Publicerat 01.02.2017
Kategori: Relationer noveller

Internetkompis

Jag tryckte på ”enter” på mitt tangentbord. Då var det skickat. Jag fick genast ett svar. Jag log när jag läste det. ”Gör du inget annat än att sitta vid datorn? Varför går du inte ut och gör något med dina kompisar? Det gjorde jag i din ålder.” Sa min pappa när han gick förbi mitt rum, där jag låg på min säng och chattade från min dator. Sen gick han. Jag funderade över det han sa. ”gör något med dina kompisar” jag skulle älska att göra något med mina kompisar, bara det att mina närmsta kompisar bor hundratals kilometer härifrån. Jag har heller aldrig träffat dem, men det betyder inte att vi inte är riktiga kompisar. De betyder mer än vad någon annan någonsin gjort för mig. Mina internetkompisar. Om jag fick välja skulle jag gärna slänga min dator i sjön och gå över till min internetkompis och prata en stund. Men det går inte. Det går inte för hon bor 723,6 kilometer från mig. Men hon har varit där för mig alla de gångerna ingen annan varit det, hon har varit där när min ångest är som allra värst och hon har varit där och stöttat mig genom allt. Så jo, jag skulle gärna lägga ifrån mig datorn och gå ut och göra något med mina kompisar – om jag hade kunnat.