Jag fick aldrig någon förklaring

Det började en regnig natt i december…
jag vaknade mitt i natten av ett flera jätte PANG, hela huset skakade till, jag kollade ut genom fönstret
och jag gallskrek, hela kvarteret intill, och nästan hela vendelsö låg i spillror! Det låg döda människor runt omkring på gatorna, folk grät och skrek, det var en gubbe som blivit av med båda benen. Plötsligt slog det mig. Alla jag kände. Jag bad en stilla bön om att ingen av dem var hemma. Även fast jag visste sanningen. Jag kunde vara den enda i min klass som klarat mig, jag och mamma kunde vara de enda som klarat oss i hela släkten. Mamma kom in i mitt rum. Jag babblade på, och mamma sa:
- schhhhh. Ta det lugnt, det är ingen fara.
-men alla som har dött då!? sa jag med en klump i halsen när jag tänkte på alla som hade dött. Vem har gjort allt det här? Varför? men Varför? Vem har en andledning döda alla de där oskyldiga människorna? Men sen kom jag förstås på att ingen har en andledning att skada nån, och man går bara inte omring och bombar hela områden utan anledning, en an anledning som man lätt kunde gissa….
- Mamma, är det krig?
-jag vet inte men du måste upp nu, vi måste härifrån!
Det rann några tysta tårar ned för kinden på mig.
Gud vad jag skulle sakna dem som hade dött!!!!!
När vi hade åkt bil i ungefär 1timme kom vi fram till ett berg, jag visste inte var nånstans vi var, men mamma sa att det skulle vara säkert där, så vi fortsatte uppför branten till ett litet hus,men just då hördes ett högt PANG, och jag var medvetslös…..
Några dagar senare låg jag på en sjukhussäng.
-var är mamma??? Sa jag förvirrat.
-Din mamma har gjort en liten resa till himlen, sa någon. Jag tittade upp, där stod en kvinna och en man, som jag aldrig hade träffat förut.
-Är det fortfarande krig? Undrade jag.
-Nej, det var aldrig krig, det var bara en terrorattack, det var några som ha bombade sönder stora delar av
stockholm. Sa mannen bredvid kvinnan.' bara', tänkte jag, 'vad då bara?'. Det va det enda jag fick veta om den hemskaste tiden i mitt liv, när jag misste alla min nära och kära, ingen tog sig tid att prata med mig, jag fick aldrig någon förklaring.

Skriven av: sofia arkestål