Jag har varit...del 3

8.

-Tom, du kan bara inte tro att jag ska acceptera att du smiter iväg så fort saker och ting inte passar dig.
Det var sent på kvällen och nu hade Mia och jag satt oss i soffan för att ta det där samtalet som Mia hade krävt att vi skulle ha redan på juldan, men jag hade lyckats skjuta upp så mycket jag förmådde. Tre dagar hade jag lyckats undvika det här, men nu var det dags att prata igenom saken och för mig att förklara vad jag hållit på med.
-Men, sa jag. Vad skulle jag göra? Jag ville verkligen inte fira jul så där överdrivet som du ville. Och alla bara bestämde saker bakom min rygg. Du, min morsa, din morsa – ingen frågade mig vad jag ville.
Mia tog en klunk ur sitt gröna te och jag tände samtalets femte cigarett. Jag skulle nog hinna röka minst fem till innan jag kunde gå och lägga mig.
-Jag förstår att du tyckte det var jobbigt. Men du kan inte bara tänka på dig själv när det blir så där. Visserligen kanske jag borde frågat dig mer hur du ville ha julen, men jag tog för givet att du skulle säga ifrån om du inte gillade vad jag planerade. Och jag undrar faktiskt varför du inte gjorde det, jag menar, du brukar ju vara så kaxig jämt och säga vad du tycker. Och på nåt sätt så känns det som du bara tog för givet att jag inte skulle lyssna. Det där är nåt som du håller på med ganska ofta, Tom. Du tar för givet att jag inte lyssnar, att jag inte förstår – och så använder du det för att ge dig själv en anledning att smita undan.
Jag började ångra att jag gett Mia tre dagar att tänka efter. Hela tiden märktes det att hon verkligen tänkt igenom vad hon skulle säga till mig och hur hon skulle formulera sig, medan jag bara svarade vad jag tyckte lät bra just då.
-Jag tänkte faktiskt säga ifrån. Så fort jag hade köpt den där jävla granen hade jag tänkt gå hem och säga till dig att jag inte fixade julfirandet. Men så mötte jag Steffe och vi gick och drack bärs, och då kändes det så mycket enklare att bara sitta kvar med honom.
Mia tände en cigarett hon också och drog ett par bloss innan hon sa något.
-Egentligen är det onödigt att vi har den här diskussionen, sa Mia. Jag har tänkt igenom på det här samtalet, och jag måste säga att du säger precis vad jag trodde du skulle säga. Jag visste att du skulle skylla på att du drack öl och på nån kompis. Jag tycker faktiskt att det är taskigt mot Steffe att skylla på honom, men Steffe skyller väl på dig när Sara är besviken på honom. Det är en väldigt feg stil du kör med, Tom. Du gör det du tycker är enklast för stunden, och sen hittar du på nåt att skylla på i efterhand. Och om du inte hittar nåt tillräckligt bra så kan du alltid skylla på att du druckit, och att det blir struligt då. Jag börjar bli lite trött på det. Om det verkligen är så, att du inte kan ta nåt som helst ansvar när du dricker, så kanske du borde tänka igenom den saken.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara på det. Jag visste att det var delvis sant som hon sa, och jag visste också att jag skulle vara i underläge hela den här diskussionen. Det var ingen diskussion egentligen. Det var helt uppenbart att det var jag som gjort bort mig, att det var jag som var skurken i sammanhanget – och när Mia till råga på allt hade tänkt igenom allting så noga, så kändes det verkligen som om jag satt på den anklagades bänk, utan advokat, och hon läste upp anklagelser mot min person.
Det var ingen idé att försöka försvara eller förklara längre, jag var tvungen att radikalt byta riktning på samtalet. Försöka hitta en utväg.
-Men jag har inte problem med spriten. Jag kan va nykter en månad om du vill.
Mia tänkte efter igen. Hon tog en klunk av sitt te, fimpade sin cigarett. Jag tände en ny och hon tvinnade en hårtest med fingertopparna och tänkte efter.
-Det kanske skulle vara bra om du kunde vara det, sa Mia efter säkert en hel minut. Jag vet att du säger det bara för att bevisa för mig att du inte dricker för mycket, men jag tror att det skulle va bra för både dig och mig om du inte drack nåt på ett tag. Det är mycket lättare att prata med dig om du inte är bakfull så jävla ofta, och så måste jag faktiskt erkänna att jag var jätteorolig när du inte hörde av dig på flera dar. Om du drack nån kväll så skulle jag nog bli orolig att samma sak skulle hända igen, och det vill jag helst undvika.
Mia tvinnade hårtesten igen.
-Jag tror att…, fortsatte hon efter en stund. …att jag skulle kunna lita på dig igen om du tog det lugnt ett tag. Och om vi ska kunna fortsätta va tillsammans så måste jag kunna lita på dig.
Mina nerver som tidigare varit spända som fiolsträngar stämdes i det ögonblicket ner cirka fem oktaver. Hon sa att vi skulle fortsätta vara tillsammans.
Jag hade nästan räknat med att det här samtalet skulle sluta med att vi bestämde oss för att flytta isär – om jag hade varit tillsammans med mig själv hade jag nog gjort slut efter den här helgen, men nu verkade det som om allt skulle ordna sig.
Det var faktiskt jag som var skurken, och eftersom jag tilldelats en form av nåd så kände jag att jag kunde vara extra generös
-Om du känner så, sa jag. Att du inte kan lita på mig om jag dricker, så lovar jag att inte dricka en droppe på minst två månader.

Jag visste knappt vad filmen handlade om som Mia och jag satt och tittade på. Det enda jag visste var att den gick på TV3, att det fanns narkotikasmugglare i den och att jag inte ville sitta och en så dålig film en lördagskväll. Mia var knäpptyst, hade sjunkit in i filmen och satt och sippade på ett glas rödvin.
En påse jordnötter och en lite cubacola var allt jag hade som förströelse och jag började bli kraftigt rastlös, skruvade på mig i soffan och ville göra vad som helst bara jag slapp sitta just här.
I reklampausen såg jag min chans att slippa ut ur lägenheten en stund.
-Jag känner för en pizza, sa jag som för mig själv men egentligen riktat till Mia.
Jag var tyst en stund, som för att begrunda mitt eget förslag.
-Känner inte du för en pizza Mia? Vi kan dela på en.
Mia slet blicken från TV-rutan.
-Det var ju bara ett par timmar sen vi åt, sa hon. Och vi har hela kylen full med mat. Gör en macka om du är hungrig.
-Okej, sa jag lätt besviken över att inte få ta en promenad till pizzerian.
Jag gick ut i köket och började göra en smörgås – inte för att jag var speciellt hungrig utan mest för att slå ihjäl fem minuter.
Det blev en macka med köttbullar och rödbetssallad. När den var klar tyckte jag att köttbullemackor inte passade till cubacola, så jag bryggde mig ett par koppar kaffe.
Medan jag väntade på att kaffet skulle rinna igenom tände jag en cigarett och tittade mig omkring i köket. Jag hade aldrig gillat dom vita tapeterna som Mia haft här redan när jag flyttade in. Jag skulle vilja att väggarna var lila istället. Eller röda. Eller möjligen både röda och lila. Och kanske kunde något vara svart också. Köksluckorna tillexempel.
Jag kanske kunde måla om i köket. Det kan väl inte vara så svårt att måla om ett par väggar, och jag var trött på att inte ha nåt att göra på dagarna.
Kaffet var klart och jag tog min kopp och min macka och gick in i vardagsrummet igen.
Så fort jag satt mig insåg jag att jag inte alls var sugen på min smörgås, och jag anfölls av rastlösheten igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville verkligen inte sitta i den här soffan just nu. Det var så tråkigt. Filmen var tråkig och jag tyckte Mia var tråkig som inte sa något, och som överhuvudtaget kunde sitta och titta på en så tråkig film.
Jag gick ut i köket igen, slängde min macka i papperskorgen, hällde ut kaffet i vasken. Tittade förvirrat omkring mig och undrade vart fan jag skulle ta vägen.
Gick in i sovrummet. Slog på datorn. Stirrade på mappen som hette Bombpartyt. Jag behövde inte ens öppna den, i det ögonblicket insåg jag att jag aldrig skulle skriva en rad på min så kallade novellsamling igen. Jag var trött på den. Den var bara en myt, som uppdiktats för att det skulle verka som om det fanns någon mening med mitt liv. Något varaktigt, som kunde växa med tiden.
Insåg att det faktiskt inte fanns något varaktigt i mitt liv, inget som kunde växa och bli bättre.
Ville skriva något ändå, men visste inte vad.
Jag kan väl alltid skriva en dagbok, tänkte jag. I en dagbok kan man skriva vad som helst.
Jag gjorde ny mapp som jag kallade Toms bok. Öppnade ett nytt dokument i ordbehandlingsprogrammet och skrev en dikt om rastlöshet.
Den blev inte särskilt bra, men jag kallade den för dagens datum och sparade den i min nya mapp.
Jag tröttnade på att sitta framför datorn och gick ut och satte mig bredvid Mia igen.
Det måste ha vilat en förbannelse över den där soffan, i samma sekund som jag satte mig kände jag rastlöshetens maskar vira sig runt min ryggrad igen.
Till min stora glädje upptäckte jag att filmen slutade nu. Jag insåg att det fanns en kick tillgänglig som kunde bota min rastlöshet för en stund i alla fall.
-Kan vi inte gå och lägga oss? frågade jag Mia.
-Va? sa Mia. Klockan är ju bara halvtolv.
-Vi behöver ju inte sova, sa jag.
Mia förstod vad jag menade och skrattade till.
-Okej, sa hon och tog den sista klunken ur sitt vinglas. Som du vill.
När vi var klara, det tog inte lång stund, femton – tjugo minuter, jag hastade mig förbi förspelet så fort jag bara kunde, rullade jag över på rygg och låtsades somna.
Jag ignorerade Mias försök till konversation och väntade. En halvtimme senare var jag av hennes andetag att döma, fullt övertygad om att hon sov. Jag reste mig, tog på mig kläderna och gick ut.
Ute under den klara natthimlen tog jag ett par djupa andetag, och – det var som jag trodde – rastlöshetens maskar tyckte inte om den kalla luften. Några av dom släppte sitt grepp om min ryggrad direkt, andra klamrade sig fast men när jag började promenera i rask takt längs den öde strandpromenaden, gav dom upp en efter en , föll ner i gruset och dog.
Jag tog en lång promenad den natten, först västra strandpromenaden bort till brandstationen, över bron där, gick hela Nya Tanneforsvägen ända bort till Braskens bro, över den, flanerade vidare vid Stångebro fotbollsplaner, vände vid Johannelunds centrum och när jag väl kom hem hade jag varit ute och gått i över två timmar.
Trots det kände jag inte för att gå och lägga mig. Jag smög in i sovrummet så tyst jag kunde. Slog på datorn, öppnade Toms mapp. Sen satt jag och skrev i flera timmar.
Först plitade jag ner några barndomsminnen som plötsligt dök upp min hjärna, sen skrev jag ner precis vad jag tänkt under promenaden, saker jag tänkt om Mia och om vintern. Jag avslutade med en dikt om att alla människor lever ett monotont liv, och när jag väl gick och la mig var det nästan ljust ute.
Ändå låg jag och vred mig i minst en timme innan jag lyckades somna.

-Vad fan säger du? sa Jonas när jag berättade för honom om mitt beslut om en temporärt nu livsstil, över en kopp kaffe på Siesta. Ska ´ru va nykter i två månader?
-Jag måste nog det om jag ska fortsätta va tillsammans med Mia.
Jonas såg helt förvirrad ut och började krama en snus, trots att han redan hade en gigantiskt prilla inne.
-Men… ,sa han. Hur ska du klara av det? Två månader, det är ju för fan åtta helger. Sextio dar!
Han försökte lägga in prillan under läppen, upptäckte till sin förvåning att det redan fanns en där, spottade ut den gamla i askkoppen och la in den nya.
-Visst det är åtta helger. Men det är åtta helger i januari och februari och då är det inte så jävla kul att gå ut ändå.
Jag var tyst en stund innan jag berättade nästa sak som jag trodde Jonas skulle tycka vara vansinnigt.
-Och så tänkte jag börja äta antabus. Fast det får du inte säga till Mia, jag tänkte skita i att berätta det.
Jonas såg inte alls så förvånad ut, utan nickade eftertänksamt medan han slog fingrarna mot varandra för att få bort de sista snuskornen.
-Antabus låter jävligt extremt, sa han. Det låter som om man är världens A-lagare. Men om man ska va nykter en längre period är det nog enda lösningen. Man vet ju själv hur många gånger man har lovat sig själv dyrt och heligt att man ska va nykter en helg, och lik förbannat så sitter man på Hamlet redan fredag eftermiddag. Men du, är det inte lika bra att du berättar hur det ligger till för Mia. Det är väl bara onödigt att smyga med det.
-Grejen var att hon tjatade om att jag inte klarar av drickat – du vet själv hur jobbigt det snacket kan va. Och det var mest därför erbjöd jag mig att va helnykter ett tag. Om jag då skulle berätta att jag måste ha medicinsk hjälp för att klara av det, så skulle det va som att säga att hon har rätt. Dessutom tror jag nästan att hon skulle bli skraj. Du sa det ju själv - folk får A-lagarvibbar av antabus.
Jonas såg fundersam ut och tog en klunk kaffe. Jag kände att jag måste förklara mig bättre för att skulle förstå. Det kändes av någon anledning viktigt att ha Jonas stöd i det här läget, för innerst inne visste jag inne riktigt själv vad jag höll på med.
-Sen tänkte jag så här, fortsatte jag. Om hon inte vet om hur det ligger till så kan jag sluta ta tabletterna när jag själv vill. Framåt mars vill man ju kunna ta ett par bärs, och om Mia visste att jag äter antabus kanske hon tycker att jag ska fortsätta med det hur länge som helst.
-Det har du faktiskt rätt i, sa Jonas. Det skulle kunna bli lite som om du var ihop med din övervakare, och så vill man ju inte ha det.
-Verkligen inte.

När jag hörde hur Mia slog igen dörren reste jag mig ur sängen och gick upp. Ut i köket, bryggde kaffe, bredde tre smörgåsar. Satte mig vid köksbordet, och innan jag började äta så löste jag upp en antabustablett i ett glas vatten och hävde glaset.
Dom första dagarna hade det känts jättekonstigt att göra så där, att ta en tablett som gjorde att jag inte ens kunde dricka en folköl. Men nu började jag äta min frukost utan att ägna en tanke på den saken.
Det var fortfarande mörkt ute. Trots att jag inte gått och lagt mig förrän klockan två natten före var jag klarvaken. Det hade varit så ett par veckor nu, helt omöjligt för mig att sova mer än fyra, fem timmar per natt, och ändå hur pigg som helst då jag gick upp strax efter att Mia gått till jobbet.
På ett sätt var det skönt att gå upp så här tidigt, jag fick se världen i en helt ny vinkel. Mörkret på morgonen tillexempel, det fascinerade mig. Jonas, som hade jobbat flera vintrar, hade visserligen berättat för mig att några månader om året så var det mörkt när han började jobba. Men jag hade aldrig sett det med egna ögon, så nu tyckte jag det var jätteintressant att titta ut genom fönstret och se människor cykla förbi på väg till jobbet – fast det fortfarande skulle dröja någon timme innan det var ljust ute. Jag satt där vid mitt fönster med mitt kaffe och min morgoncigarett och undrade vad som drev dom. Vad var det som drev en människa att slita sig upp ur sängen tidigare än solen orkar göra det – varenda jävla morgon.
Men på många sätt tyckte jag det var jobbigt att jag inte kunde sova ut på morgonarna längre. Dom senaste veckorna hade jag blivit mer och mer rastlös till sinnet och fått svårare och svårare att hitta på saker som fördrev dagarna, och det blev inte bättre av att jag nu hade tjugo timmar om dygnet att slå ihjäl.
Jag hade varit arbetslös nästan oavbrutet i snart åtta år, och för första gången började det kännas irriterande. Ibland kunde hela min kropp skrika av en lust att göra något, och jag hade föreslagit för Mia flera gånger att jag och Jonas kunde tapetsera om i köket. Men hon var inte intresserad, tyckte att det var bra som det var. Jag hade försökt få Jonas att köpa en videokamera ihop med mig så vi kunde göra amatörfilmer på dagarna, men han tyckte det var för omständigt och att det ändå inte skulle leda någonstans. En dag fick jag för mig att jag skulle börja måla, en annan att jag skulle gå med i en amatörteater – men jag genomförde aldrig någon av mina idéer, eftersom min rastlösa hjärna avfärdade dom som tråkiga bara någon timme efter att dom dykt upp.
Vissa morgonar - när sysslolösheten kändes alltför påfrestande och dagen såg ut som en ändlös sträcka av minuter som skulle klaras av - kände jag till och med en viss avundsjuka mot dom där människorna som cyklade förbi på väg till SAAB eller industriområdet, för dom visste i alla fall vad dom skulle göra hela dagen.
När jag fimpade dagens första cigarett och tog den sista klunken ur kaffekoppen började en rosa strimma av solljus synas över Tannefors. Jag hällde i det som fanns kvar i kaffekannan i en termos, gick in i sovrummet och satte på datorn så den skulle vara körklar när jag badat.
Efter badet satte jag mig vid datorn, hällde upp en kopp ur termosen och öppnade Toms mapp.
Jag hade börjat skriva ner olika minnen från min barndom. Någon vecka tidigare hade jag skrivit ner ett från sexårsåldern och tyckt det var så kul att jag fortsatt med det. Försökte hitta ett från varje år av mitt liv fram till att jag blev slutade skolan.
Jag vet inte riktigt varför jag tyckte det var så intressant, dels var det väl kul att skriva något annat än den förbannade novellsamlingen som aldrig blev bra, och så tror jag att jag tyckte det var skönt att drömma sig tillbaks till en tid då sossarna satt stadigt vid makten, sovjetblocket var intakt, ingen pratade om vad marknaden tyckte och fotbollsmatcherna mellan grabbarna från ojämna husnummer och dom från jämna alltid tycktes vinnas av mitt lag.
Den här morgonen var jag framme vid ett minne som måste ha utspelats någon gång i mellanstadiet, och redan här kände jag att solen inte längre sken varje år på hyresgästföreningens vårfest. Det här minnet var inte speciellt trevligt och jag antog att dom minnen jag skulle skriva imorgon och nästa vecka inte heller skulle bli lika idylliska som minnena från min tidiga barndom.
Men minnet var oerhört intressant och jag skrev i flera timmar, försökte minnas så sanningsenligt som möjligt och beskriva så detaljerat jag kunde utan att lägga till något förskönande.
Vid tiotiden hade jag uttömt allt jag kunde komma på om just det speciella minnet. När jag stängt av datorn gick jag ut i vardagsrummet tände en cigarett och funderade på vad jag skulle hitta på innan jag kunde ringa till Jonas och föreslå en fika. Jag skulle kunna se på någon dålig TV-serie, jag skulle kunna läsa en bok, men jag hade inte ro i kroppen till att göra något så stillasittande.
Jag tittade mig omkring i rummet, såg några popcorn ligga under bordet och bestämde mig för att dammsuga.
Dammsuga är rätt sjyst egentligen, tänkte jag. Man kan sätta på en skiva riktigt högt och springa omkring i lägenheten - ömsom dammsuga, ömsom lira luftgitarr med slangen.
Sagt och gjort. Fram med dammsugaren, av med t-shirten, på med en live-skiva med Neil Young och så var det bara att sätta igång.
Gitarrsolon ekade i rummet när jag började flytta alla möbler i vardagsrummet utom soffan och bokhyllan, in i sovrummet. Det tog en stund, jag var redan lite svettig innan jag ens börjat dammsuga och det kändes skönt.
Tryckte igång maskinen med foten och började suga lite i ett av hörnen. Det gick bra till en början, men efter en stund slutade maskinen att suga. Jag blev förvirrad och tog bort röret från slangen. Tittade igenom och kunde se väggen mittemot. Inga problem där. Skruvade av slangen och upprepade proceduren. Det såg bra ut där också.
Påsen måste vara full, tänkte jag. Jag ställde dammsugaren på högkant och öppnade den. Hela påsen föll ut och dess innehåll spred sig över mitt golv.
-Helvete, skrek jag rakt ut.
Jag sparkade till dammsugaren, det smärtade till i foten och dammet från påsen spred sig ännu mer.
Ursinnig tittade jag mig omkring, fick se ett inramat foto på Mias föräldrar när dom gifte sig, hoppade fram till väggen på ett ben, slet ner fotot och slog sönder det över knät. Skärvorna blandade sig med dammet på golvet.
Jag började skaka. Först i händerna, sen i armarna och till slut i hela kroppen. Tillochmed kinderna skakade. Jag stod mitt på golvet och vågade knappt flytta på mig av rädsla för att mina skakande knän skulle få mig att ramla om jag försökte.
Drog djupa andetag för att lugna ner mig, och efter en stund lyckades jag stappla bort till soffan och sätta mig.
Jag fortsatte att skaka och mitt huvud började snurra. Jag var tvungen att placera det mellan mina knän för att inte svimma.


9.

Det var lördagskväll och Mia och jag satt och drack och lyssnade på musik. Jag hade på senare tid fått Mia att gilla Billy Bragg, så nu lyssnade vi på Brewing up. Mia drack rödvin och jag johannesörtte - jag hade hört att det skulle vara lugnande. Något lugnande var precis vad jag behövde för just den här kvällen hade hon fått för sig att vi skulle gå ner till Hamlet. Mia skulle bevisa för mig att det gick att gå på krogen nykter, vilket jag betvivlade att det skulle fungera. Redan nu kände jag en otrolig längtan efter en rejäl klunk ur hennes rödvinsflaska. Inom mig tackade jag den utmärkta uppfinningen antabus, som hindrade mig att dricka något.
Mia märkte hur nervös jag var inför krogbesöket, och därför hade hon beslutat att vi skulle utreda, vad hon kallade mina missbruksproblem.
Nu hade hon bestämt sig för att börja från början och ville ha reda på när jag började supa.
-När jag började? Det är ju helt omöjligt att datera. Menar du när jag var full första gången, eller när jag började kröka regelbundet.
-När var första gången du var full?
-Full eller drogad? frågade jag.
-Full, drogad, berusad. Vad fan du vill. När var första gången?
Jag tog en klunk av mitt ljumna te och funderade på om jag verkligen kunde berätta den absurda historien om när jag var drogad första gången.
-Jag var väl åtta, nio år, sa jag.
-Åtta, nio år! sa Mia. Hur gick det till. Fick du i dig sprit av misstag eller?
-Det fick jag visserligen en gång men då var jag bara tre. Hällde i mig en av farsans starköl och pissade på mig och somnade. Men då, när jag var nio var det helt med flit.
-Berätta. Varför då? Varför fick du för dig att supa när du var nio år?
-Jag söp faktiskt inte, jag sniffade.
-Va?
Detta faktum var oerhört förvånande för Mia. Antagligen hade hon aldrig sniffat själv, hon kanske inte ens kände någon som sniffat.
-Så här var det. När jag var liten gick det en TV-serie som jag verkligen gillade. Den handlade om en alkoholisttjej som jag inte minns vad hon hette. Serien hette samma sak som hon. Iallafall, den där alkisbruden hade en pojkvän som hette Steve. Han hade jeansjacka och långt hår och gav fan i det mesta förutom den där bruden, som han var jävligt kär i. Jag tyckte Steve var skithäftig. Han verkade han snäll och skämtade ofta. Dessutom ställde han verkligen upp för den där bruden. Jag gillade Steve.
Mia såg helt förvånad ut och hällde mer vin i sitt glas. Just nu var jag mer kär i den där rödvinsflaskan än i henne. Fy fan vad mycket jag ville hälla i mig en flaska rödvin och bli så där härligt trött. Nästan som att ta en sobril, men fan så mycket godare.
-Hur kan man tycka om en alkisgubbe när man är nio år, sa hon.
-Det får du fråga nån terapeut om, sa jag. Jag vet inte. Hur kan man tycka om en plåtslagare när man är nio år. Men så här var det. I ett avsnitt hade alkistjejen och Steve blivit tvångsinlagda på ett behandlingshem. Eftersom dom inte hade något att dricka så bestämde dom sig för att sniffa. Man fick se rätt detaljerat hur dom gjorde, hällde lim i påsar som dom blåste upp och andades in ur. Det såg jävligt häftigt ut. Jag kommer ihåg att dom raglade omkring och skrattade och att kameran filmade med suddig skärpa.
-Så du ville göra likadant? frågade Mia.
Jag kände att det skulle passa sig med en konstpaus, så jag tände en cigarett ovanligt långsamt. Tog en klunk te och några bloss innan jag fortsatte.
-Dan efter skolkade jag från skolan och köpte en tub kontaktlim. Plastpåsar hade vi hemma, så jag satte mig helt enkelt i soprummet och försökte göra som Steve. Det funkade jävligt bra. Jag blev helt yr i huvudet. Det var jävligt skönt, kändes nästan som när en kroppsdel har somnat fast i hjärnan liksom. Sen såg jag massa konstiga saker också. Bland annat satt Jesus en stund där bredvid mig i soprummet.
Jag log lite vid minnet och försökte dölja det genom att titta ner i askkoppen när jag fimpade cigaretten.
Mia satt där med sitt vinglas i handen tittade på mig som om det satt en total främling i hennes vardagsrum och berättade om när han napalmbombat en hel by 1971.
-Det är ju helt sjukt, sa hon. Hur fan mådde du när du var liten egentligen.
-Jag vet inte riktigt, sa jag. Men just den kvällen hade jag jävligt ont i huvudet och mådde illa.
Det blev tyst ett tag. Mia såg helt stum ut och jag kände inte för att säga något. Jag gick fram till stereon och bläddrade bland skivorna. Bestämde mig för Imperiets Tiggarens tal och stoppade in den i cd-spelaren, sänkte ljudet till samtalsnivå och satte mig i soffan igen.
-Måste vi gå till Hamlet, sa jag.
-Ja, det måste vi. Vi har suttit hemma alldeles för mycket. Man kan faktiskt gå ut utan att dricka. Det har jag gjort många gånger.
Finns det något värre än folk som tror att man själv känner och tänker som dom gör.
-Okejrå, sa jag. Men jag vet att jag kommer att va skitnojig hela kvällen.
Mia hällde ännu mer vin i glaset och jag tänkte att om jag inte kunde dricka av det där vinet kanske jag kunde få lite tabletter eller brass istället. Men jag skulle inte ha något. Nu hade jag varit drogfri i fyrtiofem dar och jag hade bestämt mig för minst sextio.
-Men Tom, sa Mia som uppenbarligen inte ville byta samtalsämne. När började du festa. Med kompisar och så menar jag.
-Första gången jag var ordentligt full, då var jag ensam då också. Jag kände ingen som kunde tänkas villa supa. Jag gick fortfarande i sexan och mina kompisar var mer intresserade av att dansa tryckare på klassfesterna än av att supa. Jag snodde en flarra whisky av plastfarsan, som jag drack upp mitt i natten när han och morsan låg och sov. Jävligt bra mådde jag. Satt och lyssnade på Ozzy och gillade mig själv. Sen blev jag skitfull och somnade. Dan efter var det spyor i hela sängen och på hela mig. Tolv år var jag. Ett under att jag överlevde, kunde ju ha kvävts i mina egna spyor eller nåt.
-Vad fan höll du på med när du var liten? Du verkar ha gjort alla konstigheter ensam.
-Jag var rätt ensam när jag var liten. Visserligen hade jag kompisar, men det var ingen som var som jag. Det gick bara massa moderatungar på min skola. Men sen när jag var fjorton började jag umgås med lite andra grabbar. Dom som hängde i centrum. Och då söp jag med dom. Det var alltid nån som kände nån som kunde köpa ut. Då, när vi söp, då hade vi kul. En jävla sammanhållning var det. Och så fick man ju hångla med nån tjej nästan varje helg.
-Första gången jag var full, sa Mia, var på skolavslutningen i nian. Jag drack en Perlette och spydde hela kvällen. Sen drack jag inte förrän på första klassfesten i gymnasiet.
-Jaha, sa jag helt ointresserad av hennes banala historia. Om vi nu tvunget ska gå ner till Hamlet kan vi lika gärna gå nu. Jag vill komma dit innan det är för mycket folk.

Klockan var halv tio när vi kom ner till Hamlet. Det var redan ganska mycket folk, men som tur var inte fullsatt i pubavdelningen. Det stod några ensamma grabbar i trettioårsåldern utspridda vid bardisken och tre av borden var besatta av krökande människor i olika konstellationer.
Vid ett bord satt fyra tjejer runt tjugo som sippade på varsin flaska starköl. Dom var ordentligt uppsminkade och man kunde känna parfymdoften när man gick förbi. Antagligen tänkte dom bara dricka några öl innan dom skulle vidare till något ställe med dans och snygga killar.
Vid ett annat bord satt fem killar i jeansvästar, drack stora stark och var allmänt fulla och skräniga. Jag antog att dom tillhörde något bågegäng för dom hade emblem på ryggarna och tatueringar på underarmarna.
Vid det runda ståbordet stod Sören och Benny-bög. Benny-bög var en gubbe i fyrtioårsåldern som mycket riktigt var bög och inte stack under stol med det. Förr brukade han sitta på Casino på lördagseftermiddagarna, och hade man inga pengar var det bara att snacka lite med Benny så fick man sig en jägermeister och ett par öl. Sören och Benny såg rätt slitna ut där dom stod med sina ölglas. Antagligen hade dom varit här sen Hamlet öppnade vid tolv.
Vi slank förbi dom utan att hälsa och gick fram till bordet mot jukeboxen.
-Vi sätter oss här, sa jag och satte mig med ryggen mot väggen och jukeboxen på min vänstra sida.
Mia satte sig bredvid mig istället för på stolen mittemot. Antagligen ville hon slippa vrida på huvudet när jag kommenterade dom olika figurerna som skulle komma att glida in i lokalen.
-Känner inte du dom där? frågade Mia och nickade mot Sören och Benny.
-Känner och känner, sa jag. Jag har supit ihop med dom. Men just nu känner jag inte för att tugga med dom. Vi är på helt olika nivå just nu.
-Du kan väl prata med dom ändå.
-Jag känner inte för det säger jag.
Jag ville verkligen inte prata med dom. Dels tyckte jag att fulla människor var jävligt jobbiga när jag var nykter. Och om Sören och Benny märkte att jag var nykter skulle dom känna sig illa till mods. Dom kanske tillochmed skulle skämmas för att dom tyckte dom såg risiga ut. Då skulle jag känna mig skyldig för att jag var nykter och verkligen kunde registrera hur fulla dom var. (Dom såg verkligen slitna ut, det verkade som om ingen av dom varit ur kläderna på tre dygn.)
I värsta fall skulle Benny villa visa sig sjyst och bjuda på sprit, så att jag vi kunde komma på samma våglängd och ha kul ihop. Och om jag då tackade nej skulle dom skämmas ännu mer. Jag kände mig helt enkelt som en inkräktare på deras område. Som någon jävla antropolog som besökte ett djungelfolk och sen skrev en förlöjligande avhandling om folket när han kom hem.
Sören och Benny var fulla, slitna och antagligen jobbiga, men det hade dom all rätt att vara. Jag hade umgåtts med dom flera gånger när jag befann mig i samma tillstånd, och vi hade haft kul ihop. Det var mig det var fel på nu, inte Sören och Benny.
-Kan inte du gå och beställa, sa jag till Mia. Jag vågar inte.
-Vad ska du ha då?
Vad fan skulle jag ha. Vad beställde man egentligen på krog om man inte kunde dricka alkohol.
-En coca cola och en skål jordnötter, sa jag och kände mig som när jag var liten och gick på krog med farsan.
Medan Mia gick och beställde matade jag jukeboxen med en tia. Det kändes skönt att ha något att göra, så jag tog god tid på mig att välja mina låtar. Det blev Springsteens Thunderroad, Nirvanas Lake of fire och slutligen Ebba Gröns Uppgång & fall.
Springsteen började sjunga ungefär samtidigt som Mia landade bredvid mig igen. Hon hade beställt en liten karaff rödvin åt sig själv, hade tydligen tänkt att bli full. Jobbigt, då skulle det bli ännu svårare att få henne att gå med på att gå hem tidigt.
Jag tog en näve jordnötter och stoppade in i käften, svalde. Tog en klunk coca cola. Upprepade proceduren. Tände en cigarett. Rökte lite. Fimpade efter halva. Jordnötter igen och cola. Halva flaskan var redan slut. Jag hade varit på Hamlet i en kvart och ville redan därifrån.
-Bra låtar du har valt, sa Mia.
-Va, sa jag. Vilka låtar?
Jag hade inte ens hört jukeboxen. Min blick hade rastlöst flackat omkring och jag hade bett tyst för mig själv att den inte skulle landa på någon full jävel jag kände.
-Låtarna du spelade, sa Mia. Nirvana och Ebba kände jag igen, men vem var det som sjöng den första låten.
-Springsteen Thunderroad, mumlade jag. En riktig klassiker faktiskt.
Jag spanade mot pubingången. Överraskningar skulle inte glädja mig just nu så jag ville vara helt säker på att se eventuella kändisar innan dom såg mig.
-Har du den på skiva?
Jag förstod att Mia egentligen inte var så intresserad av om jag hade Thunderroad på skiva, men hon ville hitta ett samtalsämne som kunde få mig på bättre humör.
-Bara på LP, svarade jag utan att titta på henne. Dels på Born to run och dels med bara piano på live-boxen.
Nu tittade jag bort mot bardisken igen. På Hamlet kunde man nämligen gå in matsalsingången och därifrån ta sig in i pubavdelningen. Med andra ord kunde någon helt obemärkt ta sig in och bara dyka upp vid baren. Min position här i hörnet var bra för uppsikten, men uppsikten var inte heltäckande och dessutom var det jävligt svårt att hitta en smidig flyktväg om det skulle behövas.
Nu var min cola slut och jag kunde inte be Mia att gå och beställa igen.
-Kan du inte spela in lite Springsteen åt mig, sa Mia. Du brukar gilla att göra blandat band.
-Va, sa jag. Du jag går och beställer en cola till.
Lika nervös som om jag var elva år och skulle fråga chans på snyggaste tjejen i klassen gick jag fram till bardisken för att be om min coca cola. Jag vinkade fram en bartender jag kände igen.
-En stor stark? sa han frågande.
-Nej, sa jag. En cola.
-En cola? Okej, visst.
Antagligen trodde han att jag supit sönder levern, han hade serverat mig i åratal och jag hade aldrig beställt något alkoholfritt, men han gav mig min flaska och ett glas med en oberörd min. Han tog betalt och vände sig mot nästa gäst, en av bågegrabbarna, som beställde en stor stark och lakritsshot.
Jag började gå tillbaks till min någorlunda trygga plats i hörnet, men hann bara gå en meter innan jag kände en dunk i ryggen. Jag vände mig om och där stod Jonas och såg full och glad ut.
-Tjena Tompa, sa han. Jaså du dricker cola idag. Nykterheten håller i sig ser jag.
-Ja faktiskt. Fyrtiofem dar hittills. Men just nu skulle jag ge min högra testikel för att må som du.
-Det förstår jag, sa Jonas. Men vad fan gör du här. Om jag vore du skulle jag hålla mig så långt borta från krogarna som möjligt.
-Det är det jag vill. Men Mia har fått för sig att hon ska visa för mig att man kan ha kul på krogen utan att vara full.
-Oh fan. Du skulle hon lika gärna kunna bevisa att det går att åka till månen i en luftballong. Vart sitter ni?
-Vid Jukeboxen.
-Jag ska bara hämta Steffe så kommer vi bort.
-Gör det, sa jag och styrde mina steg mot Mia och jukeboxen.
Jag ställde min flaska på bordet och satte mig. Mia började redan bli lite berusad.
-Jonas och Steffe kommer hit, sa jag.
-Nej, men vad kul, sa Mia och log lite rödvinsfånigt. Hur är det mellan Steffe och Sara nuförtiden.
-Jag vet inte riktigt. Dom är ihop iallafall. Du kan fråga honom själv, för nu kommer dom.
Jonas och Steffe kom och satte sig. Jonas hade en öl i handen. Steffe var tomhänt och jävligt full.
-Har du några dollar, Tompa? sluddrade Steffe. Jag har supit sen i torsdags. Varenda spänn är försvunnen.
Mia rafsade lite i handväskan och fiskade upp en hundring.
-Ta den här, sa hon och räckte över sedeln till Steffe. Köp en öl till mig också och behåll resten.
Steffe raglade iväg mot baren.
-Han blev osams med Sara i onsdags, sa Jonas. Sen dess har han varit konstant full och vägrat svara i telefon. Jag gick in i hans lägenhet med reservnyckeln i eftermiddags. Då satt han och drack folköl och lyssnade på Iron Maiden. Så jag drack ett par öl med honom och sen släpade jag med honom hit.
-Mår han så dåligt? sa Mia.
-Tydligen, sa jag föga förvånad över Jonas berättelse.
Det var inte första gången Steffe betedde sig på det sättet. Han led, precis som jag, av en nästan total oförmåga att reda ut problem.
Steffe kom tillbaks med en öl till sig själv och en till Mia. Han satte sig med en suck.
-Hur mår du? frågade Mia.
-Underbart, svarade Steffe.
-Vill du ha en kram?
-Jatack.
Mia kramade Steffe riktigt ordentligt och när hon släppte taget log han faktiskt lite.
-Nå, sa Steffe till mig. Hur går det med nykterheten. Är det nåt att rekommendera till oss andra.
Egentligen hade jag ingen som helst lust att sitta här och diskutera min nykterhet. Men när Steffe mådde som han mådde kände jag att jag var tvungen att ställa upp
-Det är förbannat tråkigt, sa jag. Men man slipper minnesluckorna, jag kan säga att det är en jävligt skön känsla att alltid minnas vad man sagt och gjort. Och så slipper man att må som du gör just nu. Men man mår dåligt på ett annat sätt. Man saknar den där känslan av att verkligen kunna släppa loss. Och det är jobbigt.
-Jag skulle nog behöva göra ett försök jag med, sa Steffe.
-Jo, det tror jag. Spriten förvirrar så jävla mycket. Och när det redan är struligt så blir det bara värre om man dricker. En nykter period kan nog vara bra om man har saker att fundera på.
Steffe tog en klunk öl och såg fundersam ut.
-Du har nog rätt, Tompa. Men just nu klarar jag inte av det.
Sören dök upp och klappade Steffe på axeln.
-Ska ni med och röka en gås, frågade han.
Steffe tittade frågande på Jonas. Jonas nickade.
-Jag har en färdigmeckad, sa Sören. Vi går in på muggen.
Sören, Jonas och Steffe pep iväg och jag satt ensam med Mia igen.
-Kan vi inte gå hem nu, sa jag. Fulla människor är jobbiga att umgås med. Dom pårökta är outhärdliga.
-Gå du, sa Mia. Jag sitter kvar en stund till.
Så jag gick hem utan Mia, vilket inte gjorde mig ett dugg ledsen. Jag kände verkligen för att bädda ner mig ensam framför TV:n och se någon dålig film på Femman


10.

Det måste ha börjat med Noice. Jo, det gjorde det. Visserligen gillade jag Kiss jävligt mycket redan innan, men det började faktiskt med Noice. Och det är det som får mig att inse att det är texterna jag gillar. Kanske inte enbart texterna, men känslan med vilken texterna sjungs. Visserligen kan jag sitta och lyssna på ett tiominuterssolo med Ritchie Blackmore eller Neil Young och verkligen njuta, men det går ändå aldrig upp mot att höra Dylan framföra Don´t think twice it´s alright helakustiskt och höra att varenda ord är livsviktigt för honom. Det är smärtan i texterna och känslan som jag gillar.
Det började som sagt med Noice. Kiss sjunger som alla vet på engelska och dom tyckte jag nog var mer tuffa än bra. Men när morsan kom hem med den första Noice-skivan till mig, det var då mitt liv förändrades.
Jag älskade sångaren Hasse Carlsson. Jag älskade agressiviteten och känslan av utanförskap i hans texter och jag identifierade mig med honom. Hasse är väl inte direkt världens största rockpoet, men hans texter om att livet var tråkigt eller att föräldrarna var dumma i huvudet räckte för mig då (jag var nio eller tio år). Det var när jag fick Noice första skiva som jag började med att låsa in mig på mitt rum skruva upp stereon på maxvolym och bara stänga av världen där utanför. Jag kunde spela samma låt en timme och skrika med i texten till tillexempel Din tid kommer också, medan morsan bankade på dörren och undrade hur fan jag mådde. Jag svarade henne aldrig. Hon förstod mig inte, men det gjorde Hasse Carlsson. Jag tvingade morsan att köpa Bedårande barn av sin tid, och den älskade jag om möjligen ännu mer. Hela plattan förstås, men särskilt låten. Och jag var helt övertygad om att den handlade om mig. ” han är hatad av alla, bara för sitt yttres skull”. Den strofen passade in på mig när jag gick omkring på skolgården med en millimeters illrött hår och skinnjacka. Jag kände många andra som gillade Noice, men ingen som engagerade sig så mycket som mig, och ingen som brydde sig så mycket om texterna. Den känslan har följt mig genom livet.
Sen bytte jag till hårdrock, men det var nog mest för att dom äldre grabbarna i plugget gillade sån musik. Hårdrocken gav mig aldrig samma kick som Noice hade givit mig. Jag kunde inte riktigt engagera mig i vad vuxna människor i USA eller England skrev. Dessutom är ju inte hårdrocken känd för några personliga självutlämnande texter. Men guldkornen engagerade mig redan då. Suicide solution med Ozzy, den identifierade jag mig med långt innan jag tog min förstafylla, och Rainbow´s version av Mistreated kunde få mig att gråta när jag bara var elva år.
Andra vändningen i mitt liv måste vara Ebba Grön. Jag vet att jag spelade in Kärlek och uppror när dem kom ut, och gillade den. Men jag var för ung för att förstå den. Jag kommer ihåg att när jag hörde Till havs första gången trodde jag att den handlade om några som var ute och åkte båt.
Det var inte förrän jag hittade bandet igen när jag var tretton år som det verkligen slog till i huvudet på mig och jag insåg vilken suverän platta det är.
Hat & blod, den låten passade verkligen mig som trettonåring. Jag och mina kompisar hörde på den när vi drack folköl, och jag kommer ihåg att flera av dom blev imponerade av att jag kunde hela texten.
Det var när jag hittade bandet med Kärlek & uppror som jag nästan helt övergav hårdrocken. Jag köpte alla Ebba Gröns skivor på mindre än en månad och det färgade mitt liv genom dom tidiga tonåren.
Första gången jag satt i fyllecell sjöng jag Ung & sänkt om och om igen en hel natt för att få tiden att gå.
Varje morgon när jag stod vid busshållplatsen för att åka till skolan sjöng jag för mig själv ”fråga mig inte hur jag mår/ när jag väntar på tricken till jobbet/ jag behöver ju inte fråga dig/ det räcker att se dina ögon”. (Vad har jag gjort)
Låtar som Sno från dom rika, Vad ska du bli och Tyna bort har format hela min politiska tanke och livsfilosofi.
Ebba ledde till Imperiet och sen blev jag riktigt fanatisk. Jag köpte allt med Thåström som gick att få tag i, Ebba, Imperiet, Rymdimperiet, LP, singlar, maxi - allt. Och jag lärde mig alla texter utantill. Idag kanske jag inte kan sjunga alla texter på egen hand, men om någon sätter på en skiva med Imperiet kan jag definitivt sitta och sjunga med ordagrant i trekvart.
Jag började klippa ut urklipp om Thåström ur tidningarna och tapetserade hela mitt pojkrum med. Jag skrev Imperietcitat på bänken i skolan.
När jag läste i tidningen att Imperiet skulle lägga av, så grät jag. Jag trodde att Thåström aldrig skulle spela in skivor eller turnera igen och jag trodde inte att jag skulle klara av saknaden. Både min mormor och min morfar dog vid den här tiden, och jag grät inte för någon av dom. Men när Imperiet skulle lägga av, då grät jag.
En gång i nian i rökrutan var det ett fanatiskt fotbollsfan i min parallellklass som sa att han skulle kunna suga av Maradona. Alla tyckte att han var en idiot, men jag förstod honom. Då, och även nu, skulle jag aldrig tacka nej till en natt med Thåström. Dessutom kan jag idag, när tonårshomofobin lagt sig, uppriktigt säga: jag tycker Thåström är skitsexig.
Andra band dök upp i min skivsamling, men ingen kunde slå Pimme. Jag älskade verkligen Clash, Nationalteatern hjälpte upp min politiska ilska och lärde mig att röka brass. Strindbergs hjälpte mig att ta mig igenom min värsta tonårsdepression.
Lundell började jag inte gilla för musiken, utan för hans romaner. En kväll, jag tror det var sista natten på jullovet i nian, visste jag att jag inte skulle kunna sova, så följaktligen rotade jag igenom morsans bokhylla efter något att ta mig igenom natten med.
Jack, en roman av Ulf Lundell. Jaså har Ulf Lundell skrivit en roman, tänkte jag. Det verkar intressant. En rockkille som skriver böcker.
Jack höll mig vaken den natten och flera nätter till. Kunde man verkligen skriva så här bra? Det var sex & droger, det var kärlek & sorg, det var livsglädje och depression. Min sextonåriga hjärna var helt exalterad. Jag försökte förgäves beskriva vad jag hade upptäckt för mina polare, men ingen förstod. Dom var intresserade till en början, men när jag berättade att dom rökte brass i boken avfärdade mina kompisar den som flum och ickeseriös litteratur. Det kan göra mig jävligt förbannad i efterhand. Då hade dom få av mina kompisar som överhuvudtaget läste böcker inte läst något annat än deckare och möjligtvis Tolkien.
Morsan tyckte om att jag läste böcker och uppmuntrade mig. Hon lånade hem dom andra Lundellromanerna från biblioteket åt mig och jag slukade dom med glädje.
Hursomhelst, till slut slog det mig att en så bra författare åtminstone borde skriva bra rocktexter. Jag lånade ett par skivor och spelade in dom. Jag hade inte fel, texterna var verkligen briljanta. Uffe kan verkligen utrycka alla dom där känslorna som man känt hela livet men aldrig kunnat formulera i ord. Kär & galen har en evig plats i den svenska rockhistorien eftersom det är den enda rockplatta med positiva förtecken, som inte blivit patetisk schlager eller gladpunk. Uffe kan beskriva smärtan, men han kan också beskriva den där sugande känslan efter att göra något bra av sitt liv.
Med tiden lärde jag mig också att uppskatta musiken. Men Lundells musik gav mig aldrig den där extasen som hade kommit när jag upptäckte Ebba Grön. Det var en kärlek som sakta mognade.
Jag gillar Lundell fortfarande, jag har alla hans skivor och en sommar är inte lyckad om man inte får se Uffe minst en gång. Men jag har aldrig känt samma respekt för honom som för Thåström. Uffe känns mer som en gammal och trogen kompis och jag ler alltid lite överseende när jag hör ännu en variant på temat: hon var den vackraste kvinnan jag mött. Dessutom tycker jag fortfarande att Lundells genialitet ligger i prosan. Den bästa upplevelse jag har haft på en Lundell konsert var när han pratade fram Bente, som en dikt.
Ulf Lundell har haft vissa livsviktiga funktioner i mitt liv. Det var han som fick mig att börja läsa seriös litteratur, det var han som övertygade mig om en vanlig grabb som jag kunde bli författare, och det var han som fick mig att börja ana Bob Dylans storhet.
”yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free”. Så stod det på första sidan i Jack och det citatet från Dylans Mr tambourine man bildar tema för hela boken. Jag tyckte citatet var vackert, suveränt och det fick mig att börja fundera på vem Bob Dylan egentligen var. Jag hade dom vanliga fördomarna om Dylan. Jag hade hört Blowing in the wind och The times they are a-changin´ och trodde följaktligen att Bob Dylan var en protestsångare. När jag tänkte på Dylan tänkte jag på tidigt sextiotal , vietnamkrig och medborgarrättsrörelse. Inget fel i det, men det lät lite tråkigt i mina öron. Inget att sjunga rock´n´roll om.
Efter några års funderingar köpte jag till slut en Bob Dylan skiva. Jag köpte den i en begagnataffär - Get back Records som då låg på Klostergatan. Den var billig och jag köpte den enbart för den där låten, Mr Tambourine man.
Jag trodde att jag köpt en skiva med en protestsångare och kom hem med Subterranen homesick blues, en av världshistoriens tre bästa rockplattor. ( Dom två andra är enligt mig Highway 61 revisited och Blonde on blonde, också dom av Bob Dylan.)
Väl hemma i min nyinförskaffade etta, jag hade precis flyttat hemifrån, öppnade jag en folköl och lät nålen landa på titellåten. Och vad fick jag höra. Inte en protestsång kompad av akustisk gitarr iallafall. Världens rock´n´roll-drag. Låten bara pumpade sig in i mig, jag hade ingenstans att ta vägen och det vara bara att ta emot. Och texten. Vilket jävla flyt i texten. Och så många sanningar. På två minuter och tjugotre sekunder lyckades Bob ge mig tre, fyra citat som jag kunde ha stor användning av i nästa fyllediskussion. Sanningar som komprimerade hela livsproblematiken.
Jag lyssnade vidare på plattan. Maggies farm var suverän, Love minus zero den vackraste kärlekslåt jag dittills hört, (det skulle dröja flera år innan jag hörde Wedding song eller Sara), och dom andra låtarna på första sidan var med beröm godkända allihop.
Så vände jag på plattan och där kom det, det akustiska. Men det var inga enkla protestsånger typ ”dom svarta är också människor och borde registrera sig så dom kan rösta”, nej, det var långa vackra dikter befolkade av lika många intressanta personligheter som en hel roman av Dostojevskij.
Äntligen fick jag höra den, Mr Tambourine man, och jag älskade den, varenda ord. Jag kan inte säga att jag förstod texten, men känslan jag fick i hela kroppen av att höra orden räckte gott och väl för att jag skulle förstå varför Lundell använt ett citat från den låten.
Jag har kanske brassat av alla superlativ nu, men känslan jag fick när jag hörde Subterranen homesick blues och Mr Tambourine man var ingenting mot när jag fick höra It´s alright ma (I´m only bleeding). Jag har varken tidigare eller efteråt hört en akustisk låt med ett sånt jävla drag. Riffet naglar fast en, ställer en mot väggen och säger: lyssna nu grabben, det är allvar nu. Och texten. Jag förstod den inte då och jag förstår den inte till fullo än, men det måste vara världens bästa rocktext. Och känslan han sjunger texten med. Den går inte att överträffa.
På sju minuter lyckades en artist jag tidigare knappt känt till slunga mig mellan hopp och förtvivlan, och få mig att känna alla känslor i registret däremellan. Strofer som There is no sense in trying eller You feel to moan but unlike before/ you discover that you´d be just one more person crying skrämde skiten ur mig. Men Bob lugnade mig i varje refräng genom att påstå att It´s alright ma. När den sista meningen It´s life and life only ekat ut tillsammans med det sista ackordet hade jag redan tagit ett viktigt beslut.
Den här låten skulle spelas på min begravning.
Bonniers rocklexicon och Get back records var mig till stor hjälp en tid framöver. Varje vecka kom jag hem med en påse med någon Dylan skiva. Highway 61 revisited, Blonde on blonde och Blood on the tracks övertygade mig om att det inte bara var en tillfällig förälskelse jag råkat ut för.
Sen dess har jag lagt ner ofantligt mycket tid och pengar på Bob Dylan. Pengar: jag orkar inte räkna men jag under åren som gått köpt 23 lp-skivor, 21 cd, två boxar och en bok, (fortfarande saknas unplugged). Tid: Helt omöjligt att räkna, men den tid som jag har ägnat åt att lyssna på Bob Dylan, läsa om Bob Dylan, prata om Bob Dylan och att tänka på Bob Dylan måste röra sig om flera år effektiv tid. Men jag ångrar inte ett öre, inte en sekund.
Så mycket tröst och så mycket glädje som Bob Dylan har skänkt mig har jag aldrig fått av någon annan människa. Varken av morsan, farsan, Thåström eller någon tjej. Jag tittar kärleksfullt på min Dylansamling varje morgon, och jag är så stolt och så glad att jag har den. Det finns en skiva för varje sinnesstämning, en låt för varje tanke. Vad som än händer i mitt liv kunde jag alltid vända mig till Bob Dylan för att få råd och stöd. Faktum är att nästan varje gång jag ställs i en svår situation så undrade jag vad Bob Dylan skulle vilja att jag gjorde. Jag antar att strängt religiösa människor tänker likadant om Jesus.

När jag läste igenom sidorna jag just skrivit i min dagbok - och samtidigt lyssnat på live-versionen av Visions of Johanna om och om igen, slogs jag av en obehaglig tanke.
Helt plötsligt stod det klart för mig att jag älskade Bob Dylan. Ja, jag älskade honom. Mer än jag älskade Mia. En kyss från Mia skulle aldrig kunna ge mig den känsla som nyss när Bob sjungit ”how can I explain/ Oh, it´s so hard to go on” för mig. Om Mia skulle göra slut med mig skulle jag inte efteråt, när jag tänkte tillbaka på vårt förhållande, kunna känna samma vemod som jag kände varje gång jag hörde If you see her, say hello.
När jag tänkte efter så visste jag faktiskt mer om Bob Dylans liv, än jag visste om Mias.
Överhuvudtaget var jag mer intresserad av det spruckna äktenskap som han avhandlade på Blood on the tracks, än jag var av mitt eget vacklande förhållande.
Jag kände att jag någonting var väldigt fel med mitt liv, att jag hela tiden fokuserat mitt intresse på helt fel saker. Att jag hade så starka känslor för en medelålders man jag aldrig träffat tydde på något konstigt i min personlighet, och att jag faktiskt fullständigt ärligt kunde säga att jag var mer intresserad av Bob Dylan än av min egen flickvän - måste väl betyda att Mia kanske inte var den rätta kvinnan mitt liv.
Eller betydde det det?
Man kan ju faktiskt tycka om människor på olika sätt, och hur mycket jag än tyckte om Bob Dylan kunde jag inte tänka mig att ha sex med honom och han skulle aldrig kunna hålla mig sällskap en nykter lördagkväll.
Så att jag älskade Bob Dylan kanske inte betydde att jag inte var kär i Mia - men något var ändå fel.
Det kanske var något fel på mig, ett fel som jag inte sett själv - men som hela min omgivning var medveten om.
Jag försökte slå bort dom här tankarna genom att byta låt till It´s all over now baby blue, men när jag satte mig i soffan och drog det första blosset på cigaretten kände jag att nu hade en tanke klistrat sig fast i min hjärna. En tanke som skulle bli väldigt svår att bli av med.





11.

Jag började få allt svårare att ta mig upp ur sängen på mornarna. Det fanns liksom ingen mening med att gå upp. Jag brukade gå och lägga mig ungefär vid midnatt, och vaknade jag vid nio ungefär. Men jag låg kvar och funderade till klockan tolv, då jag gick upp - mer för att jag måste än att jag ville. Tre timmars grubblerier i sängen gjorde att jag var ganska deprimerad när jag väl gick upp och åt frukost.
Grubblade över det mesta under frukosten också. Hur skulle jag leva mitt liv egentligen? Var parförhållande det rätta sättet att leva, eller skulle jag klara mig bättre ensam? Var jag verkligen kär i Mia? Det kanske jag var, men förstod hon någonting av min person överhuvudtaget? Och kunde jag leva ihop med någon som inte förstod mig?
Borde jag fortsätta vara nykter? Jag hade varit nykter i femtiofem dagar nu. Sextiodagarsgränsen närmade sig, och då var jag tvungen att besluta om jag skulle fortsätta äta antabus eller inte. Det var visserligen skönt att slippa minnesluckorna och bakfyllorna, men var den nyktre Tom verkligen den riktige Tom?
Levde jag i en lögn? Nykter i ett parförhållande. Var det så jag hade tänkt mig att leva. Skulle inte jag ha blivit den där halvalkoholiserade rebellen, killen som stod utanför samhället och iakttog dom vanliga stackars lurade människorna.
Och om jag skulle leva så här – nykter, sambo med Mia – skulle det inte då komma en dag då jag var tvungen att skaffa ett jobb.
Jag visste inte vem jag var längre, och det gjorde mig jävligt förvirrad.
Morgonens grubblerier gjorde att jag var jävligt asocial när det var dags för mig och Jonas att gå och fika. Vi fikade fortfarande på Siesta varje vardag, både Jonas och jag hade ett starkt behov att komma ut ur våra lägenheter, men jag var nog inget vidare sällskap. Jag hängde inte med i samtalen. Jonas var väldigt pratsjuk eftersom han satt ensam och såg på TV hela kvällarna. Det blev mest han som pratade och jag satt och nickade och hummade på strategiska ställen. Ofta hade jag ingen aning om vad han pratade om. Jonas märkte det där ibland och då kunde det bli tyst en kvart, tills jag fick ett utbrott och höll en monolog om att alla som hade mobiltelefon skulle arkubeseras på Stora torget eller något annat lika aggressivt.
Jag började få svårt att sova på nätterna också. Antagligen var det för att jag låg och drog mig så länge på dagarna, men eftersom jag inte kunde sova på nätterna var jag tvungen att ligga och dra mig länge. En ond cirkel.
På nätterna blev grubblerierna ännu värre och övergick i rena nojor. En natt fick jag för mig att Mia vänsterprasslade med någon på jobbet. Tanken på att Mia skulle knulla med någon annan gjorde mig inte så mycket, men jag fick för mig att alla jag kände, inklusive Mias morsa, Jonas och Steffe, visste om det och föraktade mig för att jag inte förstod.
Andra nätter kunde jag komma på någon idiotisk sak jag gjort på fyllan för flera år sen, och inbilla mig att mina polare var förbannade på mig för det fortfarande.
Jag kände att världen skulle bli en bättre plats utan mig och att min omgivning var lika medveten om det som jag.
På min sextionde nyktra dag tyckte jag att livet var så meningslöst att jag lika gärna kunde käka antabus en månad till. Jag kände inte ens för att supa längre.

-Ja, svarade jag i telefonen.
-Tjena, det är Jonas.
-Hej.
Det blev tyst en stund i luren. Jonas hade nog väntat sig att jag skulle svara något mer än hej.
-Hur är det?
-Lågt, sa jag.
-Vadårå? Nåt särskilt eller?
-Kan det vara annat än lågt, sa jag. Grått och trist väder, engelsmännen verkar inte dra ur sina trupper ur Nordirland och Oasis hävdar fortfarande att dom är världens bästa band.
-Jaha, sa Jonas. Det verkar ju lite trist. Ska du med och fika?
-Nej. Jag orkar inte.
-Kom igen nu, Tompa. Du har inte orkat på hela veckan och nu är det fredag. Du vet hur mycket snygga tonårsbrudar det är på fiken då.
-Jag skiter i tonårsbrudarna. Jag orkar inte säger jag. Dessutom är jag nog inget roligt sällskap när jag är på det här humöret.
-Sluta nu Tompa. Det gör väl inget om du är lite tyst. Du måste komma ut bland folk. Har du varit ute ur lägenheten den här veckan överhuvudtaget?
Jonas hade fan ingen aning om vad jag behövde eller inte behövde. Den här telefonkonversationen hade upprepat sig fyra dar i rad nu och jag var jävligt trött på hans försök att pigga upp mig.
-Jonas! Jag vill inte gå och fika. Jag vill inte se folk. Jag hatar folk. Och det blir jävligt jobbigt när du ringer och tjatar varenda dag. Om jag känner för att gå och fika så ringer jag dig.
Jag la på luren utan att säga hejdå.
Telefonen ringde igen och jag såg på nummerpresentatören att det var Jonas. Han la på efter fjorton signaler.

Sen gick jag inte ut alls. När jag slitit mig upp ur sängen vid två på eftermiddagen, ägnade jag dagarna åt att lyssna på musik och att läsa. Jag brukade plugga in en skiva i cd-spelaren och trycka på repeat. Jag orkade inte koncentrera mig på handlingen i en hel bok så jag fördrev tiden genom att slöbläddra i någon biografi om tillexempel Bob Dylan eller Neil Young resten av dagen.
Bob Dylans livsöde skrämde mig. Han var, i mitt och många andras tycke, världsbäst på det han sysslade med, men ändå verkade han inte lycklig. Han verkade snarare väldigt ensam och bitter. Jag hade läst i flera intervjuer att anledningen till att han turnerade oavbrutet var att scenen var det enda stället som han kände sig lycklig, och jag tänkte att en annan anledning var att han nog inte hade något hem att komma hem till längre. Ingen som väntade på honom. Jag tyckte att det var ett oerhört tragiskt sätt att leva, och att en man som gjort så mycket för så många andra förtjänade något bättre
Det fick mig att fundera över vad jag skulle göra med mitt liv.
Jag skulle aldrig klara av ett vanligt jobb och leva ett svenssonliv - jag hade sett tillräckligt många människor som jobbat hårt hela livet, blivit tvingade att förtidspensionera sig på grund av någon förslitningsskada, och sen suttit hemma resten av livet utan ett öre på fickan eller någon som tackade dom.
Kvar fanns alltså möjligheten att skriva och försöka slå igenom som författare - eftersom jag inte spelade något instrument hade jag redan gett upp rockstjärnedrömmarna. Men om jag slog igenom som författare och blev berömd, läst och betydde något för människor, så var ändå risken stor att jag i fyrtioårsåldern, precis som Bob, skulle vakna upp och tänka ” I made shoes for everyone, even you, but I still go barefoot”.
Dessutom visste jag att författare var världens ensammaste yrke, och jag kände mig tillräckligt ensam.
Jag var missnöjd med mitt liv, men det var ingen väg jag kunde välja som jag trodde skulle förbättra det.
För några år sen, när jag mådde dåligt, kunde jag alltid inbilla mig att jag skulle träffa en tjej som skulle göra mig lycklig. Men nu visste jag att det heller inte funkade.

När Mia kom hem åt vi något och sen satte vi oss framför TV:n. Vi satt i varsitt hörn av soffan, rörde inte varandra och pratade nästan inte alls. Hon pratade visserligen, om sitt jobb och om sina kompisar, men jag svarade bara korthugget om hon frågade mig något.
Mia ville oftast gå och lägga sig vid elvatiden och försökte få mig att gå och lägga mig samtidigt. Men jag ville inte. Jag hade utvecklat ett beroende av att sova med TV:n på, så när Mia gick och la sig hämtade jag mitt täcke och en kudde och bäddade ner mig i soffan. Sen låg jag och glodde på Femman eller trean tills jag inte kunde hålla ögonen öppna längre.
Detta inverkade givetvis på mitt och Mias sexliv. Vi låg inte med varandra längre. Faktum är att vi knappt rörde vid varandra. Jag vet inte hur hon kände, men mig gjorde det inget.
Jag hade ingen lust att supa och jag hade ingen lust att knulla. Jag hade ingen lust att göra någonting alls.

-Varför har du inte handlat? Du lovade ju det.
Mia hade just kommit hem från jobbet och upptäckt att vi inte hade någon middagsmat hemma. Just den här dagen hade jag känt mig ovanligt deppig, så jag hade inte vågat gå och handla av rädsla för att jag skulle börja gråta inför kassörskan.
-Jag orkade inte? svarade jag från soffan.
-Orkade inte. Du gör inte ett dugg på dagarna och så orkar du inte ens gå och handla.
Mia stängde av stereon och satte sig bredvid mig i soffan.
-Lägg ifrån dig den där jävla boken ett tag, sa hon, du kan väl ändå varenda ord utantill.
-Inte riktigt, sa jag och slängde ner boken på golvet.
-Vad är det med dig egentligen? Du har knappt varit utanför dörren på flera veckor. Du gör ingenting på dagarna. Du bara ligger i den där soffan. Och när jag ber dig om en så enkel sak som att gå och köpa nåt att äta till middag, så orkar du inte.
Jag reste mig i sittande ställning. Nu kanske det var dags att försöka förklara för Mia att ibland kan man faktiskt må så dåligt att man inte orkar gå och handla.
-Okej Mia, sa jag och slog näven i handflatan. Så här var det. I morse när jag vaknade reste jag mig upp ur sängen. Bara det kändes som en meningslös handling. Sen åt jag frukost och duschade och hela tiden undrade jag varför jag gjorde det. Jag måste ju ändå göra alla dom där grejerna imorron igen. Jag hade samma känsla när jag tog på mig kläderna. Jag visste att jag borde gå och handla, men efter alla dessa meningslösa handlingar kändes det helt onödigt att gå ända till Tannefors, byta några artighetsfraser med en kassörska jag inte känner, bara för att köpa mat som ändå kommer att vara försvunnen så fort vi ätit upp den.
Mia skakade på huvudet.
-Tanken har möjligtvis inte slagit dig att vi kommer att bli jävligt hungriga ikväll om vi inte äter nåt?
-Det skiter jag i.
Mia suckade.
-Finns det nåt du inte skiter i nuförtiden?
-Nej, sa jag och menade det verkligen.
-Vill du dö, eller vad är det frågan om?
-Nej, sa jag. Det är meningslöst att dö.
Mia begravde ansiktet i handflatorna och satt så en stund. När hon tittade upp såg jag att hon grät.
-Jag orkar inte längre, snyftade hon. Jag ser att du mår dåligt och jag försöker att vara sjyst mot dig. Inte störa dig eller pressa dig till att prata om du inte vill. Men det är så jobbigt när du aldrig säger nåt om hur du mår.
-Mia..., sa jag
Hon viftade med avvärjande med handen.
-Låt mig fortsätta. Om inte du pratar tänker iallafall jag göra det. Jag förstår inte vad det är som hänt med dig. Du skriver inte, du fikar inte med Jonas längre, du verkar överhuvudtaget inte prata med nån av dina kompisar. Du svarar knappt på tilltal. När jag byter kanal på TV:n verkar du inte märka det. Förut blev du galen om jag ville se ett program som du tyckte var dåligt, nu är det du som bara vill se taskiga komediserier. Ibland tror jag inte att du märker att jag är i samma rum. Du har inte tagit i mig eller sagt nåt snällt på flera veckor. Det verkar inte som om jag betyder nåt för dig. Det verkar inte som om det finns nåt som betyder nåt för dig längre.
-Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag.
-Jag saknar den där killen jag blev kär i, sa Mia. Killen som levde och var engagerad i varenda smådetalj i livet. Den där Tom, som kunde starta en tvåtimmar diskussion om allt från situationen i Palestina till om Frank Furillo i Spanarna på Hill Street skulle va en bra farsa. Tro det eller ej, men jag saknar till och med att höra dig prata med Jonas i flera timmar om nån jävla Neil Young-text.
-Jag saknar också den där killen, sa jag. Men jag vet inte vart han är.
-Förr brann du för saker och ting. Nu spelar det ingen roll hur mycket man rör i askan, man hittar inte den minsta glöd. Jag begär inte att du ska vara som när vi blev tillsammans hela tiden, men du kan väl åtminstone berätta hur du mår - vad det är du grubblar på när du ligger i den där jävla soffan.
Jag satt tyst och visste inte vad jag skulle säga. Mia grät och gömde ansiktet i händerna.
-Kan du inte börja dricka igen? sa hon. Då ser man åtminstone att du har några känslor i kroppen. När du är full så skrattar du och gråter och skriker, och det är den Tom som jag känner.
-Det är meningslöst att supa, sa jag.
Mia reste sig och gick in i sovrummet, antagligen skulle hon ringa till sin morsa. Jag slog på TV:n och la mig ner i soffan igen.

Det var bra att Mia pratade med mig till slut. Det fick mig att inse att mitt beteende bara fick mig att må sämre och sämre. Tidigare hade jag bara grävt mig längre och längre ner i min depression, men nu insåg jag att jag faktiskt vil

Skriven av: Olof Berg