Inte utan rädsla

― Jag vill inte ha några barn. Jag vill skiljas, utbrister Pär.

Efter fem år som gifta levererar han den oväntade överraskningen vid frukostbordet.

Har allt mellan dem varit en lögn?
Fuktiga droppar rinner nedför Karins kinder och blandas i tallriken med müsli och mjölk på köksbordet. Bröstet drar ihop sig och strupen får inte luft. Kroppen sjunker ihop som en hösäck. Förtvivlan fyller henne när skilsmässan är ett faktum och barndrömmen kraschar.

Skilsmässan två år tidigare triggar och river upp oläkta sår från barndomen.
En kväll gick Pappa Erik ut genom dörren för att köpa kvällstidningen och kom aldrig hem igen.
Minnesbilder av mamma Brittas tårfyllda ansikte och krumma rygg flimrar förbi innanför ögonlocken när livspartnern och Karins far, efter trettio år, utan ett ord stängde dörren till ett fortsatt liv tillsammans. Där och då blev hon en duktigflicka och försökte göra mamma glad igen.
Sorgen bosatte sig som en tagg i hjärtat och hon kämpade att hantera smärtan och skulden.
Var hon ett jobbigt barn? Omöjlig att älska?
Karin minns hur hon varje natt satt vid sängkanten i flickrummet och bad till någon, vem som helst att hjälpa henne kontakta pappa och be honom att komma hem igen. Hon lovade att vara snäll och lydig.
Ljuset i mammas ögon dog den dagen och Karin både hatar och älskar honom fast han varit död i flera år. Ett avsked som även det togs ifrån henne när hans nya familj nekade henne att delta på begravningen. En saknad och förlust hon förträngt i alla år.
När tankarna nuddar det förflutna är det som om sårbarheten griper tag om henne och blir ett livstrauma som förföljer henne. Det blir som ett hinder att våga satsa fullt ut i relationer.


Hon bär ett bagage fyllt med rädslor, kontrollbehov och en barnlängtan som växer mer och mer. Den biologiska klockan tickar och hon avskyr att vara singel.
Drömmen om att bli mamma före fyrtioårsåldern väger tungt och hon söker efter en partner online.
Slukar dejtingsidor på nätet och följer dem i mobiltelefonen. Hon hoppas att pappan till hennes tilltänkta barn spanar in hennes profil. Karins hjärta hoppar till för varje pling i telefonen. Killar som attraherar henne låter vänta på sig. Till slut fastnar hon för en profil, det är en man som heter Sverker och jobbar som säljare och fyllda trettiofem år. Hans glittrande ögon passerar hennes nålsöga när det står att han vill bilda familj och att han älskar barn.
Hon biter i underläppen och slickar trängtan från läpparna.

Kommer hennes hjärta någonsin att läka från kärlekens käftsmäll?
Farhågan att bli sviken lever hon med men hon vill inte fega ur. Kontakten med Sverker verkar utvecklas i rätt riktning och kanske är han mannen som blir pappa till de efterlängtade barnen.

I skogen nära trädstammar och dofter av kåda hittar hon ett andningshål när huvudet snurrar av oroliga tankar som tränger på. Och när längtan efter barn värker i bröstet. En livlina hon utnyttjar regelbundet.
Hon sparkar i väg kotten på skogsstigen, stampar fötterna i marken och avger samtidigt ett tjoande ljud och iakttar ormens rörelse på håll och pustar av lättnad när den rullar ihop sig till en cirkel på stenröset. Blåbärsrisens rikedom och lugnet i skogen vinner över ormskräcken.
Hon ler åt blåbärsfläckiga fingertoppar, tar den fyllda bärkorgen och återvänder till bilen.
Från radions högtalare ljuder kärleksfulla ord. Karin vrider av stereon och fokuserar på bilkörningen hem till den tomma lägenheten i utkanten av staden.

Arbetet som fritidspedagog med barn i åldersgruppen 3–4 år håller henne sysselsatt. Hon är tacksam över att ha fullspäckat schema.
Moderskänslorna spirar och hon kämpar för att hålla dem i schack när en förälder hämtar barnen och håller ett nyfött barn i famnen överfaller längtan henne. Hon står beredd att hålla om pyret och dra in bebisdoften genom näsborrarna.
Som tur är kivas några större barn i angränsande rum och hon mumlar en ursäkt till föräldern. Och snart glömmer grabbarna varför de bråkat och stojar vidare i lekrummet efter Karins medlande medan barnlösheten gnager i bröstet.


Karin blänger på dammsugaren och inser att den får stå orörd på golvet. Vardagssysslorna får vänta trots dammråttor som stryker längs golvlisterna.
Ringklockans signal på ytterdörren i lägenheten avbryter sorlet i huvudet. Hon ställer ifrån sig det kalla kaffet på vardagsrumsbordet och släpar fötterna efter golvet.
Utanför står hennes syster Eva och pudelflickan Misa med trädbarksfärgade pigga ögon som nyfiket kikar på henne. Återigen har hon glömt bort att hon lovat systern vara hundvakt över helgen.

― Ta hand om Misa, uppmanar storasystern.

Karin tar upp Misa i famnen och borrar näsan i hundens lurviga päls. Kärleksboosten överrumplar henne. Lyckoruset bubblar genom magen via bröstkorgen och skapar skrattgropar i kinderna. Hon ställer hundens matskålar på golvet vid köksbänken.
Vatten i ena och hundgodis i den andra.
― På besök hos moster gäller andra regler. Ska vi gå ut först, viskar hon
mot hundens öra.

Misa tittar fordrande på henne, springer till ytterdörren och drar ner hundhalsbandet från pallen. Med hundkopplet i handen springer de ner för trapporna för att möta den vibrerande sommarvärmen.

I den livliga språngmatchen springer hon rakt in i en människa med hund
Kollisionen med den muskulösa mannen får henne att tappa balansen och med en duns landar hon på marken.
Hundkoppel och jeansklädda ben ligger huller om buller på trottoaren.
Hunden ruskar på kroppen och lirkar sig ur högen av människokroppar och oberörd sätter sig den svarta labradoren en bit bort och gäspar. Misa är triggad av mötet och studsar som en boll.

Hon kikar på mannen som bokstavligen fallit för henne.
Innan hon vet ordet av det slickar Misas sträva tunga hennes ansikte. Hundkroppen spritter av lekfullhet. Karins mage drar ihop sig och några sekunder senare klingar ett högljutt skratt mellan husen när hon inser vidden av den dråpliga händelsen.
Mannen med svart hår, himmelsblåa ögon och gråa skägg hjälper Karin upp. Rodnaden på hennes kinder lyser som stoppljus.

Ingen av dem säger något. Luften vibrerar av tystnad och Karin vill sjunka genom jorden.

Hon kisar mot mannen som verkar bekant och hon söker i minnet om hon mött honom tidigare.
Han öppnar och stänger munnen. Utan ett ord tar han upp mobiltelefonen ur fickan.

Förvirrat stirrar Karin på honom. Ska han ringa? Vem då?
Karin sväljer alla frågor.

Hon backar när mannen lyfter handen och trycker upp mobilen framför hennes ansikte.

― Är det du, frågar han.

Karin stirrar på displayen och ögonen möter hennes egna melerade ögon och kopparröda hårlockar. Tankarna snurrar som en propeller och tungspetsen rör sig snabbt över läpparna.
Hon fnittrar till när polletten trillar ner.
― Sverker!
Vilken överraskning att springa på dig, utropar Karin.
Mannen som hon chattat med på dejtingappen Tinder i några månader står livslevande framför henne. Hon stryker över byxbenen och rättar till tröjan. Allt för att övervinna nervositeten. Olika scenarion varför han är utanför hennes hus väller fram i hennes analyserande hjärna. Men hon kan trots allt inte låta bli att stirra på honom.

Sverker viker inte för hennes intensiva granskning. Han tar till orda
― Får jag bjuda på fika, frågar han.

Karin svarar inte utan håller honom på halstret.

― Det ligger en park och café runt hörnet, fortsätter han. Vi kan väl gå dit och prata. Jag lovar att förklara allting, säger Sverker.

Sverkers sammetslena röst berör henne och motståndet veknar.
Hon bestämmer sig för att ge honom en chans att berätta varför han varit återhållsam med kontakten på Tinder, de senaste två veckorna, när deras kontakt varit dagligen i flera månader.
Vem som äger hunden och varför han hänger utanför hennes bostad.
Misa lommar lydigt till henne när hon lockropar och sätter sig vid fötterna. Hon böjer sig ner och stryker hundpälsen. Tillgivet viftar hunden på svansen och gläfser. Får pudeln bestämma följer de den svarta hunden och mannen till parken.


Misa springer i full fart över gräsmattan i parken så pälsen fladdrar i vinden och tungan hänger utanför munnen. Kommer sedan tillbaka till bordet och sätter sig ner och suktar trånande efter en smula av kakorna Sverker och hon beställt till kaffet.
Hundens tilltag är en isbrytare i den tryckta tystnaden. Karins avvaktande hållning avtar och munnen spricker upp i ett leende.
Sverker berättar att han är hundvakt medan hans storasyster Berit är på arbetsintervju några mil utanför stan. Tårögt berättar han om mamman som legat på sjukhuset med bruten lårbenshals och böjer sig ner och klappar ömt hunden som är döpt till Bruno.
Karin nickar förstående och släpper oron över att han hade fått kalla fötter och tröttnat på henne.


Timmarna springer i väg. Solen dalar och försvinner bakom trädtopparna. Karin vill inte lämna parken och gå hem fast armbandsklockan skvallrar att mattiden är passerad och det är dags att bryta upp. De bestämmer sig för att träffas igen och ha en riktig första dejt. Sverker följer henne hem och ger henne en puss på kinden innan de skiljs och han går vidare hemåt till systern med hunden.

Efter att storasyster Eva hämtat Misa fyller tomheten lägenheten. Saknaden efter Misa och hennes infall lamslår henne. Hon lyfter upp en soffkudde och trycker den mot bröstkorgen. Den får duga som kram. För tillfället. Hon blir sittandes i soffan och skummar igenom konversationen hon och Sverker haft via dejtingappen. Hon räknar dagarna till de ska träffas igen.
En fjäril som kommit in genom det öppna fönstret i lägenheten landar på hennes arm och hon ryser till av den fjäderlätta beröringen. Det kittlar i magen av förväntan inför deras planerade dejt.
Veckan släpar sig fram och otåligheten stör henne. Att vänta är slöseri med tiden. Myror i baken hette det när hon själv var barn.

Äntligen är det dags. Dejtdagen!
Hon piffar till håret framför badrumsspegeln och stryker på lite rött läppstift innan hon springer ner för trapporna med kjolens volanger som fladdrar mot hennes bara ben.
Hjärtat dunkar så det syns genom den tunna blusen medan hon väntar på Sverker.
Han svänger in punktligt framför huset i en knallröd sportbil. Karin hinner tänka att färgen matchar hennes hår innan hon öppnar passagerardörren och kliver in.
Sverker håller samtalet i gång under bilfärden. Karin uppskattar hans pratsamma personlighet. Det inte för inte han jobbar som säljare tänker hon.
Karin lutar sig mot ryggstödet och spanar in hans läppar varje gång de rör sig. Ögonen fortsätter sin resa mot haklinjen och följer halsens konturer till händerna som håller ett ledigt tag om ratten genom varje kurva.
Hon avslöjar inte att han imponerar på henne med att fått bord på stadens populäraste restaurang Skeppet som ligger vid havet.
Sverker söker trevande Karins hand på väg in till restaurangen och det går som elektriska stötar genom henne.

Utsikten från bordet ut över havet är lika stor behållning som maten och sällskapet under kvällen. Inom sig tackar hon ödet som väglett henne till Sverker.
Dörren till hennes hjärta står på glänt.
Under kaffet och avecen för hon barnlängtan på tal. Magen knyter sig när osäkerheten för en kort stund griper tag om henne. Ett nät av rädsla att bli avspisad som tidigare, först av pappan och sedan hennes före detta man slår nästan knut på henne.

Sverker öppnar munnen.
― Jag vill träffa dig flera gånger. Nästa dejt tar vi hemma hos mig, säger han.
Ögonen glittrar som vattenvågor när han tittar på henne.

Orden tränger sakta in i Karins medvetande och hon drar en suck av lättnad. Hennes axlar slappnar av.
― Och du blir inte bortskrämd av allt prat om barn tidigt i relationen, frågar Karin. Hon bävar inför hans svar och inser att självkänslan behöver stärkas.

― Både du och jag vill ha barn innan fyrtio och det är om fem år, säger Sverker.
Han fångar en hårslinga mellan fingrarna och för den bakom hennes öra och stryker henne över kinden med fingertopparna. Karins kropp mjuknar av smekningen. Rädslan ebbar ut när barnlängtan förenar dem.

Vid första besöket i hans lägenhet ryggar Karin tillbaka när hon får syn på ett terrarium i vardagsrummet. Han har väl inte ormar hinner hon tänka innan han presenterar djuret.

― Möt Sten, säger Sverker.

Karin lutar sig mot glaset och stirrar rakt in i en ödlas ögon.
― När det blir ”vi två” får jag acceptera att vi är tre. För att med tiden bli ännu fler, säger Karin och kikar upp mot honom.
I hans ögon lyser bekräftelsen att barnlängtan är deras gemensamma dröm.
Så stänger hon försiktigt den känslomässiga dörren av tvivel, när hon kryper in i Sverkers famn.
Inte helt utan rädsla …

Susanne Bengtsson

Jag har skrivit dikter sedan 2015 och publicerat dem i olika forum. För två år sedan väcktes intresset att skriva längre texter. Och jag har nu skrivit fem noveller. Inte utan rädsla finns att läsa här på novell.nu Susanne Bengtsson
Susanne Bengtsson är medlem sedan 2022 Susanne Bengtsson har 2 publicerade verk