Jag har dödat en man

Jag har dödat en man. Jag satte en kniv i hans strupe och såg på när paniken och rädslan i hans ögon sakta tynade bort.
Jag har faktiskt dödat en man! Upphetsad av hans dödsångest som gurglade upp med blodet ur hans munhåla stod jag där med erektion.
fylld av en erotisk känsla som strömmade euforiskt genom min kropp beskådade jag det lik som bara stunden innan hade varit fylld av liv.
En lättnad, en stund av stilla tystnad och jag tände mig en cigarett som efter ett avslutat samlag kunna suga i mig stundens stämning av skön tillfredsställelse.
Jag har aldrig föreställt mig känslan, tillfredsställelsen av att ha dödat en annan människa. En magisk känsla. Som om att vara en gud och få bestämma att en annans liv ska få gå till ända. Låta dess liv få rinna ut med det varma blod som doftar järn.
Jag har aldrig tidigare föreställt mig det. Jag har heller inte planerat att döda någon. Det var bara en ren tillfällighet. Den bästa tillfällighet jag någonsin har varit med om.

Jag och mina närmaste vänner hade haft en trevlig utekväll i parken den fredagen. Det var en härlig sommarkväll fylld av liv och doften av bränt kött blandat med tändvätska spred sig i aftonbrisen.
Somriga melodier från en trubadur med en akustisk gitarr omringad av en allsångs sjungande skara ungdomar. De spelade och glatt sjöng på sol, vind och vatten när det väl bads.
Hur min redan perfekta natt kom sig att sluta med ett mord är som sagt en slump och den bästa händelsen i mitt liv.

Några av mina vänner hade begett sig hem för natten. Det var bara jag och Dave kvar. Vi satt vid den lilla konstgjorda sjön i parken.
Vi såg på den brinnande horisonten som flammade i rosa lågor. Och vi visste att solen bara skulle ner och vända för att sedan åter gry på nytt för oss och för hela världen. En magisk sommarnatt som skulle bli ännu bättre om bara några få timmar.
Dave och jag bestämde oss för att avsluta utekväll som hade gått in långt på natten. Vi gick den allé långa grusgången mot parkens vidöppna grindar.
Det var bara jag och Dave samt ett fåtal vakna individer som trotsade natten för att få beskåda den nya dagen komma till liv.

Det var något i Dave som upprörde mig den tidiga morgonen. Jag vet att just Dave kan bli en jobbig person när han har druckit alkohol, nu var inget undantag.
Han fick som vanligt sina spontana idéer om att resa runt i världen. Ge upp allt, lämna tryggheten och leva ett bohemiskt liv.
Hans förmåga för att tala gjorde sig synlig vid detta tillfälle. Hans inlevelse fångade mig djupt.
Vagabonder
Jag har alltid känt en lust för att ge upp allt och lämna systemet som vi föds in i, men jag är feg!
Jag borde ha blivit irriterad på mig själv och min feghet. Istället vände jag det mot Dave som om att det är hans fel. Det var ju trots allt hans planlösa idéer som fick mig att känna så här.

Vi började tjafsa. Jag anklagade honom för att alltid vara planlöst spontan, att alltid ha en plan A utan en plan B. Han riktade sitt fokus på den verkliga anledningen, min feghet. Det var sanningen. En sanningen som jag vägrade inse.
Vårat tjafs övergick till ett gräl där vi kastade ut all aggressioner och allt som vi störde oss på med varandra.
Vi stod vi busshållplatsen utanför parken och skrek oss röda i ansiktet. En mycket våldsam stämning hade vi nu skapat.
Dave var känd för sina aggressionsproblem och att han kunde ta till vilka metoder han än ville. Vilka förolämpningar som passade situationen bäst och även kunde han ibland bruka våld.
Han körde ner handen i sin ficka och allt jag hann att se var att något glänste innan min instinkt slog till. Jag är väldigt tacksam för att ha gjort den där utbildningen i självförsvar för några år sedan. För tack vare den hann jag att reagera på kniven i hans hand som kom i ett skenande hugg mot mig. Jag lyckades avvärja Dave och få kontroll över kniven. Den var nu i min hand.
Alkoholen, hatet och den hätska stämning som hade uppstått fick mig att gör ett drastiskt tilltag. Kniven satt nu i Daves strupe.
Jag var i chock. Jag såg på min vän Dave sjunka ihop framför mig och dö. Jag var i chock, men samtidigt kändes det konstigt nog skönt, Dave var död.
Jag är inte feg, jag har ju dödat en man!

Lars Knapp

Jag är en dyster individ som har funnit kärlek i skrivandet. Jag är melankolisk poet som sätter ord på mörkret som lurar djupt inom mig och ger det liv med metaforiska beskrivningar. Jag är en hopplös drömmar som även skriver berättelser i genrerna fantasy, science fiction och skräck som jag en dag hoppas kommer kunna stå som böcker i min egna bokhylla. En bonus om de skulle underhålla en intresserad läsarkrets.
Lars Knapp är medlem sedan 2018 Lars Knapp har 2 publicerade verk