon fick en idé och letade fram sin mobil. Hon spelade upp en video med Williams röst.
Lösenord accepterat, meddelande skickat till William Ivanov om godk.... sade robotrösten, men stannade av tvärt i meningen.

Hon kände lättnaden rinna genom kroppen. Bomben var avaktiverad och alla på färjan var räddade. Av all utmattning satte hon sig ned och tittade upp i vädret för att kippa efter luft. Hon såg en fallskärmshoppare. Vem i hela friden hoppar fallskärm i Finland? tänkte hon förvirrat.

Hon såg fallskärmshopparen landa på färjan. Chocken gick inte att undvika, och hjärtat tog ett extra slag. William, vad gör du här? frågade hon i sitt huvud. Hon vågade inte fråga honom högt, eftersom att någonting var väldigt annorlunda i hans ögon.

Det var då hon såg pistolen i hans ena hand, och förstod direkt. Han höjde pistolen och satte den mot hennes panna. Hans läppar öppnade sig inte för att forma ord, men hans blick berättade mer än tusen ord. Det var då det hände. Hon måttade in ett slag mot skrevet och hans smärta gjorde henne helt tillfredsställd. Pistolen som han hade släppt tog hon tag i och riktade mot hans huvud istället. Williams kropp blev totalt genomfrusen och då sköt hon ett skott. Hon visste inte hur hon skulle reagera. Aldrig hade hon bevittnat döden innan, men hon kände sig ändå som en hjälte. Allt var bra igen. Att hon räddat så många personer gjorde henne alldeles tårögd och varm i hjärtat.
Bomb sprängs om 1 minut, hördes robotrösten igen. Hennes hjärta stannade för en sekund. Var bomben inte avaktiverad? Hon förstod ingenting. Chocken låg som en hinna mellan henne och verkligheten. Hennes impuls att springa fungerade inte förrän allt var försent.

Det sista Natalie hörde var röster som närmade sig.

Skriven av: Agnes D