Jag drömde inte, men jag vaknade upp rädd.

Jag drömde inte, men jag vaknade upp rädd. Min kropp var här, men inte mitt hjärta och framförallt inte min själ. För varje andetag som jag drog, för varje luftström som liksom vatten rann nerför min hals, insåg jag, att jag helt enkelt inte är här. Med rädslan över något nytt, något jag inte kunde kontrollera, kom också lyckan svallande över mig i korta, hastiga drag, som gjorde det svårt att hålla ögonen öppna. Den dagen jag vaknade upp, visste jag att jag hade hittat, funnit, något värdefullt. Såsom en skattletare söker i flera år efter en nedgrävd kista, såsom en frusen fågel på vintern ivrigt letar efter frön i snön, så hade jag funnit min skatt, mitt frö. Och såsom alltid i sagorna, blir skattletaren alldeles till sig av lycka, stannar sedan och funderar på om det verkligen kan vara sant, att det han letat efter så länge äntligen funnit sig till rätta, precis som en fågel som hittar sitt frö, blir lycklig men sedan misstänksam över dess äkthet, så lycklig och rädd blev även jag. Rädslan över att förlora det man funnit, att någon ska ta det ifrån en utan någon som helst barmhärtighet. Men lyckan över det ofattbara har så många gånger fler dränkt rädslan och bosatt sig, som en vibrerande klump av kärlek i min kropp.
Jag vaknade inte, jag drömde rädd. Drömde om allt det som min kropp vägrar släppa fram i det ljusa skenet av härlighet, men i det förrädiska mörkret kan inte kroppen längre stå emot och rädslan kommer mot mig, som en vind av kylande is. Griper tag i min mage, kramar åt kring mitt hjärta, bedövar min hjärna. Jag kan inte göra annat än att vänta. Och vänta. Och vänta. När timmarna har gått och solen återigen börjar lysa över de sorgsna skepnaderna, släpper de mig, som om de bränts av solens ljus, av härligheten och lyckan. Då slappnar jag av, låter mina förtvinade muskler som plågats under natten vila, och inser att lyckan alltid kommer att vinna över rädslan. Så länge som jag behåller det jag funnit.

Skriven av: Lippsinc