Publicerat
Kategori: Sexnoveller

Jag har..komplettering del två

7.

Granarna stod på rad på Stora torget. Gröna och barriga, rad efter rad av stickande jävla träd som man förväntades köpa och ta med hem och ställa i lägenheten, klä dom snyggt och beundra den absurda skapelsen. Mellan raderna av granar stod gubbar i svarta kondom-mössor som såg ut som dom nyss släppts ut från kåken eller något behandlingshem och drack glögg ur medhavda termosar medan dom väntade på att få kränga sina granar och sticka hem den här sista dan innan julafton.
Det var fem minusgrader och snöflingorna dalade ner på mig och dom andra killarna eller gubbarna som väntat till sista minuten med att köpa sin gran. Från en radio hörde man ”Tomten jag vill ha en riktig jul” med en av dessa barngrupper som slog igenom början av åttiotalet och sen glömdes bort. Jag mindes aldrig vad just den här barngruppen hette, men förmodligen var medlemmarna i min ålder nu och tjänade några extra tusenlappar varje jul i royalties.
Jag hade fastnat för en ganska kort gran med täta grenar som såg ut att kunna överleva julen om den fick lite kärlek, och skulle just skrika på kåkfararen när jag kände en dunk i ryggen. Jag vände mig om för att se om det var nån jag kände eller om det bara var ännu en stressad familjefar som försökte ta sig fram mellan granarna.
-Tjenare Tompa, sa Steffe när jag fick syn på honom. Är du ute och tjackar gran?
-Ja, jag försöker i alla fall. Vad gör du själv.
-Är på väg till Tjuren. Tänkte ta en bärs. After work vet du. Nitton spänn innan sex. Du ska inte med?
-Vafan. En öl hinner jag med, sa jag. Granarna lär ju inte försvinna på en timme.
-Nej, dom gör ju inte det.
Så vi stegade iväg över torget bort mot Platensgatan med mål Svarta tjuren - Linköpings billigaste bärs.
När vi kom in på Tjuren var det redan ganska mycket folk, men vi siktade ett tvåmansbord i ett hörn och slog oss ner där. Steffe vinkade till sig en servitris och vi beställde varsin stor öl.
-Det får bara bli en öl, sa Steffe. Jag har lovat att träffa Sara vid sex.
-Visst bara en öl, sa jag. Jag måste köpa den där jävla granen och sen ska jag hänga med Mia till en kompis.
-Kvinnsen. Dom innebär bara plikter.
-Visst, men ibland kan det va bra. Annars skulle man väl jämt sitta på krogen.
-Kanske det. Men då har man iallafall bara sig själv att ta hänsyn dan efter, sa Steffe.
-Det problemet har väl inte du? Sara accepterar väl vadsomhelst?
Vi avbröt diskussionen när servitrisen kom med våra öl. Vi tog varsin klunk och ställde ner ölen på bordet igen och suckade av välbehag.
-Vart var vi? sa Steffe.
-Jo, jag påstod att Sara accepterar vad som helst.
-Det kanske hon gör. Nästan iallafall. Men det är ju ågrenframkallande bara det. När jag ringer henne dan efter och har en massa ursäkter till varför jag inte dök upp dan innan. Om jag har lovat alltså. Då hör jag hur hon blir ledsen, men hon blir aldrig förbannad. Det är jävligt påfrestande. Ibland önskar jag att hon kunde bli förbannad nån gång. Då vet man åtminstone hur man ska bete sig.
-Nu var det rätt länge sen som jag gjorde nåt sånt där, sa jag. Inte dök upp när man lovat och söp istället. Senast var nog den där gången då jag och Jonas kom hem till dig efter Casino. Men Mia, hon blir ju förbannad. Och det är rätt skönt. Jag har bara två alternativ att välja på. Antingen skrika tillbaka eller också spela liten och svag och hoppas att hon ska tycka synd om mig.
-Exakt, sa Steffe. Det är ganska enkelt, men hur ska man hantera nån som bara blir ledsen och aldrig...
-Tjena Steffe. Sitter du här.
-Hej Sören, sa Steffe till den långhåriga killen med grått skäggstubb som helt oinbjuden slog sig ner vid vårt bord.
En tjej som tydligen var hans sällskap tog en stol från bordet bredvid och slog sig ner hon med.
-Tompa, sa Steffe och slog ut med handen mot dom oinbjudna gästerna. Det här är Sören och Carina. Dom går i min klass. Sören och Carina, Steffe slog ut med handen igen, det här är Tompa. En gammal och trogen vän.
-Hej - hej, sa jag och och lyfte glaset till en halvhjärtad skål.
-Hej, sa Sören och gjorde likadant.
-Hej, sa Carina.
-Skönt med jullov, sa Sören och riktade sig till Steffe.
-Tycker du, svarade Steffe. Jag tycker mest att all fritid är irriterande.
-Det är ju bara två veckor, sa Carina. Det väl skönt att slippa det där jävla Valla ett tag.
-Vafan är det för fel på Valla, sa Steffe. Jag är jävligt glad att jag går där och inte står på nåt jävla bygga och bilar, som jag gjorde förut.
-Jag håller med dig Steffe, sa Sören. Jag tycker Valla är helt okej.
-Vår kurs är ju bra, sa Carina. Men jag hatar dom där jävla fritidsledarna. Dom tror att dom äger stället och vissa av lärarna…
Dom förlorade sig en diskussion om Valla som jag inte var ett dugg intresserad av. Det gjorde mig inget. Jag var nöjd med att bara sitta och dricka min öl och lyssna. Såfort jag druckit upp den här ölen tänkte jag gå och köpa mig en gran.
När jag precis skulle ta den sista klunken, rafsa åt mig cigarretterna och sticka, reste sig plötsligt Sören.
-Dåligt med öl på det här stället, sa han. Fröken - kan vi få fyra stora här.
Servitrisen nickade till svar och Sören satte sig igen.
Okej. En öl till sen går jag, tänkte jag. Granförsäljningen tar inte slut innan sex.
Ölen kom in och jag drack under tystnad. Nu verkade Steffe och Carina vara inne i en längre diskussion. Jag såg hur Carina flyttade sig närmare Steffe hela tiden. Sören satt tyst ett tag och sen vände han sig mot mig.
-Vad gör du ´rå, sa han. Jobbar du eller pluggar du eller vad gör du?
-Ingenting, sa jag.
-Ingenting? Är du arbetslös eller?
-Det kan man väl säga, sa jag. Fast jag beskriver det hellre som arbetsfri?
-Åh fan, sa Sören. Du vill inte ha nåt kneg?
-Jag vet inte. Det är visserligen ganska segt att inte nåt att göra, men det är ju jävligt segt att stå på en fabrik hela dagarna också.
-Varifrån får du kulor…Vänta ett tag, avbröt han sig själv när han fick syn på sitt nästan tomma glas. Fröken fyra öl till! Vad lever du på?
Servitrisen nickade igen och gick iväg mot baren.
-Sos, sa jag. Och så jobbar min tjej.
-Sos, sa Sören. Det är väl inte mycket pengar? Om du inte vill jobba så måste du försöka se till att komma med i A-kassan. Kan jag ta en cigg av dig förresten? Jag kan pynta din öl.
-Javisst, sa jag. Ta en.
Sören tog en cigarett ur mitt paket och servitrisen serverade oss en ny omgång öl.
-Du måste se till att komma med i A-kassan, sa Sören igen. Bara du kommer med där så är du någorlunda trygg. Såfort du är nära att bli utstämplad är det bara att ta ett kneg i ett halvår – eller gå på nån arbetsmarknadsåtgärd. Lite förnedrande kanske, men då får ju dina nya färska trehundra dar. Jag har gått på A-kassan av och till i snart fem år nu.
Jag och Sören diskuterade olika möjligheter för hur man skulle kunna undvika fasta anställningar, och ändå leva någorlunda drägligt. Diskussionen flöt på – Sören hade mycket imponerande kunskaper i hur alla sorters bidrag och arbetsmarknadsåtgärder fungerade, och vi drack öl i jämn takt.
Carina gick hem efter en stund, skulle hem och käka, och Steffe la sig i diskussionen. Han hade en intressant teori om hur man kunde ”glömma” att lämna in sina A-kasse kort, och på så sätt bli berättigad till socialbidrag. Sen kunde man, hade han räknat ut, lämna in alla A-kasse kort på en gång, och få pengar retroaktivt för den tid man levt på socialbidrag.
Tiden gick och pengar försvann. Helt plötsligt, utan att vi förstod hur det gick till blev klockan sex. Nu skulle ölen bli mycket dyrare. Ingen av oss hade gott om pengar. Sören hade däremot en liter sprit i en ryggsäck, så vi bestämde oss för att köpa groggvirke och gå hem till Steffe.

-Men Sara. Jag vet att vi skulle träffas men så mötte jag Tom för första gången på jävligt länge och hans brud hade gjort slut så jag är tvungen att hålla honom sällskap. ... Vi kan träffas på juldan. ... Jaså, men annandan? ... Jamen , då ringer jag dig på annandan. ... Bra, hejdå.
Steffe la på och kom in och satte sig bredvid mig i soffan.
-Nu behöver jag en rejäl grogg, sa Steffe. Häll upp en ordentlig, Sören.
Sören som satt på en stol mittemot Steffe och mig fyllde två tredjedelar av ett dricksglas med sprit. Han hällde i en skvätt cola, precis så mycket som behövdes för att göra groggen ljusbrun, och räckte över glaset till Steffe. Han gjorde en likadan till sig själv och en till mig.
-Var det okej att jag sa att Mia gjort slut? frågade Steffe mig.
-Helt okej, sa jag. Mig gör det inget och chansen att Mia och Sara skulle träffas och prata är noll och intet, så det är ingen fara.
Vi pratade och drack och lyssnade på skivor nån timme. Både Steffe och jag försökte glömma att vi på varsitt sätt svikit våra flickvänner. Groggen hjälpte något, men inte helt.
Steffe kunde till slut inte hålla inne ångesten längre.
-Fan, vad jobbigt det här blev. Jag hörde verkligen på Sara att hon blev ledsen. Varför gör jag så här? Och du, Tom. Vad tror du Mia säger när du dyker upp inatt utan gran?
-Jag vet inte, sa jag. Nu dricker vi och försöker tänka på nåt annat.
-Men jag kan inte tänka på nåt annat. Sören. Kan inte du fixa några tyngre droger, så jag slipper umgås med min jävla hjärna?
-Jag har lite brass, sa Sören.
Steffe sken upp och jag kan inte påstå att jag blev direkt olycklig.
-Brass, sa Steffe. Vad väntar du på? Mecka en ordentlig jävel.
-Kan jag väl göra, sa Sören och pep iväg ut i hallen.
Steffe reste sig upp och gick fram till skrivbordet som stod i ett hörn.
-Vad fint det här ska bli, sa jag. Jag tror inte jag har rökt sen Nykvarnsfestivalen förra året.
-Inte jag heller, sa Steffe och grävde i en skrivbordslåda.
Steffe fann vad han sökte. Han slog igen skrivbordslådan och log med hela ansiktet när han vände sig mot mig. I handen hade han en liten pipa av metall.
-Den här köpte jag i Christiania när jag var där för tre år sen.
Han satte sig bredvid mig i soffan och placerade pipan framför Sörens stol på bordet. Sören kom in, satte sig, och började elda i hörnet på ett stor, brunsvart, gummiliknande haschkaka.
-Det här är bra grejer, sa han.
-Det hoppas jag, sa Steffe och stirrade förväntansfullt på biten.
Sören bröt av en lagom stor bit av kakan.
-Kan jag mecka på bordet.
-Visst för fan, sa Steffe och viftade till med handen. Tompa! Ge honom lite tobak.
Jag tog fram en cigarett, bröt av halva och gav Sören den filterlösa halvan. Sören hade nu pulveriserat den lilla biten och övergick till att elda på tobaken.
-Ska jag rosta tobaken mer? sa han.
-Det går bra så här, sa Steffe som iakttog Sörens minsta rörelse. Blanda ihop skiten nu.
Sören blandade ihop tobaken och brasset, eldade lite till och öste ner alltihop i piphuvudet.
-Vem vill tända? och sträckte frågande fram pipan mot mig och Steffe.
-Det kan jag göra, sa Steffe och tog pipan.
Steffe tände pipan, drog ett par snabba och till slut ett långt halsbloss. Han höll inne röken några sekunder och släppte sen ut den sakta.
-Jorå, det här var bra grejer.
Steffe räckte över pipan till mig och jag tog två ordentliga bloss. Jag kände direkt hur det slog. Jag skakade om huvudet för att få bort den värsta yrseln och gav pipan till Sören. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag tittade på Steffe och han log tillbaks.
Pipan gick ett varv och det blev min tur igen. Jag ville egentligen inte ha mer: Jag var redan tillräckligt pårökt, brasset hade blandat sig ordentligt med spriten och jag kunde knappt säga ett ord, men jag tog tyst pipan och drog ett nytt bloss.
Pang!
Det small till i huvudet och jag hann knappt ta pipan ur munnen innan jag ramlade åt sidan.
Eftersom jag visste att jag inte skulle kunna resa mig på ett par timmar försökte jag lägga mig så bekvämt som möjligt i soffan. Jag hamnade i fosterställning och hoppades att varken Sören eller Steffe skulle försöka väcka mig.
Jag kände hur Sören tog pipan ur min hand men jag reagerade inte. Jag ville bara vara ifred nu. Lyssna lite halvhjärtat på deras samtal och låta tankarna vandra.
Jag hörde hur Steffe och Sören delade på det sista ur pipan och dom började garva åt nåt meningslöst skämt. Jag garvade tyst för mig själv men orkade varken röra mig eller säga något.
Jag måste ha somnat innan dom gick, för jag minns inte att jag hörde dom gå.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Förvirrat reste jag mig upp i soffan. Några ögonblick visste jag inte var jag var, men sen kände jag igen planscherna på väggarna. Jag sprang ut i hallen och lyfte telefonluren.
-Ja, sa jag.
-Ja hallå, sa en kvinnoröst.
-Hallå - hallå, sa jag.
-Är det Stefan?
-Nej, sa jag. Steffe är inte hemma.
-Var är han då?
-Vem pratar jag med?
-Det är Carina. Var är Steffe?
-Vad är klockan, sa jag.
-Kvart i ett, sa Carina.
-Jag vet i fan var Steffe är. Men jag kan tänka mig att han är på Hamlet.
-Kan jag komma upp och vänta på Steffe? sa Carina och fnittrade helt oförklarligt. Jag står här nere vid porten.
-Gör det.
-Vad är det för kod.
-Åttiotresextioett.
-Jag kommer. Hejdå.
Hon la på och jag också. Jag gick in i vardagsrummet igen och såg att det fanns lite sprit kvar i flaskan på bordet, och kola fanns det kvar också. Jag kanske kunde bjuda damen på en grogg i väntan på Steffe.
Det plingade på dörren och jag gick och öppnade. Det var samma tjej som hade varit med på Tjuren tidigare den här dan. Carina.
-Hej, sa hon. Är inte Steffe hemma.
-Nej, jag sa ju det nyss.
-Jag trodde det var Steffe som larvade sig.
-Jag somnade förut, sa jag. När jag vaknade var Steffe och Sören borta. Jag antar att dom gått på krogen.
-Jaha, sa hon.
-Vill du ha en grogg medan du väntar?
-Visst.
Vi gick in och jag satte mig i soffan. Hon satte sig där också, men en bra bit ifrån mig. Jag hällde upp två groggar i mitt och Steffes gamla glas. Vi tog varsin klunk under tystnad.
-Kan du inte sätta på lite musik.
-Jovisst, sa jag.
Jag gick fram till Steffes CD - spelare och tryckte på play. Det visade sig vara London Calling som låg i. En skiva som jag absolut inte kunde minnas att vi lyssnat på.
Jag tog en klunk grogg och tänkte att jag inte tänkte bryta tystnaden. Carina tog en klunk hon med. Det var tyst en stund, säkert fem minuter.
-När tror du Stefan kommer hem, sa Carina.
-Det beror på, sa jag. Om han inte går på efterfest borde han vara hemma innan halv fyra.
-Jaha, sa hon. Klockan är snart halv två.
-Mmm.
Det blev tyst igen. Och förblev tyst. När jag druckit ur groggen och Train in Vain signalerade att skivan snart var slut tröttnade jag.
-Jag går och lägger mig nu, sa jag. Du kan sitta kvar och vänta eller gå och lägga dig du med eller också kan du gå hem. Du gör som du vill.
-Jag sitter kvar och väntar.
-Gör det.
Jag gick in i sovrummet, tog av mig alla kläderna och kröp ner under täcket.
Somnade.

-Vad i helvete gör du här? Försvinn härifrån!
Jag vaknade med ett ryck och tittade upp. Vad jag fick se var chockerande. Carina, som tydligen nyss legat bredvid mig, stod naken på sovrumsgolvet. I dörren stod Steffe och Sara och båda två såg minst sagt förbannade ut.
Carina tog upp en t-shirt från golvet och försökte skyla sig men hon hann inte. Sara slet bort t-shirten och föste henne mot ytterdörren. Steffe tog tag i Carinas klädhög och följde efter. Sara öppnade ytterdörren och bokstavligen slängde ut Carina som vände sig om och stirrade hjälplöst på Steffe. Steffe bara slängde ut klädhögen. Sen stängde han och låste dörren.
-Den där jävla idioten, sa Steffe. Vad fan gjorde hon här?
-Tompa har väl knullat med henne, skrek Sara. Han skiter väl fullständigt i Mia.
-Nej det har jag inte gjort, sa jag. Hon ringde och frågade om hon fick komma upp och vänta på dig, Steffe. Så jag släppte in henne. Hon satte sig i soffan och jag gick och la mig här. Sen när ni kom så bara var hon här inne.
-Jag tror dig Tompa, sa Steffe. Klä på dig och kom ut i vardagsrummet.
Sara och Steffe försvann ut och jag tog hastigt på mig kläderna. Tur att inte Steffe slängde ut dom också av misstag.
När jag kom ut i vardagsrummet pratade Steffe och Sara lågmält. Jag slog mig ner på stolen och väntade på att dom skulle prata klart.
-Hon är helt schizad den där bruden, sa Steffe efter en stund till mig. Jag hånglade med henne på första klassfesten, innan jag träffade dig Sara, och sen dess har hon vart på mig som en ryggsäck varje gång vi träffats.
-Hon verkade onekligen rätt hemlig, sa jag.
-Och allt brännvinet har hon druckit ur, sa Steffe och nickade mot den tomma flaskan på bordet.
-Synd, sa jag. Nu kunde man verkligen behöva en grogg.
-Ring till Jonas, sa Steffe. Han har alltid brännvin hemma.
Sara suckade och såg gråtfärdig ut.
Så jag ringde till Jonas och den yrvakne pojkstackarn var inte sen att komma ner med en liter.

*

Julaftonsmorgon vaknade jag i Steffes dubbelsäng. Bredvid Sara. Båda hade vi kläderna på så just att hon låg bredvid mig var ingen fara.
Jag reste mig ur sängen och gick upp för att gå och pissa och dricka vatten.
I hallen låg Steffe och sov. Jag tog en trasmatta och la över honom som täcke och sen gick jag in på muggen och pissade.
På soffan i vardagsrummet låg Jonas och snarkade, han också med kläderna på och med armen som huvudkudde. På bordet stod det fyra glas och plastflaskan som Jonas hade haft spriten i låg omkullvält. Som tur var var kapsylen påskruvad och jag noterade att det fanns någon deciliter kvar som låg och guppade.
Jag gick ut i köket. Där öppnade jag kylskåpet och hittade som jag förmodat en julmust på en hylla i dörren. Jag slet bort kapsylen med tänderna och tog ett par klunkar medan jag inspekterade kylskåpets övriga hyllor. Vad jag inte förmodat var att Steffes kylskåp var fyllt med mat. Julmat. En plastbunke innehöll köttbullar, en annan prinskorv. Han hade en glasplåt med Janssons frestelse och en oöppnad förpackning rödbetssallad. Det fanns en burk senapssill och en bit julskinka låg på ett fat, griljerad och klar.
Jag stängde kylskåpsdörren och satte mig på en stol vid köksbordet. Hittade en ask cigaretter, tog en cigarett som jag tände med en tändsticka som jag hittade.
Sen satt jag en stund och drack julmust och rökte. Tills jag av misstag fick syn på Steffes köksklocka. Kvart över ett!
Det var som fan, kunde hon vara så mycket.
Jag var tvungen att gå ut och dubbelkolla med klockan på videon. 13:16 visade den. När jag tänkte efter så stämde det nog. Vi måste ha suttit uppe och druckit till åtta i morse.
Jag gick fram till Jonas och skakade liv i honom.
-Vakna Jonas. Klockan är kvart över ett. Det är julafton.
Jonas satte sig upp i soffan och jag gick ut i hallen och sparkade lite lätt på Steffe.
-Vakna Steffe. Hon är över ett.
Steffe rullade över på rygg, kastade av sig trasmattan och öppnade ögonen.
-Är klockan ett? det var Saras röst som hördes från sovrummet. Jag måste sticka!
Sara hade tydligen legat vaken en stund, för tjugo sekunder senare stod hon i hallen och var på väg att ta på sig skorna.
-Steffe. Jag hör av mig ikväll, sa hon och pussade Steffe, som fortfarande låg på golvet, på munnen.
Hon försvann genom ytterdörren.
Steffe kravlade sig upp i halvsittande ställning och tittade sig förvirrat omkring.
-Är det verkligen julafton?
-Ja, sa jag och satte mig i skräddarställning bredvid honom.
Jonas kom ut från vardagsrummet och satte sig bredvid oss utan att säga något.
Det blev tyst en stund. Alla tre satt vi och funderade på faktumet att det var julafton.
-Fan vad julmat du har, sa jag till Steffe.
-Ja morsan tyckte så synd om mig att jag skulle sitta ensam i jul. Hon och farsan är på landet. Så jag fick lite käk.
Det blev tyst igen.
-Du har alltså inga plikter att uppfylla idag, sa Jonas till Steffe.
-Nej. Inga alls.
-Du ´rå, Tom.
-Egentligen skulle jag och Mia åkt till morsan. Men nu får jag väl stryk om jag kommer hem. Ett dygn försenad och utan gran.
-Grabbar, sa Jonas. Ingen av oss har direkt nånstans vi borde va, jag skulle visserligen ha åkt till morsan men det är nästan försent nu, och vi har julmat. Vi kan väl fira den här jävla dan bara vi tre.
-Spriten som är kvar räcker säkert till varsin snaps till sillen, sa jag.
-Vi kan köpa ett par folköl, sa Steffe. Seven - eleven är öppet.
-Vem går och köper öl? sa jag.
-Det kan jag göra om ni fixar maten så länge, sa Jonas.
-Så gör vi, sa Steffe.
Vi reste oss från hallgolvet.

Vi bestämde oss för gående bord. Vi ställde all den varma maten, köttbullarna, prinskorven och Janssons frestelse, på diskbänken. Resten, julskinka, rödbetssallad och senapssill, fick stå på köksbordet. Där placerade vi också, förutom tallrikar, bestick, ölglas och snapsglas, bröd, smör och ost och Västervikssenap.
Brännvinet hade vi för syns skull hällt över i en tom kvarting skåne, som Steffe hittade i ett skåp, och placerat mitt på bordet, där den trängdes med julskinkan.
Jonas hade köpt en hel platta folköl, så vi ställde varsin på bordet och stuvade in resten av ölen i det nu nästan tomma kylskåpet.
Bakfulla men förväntansfulla och hungriga satte vi oss vid bordet. Vi lassade mat på våra tallrikar och diskuterade hela tiden maträtterna och vad vi tyckte fattades.
-Jag är jävligt glad att du har Janssons Steffe, sa jag. Men hade jag fått bestämma hade vi även haft böcklinglåda.
-Och lutfisk och flera sorters sill, sa Jonas. Enligt mig har dom flesta svenskar alldeles för lite fisk på julbordet.
-Lutfisk kan jag gott vara utan, sa jag och smetade senap på en skinkskiva. Sjyst att du har Västervikssenap förresten.
-Nåt jag också kan vara utan är det där jävla doppet, sa Steffe.
-Doppet är meningslöst, sa jag.
-Totalt meningslöst, sa Jonas. Smakar ingenting.
Eftersom det var tre arbetargrabbar som satt runt bordet blev det tyst när vi började äta. Jag började som vanligt med köttbullar och prinskorv. Åt mig nästan mätt på dom och skulle just hugga in på en skopa Janssons, när Steffe höjde sitt snapsglas.
-Håll armen i vinkel, nu vankas det finkel!
Jag höjde mitt snapsglas också.
-Så länge kvällen är mild, så länge ingen blir vild, så länge spegeln på väggen ger halvskaplig bild, sa Jonas höjde också sitt glas.
Sen lutade vi oss bakåt och slängde in snapsen i våra käftar.
Jag stoppade direkt in en sillbit i munnen och sköljde ner med öl. Det kändes fint. Smörgåsbord och snaps är sjyst bakfyllemedicin.
Vi började äta igen och det blev tyst.
En halvtimme senare hade jag fyllt mitt tallrik och rensat den tre gånger, upprepat snapsproceduren två gånger och Jonas hade rest sig en gång för att ge oss varsin öl till.
Nu satt vi bakåtlutade och gäspade och sippade på det sista ur ölburkarna.
-Ska vi flytta in till vardagsrummet, sa Jonas.
-Jag orkar inte, sa jag. Kan vi inte bara sitta kvar här.
-Vi flyttar oss, sa Steffe. Kalle börjar om en kvart.
-Okejrå, sa jag.
Vi reste oss och la oss i soffan. Jonas som hade varit förutseende nog att ta med tre öl fick inte plats i soffan, så han fick lägga sig på golvet.
-Slå på MTV, sa jag. Dom brukar köra Fairytale of New York idag.
Steffe slog på TV:n med fjärrkontrollen och vi tittade en stund på Do they know it´s christmas.
-Och vad gjorde ni igår? sa Jonas när det varit tyst ett tag.
-Söp, sa Steffe.
-Bara söp?
-I stort sett. Vadårå?
-Det ligger en rätt kraftig bit brass här på golvet, sa Jonas.
-Gör det? sa Steffe.
Jag vaknade till ur min halvslummer och slet blicken från TV-rutan.
-Oh fan. Sören måste glömt den igår.
-Eller gett oss i julklapp? sa Steffe.
-Vi ser det så va? sa jag.
-Det gör vi, sa Steffe. Mecka en Jonas.
-Men gör en liten, sa jag. Jag vill inte somna igen.
Jonas reste sig, la biten på bordet och började mecka. Steffe hämtade pipan ur byrålådan och vi rökte.
Efteråt satt vi en lång stund och bara tittade på varann och log.
-Bra grejer, sa Steffe.
-Jävligt bra grejer, sa jag.
Jonas började garva. Steffe började garva han med och jag hakade på. Snart skrattade vi nästan hysteriskt alla tre.
-Varför säger man alltid så, nästan skrek Jonas och kunde knappt få fram orden. Såfort nån tar fram en braja är det nån som säger `jävligt bra grejer´.
-Gör man inte det med hembränt också, sa jag.
-Näe, sa Jonas och fortsatte skratta medan han skakade på huvudet.
-Vådå näe?, sa Steffe. Du kan ju inte bara säga `näe´. Nej är ett sånt ord som kräver motivation.
-Just det, sa jag. Du måste motivera dig Jonas. Hur fan skulle det se ut om tillexempel Carl Bildt bara sa `näe´ i en debatt utan att motivera sig.
-Näe, sa Jonas igen och höll sig för magen.. Man säger inte så om hembränt.
-Så om du köper en liter av en kille för första gången. Säger inte han `det här är jävligt bra grejer´då.
-Näe.
-Nu gör han så där igen, sa jag och tittade på Steffe medan jag pekade på Jonas.
Steffe började garva.
-Du får fan lägga av, sa han. Jonas, om du inte skärper dig får du fira jul nån annanstans.
Jonas slutade skratta och Steffe och jag skrattade istället.
-Byt till Kalle nu, sa jag.
-Jag vill se den här låten, sa Steffe.
-Vilken låt är det då?
-Fairytale of New York, sa Steffe.
-Visst fan. Det är det.
-Vi kan byta sen, sa Jonas nerifrån golvet.
Steffe och jag nickade.
Vi stirrade in i TV-rutan under tystnad till låten tog slut, och så bytte Steffe kanal med fjärren.
Kalle Anka uppenbarade sig iförd tropikhjälm. Han letade efter kolibrier men blev hela tiden lurad av en liten fågel av obestämd art.
-Jag hatar kolibrier, sa Steffe.
Jonas satte sig på golvet och tittade på Steffe.
-Du kan väl inte hata kolibrier, sa han och försökte hålla sig för skratt. Dom är ju jättefina.
-Jo, sa Steffe och vevade till med handen. Jag hatar kolibrier. Dom är så små och tama. Örnar tillexempel, är mycket tuffare.
-Okej, sa jag. Nu är det så här. Som tatuering är kolibrier givetvis mycket tamare än örnar. Ska jag vara ärlig är en kolibri den tamaste tatuering jag nånsin sett. Men för den skull, Steffe, kan du inte hata kolibrierna. Dom har inte gjort dig nåt.
Steffe lutade sig tillbaks, log och funderade ett slag.
-Jag hatar inte varje enskild kolibri. Men som grupp hatar jag dom. Dom irriterar mig.
Jonas satt tyst ett tag och såg allvarlig åt.
-Jag skulle vilja va en kolibri, utbrast han.
Steffe och jag började asgarva. Vi skrattade till vi nästan grät i säkert fem minuter. Sen avtog skrattet sakta men säkert tills vi bara småfnittrade.
-Jag är en kolibri, sa jag mellan två fnitter.
Steffe gav upp ett tjut och ramlade ur soffan. Han låg på golvet och vred sig och höll sig för magen. Han skakade på huvudet och tårarna rann längs kinderna. Jonas och jag pekade på honom och skrattade vi också, dock inte lika kraftigt.
Efter en stund frisknade han till och kravlade sig upp i soffan igen.
-Jag är ihop med en kolibri, sa Jonas lågt.
Steffe höll sig för magen och sprang ut ur rummet.
Efter en stund kunde vi höra hans skratt från badrummet. Han låg tydligen i badkaret, för vi hörde hur han med jämna mellanrum skrek ”oh jävlar” och slog i badkarskanten.
Det blev tyst. Jag och Jonas tittade på TV:n. Någon minut senare kom Steffe tillbaks med tre öl i handen, som han tydligen hämtat i köket.
Vi öppnade varsin och jag tog en klunk.
Benjamin Syrsa presenterade ett julkort från Tjuren Ferdinand.
-Jag hatar tjuren Ferdinand, sa Jonas.
-Jag är Tjuren Ferdinand, sa Steffe.
-Jag är ihop med Fedinands morsa, sa jag.

Några timmar senare hade vi tagit oss från Steffes lägenhet ner till Ceasars palce. Trots att det var julafton, eller kanske just därför - Ceasars var den enda krogen som var öppen, var det mer folk än en vanlig lördagskväll.
Jonas, som till skillnad mot Steffe och mig hade lyckats bli full, stod på ett av dom runda borden i bar överkropp och exponerade sina tatueringar, en uggla och en lieman på ena överarmen och ett motiv från ett Motörhead omslag på den andra. Kulmagen hoppade i takt med håret när han spelade luftgitarr, eller snarare luftbas, till War for territory. Runt omkring stod ett gäng fulla grabbar och hetsade Jonas till allt vildare danser på det rangliga bordet.
Steffe och jag satt vid ett bord ganska lugna, folköl och brass brukar ha den effekten, och skrattade åt Jonas.
-Så där har han hållt på i flera år, sa jag.
-Skönt att nån håller stilen, sa Steffe.
Jag drack ur det sista ur min öl och ställde ner den på bordet.
-Jag går och pissar, sa jag. Ska jag fixa varsin öl på tillbakavägen.
-Ta två whisky också, sa Steffe. Jag känner för att bli ordentligt packad.
Jag gick ut i den stora salen på Ceasars och tog till höger mot pissoarerna. Väl därinne halade jag fram mitt kön ur kalsongerna och började pissa.
-Hörrudu, sa killen bredvid som hade långt hår och fjunig moppemustasch. Vet du om att du är lik Jesus.
Jag stirrade på killen.
-Din förbannade hårdrocksslyngel. Det visste jag om innan du köpte din första Judas Priest skiva.
Killen bara stirrade på mig medan jag pissade klart och drog upp gylfen. Jag lämnade honom åt sitt öde, gick ut ur pissoaren och fram till bardisken som låg precis bredvid dansgolvet.
-Två stora stark och två sexor whisky, skrek jag till servitrisen och försökte överrösta musiken.
Det dröjde inte länge innan beställningen stod på bardisken. Jag betalade och svepte min whisky.
Medan jag funderade på om jag skulle beställa en ny whisky innan jag gick tillbaka till Steffe var det något som hände. Steffes whisky försvann.
Jag tittade mig förvirrat omkring. Först fattade jag ingenting, men sen såg jag att Steffes whisky befann sig i handen hos en kvinna som hade rödbrunt långt hår, röd skjorta, svart skinnväst och svarta jeans. Kvinnan var på väg ut i dansgolvet och eftersom jag blev rädd att hon skulle lyckas försvinna i vimlet så sprang jag efter.
När jag kom in på dansgolvet hade givetvis den tjuvaktiga skatan försvunnit och jag upptäckte till min fasa att jag befann mig i en cirkel av tjejer med blonderat hår och garanterat icke stentvättade blåjeans, som dansade som om någon talangscout stod och iakttog dom.
Jag hade inte befunnit mig på ett dansgolv på fem år och jag kände redan att jag måste därifrån på stubinen och aldrig återvända. Jag gjorde ett snabbt utbrytningsförsök som resulterade i att en av tjejerna fick min ena armbåge över käken och snubblade baklänges. Hennes blonderade kompisar fångade upp henne under mycket feminina skrik, men jag brydde mig inte om dom utan trängde mig bara vidare mellan dom deodorantdoftande, hysteriskt dansande människorna.
När trängseln i vimlet började tunnas av fick jag se henne igen. Hon stod ensam i ett hörn. Svarta jeans, svart skinnväst och röd skjorta. Hon var i full färd med att svepa i sig Steffes whisky.
-Vad i helvete håller du på med?
Hon sa ingenting, bara tittade på mig helt oförstående.
-Svara för helvete! Du kan inte bara ta andras glas så där.
Utan ett ord tog hon min hand och drog mig ut på dansgolvet. Sen, mitt vimlet igen, fortfarande utan att säga något, placerade hon sina armar runt min midja och började gnida skrevet mot mitt lår. Jag kände omedelbart hur min lem började styvna, men jag tänkte inte ge upp så lätt.
-Vafan är det här? Du får fan köpa en ny whisky åt mig.
Fortfarande med skrevet pressat mot mitt lår la hon ena handen runt min nacke, förde mitt ansikte neråt mot hennes och kysste mig.
I det här läget gav jag upp. Steffe skulle aldrig någonsin få se sin whisky, men eftersom jag bedömde situationen som sådan att jag kunde få lite plåster på såren besvarade jag hennes kyss och drog min hand ner mot hennes skinka. När handen väl landade drog hon bort sin mun från min.
Hon tittade mig i ögonen. Jag tittade förvirrat tillbaka. Denna mystiska dam hade fortfarande inte yppat ett ord. Då gav hon mig en lätt puss på munnen. Sen tog hon återigen min hand och ledde iväg mig. Denna gång mot utgången.
Vi kom fram till jackinlämningen och hon tog fram sin nummerbricka. Förvirrad som jag var tog jag också fram min bricka. Vi lämnade våra brickor till tjejen bakom disken, fick våra jackor och gick ut.
Utan att upplysa mig om vart vi skulle började den ordlösa whiskytjuven leda mig längs Drottninggatan upp mot Djurgårdsgatan.
Min förvirring var så stor att jag kände mig tvingad att fråga den mystiska damen något om hennes planer för kvällen, och som det verkade, för mig.
-Vart ska vi?
-Hem till mig, svarade hon som om det var den självklaraste sak i världen.
-Vart bor du?
-Mittemot dig. I huset mittemot dig alltså.
Antagligen menade hon min gamla lägenhet, som Jonas numera hyrde. Hon bodde alltså i Stolplyckan.
-Jag ser din ytterdörr från mitt kök. Förra vintern brukade jag och min syrra sitta och titta på dig när du kom hem på lördagseftermiddagarna. Oftast brukade du va så jävla packad att det tog en kvart för dig att få upp dörren. Men ändå kom du ut en timme senare med en kasse öl i handen och steg in i en taxi.
Vad jag skulle svara på det påståendet hade jag ingen aning om, så jag lät bli.
-Min syrra kan inte förstå hur jag kan tycka du är söt.
Det förstod inte jag heller.

När vi kom hem till henne bjöd hon inte på te. Hon ville inte heller dricka vin, prata, spela rappakalja eller ens kramas lite. Så fort jag hunnit få av mig jackan ledde hon in mig i vardagsrummet. Jag satte mig i soffan och hon försvann en stund, ursäktade sig med att hon skulle gå på muggen.
Rummet rymde nätt och jämnt en tremanssoffa, ett litet bord, en gammal TV och en stereo. Det stod en ölback med skivor i ett hörn och väggarna pryddes av gamla planscher från okej.
Jag inspekterade skivsamlingen. En deprimerande syn. Idel hårdrocksskivor, inte en enda Dylanplatta. En ensam Roxetteskiva hjälpte till att öka föraktet för denna pinsamma skivsamling.
När hon kom tillbaks tittade jag på baksidan av en gammal Thin Lizzy, för att försöka utröna om Gary Moore möjligen medverkade.
-Vi har bättre saker för oss, sa hon och knuffade ner mig i soffan där hon satte sig grensle över mina lår och började knäppa upp min skjorta.
Med förvånansvärd skicklighet fick hon av mig alla kläderna på överkroppen. Hon flyttade sig från mina lår, knäppte upp byxorna och slet av mig dom. Hon halade fram kuken och tittade lite småleende på den medan hon tog av mig kalsongerna.
Sen gav hon mig en puss på ollonet och började ta av sig alla sina kläder. Alla utom trosorna.
Hennes trosor var små, svarta, högt skurna och nästan genomskinliga i grenen. Hon satte sig grensle på knä över mig, endast iförd dessa svarta trosor. Hon lutade sig framåt och stödde sig med händerna mot mitt bröst. Sen satte hon sig mjukt på kuken, som låg liggande mot magen, och började sakta dra underlivet fram och tillbaka. Hon log retsamt mot mig. Det gjorde mig oerhört kåt. Att känna hennes underliv mot min kuk, men inte kunna tränga in. Jag la händerna på hennes skinkor och följde med i den gungande takten.
Hon böjde sig ner och förde in tungan mellan mina läppar, men bara några korta sekunder. Sen log hon lika retsamt igen. Det knackade på fönstret. Snart tänkte jag slita av henne dom små svarta. Men nu hade hon dom fortfarande på sig och det hetsade upp mig ännu mer än om hon varit helt naken. Jag förde handen innanför troslinningen, greppade lite, särade lite. Det knackade på fönstret. Hon böjde sig ner och kysste mig igen och jag smekte ena bröstvårtan med en lediga handen. Det knackade på fönstret.
Hon ryckte till och hoppade ner från soffan.
-Ta på dig kläderna! skrek hon.
-Varför då!?
Hon hade redan tagit på sig t-shirten och var på väg in i brallorna.
-Ta på dig kläderna!
-Vad i helvete är det nu då?
-Min syrras kille är därute. Jag måste öppna åt honom. Ta på dig kläderna!
Hon var redan vid dörren.
Jag tänkte inte ta på mig några kläder. Jag tog min t-shirt och släppte den över mitt kön. Den landade och det såg ut som ett indiantält.
Hon gick ut i trappen och öppnade ytterdörren. Jag hörde hur hon pratade med någon. Dom viskade till varandra, men jag kunde ändå urskilja vad dom sa.
-Jag var på väg hem från Ceasars och så gick jag förbi här, sa en släpig, berusad mansröst. Då tänkte jag att här bor ju min blivande svägerska. Jag måste hälsa på henne och säga god jul.
-Men, Jonny. Klockan är ett på natten och jag har besök.
-Jag kan väl få komma in en liten stund.
-Okej. En liten stund. Men du får lova att gå snart.
Hon kom in i vardagsrummet med ägaren till den släpiga rösten i hälarna.
Han var lång och smal och hade långt svart hår. Luggen var kort och på skallen var håret uppklippt och sprejat. Vid sidorna blev håret längre och slutade i en V-klippning på ryggen.
Det enda klädesplagg jag hade på mig var indiantältet vid skrevet, men den här killens utstyrsel var mer uppseendeväckande.
Han hade svarta stuprörsjeans och boots med spännen på som rasslade när han gick. På överkroppen bar han en vit kavaj och under den skymtade jag en svart Poison t-shirt. Bältet, som definitivt inte kunde behövas för att hålla upp dom smala jeansen, pryddes av ett spänne med en dödskalle på. Tre fingrar på varje hand smyckades av ringar med samma motiv.
Jag trodde inte mina ögon. En relik från det förhatliga åttiotalet hade sabbat mitt samlag. En tvättäkta hårdrockare stod i vardagsrummet.
-Tjena. Jag heter Jonny, sa han. Jag ska gifta mig med hennes syrra.
-Tom, sa jag. Jag planerar inte att gifta mig överhuvudtaget.
-Jag går och värmer lite glögg.
Tjejen som jag inte visste namnet på försvann ut i köket.
-Jag har sett dig på Hamlet ett par gånger, sa hårdrockaren.
-Jaha, sa jag. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte lagt märke till dig.
Den kommentaren lämnade honom oberörd.
-Du får lova att inte göra henne illa, sa han.
Nu gick det upp ett ljus för mig. Killen hade inte alls gått förbi här för att säga god jul. Han hade sett oss på Ceasars och räknat ut att vi gått hit. Och nu var han här för att skydda sin, i hans tycke, oskuldsfulla svägerska.
-Hörrudu, sa jag. På vilket sätt skulle jag göra henne illa. Om inte du hade kommit hade jag gjort det jävligt skönt för henne.
Den namnlösa svägerskan kom tillbaka med en termos glögg och tre muggar. Jag och Jonny stirrade på varann när hon hällde upp. Jag tog min mugg och svalde all glöggen i en svälj. Det var nära att jag brände mig på tungan, men jag tänkte att Jonny skulle gå när glöggen tog slut.
Jonny läppjade lite på sin glögg.
Jag hällde upp det som var kvar i termosen och drack upp den muggen lika snabbt som den första.
Den namnlösa svägerskan skrattade till som om hon förstod vad jag tänkte. Hon tog en rejäl klunk ur sin mugg och gäspade demonstrativt.
Jonny bara stirrade in i väggen och tog då och då en minimal klunk.
Det hela fortsatte en lång stund. Ingen sa något och mitt hat mot Jonny växte i takt med att min kuk krympte.
Svägerskans glögg tog slut, men inte svågerns. Jag hade aldrig förut sett någon dricka glögg så sakta.
Mellan sina minimala klunkar försökte hårdrockaren inleda samtal, men svägerskan och jag svarade bara med enstaka ord som ja, nej eller kanske.
Efter något som måste varit åtminstone trekvart tog Jonny äntligen sin sista klunk. Den namnlösa bruden gäspade igen.
-Ja, det är väl dags att jag går nu?
-Det är det verkligen, sa jag.
Jonny reste sig och gick ut i hallen. Svägerskan följde efter.
Jag la mig tillrätta i soffan igen, tog bort indiantältet som numera inte ens kunde kallas ett vindskydd, och väntade. Dom sa hejdå till varann. Jag hörde hur dörren stängdes. En stund senare var hon tillbaka i vardagsrummet.
Hon suckade, ryckte lite på axlarna och log lite.
-Vart var vi?
Jag tog tag i hennes arm och slet ner henne i soffan. Hon kysste mig hungrigt och jag fick in handen under tröjan.
-Äntligen sa hon och tog ett mjukt grepp om kuken. Jag trodde att han skulle stanna hela natten.
Mina händer började knäppa upp hennes byxor, men hon tog bort händerna och reste sig. Hon klev ur byxorna och slet av sig tröjan. Behån lät hon vara kvar, men trosorna tog hon äntligen av sig.
Hon satte sig grensle på knä över mig igen, tog tag i kuken med en handen, vinklade den rakt uppåt och förde mig in i sig. Jag stötte in kuken i sin fulla längd. Hon böjde sig ner och la kinden på mitt bröst, vaggade lite. Först sakta och mjukt, men sen när hon kände mina motjuck, hårdare och snabbare. Hon flyttade ansiktet och jag hörde hur hon flåsade i mitt öra. Jag tog tag i hennes skinkor och särade på dom. Juckade hårdare och hårdare. Snart skulle det gå för mig.
Det knackade på fönstret igen.
Hon gnydde till och rullade av.
-Vad fan. Är det han igen?
-Antagligen, sa hon.
Hon reste sig med en suck, tog på sig tröjan och trosorna och gick ut och öppnade.
-Vad är det nu, Jonny. Vi har gått och lagt oss.
-Jag har tappat mina nycklar. Får jag sova här?
-Ja, svarade hon trött. Det får du.

*

Jag vaknade klockan nio på juldagens morgon i en soffa. Först visste jag inte var jag var. Men när jag tittade mig omkring och fick se okejplanscherna på väggarna rullade hela gårdagen upp i mitt huvud som en film.
Sumpat julplanerna, vänstrat. Det kunde vara bättre.
Jag reste mig ur soffan och tog på mig kläderna. Varken hårdrockaren eller hans svägerska syntes till, så jag passade på att smita utan något pinsamt adjö eller telefonnummersutbyte.
När jag stod utanför ytterdörren kom jag på att jag skulle få ett helvete om jag gick hem nu. Visserligen skulle det väl inte bli bättre om jag var försvunnen en dag till, men jag orkade inte ta smällen nu så jag stegade över dom få metrarna till Skyttegatan tre där Jonas nu bodde.
Jonas var tydligen vaken, för han öppnade nästan direkt efter att jag plingat på.
-Tjena, sa han. Vart tog du vägen? Steffe sa att du skulle beställa öl och så kom du aldrig tillbaka.
-Jag hängde med en brud hem.
-Oh fan. Hängde du dit den?
Vi höll på lite, sa jag. Men så kom det nån jävla dåre, som tydligen var hennes syrras kille, och skulle sova där.
-Jaha.
Vi gick in och satte oss i soffan. Jonas bjöd mig på en cigarett ur en ask som låg på bordet.
-Mia ringde för en halvtimme sen, sa Jonas.
-Vad sa hon då?
-Hon var jätteorolig och undrade vart du var. Men jag sa att jag inte hade en aning om det. Och det hade jag ju inte.
-Bra, sa jag. Skit i och svara om det ringer igen. Jag orkar definitivt inte prata med henne.
-Närå.
Vi rökte en stund under tystnad.
-Vill du ha frukost?
-Jatack, sa jag. Är det okej om jag tar en dusch också?
-Gör det, så gör jag frukost så länge.
Jag tog en dusch och när jag var klar hade Jonas stekt köttbullar och prinskorv och gjort kaffe.
Vi satte oss vid bordet och åt under tystnad. När vi var klara hällde vi upp varsin kopp kaffe och tog varsin cigarett.
Telefonen ringde. Vi brydde oss inte om den. Tolv signaler gick innan personen i andra änden gav upp.
-Ska du gå hem idag? frågade Jonas.
-Vet i fan. Jag kan ju inte påstå att jag känner för det.
-Nån gång måste du gå hem.
-Kanske det.
Det blev tyst ett tag och Jonas dukade av bordet. Jag gick ut i det kombinerade vardags- och sovrummet och satte mig i soffan.
-Ska vi gå och fika eller nåt? sa Jonas när han kom in i rummet.
-Det kan vi väl göra. Ring Steffe också och se om han ska med.
Jonas tog upp telefonluren som låg på nattygsbordet och slog Steffes nummer.
-Tjena, det är Jonas....Jaså, det var du som ringde. Tompa var rädd att det var Mia, så vi sket i och svara....Han sov hos nån brud. Hörrudu vi ska gå och fika. Ska du med?
-Fråga om han har nåt brass kvar, sa jag.
-Har du nåt röka kvar? sa Jonas till Steffe.
...
-Han har en liten bit kvar, sa Jonas till mig.
-Då kommer vi ner och röker den, sa jag. Så går vi till Siesta och käkar delicatobollar sen.
-Vi kommer ner.

Jag kände mig kraftigt förvirrad när jag, Steffe och Jonas klev in på Siesta några timmar senare. Trots att jag och Jonas fikat där nästan varje dag i flera månader kunde jag inte komma på vart brickorna fanns.
-Vart fan är brickorna?
-Där! skrek Jonas och pekade på en hög med brickor precis framför ögonen på mig.
Jag tog fram en bricka och ställde tre kaffekoppar på den.
-Ska vi verkligen dricka kaffe? sa Jonas.
-Jag vet inte, sa jag och skakade på huvudet. Fråga Steffe. Vart är han förresten?
Steffe stod kvar vid dörren och verkade mycket intresserad av en plansch som hängde där.
-Steffe, skrek Jonas. Vad ska vi dricka?
Steffe vände sig sakta om. Han tittade på oss som om han aldrig sett oss förut. Sen, efter cirka en halvminut, verkade det som om det plötsligt gick upp för honom vilka vi var. Han log med hela ansiktet och pekade på oss med ena pekfingret.
-Cola, sa han med en min som om han klarat av en kuggfråga på en högstadielektion. Helst cuba.
-Då måste vi ha glas, sa Jonas.
-Det ordnar jag, sa jag.
Jag ställde tillbaka kaffekopparna och placerade tre glas på brickan istället. Nästa projekt var att ta delicatobollar.
-Hur många delicatobollar ska vi ha?
-Jag är en delicatoboll, sa Steffe.
Jonas tog tag i Steffes arm.
-Sluta larva dig nu. Räcker det med två var.
-Ja, sa Steffe och nickade.
-Är det säkert? sa jag. Det är jävligt jobbigt att gå och hämta fler sen. Är det inte bättre att vi delar på åtta?
-Gör så, sa Steffe.
Han och Jonas nickade i sakta i takt. Jag tog åtta delicatobollar, gick vidare mot läsken och tog tre cuba cola. Nu var det dags att betala.
-Hundratjugofyra kronor, sa servitrisen som såg riktig bra ut.
Jag vände mig mot Steffe och Jonas, som nu hade flyttat bort sig till glassdisken.
-Hundratjufyra spänn, sa jag. Är det nån som har pengar? Jag har bara tjugo.
Jonas letade fram en hundring och fyra kronor och vi betalade.
-Ska jag öppna flaskorna, sa servitrisen.
Jag tittade allvarligt på tjejen bakom disken.
-Jag har varit ihop med en flaska.
-Jag kan tänka mig det, sa servitrisen.
Jag struntade i att låta henne öppna, jag visste att jag hade en öppnare i nyckelknippan, och jagade ifatt Steffe och Jonas som var på väg att sätta sig vid ett bord i rökavdelningen.
Vi satte oss vid ett bord intill väggen. Jag och Steffe mittemot varann och Jonas med ryggen mot lokalen. Jonas såg lite sur ut eftersom han fått sämsta platsen, men han sken upp när jag öppnade hans läsk.
-Det här ska bli gott, sa han.
-Verkligen, sa Steffe.
Vi åt delicatobollar och drack läsk. Det var verkligen gott. Under tiden vi åt utstötte vi små läten såsom mm och ah och fan vad gott. Till slut var det bara dom två ojämna bollarna kvar och jag kände mig lätt illamående.
-Jag vill inte ha mer, sa jag.
-Inte jag heller, sa Jonas
-Jag äter gärna lite till, sa Steffe.
Steffe högg in på dom två återstående delicatobollarna och jag försökte skölja bort illamåendet med cuba cola.
-Jag mår illa, sa Steffe när han var klar. Jag måste gå på muggen.
Steffe gick iväg och jag följde honom med blicken. Jag upptäckte att det tändes en liten lampa över toaletten när han varit där inne en stund.
-Ser du lampan, sa jag till Jonas.
-Ja.
-Undrar varför den tänds?
-För att visa att muggen är upptagen fattar du väl.
-Det fattar jag, sa jag vresigt. Men vad är det som får den att tändas? Är det nån rörelsedetektor eller är det låset eller vad fan är det?
-Antagligen låset, sa Jonas.
-Det är inte jag så jävla säker på. Vi får fråga Steffe när han kommer tillbaka.
Jonas och jag fixerade lampan med våra blickar i någon minut. Sen släcktes den och en stund senare kom Steffe ut.
-Steffe- kom hit, skrek jag och viftade till med handen.
Steffe skyndade på stegen och kom och satte sig.
-Ser du lampan där?
Jag pekade på lampan och Steffe vände sig om och tittade.
-Ja, sa han.
-Nu är den släckt, men förut var den tänd. Vad är det som får den att tändas? Är det låset?
Steffe tänkte efter.
-Det finns två dörrar, sa han och nickade. Och två lås. Jag låste båda.
-Okej, sa jag och pekade på Steffe med hela handen. Så här är planen. Jag går in på muggen. Och ni båda..
Jag pekade först på Jonas och sen på Steffe.
-Ni båda. Ni tittar på lampan hela tiden. Då tar jag det första låset och låser och stänger, ska vi säga...fyra gånger.
-Fyra, sa Jonas och han och Steffe nickade.
-Så gör jag likadant med det andra låset. Och då. Då kan ni avgöra vad det är som får lampan att tändas.
-Vi fattar, sa Steffe. Sätt igång.
Jag gled bort mot toaletten och kände hur Jonas och Steffes blickar följde mig. Jag öppnade dörren, steg in och stängde dörren bakom mig. Jag befann mig i kompakt mörker.
Det tog en stund för mig att hitta lysknappen och när jag hittade den upptäckte jag att jag befann mig i ett kakelinklätt förmak till toaletten. Den riktiga toaletten låg till vänster om mig och framför mig fanns ett handfat.
Jag vände mig om och tog tag i låset. Jag låste. Öppnade. Upprepade till jag hade gjort proceduren fyra gånger. Eller det kanske bara var tre. Jag låste och öppnade en gång till för säkerhets skull. Jag hoppades att det inte var det här låset som tände lampan, för då skulle Jonas och Steffe bli förbannade på mig. Jag kanske hade fått lampan att blinka fem gånger istället för fyra och därmed gått ifrån planen.
Jag lämnade den dörren åt sitt öde och gick in på den riktiga toaletten. För att undvika misstag räknade jag högt den här gången.
När jag ändå var på muggen passade jag på att tvätta bort chokladen från händerna och pissa. När jag var klar gick jag ut i lokalen igen. Jag kände mig nöjd. Äntligen skulle jag få vetskap om lampans mysterium.
Jag tänkte just fråga Steffe om svaret på gåtan när jag fick se en skrämmande syn. Min plats var upptagen. Och det var inte vem som helst som satt sig där. Det var Mia.
Jag blev så paff och var så förvirrad att jag blev stående tre meter från bordet. Jag fick inte fram ett ljud.
-Tom! Kom hit, sa Mia.
Jag fann ingen annan råd än att ta en stol från ett bord och sätta mig bredvid Jonas.
Det blev tyst när jag satte mig. Mia sa inget. Inte Jonas eller Steffe heller. Dom satt och stirrade ner i bordet och försökte hålla sig för skratt. Jag visste varken vad jag skulle göra eller säga.
Jag rev av en bit från etiketten från min flaska och stoppade ner den i flaskan. Jag hörde hur Jonas drog efter andan. Steffe satt och skakade.
Jag tog Steffes flaska och låtsades läsa på etiketten. Föga förvånande stod det Cuba cola.
Jag kände att jag måste säga något.
-Steffe. Vilket lås var det som tände lampan?
Steffe började garva och Jonas också. Dock inte Mia.
-Tom. Är du full?
Nu måste jag svara snabbt så hon inte märker att jag är stukad, tänkte jag. Men vad vad är det normala svaret på en sån fråga när man inte är full, och man inte är pårökt.
Jag tittade på Mia och försökte se nykter ut. Jag kom fortfarande inte på vad jag skulle säga, men upptäckte till min stora förvåning att hennes näsa var lite sned. Hur hade jag kunnat undgå att upptäcka det. Jag hade bott ihop med Mia i flera månader men aldrig upptäckt att hennes näsa var lite sned.
Jag tittade på den länge och väl. Undrar om hon är född sån, tänkte jag, eller om hon kanske fått ett slag på näsan när hon var liten? Har hennes morsa sned näsa? Jag försökte få bilden av hennes morsa i huvudet och det gick rätt bra, men jag kunde inte komma på om Mias morsas näsa var sned.
-Tom?
Mia tittade på mig.
-Vet du om att din näsa är sned? Det ser ut som om din ena näsborre sitter högre upp än den andra.
-Vad pratar du om, Tom? Vad konstig du är. Du har varit försvunnen i två dygn och det enda du kan säga är att min näsa är sned. Var har du varit.
-Jag tror jag ska ta en påtår, sa Jonas.
-Jag med, sa Steffe och dom försvann mot serveringsdisken.
-Jag fick inte tag i nån bra gran, sa jag till Mia. Och då vågade jag inte gå hem.
-Vad konstig du är. Det är klart att du får komma hem.
-Jaha, sa jag.
-Kom nu så går vi. Så får vi prata om det här hemma.
Hon tog mig i armen och vi gick ut, förbi Jonas och Steffe som stod vid glassdisken med varsin läsk och såg förvirrade ut.
-Jag pratade med Sara förut, sa Mia. Varför har du sagt att jag gjort slut?

Skriven av: Olof Berg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson