Instängd

Plötsligt var jag på golvet. Jag visste inte vad som hade hänt. Jag kunde känna det svala golvet under mig, det kalla blodet rinna över min panna. Det var damm överallt, och jag hörde de andra hosta bredvid mig.

“Jag kommer snart, jag ska bara gå på toa” , hade jag sagt. Det var såklart inte sant, jag behövde bara en anledning att komma undan ett tag. Det fanns inget jag hatade mer än de där personerna, som sitter vid sina datorer och ska verka så smarta. Jag skulle ta hissen ner för att sedan ta en taxi och försvinna därifrån, bort från det här stället och starta ett nytt liv någon annanstans, där ingen vet vem jag är. Jag gick igenom hallen med min dator under armen, och hörde klockor ticka, kollegor prassla med papper, och skrivmaskiner durra.

Hissdörren öppnades, och jag klev in. Jag tryckte på bottenvåningen så att knappen plingade till. Dörrarna stängdes och jag kände hur det sög i magen när hissen började åka ner med ett ryck.
Medan jag väntade lyssnade jag på hissmusiken och pillade med sårskorpan på handen jag aldrig har låtit läka. Det luktade som att någon hade rökt därinne förut. Hissen stannade och några klev in, det var en liten familj med ett litet barn, som jag gissade att han var runt fem år gammal. De var alla vita och blonda och var ganska långa. Föräldrarna såg ut att vara i trettioårsåldern. Mamman bar barnet i famnen och pappan släpade in tunga väskor.
“Ska du ner?”, frågade mamman med en tysk brytning och tryckte på våning tretton. Jag nickade och kollade ner i golvet på mina slitna skor jag aldrig gillat.

Dörrarna stängdes med ett dunk, och hissen började röra sig neråt. Jag hörde hur de viskade till varandra under musiken och hissens morrande. De trodde nog att jag inte hörde dem.
“Mamma, varför är skorna så trasiga”, viskade barnet till mamman och pekade på mina skor. Jag hade inga snören på ena skon, och det var stora lerfläckar som täckte sulorna. Skorna, som en gång var vita, var nu brungrå av smuts och luktade skit.
“Så säger man inte!”, viskade mamman argt till barnet. Hon vände sig mot mig, och det såg ut som att hon skulle be om ursäkt, men lamporna släcktes. Jag drog fram ficklampan på mobilen, och letade mig fram till nödknappen på panelen. Men jag hann inte trycka in knappen innan jag hörde en stor smäll och kände ett sug i magen när jag kände fötterna lyfta från marken.

Plötsligt var jag på golvet. Jag visste inte vad som hade hänt. Jag kunde känna det svala golvet under mig, det kalla blodet rinna över min panna. Det var damm överallt, och jag hörde de andra hosta bredvid mig. Jag mådde så illa så att jag spydde direkt när jag vaknade utan att jag tänkte på det. Jag prövade att resa mig upp, men det kändes som att någon tryckte in en kniv i bröstet på mig varje gång jag andades. Efter ett tag lyckades ställa mig upp och såg hur det var ett hål i taket, och vi var på bottenvåningen. De andra föräldrarna hade vaknat innan mig, och brandkåren var redan på väg. Det kändes som att världen snurrade runt omkring mig.

De vita lamporna bländade mina ögon, och maskinernas pip kändes som hammare som slog min hjärna. Jag hörde deras svaga mummel där jag låg under filtarna, men jag kunde inte urskilja deras konturer.

Vajrarna som höll upp hissen hade spruckit och hissen hade fallit tio våningar. Barnet klarade sig inte, och jag åkte aldrig hiss igen.

Skriven av: Samuel