Jag har alltid haft svårt för att gråta

Jag minns hur jag förr brukade drömma om den stora, vita byggnaden där livet en gång startade. På den mest högljudda avdelningen, där låg jag, i min mammas svettiga famn gråtandes över något så oskyldigt som kylan utanför mammas varma kropp. Det var en av de få gångerna i livet jag gråtit. Jag var ett sånt skumt barn som aldrig grät, ett sånt psykfall som folk viskade om. När jag var 9 år dog min barndomsvän efter en olycka när vi lekte krigare i skogen utanför huset, men inte en enda tår nådde min kind den dagen. Många trodde att jag hade det jobbigt hemma eller helt enkelt hade något fel i hjärnan. Men mitt hem var lika normalt som alla andras och min hjärna fungerade precis som den skulle, jag klarade bara inte av att gråta.

Jag var också ett väldigt blygt barn, ensamvargen i klassen, du vet den där skumma som ingen någonsin pratar med. Han som inte var speciellt snygg och som alltid satt ensam på rasterna. Fram till att en ny kille klev in i klassen, en intressant kille, en kille som kom att bli min nya bästa vän. Han var ett år äldre och hade behövt gå om ett år på grund av skolk. En del sa att han var dålig umgänge och kanske hade jag inte suttit här i skiten om jag inte lärt känna honom, men just den vänskapen ångrar jag inte alls. Han visade mig nya ställen i den stad jag tidigare trodde jag kunde lika bra som min egen bakgård. Men det fanns visst fler mörka gränder och hörn med fler intressanta människor som även de kom att bli nära vänner i framtiden. De blev som min nya familj när jag inte längre dög för mina föräldrar. Efter att jag allt oftare började umgås med mina nya bekanta blev det nämligen allt mer bråk hemma.
Mamma sa att jag hade förändrats och att jag påverkade Oskar, min tre år yngre lillebror, negativt. Så fort han gjorde något dumt skyllde hon på mig och jag försökte få henne att förstå att alla barn begår misstag, men jag förstår att hon bara var rädd att han skulle bli som mig när han blev äldre. Det var dagen då lillebrorsan hittade drogerna i min strumplåda som alltihop rann över för henne. Hon började betala hyran för en ny lägenhet inne i stan så att jag skulle bo långt ifrån dem. Och så blev det, jag som femtonåring flyttade ut och tog alla problem med mig. Utan någon som helst kontakt med min så kallade familj utom möjligen ett kort på min födelsedag. Jag är inte ens arg längre, det var kanske bäst så efter allt. Och kanske skulle jag tagit avstånd tidigare, då kanske jag inte hade känt igen rösten som ropade på mig den där fredagskvällen. Men det gjorde jag, min lillebror som jag inte träffat på snart ett år ropade mitt namn när jag gick förbi den där busshållplatsen mitt inne i staden. Jag vände mig om och fick se den lilla avbilden av mig själv stå och skaka under taket på busshållplatsen.
“Vad gör du här??” var det första jag fick fram.
“Jag missade sista bussen från innebandyträningen, nästa går inte förrän imorgon” fick jag som svar, “kan jag sova hos dig inatt?”
Killarna som jag skulle umgås med den kvällen och som hade stannat upp några meter längre fram började ropa på mig, men jag bara stod där och inspekterade min bror som om jag inte sett honom på åratal.
“Jesper? Snälla jag lovar att inte vara i vägen” sa han efter någon minuts tystnad.
Så, som från ingenstans gick vi där bredvid varandra som om ingen tid gått alls, pratande om gamla minnen, påväg hem till min sunkiga lägenhet några kvarter bort. Jag hade nästan glömt att vi skulle ha fest den natten, anledningen till att jag och de andra hade varit ute från första början, fixat spriten.

Jag försökte ha så bra koll på Oskar som möjligt och till en början höll jag min nästan helt och hållet nykter, men ju mer folk som rullade in desto svårare blev det och jag tappade kontrollen. Jag kommer ihåg att han försvann in i folkmassan i vardagsrummet och jag minns tanken jag hade om att allt var lugnt. Men dumma tonåringar tappar lätt förståndet. Efter att ha vaknat upp i köket dagen därpå var minnet ganska suddigt. Till en början insåg jag inte riktigt att något hade hänt, bakis och seg som vanligt efter en fest. Men när jag tagit mig ut till soffan och fått se min lillebrors livlösa kropp började minnet klarna. Huvudvärken och illamåendet förvandlades till panik. Han svarade inte när jag ropade på honom och klumpen i halsen började växa. Jag sprang ut tillbaka till köken för att ringa efter hjälp. Ambulansens sirener hördes långt genom staden. Männen i uniform skyndade sig ut från bilen och in i lägenheten. Inte heller deras rop fick någon respons från Oskar och oron växte allt mer i kroppen. Vi båda åkte med ambulansen till sjukhuset där de gång på gång försökte få liv i honom. Det dröjde inte en lång stund innan mina föräldrar kom dit.
Att få se min mammas rödsprängda och översvämmade ögon var något av det jobbigaste. Besvikelsen i hennes blick när hon fick se mig sitta där på golvet i sjukhuskorridoren och då hon insåg att jag varit inblandad i min lillebrors olycka. Den blicken lär jag aldrig glömma.

Nu har lite drygt tre månader gått. Jag sitter inne på en låst ungdomsanstalt mitt ute i ingenstans och lär nog få stanna här ett tag. Allt jag vet om Oskar är att han hade narkotika i blodet den dagen han fick åka in. Som sagt, jag har alltid haft svårt för att gråta, men de senaste månaderna har jag gråtit nästan varje kväll.
Familjen betyder visst mer än vad jag visste om.

Skriven av: Ebba Johansson