Irrbloss

Det var en tidig kväll i sena September då lilla My Halvarsson på 15 år bestämde sig för att rida ut. I sadeln på sin helt egen Stressed Out kände hon sig alltid trygg. Samt med det red hon alltid ut själv. My tyckte att det var bäst så. Då fick hon tid att tänka och vara ensam med sin bästa vän.

Stressed Out kallades alltid "Stessan". Hon var ett före detta Varmblod på åtta år. Detta sto gav verkligen skäl för sitt namn då hon var väldigt lättstressad. Till en början skulle hon hetat "Watch And Learn" men uppfödaren bytte ganska snabbt. Men till allas stora förvåning så avskräcktes inte My från att rida på den lättskrämda och stressade hästen. Istället tog hon det som en rolig utmaning.

My gick med bestämda steg genom den nyligen sopade stallgången. Boxarna var mockade för natten och om en timme så skulle hästarna få middag. My ställde Stessan i stallgången och ryktade. Stessans blanka, chokladbruna hårrem var mjuk som sammet under Mys hand som strök Stessans bog. Flickan sneglade då och då emot sin hästs välformade, vackra huvud. Hennes breda, brutna bläs som sträckte sig över mulen. Hennes kastanjebruna, intelligenta ögon. Dem ögon som My för ett år sedan blivit så förälskad i. Stoet drog då och då ett öra mot sin matte för att lyssna på hennes prat. My ryktade klart efter en liten stund och försvann sedan in i sadelkammaren. Hon kom gåendes med det gröna schabraket över en arm och den svarta, blanka sadeln över den andra.

"Ska du rida?" hördes en förvånad röst bakom hennes rygg. My vände på klacken och glodde på Amanda, en av skolhästarnas skötare. "Ja" svarade My lite tveksamt. Vad var fel med att rida nu? Solen var påväg ner, det skulle bli en vacker solnedgång denna kväll. Det ville inte My missa. "Det blir mörkt snart" sade Amanda lite varnande. My slängde ett öga mot klockan på väggen. Den visade att klockan snart var sju. "Ja, jag tänker rida nu" sade My bestämt och snurrade runt igen för att sadla sin häst. "Själv?" fortsatte Amanda. My förstod att Amanda verkligen inte ville att hon gav sig ut med Stessan helt själv på kvällen. "Men jag känner Stessan och ridvägarna. Vi rider ju där varje dag. Jag lovar att vi kommer hem tryggt och säkert" lovade My och gjorde en försäkrande gest mot Amanda. My såg henne i ögonvrån, hon ryckte på axlarna där hon stod och vägde på grepen, skakade på huvudet och gick därifrån. "Stessan är inte farlig och inte mörkret heller" muttrade My så tyst hon kunde mot den svarta, välsmorda sadeln. Hon spände sadeljorden till rätt hål innan hon hämtade tränset. My trädde noggrant tränset över Stessans huvud, spände nosremmen och käkremmen innan hon tog på sig både skyddsväst och hjälm.

Stessan skrittade hetsigt framåt med snabba steg. Under dem brandröda trädkronorna var det svårt att inte dagdrömma. My såg sig förälskat omkring där de skrittade på. Hösten var på sin vackraste tidpunkt. Dagens sista solstrålar färgade naturen och stoet alldeles gyllene. Luften var frisk och färsk i stoets näsborrar. Det gjorde henne vild och hetsig. Stessan kunde inte låta bli att slänga sig ett par gånger åt sidan, för att uttrycka sin glädje. Men My var van och satt lugnt kvar. Hon strök lugnande med sin bleka hand över stoet nacke.

Hovklappret sjöng i Mys öron liksom vindens sus. Stessan tog långa, svepande steg över gruset inne i den dunkla skogen. Detta var Mys och Stessans favoritstig. Här kunde man verkligen fräsa på. Vinden slet i Mys bruna hår och hennes blå ögon tårades. Stessans näsborrar var fullt vidgade och hennes öron stod som fastlimmade rätt upp.

Dimman låg som ett tjockt täcke över buskar och stenar. Mörkret hade fallit och dränkt omgivningen som i tjära. Stessan skrittade lugnt på. Himlen hade sakta fyllts på med moln och med det skymdes den annars så klara, lysande månskäran. Inte en stjärna syntes på den bläcksvarta himlen. My fortsatte att titta mellan stoets mörka, spetsade öron. Hon märkte knappt att solen gått ner för länge sen.

De nådde en korsning. Det fanns tre val. Mot stallet, iväg till en helt annan ridväg, eller rätt ut i skogen via en smal skogsstig. "Vi hinner nog med en sista vända genom skogen" sade My till sitt trogna sto som trots sin kurrande mage, skrittade rakt fram ut bland blåbärsriset. Trädkronorna stod svarta och lömska över ekipaget. Den svala luften nöp i Mys armar som endast täcktes utav en tunn, grön tröja. En svag vindpust tvingade fram någon rysning då och då ur flickan. Men Stessan skrittade på, glad som alltid.

My hade bara hunnit ta ögonen från stigen en minut eller två innan hon tittade tillbaka utan att veta var de höll till. Hon gjorde halt, såg sig omkring. "Ingen fara. Vi rider hitåt" sade My till sin temperamentsfulla häst. Stessan började få myror i benen. Hon ville springa. Stoet slog och kastade vilt med huvudet, fnös och frustade. My gjorde sitt bästa att försöka hitta tillbaka till stigen och samtidigt hålla Stessan kvar i skritt.

Stoet fullkomligt exploderade under Mys späda, lilla kropp. Hon kände varenda liten muskel i Stessan spännas. Hästen kastade sig framåt, språng efter språng. Hennes nattsvarta man piskade Mys svedande ansikte. Hon kröp ihop uppe på stoets spända rygg och knöt nävarna i den dansande manen. Scenerna spelade snabbt genom Mys huvud. Hur stoet när som helst skulle snubbla på någon stubbe och ramla omkull och landa rakt ovanpå sin ryttare. Men Stessan var säker på stegen och höll hovarna ifrån stenar och stubbar. Hästens andedräkt stod som ånga från ett gammalt lok från näsborrarna och hovarna slog mot underlaget. Då och då tog Stessan ett språng över någon stock. My tappade räkningen på hur många träd hennes stackars knän slog i. Hon var säker på att hon hade stora hål på sina grå ridbyxor.

My tackade till den gud hon egentligen inte trodde på, att hon var vid liv. Hon drog en skakig men lättad suck. Hennes kinder sved efter tårarna. Knäna bultade. Egentligen ville hon släppa stigbyglarna, men My vågade knappt röra sig. Hjärtat slog som en hammare i bröstet och pulsen trummade i öronen. My lät sina frusna, skakande händer plocka upp tyglarna som hängde utmed hästens svettiga hals. Hon såg sig omkring med orolig blick, allt hon såg var svart. Luften hade snabbt blivit kall och frosten nöp sig snabbt fast i bark och ris. Stessan stod givakt. Redo för att få gå hem och äta. Just det förvånade My. Stessan hade inte sprungit hem, bara djupare in i den svarta skogen. My svor för sig själv. Stoet började bli rastlöst, hon trevade runt, runt i en liten cirkel. Hon ville hem. Men vart var hem?

My gissade sig till riktningen hem. Hon hoppades att Stessan visste vart hemåt var. My såg ingenting i dunklet under dem förut så färgstarka träden. Hon höll hårt i framvalvet på sadeln. Nu hoppades hon nästan på en explosion till. Att Stessan skulle rusa ända hem. Så de kunde få komma ut ur skogen.

Träd efter träd passerade de. Mörkret låg som på en havsbotten kring de. My kände paniken sakta men säkert greppa hennes vett. Hon längtade efter en mysig, varm filt i soffan med en het kopp choklad i händerna. Tårarna sved innanför ögonlocken. När My insåg att de borde varit vid vägen nu, så visste paniken inga gränser. Tårarna trängde fram, rann nerför hennes frusna, rosiga kinder. Stessan såg sig förvirrat omkring. Vart var stallet? Höet? Skulle de inte hem?

Stessan vandrade på över lingonris, kvistar och stubbar. My frös ända in i benmärgen och frosten låg tunn på hennes kläder. Flickan satt hjälplös ovanpå hästen och klagade lågt för sig själv. Om hur hon aldrig skulle ridit ut och att hon ville hem.

Från ingenstans tvärstannade Stessan och stirrade ut i mörkret. My skänklade stoet framåt, men Stessan var istadig. My drog en rejäl spark i hästens sidor, men förgäves. "Stessan framåt! Vad har det tagit åt dig? Du kan ju aldrig stå still? Framåt nu!" envisades My och kickade hästen ännu en gång. Men hennes stela, kalla ben orkade inte mer än så. Hon kurade ihop sig ovanpå sin häst, beredd på vad som helst. En bockning? En skengalopp? Men inget. Inte förrän ett svagt sken från en lykta kunde skymtas mellan de mörka trädstammarna. Ett svagt vissel hördes i luften. Inte ett kall, utan en visa. En visa som My inte riktigt kunde tyda. Visan fortsatte sakta. Den riktigt överröstade hennes tankar.

Utan att My riktigt märkt av när, så hade stoet börjat skritta mot lyktans varma sken. My visste inte om hon verkligen borde rida dit. Det behövde inte vara en klok människa. Det kunde lika gärna vara någon galning. Men hon såg ingen annan väg ut ur situationen. My försökte ropa på vem som än bar lyktan. Men hon kunde inte ens forma orden i sin mun. Lyktan vandrade sakta bortåt. Stessan skrittade på bestämda hovar framåt över den mörka, mjuka mossan. Men något med lyktans varma sken gav My någon trygg känsla i maggropen. En känsla av att det hela skulle lösa sig.

My kunde en enda gång, skymta den som höll i lyktan. Kort likt ett barn, men knubbig. Eventuellt ett skägg. Hon kunde höra ljudet av kängor mot skogens underlag. En och annan kvist bröts under personens säkra steg. My insåg snart att den som visslade var lyktbäraren. "H-hallå" lyckades My tillslut utbringa. Hennes röst var torr, skakig och hjälplös. Men personen stannade inte, bara gick och gick. Visan fortsatte. My lyssnade noggrannare och noggrannare till visan. Den omfamnade henne med en sorts trygghet. Alla olika ljud, Stessans mjuka steg under henne och köldens bitande började tina bort ur Mys medvetande. Allt hon visste om var lyktans brinnande sken, tryggheten och värmen.

Innan My visste ordet av, så stegade Stessan på säkra hovar ut på stallplanens grus. Hon gäspade sömnigt. Hade hon somnat? Hade Stessan hittat hem själv? Vad var klockan? Amandas cykel var i alla fall kvar. Frosten på Mys kläder hade tinat bort. Kölden och smärtan i kroppen hade släppt.

Amanda öppnade försiktigt stallporten och tappade hakan vid åsynen av My och Stessan. Kvickt som ögat skyndande hon fram och omfamnade My. Men My var inte kall och stel som hon förväntat sig. Hon var alldeles varm och mjuk. "Herregud var har ni varit? Jag skulle just ringa din mamma och polisen!" utbrast Amanda förskräckt. My tänkte efter så snabbt hennes trötta huvud förmådde. "Skogen" mumlade hon till svar. Amanda drog henne kvickt ifrån Stessan, greppade hästens tyglar och ledde hjälpsamt in stoet i stallarna. "Kom in nu så ska du få en kopp varm choklad" sade Amanda med sin som alltid så säkra röst. Hon nästan slet av utrustningen och ledde in Stessan i sin box. Stoet fick både hö och vatten innan Amanda skyndande in i köket för att laga till en kopp choklad åt My.

De satte sig i soffan i vilorummet. Den bekanta lukten av häst, kakor och nyligen utskrivna papper lugnade My. Hon visste att hon var trygg. Skogen var långt borta nu och Amanda var inte arg, bara orolig. Amanda bara satt och stirrade häpet på My som satt och njöt över sin varma kopp choklad. "Att du inte var kall som is är ju häpnadsväckande. Vad hände egentligen?" frågade Amanda och drog upp knäna upp till hakan. "Vi gick vilse. Sedan såg vi lyktan. Så kom vi hem igen" mumlade My osäkert och stirrade på koppen. Till sin förvåning så mindes My knappt något alls. Jo, hon mindes Stessans rusning. Även lyktan och den lilla bit av en silhuett av lyktbäraren. Hon tittade på sina knän. Byxorna var hela och det var hennes knän också. Värken var borta.

Amanda studerade My upp och ner med sina bruna ögon. Hon rättade till en svart hårslinga och vek den försiktigt bakom örat. "Haha. Ja. Kanske Irrbloss kom och hjälpte er hem?" skojade Amanda. Hon gjorde sitt bästa att försöka göra händelsen till så liten som möjligt. My mötte hennes blick. Irrbloss. Den gamla lilla mannen ute i de djupa skogarna som antingen stjälpte eller hjälpte de som gått vilse. En gammal myt. Eller? "Mm. Kanske" mumlade My och greppade koppen hårdare. Visan spelade ännu i Mys trötta öron. Som en gammal vaggvisa.

My red aldrig mer ut i skogen. I alla fall inte så sent på kvällen. Samt att hon var extra noggrann med att hålla ögonen på stigen. Ibland vissa kvällar då solen precis nått horisonten, visst tog sig Stessan en extra titt mot skogen? Samt kunde inte My nästan skymta några små fotsteg i mossan efter tunga kängor? Eller ett ynka litet ljus från en lykta vandra mellan stammarna? Eller visslandet som fyllde skogens tystaste stunder. Mm. Irrbloss, kanske? Vad tror du?

Erica Creutz

Hej! Jag heter Erica, född 01. Sedan barnsben har jag alltid älskat att uttrycka mig och min fantasi. Inom konst, musik och inom skrivande. Oftast skriver jag noveller om hästar och mytologi eller legender. Men ibland även långa kapitel-böcker. Min största inspirationskälla är min häst, Dante. På hans trygga rygg ute i skogen får jag mina flesta idéer. Hoppas ni vill läsa några av mina noveller. Berätta också mer än gärna vad ni tycker om dem. Ses!
Erica Creutz är medlem sedan 2019 Erica Creutz har 3 publicerade verk