Jag har varit...del två

4.

När musiken tystnade mellan två låtar och jag just avslutat min andra leverpastejmacka kände jag att det var nåt som fattades. Det var alldeles för tyst. Vad var det för ett ljud jag brukade höra mellan låtarna när jag åt frukost? Jag var tvungen att stänga av stereon och tänka efter. Bilarna körde som vanligt förbi där utanför, det hördes bromsljud och enstaka tutanden. Fläkten surrade över spisen.
När jag tittade mig omkring och lät blicken glida förbi spisen upptäckte jag vad det var för ljud som saknades. Droppandet från kaffebryggaren. Men visst hade jag väl satt på den? Jag gick fram till kaffebryggaren och när jag tittade närmare upptäckte jag vad det var för fel. Mia hade dragit ur sladden igen.
-Jävla brudjävel med sin sladdnoja, skrek jag rakt ut.
Det var inte första gången det här hände. Det var mer än en gång som jag satt på kaffe och börjat skriva och när man tjugo minuter senare är jävligt sugen på en kopp kaffe och en cigarett upptäcker man att kaffet inte är klart än, för sladden har varit urdragen hela tiden. Likadant när man rostade bröd. Till och med sladdarna till TV:n och stereon drog Mia ur. Vad man än skulle använda så var man tvungen och kolla om sladden satt i. Jävligt irriterande i längden.
Jag satte i den där jävla sladden igen och satte mig vid frukostbordet. När jag bodde ensam hade jag aldrig såna här bekymmer. Bekymmer hade jag, upp över öronen faktiskt, men kaffet var alltid klart när jag ville ha det. Och skivorna stod alltid där dom skulle.
Mia var jävligt dålig på att ställa tillbaks skivorna när hon lyssnat på dom. Hon fattade inte mitt system. Det var det ingen som gjorde. Utom Jonas möjligtvis. Bokstavsordning är för töntar och svenskalärare. Min skivsamling var sorterad enligt många samverkande system. För varje artist var skivorna ordnade kronologiskt efter utgivningsår. Sinsemellan var artisterna sorterade efter i första hand vänskapsförhållande och i andra hand influenser och genre. Innan Dylans första fanns sålunda Woody Guthrie och efter World gone wrong med Dylan stod givetvis Lundells Vargmåne.
Mia förstod inte det systemet och jag sa alltid att om hon inte förstod det så var det ingen idé att hon lyssnade på mina plattor om inte jag var hemma. Men det gav hon fullständigt fan i. En gång hade hon tillochmed ställt min enda Gyllene tider-platta, Moderna tider, bland Lundell skivorna. När jag skällde ut henne försvarade hon sig med att Gessle gillade Lundell och att han faktiskt var omnämnd i Chrissie hur mår du? Det spelar väl för helvete ingen roll, skrek jag, man placerar inte en popplatta ens i närheten av en sån rockpoet som Uffe. Men det kunde hon inte förstå.
Överhuvudtaget hade hon svårt att förstå saker som jag höll som viktigt i mitt liv . En kväll när jag överlycklig kom hem och hade lånat nio avsnitt av Hedebyborna på video, då fick jag vänta i två timmar innan jag kunde börja kolla, för hon skulle se på Skilda världar och Tre kronor! Och när jag väl vid tiotiden började titta på avsnitten då gick hon och la sig. Trots att hon var ledig dagen efter. Hedebyborna var tråkigt redan första gången det gick på TV, påstod hon.
Plötsligt greps jag av en kraftig obehagskänsla. Tom? frågade jag mig själv. Vad fan håller du på med? Hur fan kan du bo ihop med en människa som hellre sover än ser på Hedebyborna och inte förstår skillnaden på Per Gessle och Ulf Lundell? Du är sjuk Tom, sa jag till mig själv, ditt förhållande har gjort dig till ett ryggradslöst kräldjur. Jag kände att jag måste prata med någon. Jonas, jag måste prata med Jonas. Dessutom måste jag ha ett par pilsner. Jag måste prata med Jonas över ett par pilsner. Ikväll ska det supas och snackas grabbar emellan. Vi tar inte upp liftare, inga kvinnor kommer ombord, inga präster. Bränn ditt brännvin själv. Whine is fine, but Whisky´s quicker. Ring Jonas nu, snabbt som fan. Krogarna börjar servera öl om en timme.

-Jobbar Mia idag eller?
Vi hade suttit på Casino i över två timmar och redan hunnit avhandla två videofilmer som Jonas sett dan innan, och diskutera det positiva med rockstjärnor som då och då spelar in dåliga plattor. Först nu frågade Jonas om anledningen till att jag för första gången på flera månader ville gå på krog mitt på dagen.
-Till åtta, svarade jag.
-Jaså, sa Jonas och skrattade. Så du vågar dig ut trots att hon kommer hem ikväll.
-Ja för fan. Jag står inte ut med att ännu en fredag sitta och se på TV med den tråkiga jäveln.
Jonas tog en klunk av sin öl, ställde ner den och tittade fundersamt på mig en stund
-Vad är det som hänt nu då? Är det inte bra mellan er längre?
Jag tvinnade skägget mellan fingrarna och funderade.
-Det har väl aldrig varit bra egentligen, sa jag till Jonas. Ibland undrar jag varför jag bor där egentligen. Vi har ta mig fan ingenting gemensamt.
-Du vet jävligt väl varför du bor där, Tom, sa Jonas.
-Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag har faktiskt inte en jävla aning om varför jag bor där.
Jonas tittade roat på mig och tog en klunk öl.
-Du vet mycket väl varför du bor där, upprepade han.
-Nej har jag sagt. Jag vet faktiskt inte det. Kan mister Orakel ta och upplysa mig om det, så skulle jag vara väldigt tacksam.
-Av ren bekvämlighet. Du bor där av ren jävla bekvämlighet
-Det kan du väl inte påstå. Det är ju jävligt bekvämt att bo där, sa jag ironiskt. Så fort man ska använda nåt elektriskt måste man sätta i en sladd. Och om det för en gång skull är nåt bra på TV kan man ge sig fan på att fanskapet ska se nån jävla såpa.
-Stackars lilla Tompa, sa Jonas och skakade på huvudet. Vad svårt du har det.
Nu blev jag förbannad. Jag tänkte inte sitta och ta skit av Jonas. Han som stämplade och hade världens lägsta hyra. Han kunde supa när han ville och han hade alltid råd. Och fattades det pengar tog han bara ett svartjobb en vecka eller två. Han hade flyt med allt, Jonas, han kunde göra vad han ville utan att någon la sig i.
-Vad i helvete! Sitt inte här och håna mig. Du vet inte hur jag har det.
-Jo, jag vet hur du har det. Oftast låter det så jävla bra. Du har det så lugnt och skönt och du kan skriva när hon är på jobbet och allt är frid och fröjd och du mår så jävla bra och behöver knappt dricka för att ha kul ens
-Lugnt och skönt, skrek jag och slog näven i bordet så hårt att ett glas vinglade till och var nära att falla.. Lugnt och skönt kanske jag har det men lugnt och skönt är just lugnt och skönt, det är fan inte kul!
-Lugna ner dig nu, sa Jonas och tog tag i glaset så det stod stadigt. Folk stirrar på oss
Jag andades djupt en stund och lugnade mig lite.
-Ta det lugnt nu, så ska jag beställa mer att dricka och så diskuterar vi det här lugnt och sansat.
-Okej.
Jonas gick och beställde och jag tände en cigarett. Efter en stund kom han tillbaka med två öl och två jägermeister. Han gav mig en öl och en snaps och satte sig igen.
-Tom, sa han. Så där känns det ibland. Ibland går det över och ibland inte.
-Det känns inte som om det kommer att gå över.
-Det känns kanske inte så nu. Men vänta och se. Går det inte över och allt känns fel och instängt ett bra tag till, då är det bara att flytta därifrån. Du kan inte anklaga Mia för att du är rastlös.
Jag tog min snaps och tänkte efter.
-Du har väl rätt, sa jag. Jag får väl vänta och se hur det känns i längden. Men just nu hade jag ett behov av att spy ur mig lite skitsnack om den där tjejen jag råkar dela lägenhet med. Fast nu kanske det är bäst att jag inte tänker på det längre. Har vi nåra planer för kvällen?
-Jag tänkte att vi kunde gå till bolaget när vi druckit ur. Sen kan vi gå till Steffe en sväng. Han ringde precis innan jag gick.
-Så gör vi, sa jag. Det var flera månader sen jag såg Steffe.
Jonas ropade på servitrisen och bad om notan. Vi drack ur det vi hade och notan kom.
-Jag kan betala, sa Jonas. Jag gjorde lite pengar på ett jobb förra veckan.
-Gör det du, sa jag.
Jonas betalade och vi lämnade Casino.

En stund senare befann vi oss utanför Steffes dörr med en back öl och en sjuttiofemma whisky som matsäck. Vi plingade på dörren och Steffe öppnade ganska snabbt.
-Tjena grabbar, sa Steffe. Stig in.
Steffe vände och sprang in i lägenheten för att sänka volymen på stereon, en Stones- platta hördes på så hög volym att det var omöjligt att föra ett samtal, och vi steg in.
När vi tagit av oss skor och jackor gick vi in i Steffes vardagsrum. Steffe hade redan slagit sig ner i soffan. En halvdrucken vinare stod bredvid ett glas så han hade nog redan suttit där en bra stund. Jonas satte sig också i soffan och jag satte mig i en av Steffes fåtöljer.
-Hur är det med er då? sa Steffe.
-Jorå, sa Jonas. Det är sjyst. Vi har redan varit på Casino.
-Jaså, sa Steffe. Vad trevligt. Själv kom jag hem från skolan för en timme sen och sen dess har jag druckit vin. Jag ringde till dig förut förresten. Men det var ingen hemma. Jag chansade på att du skulle höra av dig från krogen eller komma hit. Och det gjorde du ju.
När Steffe konstaterat att han chansat rätt såg han väldigt självbelåten ut och hällde upp lite mer vin i sitt dricksglas från IKEA. Han tog en klunk, hostade till och började prata igen. När Steffe var på ett speciellt bakfyllehumör, oftast i samband med sömnbrist, blev han inte trött utan överdrivet pigg och då pratade han jävligt mycket och väldigt fort.
-Jag är så jävla bakis idag. Gick och led i skolan hela dan. Pimplade kaffe och tittade desperat på klockan hela tiden. Jag kan nog inte minnas vad en enda lektion handlade om. Sen, efter skolan, gick jag direkt till bolaget och köpte mig en vinare och en kasse bärs. Sen har jag som sagt suttit här och väntat på att Jonas skulle höra av sig. Kul att se dig förresten, Tom. Det var länge sen. Och full är du redan ser jag. Hur kommer det sig. Har käringen åkt bort eller nåt. Annars ser man ju aldrig dig menar jag.
-Jag orkade inte sitta hemma ikväll, sa jag.
-Nehe. Sambolivet är inte så glamouröst som man tror förstår jag, sa Steffe. Ibland måste man ut och lufta sig och pröva vingarna. Hur går det med din berömda roman, Tompa.
-Jag vet i fan, sa jag. För det första är det en novellsamling och inte en roman. Jag har skrivit några noveller men jag vet inte ens om jag själv tycker att dom är så jävla bra.
-Det är klart att det är bra, sa Steffe gällt och ställde sig upp. Ärligt alltså, jag driver inte med dig. Du kommer att släppa världens jävla bok, det har jag alltid vetat. Det krävs en vanlig grabb som du för att skriva en bok som beskriver verkligheten som den är - och då menar jag som den är och inte som kultureliten tror att den är. Men det kanske tar lite tid. Det kanske tar lite tid men förr eller senare blir den klar. Boken alltså, inte verkligheten. Den blir aldrig klar. Det är det som är så jävla bra. Verkligheten förändras hela tiden och då kan du skriva nya böcker. Bara för att berätta för folk vilken jävla bluff dom går omkring i. Det kommer att skrämma skiten ur dom men dom måste helt enkelt köpa dina böcker, för dom kan inte låta bli. Folk måste köpa dina böcker så dom kan snacka skit om dom på jobbet och berätta hur jävla fel du har. Men innerst inne, Tom. Innerst inne har du förändrat dom. Du har startat en jävla ruljans i deras hjärnor som dom aldrig blir av med. Och det vet dom om, men dom skulle aldrig erkänna det för vet du vad, Tompa. Dom hatar dig. Dom hatar dig för att du har makten att förändra dom. Och samtidigt älskar dom dig av samma anledning. Du kommer att drabbas av den största hatkärlek som en människa kan drabbas av. Och den enda kärleken som är sann är hatkärleken. För kärlek och hat ligger närmare varann än Stalinisterna och fascisterna och det är det som är så jävla otäckt och... Nu orkar jag inte mer får jag sätta mig igen.
Steffe hade stått upp och viftat med armarna ett bra tag. Jag och Jonas hade under tiden öppnat varsin bärs och bara lutat oss tillbaks och lyssnat. Det är det som är så bra med Steffe. Känner man inte för att prata är det bara att luta sig tillbaks och låta honom snacka.
-Sätt dig, sa jag. Drick lite vin och lugna ner dig. Tack för berömmet. Det värmde. Men jag tycker du lägger lite väl stor mening i nåt som bara är tre halvfärdiga noveller
Steffe pustade ut och såg helt färdig ut.
-Jag menar allvar, sa han. Om Sex pistols kunde förändra musikhistorien med ett dussin halvtaskiga låtar och lite rebellattityd, så kan väl du förändra världen med tre halvfärdiga noveller.
-Jag vet att du menar allvar, Steffe.
-Tack. Det värsta som finns är att inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att bli behandlad som ett sexobjekt. Från och med nu vill jag bli tagen på allvar.
-Jag med, sa Jonas.
-Jag med, sa jag. Det skålar vi på.
Steffe höjde sitt glas och vi våra ölflaskor. Vi slog dom mot varann och tog varsin rejäl klunk.
-Jonas, sa jag. Hämta whiskyn och tre glas så kan vi bjuda Steffe.
Jonas stack ut i köket och gjorde som jag sa. Han kom tillbaks med tre dricksglas som han hade delat upp hela sjutiofemman i.
-Det är dags att vi kommer igång, sa han.
-Whisky - härligt, sa Steffe. Nu kan vi supa som Hemingway.
-Jag gillar inte den där jävla Hemingway, sa jag. Han måste ha haft historiens största manskomplex.
-Och solen har sin gång. Den är jävligt bra, sa Steffe.
-Är det inte i den han beskriver en ostmacka i två sidor, sa jag. Fy fan så tråkigt.
-Nej, det tror jag är Den gamle och havet.
-I helvete heller, sa Jonas. I Den gamle och havet är det inte med några ostmackor.
-Det är det väl, sa Steffe.
-Nej, sa jag. Det är Och solen har sin gång. I Den gamle och havet är det bara gubben och fisken hela tiden. Det nämns inte en ostmacka i hela jävla boken.
-Gubben måste väl äta nån gång.
-Nej, sa jag. Han äter aldrig.
-Och om han äter, sa Jonas. Så äter han inte ostmackor. Det är jag helt säker på.
-Ni ska alltid gadda ihop er mot mig. Det är väl lika bra jag håller käften resten av kvällen.
-Ja gör det, sa Jonas.

Tre timmar senare var Whiskyn och dom flesta bärsen urdruckna. Jag var kraftigt berusad och satt tyst och sög på en öl medan Jonas och Steffe högljutt diskuterade vilken rockstjärna som hade skulle mått bäst av att dö innan nittonhundraåttio. Steffe höll som vanligt på sin teori att det var ett av världens största misstag att John Lennon blev skjuten och inte Paul McCartney. Jonas vinkel på problemet var att världen hade varit mycket bättre om Tony Iommi hade dött innan han hann släppa några Black Sabbath-plattor utan Ozzy, Paul McCartney hade ivarjefall inte gjort några Beatlesplattor utan Lennon.
-Han kommer att göra det, sa Steffe. Jag ger mig fan på att han gör det snart.
Jag hängde inte med i diskussionen, jag hade hört den för många gånger förut. Istället satt jag och tänkte på Mia. Jag tänkte på Mia och på att jag borde gå hem och prata med henne. Jag borde berätta vad jag känner. Ärlighet varar längst. Dessutom kände jag att jag var alldeles för full för att gå på krogen. Risken fanns alltid att snuten tog mig och jag kände absolut inte för att ligga sex timmar i en fyllecell. Nej, det bästa vore att ta med några bärs och gå hem.
-Tom, somna inte till nu, sa Steffe. Snart går vi ut och då blir det skoj och stoj.
-Jag somnar inte. Jag sitter och funderar.
-Snöa inte in på några konstiga tankar nu igen. Jonas, kommer du ihåg när han fick för sig att han kunde se in i framtiden.
-Ja det minns jag mycket väl. Kom igen nu, Tom. Drick ur den där bärsen. Sen går vi till Hamlet. Du behöver komma ut och skingra tankarna. Du blir så jävla konstig när du funderar för mycket.
-Grabbar, sa jag. Är det okej om jag tar med två bärs och går hem och snackar med Mia? Jag måste fan snacka med henne. Jag lovar att jag kommer till Hamlet sen.
-Det gör du ju aldrig. Du kommer att somna hemma.
-Nej, jag lovar att jag kommer ner. Jag ska bara snacka lite med henne. Det tar högst en halvtimme. Ni kan ta min plånbok och min jacka om ni vill.
-Det behövs inte, sa Jonas. Men har du inte kommit om en timma så ringer jag. Kollar så du inte har somnat.
-Bra, Jonas. Antagligen kommer jag behöva en anledning att dra. Jag kilar hem en sväng så ringer du om en timme.

Jag slog igen dörren och böjde mig ner för att försöka knyta upp skorna. Det var svårt. Jag började rycka och slita i snöret, men knuten ville inte lösa sig. Till slut slet jag av mig både skorna med våld. Jag slängde jackan på golvet, tog med mig påsen med två öl i och gick in i vardagsrummet där Mia satt och såg på TV. Hon låtsades att hon inte märkte att jag kom in. Hon tog en klunk ur kaffekoppen som stod på bordet och fortsatte att stirra in i TV:n.
Jag satte mig på den korta sidan av hörnsoffan, hon satt längst ut på den långa sidan, och öppnade en öl med öppnaren jag hade i nyckelknippan. Mia stirrade in i TV-rutan. I ett svep hällde jag i mig halva ölen och ställde ner flaskan på bordet. Mia gillade inte att man ställde ölflaskor på bordet, hon ville alltid att man skulle ha ett underlägg under, men idag reagerade hon inte.
Jag ville göra nåt som kunde få henne att reagera. Nåt som fick henne att prata med mig, helst skälla på mig. Fråga mig vart jag varit. Varför jag inte handlat och lagat mat som jag lovat.
Jag tände en cigarett. Jag drog ett bloss, hostade ljudligt. Ingen reaktion. Ett par bloss till och askan var en centimeter lång. Med en liten knäpp på filtret med tummen slog jag bort askan som hamnade på golvet. Mias ögon var fastklistrade på någon kille i TV:n. Det här var tråkigt. Sitta och dricka bärs och den enda människan i rummet låtsades att man inte existerade.
Om hon bara kunde prata med mig skulle jag få en chans att svara. Att skälla ut henne. Jag var på humör för argumentation, gräl, ömsesidigt sårande. Jag ville utmana henne på duell. Hon och jag vid High noon och bara en av oss kan resa sig efteråt. Men hon bara ignorerade mig.
Jag började trumma en fyrtakt i bordet med fingertopparna. Jag slog hårdare och hårdare. Ölflaskan skakade men ramlade inte. Mia tog en klunk till ur kaffekoppen och höjde ljudet på TV:n med fjärrkontrollen. Jag började känna ett starkt behov av att nån skulle bekräfta att jag fanns. Om hon ignorerade mig tillräckligt länge kanske jag skulle upphöra att finnas till. Jag kanske inte existerar, tänkte jag. Jag kanske inte sitter här. Jag kanske bara inbillar mig. Tänk om jag inte finns? Jag reste mig ur soffan och gick och la mig på rygg på den röda mattan framför stereon. Jag tog en klunk ur flaskan. Min liggande ställning gjorde det svårt att träffa munnen med vätskan. Jag lyckades spilla ner hela min skjorta och väta ner stora delar av skägget innan jag fick in ölen i munnen men det bekymrade mig föga. Det som bekymrade mig var den tigande kvinnan i soffan.
Jag fixerade en fläck i taket med blicken. För att det inte skulle bli två fläckar blev jag tvungen att blunda med ena ögat.
-Jaha här ligger man, sa jag till fläcken. Här ligger man och är lika ensam som man alltid varit. Trots att det sitter en kvinna i soffan är man totalt ensam. Kvinnan i soffan, hon bara tiger och stirrar in i TV:n.
Mia fortsatte att tiga och stirra in i TV:n.
-Det är faktiskt det enda hon gör. Stirrar in i den där jävla TV:n. När hon inte städar förstås. Städa, det gillar hon. Vad är hon för en jävla människa. Gillar att städa och glo på TV. Jag kan ta mig fan inte fatta att jag bor ihop med henne. Se på TV, städa och dra ur sladdar.
Mia gäspade och bytte kanal.
-Om hon för en gång skull öppnar käften så gnäller hon. Gnäller och klagar. Jobbig jävla brud faktiskt. Förstår inte särskilt mycket gör hon heller. Hon förstår inte ett piss skulle jag vilja påstå. Och idag har den där hjärnan som inte förstår nåt bestämt sig för att idag ska jag inte prata med Tom. Varför, det förstår jag inte. Jag har väl gjort nåt som inte passar in i hennes trånga världsbild...
Jag avbröts av att telefonen ringde. Mia reste sig upp och gick ut i hallen och svarade.
-Mia, hörde jag hur hon svarade. Ja, Tom är här...Vad han gör?...Han ligger på mattan och pratar för sig själv och är allmänt odräglig...Ska jag be honom komma ner till Hamlet?...Det kan jag göra, uppenbarligen trivs han ju bättre där...Jag ska säga åt honom, Hejdå.
Mia kom tillbaka från hallen och gick fram till mig där jag låg på mattan. Hon sparkade till mig på axeln.
-Jonas ville att du skulle komma till Hamlet. Jag tycker faktiskt att du ska sticka dit, jag vill inte ha dig här.
Jag reste mig utan ett ord, gick ut i hallen, tog jackan på golvet, struntade i att ta på mig skor och gick ut och slog igen dörren bakom mig.

Jag fick sova på soffan den natten. När jag kom hem hade hon låst dörren till sovrummet. Av någon outgrundlig anledning har kvinnor alltid rätten till sovrummet. Jag har aldrig hört talas om en tjej som fått sova på soffan när hon grälat med sin kille.
Jag vaknade tidigt på morgonen av att jag frös. Iklädd endast kalsonger och med en filt som inte ens räckte ner till mina knän över mig vaknade jag. Och jag frös.
Jag kunde inte somna om så jag tog på mig kläderna och gick ut i köket. Där satte jag i sladden till kaffebryggaren, och bryggde mig ett par koppar.
Eftersom jag kände för att lyssna på musik gick jag ut i vardagsrummet. Jag valde Dylans ”John Wesley Harding” ur min CD- samling, pluggade i den i CD- spelaren och ställde in volymen precis så högt så det hördes ut i köket.
Väl ute i köket igen rotade jag i byxfickorna och hittade en cigarett. Jag tände den och när den var slut var det dags för kaffe. Jag fyllde en kopp och gick fram till fönstret.
Jag tände en ny cigarett och fortsatte stirra ut genom fönstret. En ensam bil åkte förbi och en kvinna kom gående med en hund i koppel. Hon svängde till höger ner mot slussen och jag antog att hon tänkte rasta hunden längs Stångån.
Tidig lördagsmorgon. Ödsligt, grått och kallt. Ensamt. ”I´am a lonesome Hobo” sjöng Dylan från vardagsrummet och jag tänkte att jag kanske skulle njuta av varje stund av ensamhet just nu. Så fort Mia vaknade kunde jag nog räkna med en utskällning.
Jag blev stående framför fönstret i säkert en timme. Fyra koppar kaffe gick åt, tre bilar åkte förbi. Två små killar i tioårsåldern kom gående med en påse tomburkar. Antagligen på väg till mackarna vid Braskens bro. Skulle väl köpa godis för panten. Sen hem till mamma och äta godiset framför en videofilm. Jag tänkte att jag också ville vara tio år.
Jag hörde hur Mia låste upp dörren till sovrummet. Nu kommer hon. Jag kör den ynkliga stilen, tänkte jag och satte mig vid köksbordet.
Mia kom in i köket, iförd trosor och t-shirt, rufsig i håret och nyvaken och jävligt sexig faktiskt. Jag var tvungen att fixa det här nu, annars skulle jag aldrig komma innanför dom där trosorna igen.
-Jaså - du kom hem i natt.
-Vart skulle jag annars ta vägen, sa jag och stirrade ner i bordet och försökte se sorgsen ut.
-Du kunde väl ha sovit hos Jonas eller Steffe. Du tycker ju tydligen om dom mer än du tycker om mig.
Mia satte sig mittemot mig vid bordet. Jag höll huvudet nerböjt och tittade upp på henne med mina bruna, cockerspanielliknande ögon.
-Du vet att jag tycker om dig mer än nån annan i hela världen.
-Det lät inte så igår.
Nu blev jag förvirrad. Jag hade inget minne av att jag pratade med henne igår. Hon hade ju låst sovrumsdörren när jag kom hem.
-Vadå igår? sa jag. Du hade väl somnat när jag kom hem?
-När du kom på natten ja. Då sov jag. Men du var hemma vid tiotiden en halvtimme. Låg på golvet och hällde öl på dig själv och höll monologer om hur knäpp jag var och betedde dig allmänt vidrigt..
Jävlar! Jävlar!
-Ojdå. Då ber jag så mycket om ursäkt.
-Ber om ursäkt? Det är ju jävligt lätt att be om ursäkt när man betett sig som ett svin. Sen är det väl likadant nästa lördag och så ber du om ursäkt igen.
Nu var det dags att förnedra sig. Framstå som en kille som vill väl men inte kan rå för vad han gör. Cockerspanielblicken igen.
-Mia. Du vet att jag aldrig skulle göra så där om jag var nykter.
-Se till och håll dig nykter då.
-Men det är så svårt. Jonas ringde och ville att jag skulle komma ner till Casino och ta en öl. Så började han bjuda mig på sprit och du vet att jag inte kan säga nej. Och så blev jag full och då gick vi hem till Steffe där jag blev ännu fullare.
-Du får väl lära dig att säga nej.
Jag reste mig och flyttade min stol så att den stod bredvid hennes och satte mig igen. Jag tittade på henne en stund. Utan att säga något, började jag leka med hennes hår, drog hennes lugg bakåt med fingrarna Jag lät fingret glida från pannan neråt, la luggen bakom hennes öra, lät fingret fortsätta glida ner längs hennes kind, smekte halsen en stund.
-Mia, började jag och drog fingret sakta fram och tillbaks mellan halsen och en punkt långt ner i hennes urringning. Du vet att jag aldrig skulle vara taskig mot dig med vilja. Men jag är inte van att nån väntar på mig och bryr sig var jag är. Och så är det det där med spriten. Förut, när jag bodde ensam, gav jag alltid efter när jag kände rastlösheten och brännvinssuget, det fanns liksom inget som hindrade mig. Men jag måste lära mig att inte ge efter. Och jag hoppas att du kan lära mig det. Tror du kan det? Snälla.
Jag böjde mig ner och låtsade att jag försökte hålla tårarna tillbaka.
-Tom, sa Mia och log lite för första gången den här morgonen. Det är klart att jag ska hjälpa dig, men du måste hjälpa till lite själv.
-Mmm, sa jag nickade och böjde mig fram och kysste henne lite retsamt på munnen.
Hon besvarade kyssen, först tveksamt, men sen mer och mer hungrigt.. Mina händer gled in innanför hennes t-shirt och jag drog ner henne från stolen, ner på golvet där hon la sig på rygg. Hon lyfte ryggen tillräckligt mycket för att jag skulle kunna slita av henne t-shirten.
Mia drog huvudet bakåt och jag slickade henne på halsen, bet lite. Jag lät tungan leka neråt, hittade hennes vänstra bröstvårta. Fladdrade med tungan på den stund. Tvinnade den högra bröstvårtan med tummen och pekfingret. Mia stönade. Jag slickade mig neråt. Kysste naveln. Slickade insidan av låren.
Jag drog bort munnen och drog av henne trosorna. Slängde iväg dom. Mia särade på benen. Jag placerade händerna runt hennes sköte och höll bort könshåret så jag kom åt att kyssa henne utan att få hår i munnen. Min tungspets landade på hennes klitoris och jag virvlade runt med tungan.. Mia kved och tog ett stadigt grepp om mitt bakhuvud. Klitoris hamnade mellan mina läppar och jag kysste den, kysste hennes sköte. Det smakade inte särskilt gott, men vad gör man inte för att ha nånstans att bo.


5.

Det hade blivit november, mitten av november. Det hade redan snöat ett par gånger men snön hade inte velat ligga kvar och dom flesta dagar var det fortfarande plusgrader, plusgrader och mulet och kanske ett underkylt regn som piskade i ansiktet så fort man stack ut näsan.
Glöggens tid hade ännu inte kommit, det var väntans tid. Vänta på julen och sen invänta våren. Snart skulle allt bli lättare igen, bara vi tog oss igenom dom där fyra helvetesmånaderna som kallades vinter.
Människor hade dragit sig tillbaka, visade sig inte ute så mycket längre. Tillochmed Jonas hade dragit ner på drickandet. Drack numera bara en gång i veckan. På vardagarna fikade han med mig varje dag, han fick inte några svartjobb på vintern och eftersom vi båda hade ett behov av att komma ut ur våra lägenher åtminstone ett par timmar, så mötte vi på Siesta där vi drack kaffe, läste tidningar och snackade skit.
Det gamla grabbgänget, gänget man började umgås med i högstadiet och sen hade genomlevt hela tonårstiden med och som man numera bara träffade när det var dags att åka till någon festival, hade hyrt en gympahall och där spelade dom innefotboll varje fredag mellan nio och elva. Ett nyktert alternativ som även Jonas deltog i.
Steffe deltog inte. Han hade träffat någon liten tjej som gick i gymnasiet och när han inte umgicks med henne söp han. Steffe och jag var faktiskt dom enda ur det gamla tonårsgänget som inte var med och spelade fotboll.
Jag hängde med en fredag och tittade på. Det var ett ypperligt tillfälle att träffa dom gamla polarna nykter. Jag satt på en plint och snacka med avbytarna, Förhörde dom lite om hur deras liv såg ut idag. Nästan alla jobbade, på SAAB eller i byggbranschen, dom flesta bodde ihop med någon tjej och några hade skaffat barn. Levde dom svenssonliv vi alla föraktade på åttiotalet när Joe Strummer var den ende guden och Thåström hans profet.
Men på lördagar var det nästan som gamla tider igen. Då var det Tipslördag som gällde. Singelgrabbarna, Jonas tillexempel, förenades med dom med lösast parförhållanden, tillexempel jag. Man såg på tipslördag ihop och då var det folköl och chips och en och annan dunk hembränt och oddsetlappar och får jag vara med på ert systemtips? När matchen var slut drack man vidare och frågade varann varför man träffas så sällan. Varför är han aldrig med och ser tipset?... jag har hört att han är jävligt fittpiskad numera...jävla sätt alltså han hör aldrig av sig, vi måste ju hålla kontakten...får jag ta en grogg av dig mina öl är slut och vi måste bara åka till Roskilde ihop i sommar... kommer du ihåg den där midsommaraftonen på Gotland?...inte jag heller men det var jävligt roligt, jobbar du kvar på NCC?

-Du går väl inte ut, sa jag när Steffe började rycka i sina kort.
-Jorå, sa Steffe och såg lika välmående ut som om han rökt ett halvt gram brass, druckit en flaska vin och just blivit avsugen.
Ena stegen var i hjärter och stäckte sig från sju till kung och den andra i spader från två till nio. Han la ner klöver tio med en snärt och log igen.
-Jävla fitthuvud, sa Jonas. Jag har tre jollar. Om du bara kunde lagt den där klövertian lite tidigare hade jag gått ut.
-Men nu blev det inte du som gjorde det, sa Steffe
Jonas och jag började räkna korten. Jonas högljutt, nästan skrek hundrafemtio när han la ut sina jokrar, och jag tyst för mig själv.
Jag kom undan rätt smärtfritt. Bara femkort förutom en tia och en knekt. Jag kryssade dit en stjärna i protokollet på Steffe som hade hundratjugo poäng sen tidigare, han åkte dit på fullhand i första omgången, och adderade åttio till mina tidigare fyrtio poäng. Hundratjugo jag med, Steffe och jag låg lika.
-Hur mycket hade du, sa jag till Jonas.
-Tvåhundrafemtio.
-Du ligger på tvåhundrasextio och jag och Steffe ligger lika på hundratjugo.
Jonas skrapade ihop våra kort, tog högen i mitten och började blanda ihop alla dom hundratio korten. Det var tisdagseftermiddag och Jonas och jag hade blivit så uttråkade av att sitta och fika att vi hade bestämt oss för att våldgästa Steffe och utmana honom på Gin Rummy. Det förslaget hade Steffe välkomnat som ett bra avbrott på hans pluggande. Så nu satt vi och genomled det mest magsårsframkallande spel som fanns. Trekvarts avkoppling från vardagen, då det ända man brydde sig om var att få gå ut så man kunde sätta sina polare, som man just nu hatade, på så mycket poäng som möjligt, och med lite tur tjäna fyrtio kronor.
Jonas började dela ut korten. Steffe plockade upp korten efter hand och sorterade ett i taget och jag väntade som vanligt på att alla mina tolv kort skulle komma innan jag började sortera.
-Än är inte spelet över, sa Jonas när han hade gett sig själv ett trettonde kort. Det är snarare nu spelet börjar.
-Ja, det är nu man skiljer pojkarna från män, sa jag. På dom tre första är man liksom stationerad på en militärbas i USA, det är först nu man verkligen skeppas över till Vietnam.
-Två triss en stege är själva överskeppningen och lite vila i Saigon, sa Steffe medan han flyttade omkring sina kort. Det är på två stegar en triss det blir djungelkrig med gulingar i tunnlar överallt.
-Och på tre triss åker man tillbaka till Saigon igen, sa jag.
-Tre stegar är det där sista uppdraget som man måste klara med livet i behåll innan man skeppas hem till staterna igen, sa Steffe, fortfarande utan att titta upp från korten.
-Två triss en stege sa ni, sa jag.
-Två triss en stege, upprepade Jonas och Steffe.
Jag tittade på mina kort och det såg okej ut. Ena trissen var faktiskt redan klar, jag hade placerat fyra tior längst till vänster i handen. Till den andra trissen fanns det två alternativ. Dels hade jag två ess men jag visste inte om jag skulle hålla på dom med tanke på att dom var värda tjugofem poäng styck, och dels hade jag två sjuor men dom var jag å andra sidan skeptisk till eftersom det som skulle bli min stege bestod av spader sex, åtta och nio. Om jag skulle få spader sju snart skulle jag bli förvirrad och spela utan nån ordentlig taktik och det kunde straffa sig. Jag bestämde mig för att hålla både alternativen ett par varv och bestämma mig senare.
Jonas la ut klöver tre som första kort. Varken jag och Steffe var intresserade av det så Steffe tog upp ett kort från högen och la ut klöver fyra. Ingen regerade då heller, låga klöver stod tydligen inte särskilt högt i kurs, så jag placerade över en annan klövertrea och en klöverfemma längst ut i höger där jag brukar förvara korten som kan kastas. Jag tog upp ett kort i högen och till min stora glädje var det en joker. Jag placerade den längst till vänster och la ut klöver tre.
-Tack så jävla mycket, muttrade Jonas och tog ett kort från högen.
Åtta varv senare hade jag inte sett ett kort jag var intresserad av. Jonas hade visserligen lagt ut spader sju men den tog Steffe eftersom han hade förtur. Som tur var verkade det inte som om det gick särskilt bra för nån av dom andra heller. Jonas hade inte tagit upp ett kort och Steffe hade bara tagit upp den där spadersjuan.
-Vem fan har alla jokrarna egentligen, sa Steffe och la ut ännu ett klöver.
-Det har väl Tompa som vanligt, sa Jonas.
-Skojar du, sa jag och tog upp ännu ett ointressant kort ur högen. Jag har inte sett en jolle sen första omgången.
-Min andra triss består av ett kort, sa Jonas. Jag börjar snart kasta höga kort.
-Gnäll inte för helvete. Jag sitter bara och håller på era kort, sa Steffe. Jag måste snart köpa nåt skitkort så jag har nåt att slänga.
Jag la ut hjärter nio och Jonas tog inte upp det kortet heller.
-Det här går jävligt trögt, sa jag.
-Men vi är ju tre grabbar som aldrig ger upp, sa Steffe och tog upp ännu en sjua som Jonas slängt.
Jag placerade mina sjuor längst till vänster för att komma ihåg att jag inte skulle slänga dom till Steffe och tänkte att det kanske var lika bra att hålla på essen ändå.

Gin Rummyn var över och vi satt och drack kaffe. Jonas var glad. Korten hade inte avgjorts förrän i sista grenen och Jonas hade vunnit både äran och sextio kronor.
På två triss, en stege hade alla hunnit lägga ut innan Steffe till slut gick ut. Jag fick tio poäng och Jonas fem. Efter ett långt segt spel på två stegar en triss, som tog nästan en kvart att spela, lyckades både jag och Jonas lägga ut innan Steffe gick ut igen. Jonas fem poäng och jag tio.
Steffe ledde inför tre triss med tre stjärnor i rad, när jag fick fyra jokrar på given och två av trissarna klara och både lade och gick ut efter fem varv. Steffe satt på en av dom två andra jokrarna och samlade på ess så han fick hundraåttiopoäng poäng och Jonas klarade sig med minimala sextio. Jag ledde alltså inför tre stegar och Steffe låg sist. Om jag kunde klara mig under hundratrettiofem på sista skulle segern vara min så jag funderade på att mygelspela och hålla på låga kort.
Det gick inte. Jag fick en joker på given och en till efter tre varv, så jag bestämde mig för att göra allt för att kunna lägga ut och började febrilt köpa kort som skulle passa in i mina stegar. Gjorde det fatala misstaget att fullköpa mig. När jag bara behövde ett kort till för att lägga ut och därmed vinna satt jag med dom maximala arton korten och fick jag till min stora förtret se hur Jonas slängde båda klöverknektarna och den ena hjärterkungen som jag behövde. Steffe la ut först, Jonas strax därefter och två varv efter det kunde Steffe lägga ner alla dom fyra kort han hade på hand. Jonas hade tio poäng på hand och var väldigt spänd på att se om jag hade över hundrafyrtiofem poäng. Det hade jag. Till Jonas stora glädje kunde jag räkna ända upp till hundranittio poäng.
Jonas stoppade dom tre tjugosedlarna i plånboken och Steffe, som hade förlorat, gjorde kaffe.
-Det var det jag sa, sa Jonas. Efter tredje omgången skiljer man pojkarna från män och kriget är inte slut förrän tre stegar är hemhämtade till basen.
-Van´te så jävla nöjd, sa jag. Drick ditt jävla kaffe och håll käften.
-Jag har all rätt att va nöjd. Otur i spel - tur i kärlek säger man ju. Ni sitter där med era brudar och jag får nöja mig med att vinna sextio pistoler på Gin Rummy. Så låt mig va nöjd över det lilla jag har.
-Va nöjd du Jonas. Ibland skulle jag hellre vinna sextio spänn, sa Steffe och lät som om att att ville att man skulle fråga honom hur läget var.
-Jaså, det var inte så bra med en sweet sixteen, sa jag.
-Arton är hon faktiskt. Jorå, det är väl bra för det mesta. Bra sex, och så ställer hon inte så mycket krav. Men ibland känner man sig som en gubbjävel i hennes sällskap. En gammal svettig spritluktande gubbjävel. I söndags när jag vaknade hos henne ville hon att vi skulle gå ut på stan och fika. ´Jag kan inte, jag är så jävla dålig´sa jag. Vet ni vad hon sa då?
-Nej, sa jag.
-Vill du ha en alvedon?
Jonas spottade ut kaffet över bordet.
-Vill du ha en alvedon, skrek han och det sista kaffet rann ur hans mun. Vill du ha en alvedon? Då måste du ha känt att du var med en rutinerad kvinna. En alvedon hade väl löst alla dina problem.
-Javisst, sa Steffe och skrattade torrt. Efter en alvedon hade jag mått så jävla bra att jag klarat av att gå på nobellmiddann och hålla tal om det behövdes.
-Hon ville antagligen väl, sa jag och log.

Vi gick från Steffe vid femtiden, Steffes tjej skulle komma och Jonas skulle hem och se nån eftermiddagsserie på TV4.
Som vanligt kollade jag nummerpresentatören det första jag gjorde när jag kom hem. Morsan hade ringt fyra gånger utan att säga nåt på svararen, hon visste inte att vi hade nån nummerpresentatör, och så var det nåt skyddat nummer. Antagligen Mia som ringde från jobbet och skulle kolla att jag var hemma, för hon hade inte heller sagt nåt på svararen.
Mia hade tagit för vana att ringa hem varje dag för att kolla om jag var hemma. Det var därför jag hade skaffat nummer presentatören, till Mia sa jag givetvis inte det utan skyllde på att vi kunde skita i att svara om det var någon av mina kompisar som ringde på nätterna, men den riktiga anledningen var att på nummerpresentatören stod det hur dags någon hade ringt och så kunde jag ljuga ihop att jag duschat eller varit och handlat just då. Mia hade märkt att jag ofta inte var hemma om dagarna och om jag inte var hemma och skrev tyckte hon att jag lika gärna kunde ta ett jobb. Jag ville inte ha nåt jobb. Jag kanske inte skrev så mycket just nu, men vafan det var november och man blir lite deppig och om jag sen blev sugen på att skriva i december så skulle det inte gå om jag var tvungen att jobba åtta timmar om dan.
Dom argumenten bet inte på Mia. Flummarsnack, brukade hon säga. Och om jag inte kunde jobba åtta timmar om dan så kunde jag ta ett halvtidsjobb som städare eller börja plugga. Och när hon började tjata om att plugga kom vi in i den där tröstlösa diskussionen om universitetet som hon tyckte att alla skulle gå på.
Därför ljög jag. Jag påstod att jag skrev mellan fyra och sex timmar om dan. Sanningen var att just nu skrev jag nästan inte alls och i hela mitt liv hade jag aldrig skrivit så mycket som fyra timmar på en dag.
Man kan knappt skriva mer än tre timmar på en dag. Det går åt så jävla mycket tid till annat, tillexempel till att tänka på vad man ska skriva och vad man skrivit. Men fyra timmar sa jag till Mia i varje fall. Fyra timmar var nog för att täcka upp min dag tillräckligt mycket för att jag inte skulle ha tid att jobba.
Jag tror inte Mia trodde på mig. Det var alltför ofta som hon ringde och inte jag var hemma. Men jag gav blanka fan i vad Mia trodde eller inte trodde. Nåt jobb ville jag absolut inte ha och jag ville om möjligt ännu mindre konfronteras med den så kallade intellektuella medelklassen på universitetet.
Klockan var halvsex och Mia skulle komma hem inom en timme så jag orkade inte laga någon komplicerad maträtt utan jag tog fram ett kilo färdig pyttipanna ur frysen. Jag la en klick smör (äkta smör - inte margarin, en av dom få råd från min far som jag följt) i stekpannan, och medan jag väntade på att den skulle smälta tog jag fram lök, vitlök, gurka och tomater ur kylskåpet. När smöret hade smält hällde jag i pyttipannan i stekpannan och rörde om lite med en träslev, såg till att alla frysta block gick sönder i mindre delar.
Hackade löken först och skar sen tomaterna i skivor, räknade skivorna och skar lika många delar gurka. Jag tog fram två tallrikar och placerade ut varannan tomatskiva och gurkskiva liggande på tallrikarnas kanter. Öste hackad lök över och hällde vitlöksdressing på grönsakerna. Lite lök blev över och den använde jag till att ge pytten lite mer smak.
Två vitlöksklyftor hackade jag i väldigt små bitar och hällde dom i stekpannan. Rörde om lite sporadiskt tills pytten såg tillräckligt stekt ut och hällde då över pytten på dom två tallrikarna. Jag tog fram fyra ägg som jag knäckte och skakade bort vitan och la tillbaka gulan i dom halva äggskalen. Placerade två halva äggskal på pytten i varje tallrik och ställde tallrikarna på bordet, dukade med glas och bestick och ställde en flaska HP-sauce mellan tallrikarna.
Sådärja. Mia skulle komma när som helst och jag hade fixat en riktigt god middag med grönsaker och allt av ett kilo färdig pyttipanna från hemköp. I väntan på Mia öppnade jag en folköl och tände en cigarett.


-Vad har du gjort idag då? sa Mia när vi ätit klart, jag hade diskat och vi hade slagit oss ner framför jeopardy med varsinn kopp kaffe. Jag ringde mitt på dan men då var inte du hemma.
-Jag var hos Steffe och spelade Gin rummy, sa jag.
Jag orkade inte ljuga.
-Jaså. Så du skrev inget idag?
-Det är den där jävla sjätte novellen. Jag kommer aldrig på vad som ska hända där. Jag vet precis vad som ska hända i sjunde och åttonde, men den där jävla sjätte kommer jag aldrig igång med.
Jag hade ingen aning vad vare sig sjätte, sjunde eller åttonde novellen skulle handla om. Jag hade fortfarande inte avslutat den fjärde som jag började med i slutet av september.
-Kan du inte börja med sjunde novellen så länge?
-Det är klart jag inte kan. Det kommer att kännas när man läser den sjunde att den är skriven innan den sjätte. Jag kommer inte att vara samma person när jag skriver den sjunde som jag var när jag skrev det sjätte. Därför måste man skriva allt i rätt ordning. Det blir fel annars.
-Nähe, sa Mia kort.
Det blev tyst. Jag försökte koncentrera mig på frågesporten i TV. En av dom tävlande valde ämnet ”amerikanska författare” och frågan, eller svaret som det blir i jeopardy var, författaren till Gökboet.
-Vem är Ken Kesey, sa jag.
-Du behöver inte säga svaret högt. Jag blir inte imponerad ändå.
-Förlåt om jag störde damen i nån viktig tankegång.
Det kändes verkligen som om Mia satt och tänkte på något. Känslan var helt riktig, när hon suttit tyst en stund öppnade hon käften för att informera mig om vad hon tänkt.
-Är det inte dags att du börjar göra nåt mer kreativt än att sitta och försöka impa genom att kunna svaren i jeopardy. Ta ett jobb eller nåt. Tjäna lite pengar, så du kan börja bidra med lite pengar du med.
Jaså, det var den gamla diskussionen som skulle komma upp nu igen. Det som störde Mia hade egentligen ingenting med ekonomin att göra. Tack vare att jag hyrde ut lägenheten svart till Jonas och fick socialbidrag för den hyran bidrog jag med nästan lika mycket pengar som Mia. Dessutom hade vi delad ekonomi förutom maten och hyran och cigaretterna. Men det argumentet skulle Mia som vanligt avfärdat som flummarsnack. Det som störde henne var att hon ansåg att jag var lat.
-Jag har ett jobb, sa jag.
-Vadå jobb? Det där jävla skrivandet lägger du inte ner många minuter om dan på.
-Jag är rörmokare, sa jag. I Lambohov. Varje natt när du har somnat cyklar jag till Lambohov och rensar avlopp. Igår natt rensade jag två avlopp på pizzeria Pinnochio bland annat.
-Sluta larva dig. Kan du prata allvar nån gång?
Att prata allvar med Mia om den här saken skulle vara lika meningsfullt som att låta en övertygad anarkist och en nazist prata ut i tron att dom skulle komma överens och bli vänner.
-Varför skulle jag? Det leder ju ingenstans. Jag vet vad du tycker och du vet vad jag tycker. Jag tycker bland annat att du ska skita i vad jag gör på dagarna så länge jag pröjsar för mig. Jag tänker inte ta nåt jävla jobb.
-Hur fan tror du jag känner det när jag står och torkar skit hur häcken på gamla käringar och jag vet att du sover, eller sitter och fikar eller spelar Gin Rummy eller vad fan du gör på dagarna?
Nu hade hon indirekt erkänt att det inte var ekonomin som störde, men det var det ingen idé att upplysa henne om. Det sista en förbannad kvinna vill höra är logiska resonemang. Oftast vill dom bara käfta ett tag, och sen brukar det bli bra.
-Så det är mitt fel att du har ett skitjobb och är underbetald?
-Imorrn ringer jag till din socialassistent och berättar om ditt hyresmygel, sa Mia.
Ett tomt hot som hon aldrig skulle genomföra, det bästa kännetecknet på en kvinna som saknar argument.
-Gör det, sa jag. Sen får du betala hela hyran själv.
-Väx upp nån gång, Tom. Väx upp.
Sista utvägen. Det går alltid att anklaga en man för att vara omogen. Det är en anklagelse man aldrig kan försvara sig emot.Men jag tänkte inte försvara mig. Jag visste att jag aldrig skulle bli vuxen i egentlig mening - nästan inga män blir det, och jag hade inget behov av det heller.
-Väx upp själv. Se hur verkligheten ser ut. Det finns inga jobb för en tjusexårig kille utan yrkesutbildning.
-Du skulle inte ta nåt jobb även om nån kom hem och erbjöd dig ett.
Det skulle jag antagligen göra. Om inte annat för att komma med i A-kassan så jag hade lite ekonomisk trygghet i framtiden - socialbidrag är inte så jävla fett. Men Mia skulle aldrig tro mig om jag sa det, så det var lika bra att säga emot henne eftersom det var uppenbarligen var så hon ville ha det.
-Nej, sa jag. Det skulle jag inte. Det är det som är så jävla bra med att leva i arbetslöshetens Sverige. Folk tycker synd om en för att man inte har nåt jobb, när man i själva verket trivs som fisken i vattnet.
Lika bra att provocera ordentligt. I vårt tillväxtfixerade samhälle finns det inget mer provocerande än en arbetslös människa som man inte kan tycka synd om.
-Du är ju dum i huvudet, sa Mia.
Hon reste sig, försvann in i sovrummet och slog igen dörren efter sig.
Jag hörde hur hon lyfte telefonluren och antog att hon skulle ringa till sin morsa för att snacka skit om mig. Det bekymrade mig inte alls. Under hela mitt liv hade jag hört folk snacka skit om mig och jag brydde mig aldrig. Kritik mot mig var som att hälla vatten på en gås.
Jag gick fram till bokhyllan för att försöka hitta någon bok som jag kände för att läsa om. Jag hittade Klas Östergrens suveräna ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Jag la mig tillrätta i soffan och började läsa den fascinerande sagan om Florian Krull.


6.

Det började dra ihop sig till jul, eller lacka mot jul som det så vackert brukar heta. Själv har jag aldrig lackat mot jul. Inte ens när man var riktigt liten och morsan köpte flörtkulor och bomull och piprensare och en massa lim och sånt och lät mig sätta ihop tomtar och andra fula ting för att lägenheten skulle se julaktig ut, inte ens då har jag lackat ihop några paket.
Däremot brukar jag kunna bli ganska lack i december, så det kanske är det som betyder ”lacka mot jul”. Lack för att mörkret är så kompakt och för att man befinner sig så långt från midsommar man kan komma, lack för att snart har ännu ett år kastats till hundarna.
Nåja, det började alltså lacka mot jul. Precis som alla andra år man levt. Skillnaden det här året var att nu var man sambo. Man kunde inte ge fan i all julstämning. Mia ville givetvis pynta lägenheten, ta fram röda dukar och adventsljusstakar och sånt. Hon ville tillochmed att jag skulle köpa en julgran. Morsan hade slutat köpa julgran när brorsan fyllde tretton och själv skulle jag aldrig släppa in ett barrträd i min lägenhet.
Första julen efter jag flyttat hemifrån hade morsan faktiskt försökt få mig att ha julgran. När jag kom hem från jobbet - jag har faktiskt jobbat, ett halvår lastade jag av och på lastbilar på Bilspedition - hade morsan utan min vetskap julpyntat hela lägenheten. Den lägenheten var jävligt liten så julgranen gjorde att man knappast kunde gå ut från det enda rummet till toaletten. Jag blev så jävla förbannad att jag slängde ut det förbannade barrträdet genom fönstret och cyklade ut till morsan i tio minusgrader och mycket högljutt krävde min extranyckel tillbaks. Sen dess har morsan aldrig haft någon extranyckel och heller aldrig försökt få mig att julpynta.
Men Mia tyckte att julgran hörde till. Det var tydligen en mycket könsrollsbunden tradition. Mannen, alltså jag, skulle gå ut och välja, köpa och släpa hem granen. Sen skulle kvinnan, i det här fallet Mia, pynta granen och se till att det fanns vatten. Därefter skulle mannen, jag igen, sätta i guldstjärnan i toppen på granhelvetet. Så skulle det vara och för husfridens skull var det bara att spela med.
Det värsta var inte julpyntet. Det värsta var planerandet. Tidigare år hade det inte varit mycket planerande.
Jag brukade åka ut till morsan vid ettiden. Käka lite, se halva Kalle - både morsan, lillebrorsan och jag brukade inse efter halva programmet att vi var helt ointresserade - byta någon symbolisk julklapp, äta lite till, se på Karl Bertil och sen framemot åttatiden åka hem till Jonas eller Steffe och där vi drack oss fulla på glögg och åt medstulen julmat från föräldrahemmen..
Men det här året skulle det som sagt planeras. Mia började planera redan innan lucia och planerna sträckte sig från den 23:e december fram till annandagjul.
På eftermiddan den 23:e skulle ovan nämnda granprocedur genomföras. På kvällen sen var det ”lilla julafton”. Då var det knytkalas hemma hos en av Mias gamla gymnasiepolare.
Först skulle paren - det var alltid par, jag undrar om Mia hade nån stackars polare som fortfarande var singel och inte fick vara med - äta medhavd mat tillsammans.
Efter maten var könen åtskilda. Grabbarna träffades in ett rum och drack glögg spetsad med 96-procentig läkarsprit. Då skulle man snacka skit om sina flickvänner och skryta med hur dyr julklappen var som man köpt till henne.
Vad tjejerna gjorde visste jag inte, men enligt Mia skulle dom dricka vitt vin och byta recept på den medhavda maten. Jag trodde henne inte riktigt. Inte ens Mias polare var så banala att dom bytte recept och det kändes som om Mia dolde något. Förmodligen skulle dom skratta åt sina pojkvänners bristande sexuella förmåga.
Därefter återförenades könen och drack kaffe och punsch. Sen gick alla hem och i hallen skrattade man åt hur ont i huvudet man skulle ha imorgon.
Värst var julafton. Då hade Mia planerat in absurdum. Vi skulle gå upp tidigt och äta julfrukost. En traditionell julfrukost. Mia tänkte äta gröt men jag vägrade. Jag tänkte som vanligt dricka te och äta mackor, den enda julstämning någon kunde få in i min frukost var skinka på mackorna. Nåt kokt ägg skulle jag däremot absolut inte få, sa Mia. Det hörde påsken till.
Efter frukost skulle vi byta varsin julklapp. Julklapparna skulle ligga under granen och öppnas i vardagsrummet medan vi drack glögg.
Det skulle vara en fin julklapp, det hade Mia gjort klart redan i november. Jag hade köpt ett halsband av guld som Steffes brud hade hjälpt mig att välja ut och som var jävligt dyrt. Vad Mia hade köpt till mig visste jag inte, men eftersom jag insåg att det var opassande att önska sig en bok eller skiva hade jag önskat mig en guldring att ha i örat.
Efter julklappsöppnandet, det här förslaget hade Mia kommit med en ganska sen lördagskväll med mycket Whisky, skulle vi knulla. Jag iförd en tomtemössa och hon ett rött raffset. Jag tänkte att jag skulle få spetsa glöggen ordentligt för att det inte skulle kännas alltför förnedrande att knulla iförd tomteluva.
Vid tolv skulle vi åka buss till min morsa. Där skulle det bjudas på jullunch, det hade morsan och Mia bestämt bakom min rygg. Vad dom också bestämt var att jag inte skulle få någon snaps till maten. Morsan ville aldrig ha snaps till maten, men jag brukade alltid få det ändå till slut. Men nu hade morsan fått en kvinnlig bundsförvant och då gick det plötsligt att ta bort den enda tradition som jag höll helig.
Julklappsutdelning tidigt hos morsan och Kalle Anka tittande.
Taxi till Mias föräldrar sen och julmiddag. Jag kände mig taskig mot lillebrorsan eftersom han skulle bli kvar ensam med morsan, men han hade antagligen nån fest att gå på sen på kvällen.
Hos Mias föräldrar skulle det bli ett gigantiskt smörgåsbord, hade jag förstått. Smörgåsbord och snaps och glögg och hela programmet. Bara själva ätandet och drickandet skulle ta flera timmar tydligen. Och Karl-Bertil såg man inte hemma hos Mias föräldrar. Mias farsa hade förbjudit det. Den whiskystinkande svenssonrasisten motiverade det med att det var ett program för kommunister och socialfall. ”Det är såna program som har förstört Sverige”, hade han sagt när Mia var liten. ”Den där jävla Tage Danielsson lurar i folk att man kan få nånting för ingenting.”
Det verkade som vi skulle bli kvar där resten av kvällen. Julklappsutdelning där också nämligen, som verkade ordentligt traditionsbunden. Tomten skulle inte komma förrän klockan tio - fram till dess skulle det tydligen drickas och ätas, så jag var livrädd att jag skulle få ett fyllespel och bli osams med den alkoholiserade plåtslagaren - och när tomten väl kom fick man snällt lov att öppna en julklapp i taget så att alla skulle få se vad man fått och säga: o så fint.
Någon ngång vid midnatt skulle jag och Mia åka hem och då tänkte jag slänga i mig två Sobril - Steffe hade snott en karta av sin morsa och gett mig halva ifall min jul skulle bli för krävande - och glo på TV tills jag inte orkade hålla ögonen öppna längre.
På juldagen, som man helst ville ägna åt videofilm och pizza, hade Mia lovat att vi skulle äta middag hos min morsa, eftersom vi inte kunnat stanna på middag på julafton.
Juldagens kväll skulle jag få vara ledig. Några av Mias kompisar som pluggade i Lund eller Uppsala skulle komma hem och då var man bara tvungen att ”gå ut och ta en öl”, som Mia sa.
Då tänkte jag hyra mig en film och gå och lägga mig tidigt, för dan efter var det den traditionella annandagskalkonen hos Mias föräldrar.
Sen tänkte jag sova och fasta fram till nyårsafton.

All denna planering av julhelgen hade som sagt skett redan vid lucia, så jag hade gått om tid på mig att bygga upp en präktig julångest. Jonas och jag fikade som vanligt varje dag och jag började nästan gråta när han berättade att han skulle smita så fort som möjligt från sina föräldrar. Direkt efter Kalle Anka skulle han ta en taxi till Steffe som inte hade några som helst julplaner.
Själv blev jag spymätt bara jag såg vårt överfyllda kylskåp och alla röda dukar gjorde att jag kände mig som en tjur på en tjurfäktningsarena. Kort sagt: Om jag klarade av den här julen skulle jag kunna klara av vad som helst.

7.

Granarna stod på rad på Stora torget. Gröna och barriga, rad efter rad av stickande jävla träd som man förväntades köpa och ta med hem och ställa i lägenheten, klä dom snyggt och beundra den absurda skapelsen. Mellan raderna av granar stod gubbar i svarta kondom-mössor som såg ut som dom nyss släppts ut från kåken eller något behandlingshem och drack glögg ur medhavda termosar medan dom väntade på att få kränga sina granar och sticka hem den här sista dan innan julafton.
Det var fem minusgrader och snöflingorna dalade ner på mig och dom andra killarna eller gubbarna som väntat till sista minuten med att köpa sin gran. Från en radio hörde man ”Tomten jag vill ha en riktig jul” med en av dessa barngrupper som slog igenom början av åttiotalet och sen glömdes bort. Jag mindes aldrig vad just den här barngruppen hette, men förmodligen var medlemmarna i min ålder nu och tjänade några extra tusenlappar varje jul i royalties.
Jag hade fastnat för en ganska kort gran med täta grenar som såg ut att kunna överleva julen om den fick lite kärlek, och skulle just skrika på kåkfararen när jag kände en dunk i ryggen. Jag vände mig om för att se om det var nån jag kände eller om det bara var ännu en stressad familjefar som försökte ta sig fram mellan granarna.
-Tjenare Tompa, sa Steffe när jag fick syn på honom. Är du ute och tjackar gran?
-Ja, jag försöker i alla fall. Vad gör du själv.
-Är på väg till Tjuren. Tänkte ta en bärs. After work vet du. Nitton spänn innan sex. Du ska inte med?
-Vafan. En öl hinner jag med, sa jag. Granarna lär ju inte försvinna på en timme.
-Nej, dom gör ju inte det.
Så vi stegade iväg över torget bort mot Platensgatan med mål Svarta tjuren - Linköpings billigaste bärs.
När vi kom in på Tjuren var det redan ganska mycket folk, men vi siktade ett tvåmansbord i ett hörn och slog oss ner där. Steffe vinkade till sig en servitris och vi beställde varsin stor öl.
-Det får bara bli en öl, sa Steffe. Jag har lovat att träffa Sara vid sex.
-Visst bara en öl, sa jag. Jag måste köpa den där jävla granen och sen ska jag hänga med Mia till en kompis.
-Kvinnsen. Dom innebär bara plikter.
-Visst, men ibland kan det va bra. Annars skulle man väl jämt sitta på krogen.
-Kanske det. Men då har man iallafall bara sig själv att ta hänsyn dan efter, sa Steffe.
-Det problemet har väl inte du? Sara accepterar väl vadsomhelst?
Vi avbröt diskussionen när servitrisen kom med våra öl. Vi tog varsin klunk och ställde ner ölen på bordet igen och suckade av välbehag.
-Vart var vi? sa Steffe.
-Jo, jag påstod att Sara accepterar vad som helst.
-Det kanske hon gör. Nästan iallafall. Men det är ju ågrenframkallande bara det. När jag ringer henne dan efter och har en massa ursäkter till varför jag inte dök upp dan innan. Om jag har lovat alltså. Då hör jag hur hon blir ledsen, men hon blir aldrig förbannad. Det är jävligt påfrestande. Ibland önskar jag att hon kunde bli förbannad nån gång. Då vet man åtminstone hur man ska bete sig.
-Nu var det rätt länge sen som jag gjorde nåt sånt där, sa jag. Inte dök upp när man lovat och söp istället. Senast var nog den där gången då jag och Jonas kom hem till dig efter Casino. Men Mia, hon blir ju förbannad. Och det är rätt skönt. Jag har bara två alternativ att välja på. Antingen skrika tillbaka eller också spela liten och svag och hoppas att hon ska tycka synd om mig.
-Exakt, sa Steffe. Det är ganska enkelt, men hur ska man hantera nån som bara blir ledsen och aldrig...
-Tjena Steffe. Sitter du här.
-Hej Sören, sa Steffe till den långhåriga killen med grått skäggstubb som helt oinbjuden slog sig ner vid vårt bord.
En tjej som tydligen var hans sällskap tog en stol från bordet bredvid och slog sig ner hon med.
-Tompa, sa Steffe och slog ut med handen mot dom oinbjudna gästerna. Det här är Sören och Carina. Dom går i min klass. Sören och Carina, Steffe slog ut med handen igen, det här är Tompa. En gammal och trogen vän.
-Hej - hej, sa jag och och lyfte glaset till en halvhjärtad skål.
-Hej, sa Sören och gjorde likadant.
-Hej, sa Carina.
-Skönt med jullov, sa Sören och riktade sig till Steffe.
-Tycker du, svarade Steffe. Jag tycker mest att all fritid är irriterande.
-Det är ju bara två veckor, sa Carina. Det väl skönt att slippa det där jävla Valla ett tag.
-Vafan är det för fel på Valla, sa Steffe. Jag är jävligt glad att jag går där och inte står på nåt jävla bygga och bilar, som jag gjorde förut.
-Jag håller med dig Steffe, sa Sören. Jag tycker Valla är helt okej.
-Vår kurs är ju bra, sa Carina. Men jag hatar dom där jävla fritidsledarna. Dom tror att dom äger stället och vissa av lärarna…
Dom förlorade sig en diskussion om Valla som jag inte var ett dugg intresserad av. Det gjorde mig inget. Jag var nöjd med att bara sitta och dricka min öl och lyssna. Såfort jag druckit upp den här ölen tänkte jag gå och köpa mig en gran.
När jag precis skulle ta den sista klunken, rafsa åt mig cigarretterna och sticka, reste sig plötsligt Sören.
-Dåligt med öl på det här stället, sa han. Fröken - kan vi få fyra stora här.
Servitrisen nickade till svar och Sören satte sig igen.
Okej. En öl till sen går jag, tänkte jag. Granförsäljningen tar inte slut innan sex.
Ölen kom in och jag drack under tystnad. Nu verkade Steffe och Carina vara inne i en längre diskussion. Jag såg hur Carina flyttade sig närmare Steffe hela tiden. Sören satt tyst ett tag och sen vände han sig mot mig.
-Vad gör du ´rå, sa han. Jobbar du eller pluggar du eller vad gör du?
-Ingenting, sa jag.
-Ingenting? Är du arbetslös eller?
-Det kan man väl säga, sa jag. Fast jag beskriver det hellre som arbetsfri?
-Åh fan, sa Sören. Du vill inte ha nåt kneg?
-Jag vet inte. Det är visserligen ganska segt att inte nåt att göra, men det är ju jävligt segt att stå på en fabrik hela dagarna också.
-Varifrån får du kulor…Vänta ett tag, avbröt han sig själv när han fick syn på sitt nästan tomma glas. Fröken fyra öl till! Vad lever du på?
Servitrisen nickade igen och gick iväg mot baren.
-Sos, sa jag. Och så jobbar min tjej.
-Sos, sa Sören. Det är väl inte mycket pengar? Om du inte vill jobba så måste du försöka se till att komma med i A-kassan. Kan jag ta en cigg av dig förresten? Jag kan pynta din öl.
-Javisst, sa jag. Ta en.
Sören tog en cigarett ur mitt paket och servitrisen serverade oss en ny omgång öl.
-Du måste se till att komma med i A-kassan, sa Sören igen. Bara du kommer med där så är du någorlunda trygg. Såfort du är nära att bli utstämplad är det bara att ta ett kneg i ett halvår – eller gå på nån arbetsmarknadsåtgärd. Lite förnedrande kanske, men då får ju dina nya färska trehundra dar. Jag har gått på A-kassan av och till i snart fem år nu.
Jag och Sören diskuterade olika möjligheter för hur man skulle kunna undvika fasta anställningar, och ändå leva någorlunda drägligt. Diskussionen flöt på – Sören hade mycket imponerande kunskaper i hur alla sorters bidrag och arbetsmarknadsåtgärder fungerade, och vi drack öl i jämn takt.
Carina gick hem efter en stund, skulle hem och käka, och Steffe la sig i diskussionen. Han hade en intressant teori om hur man kunde ”glömma” att lämna in sina A-kasse kort, och på så sätt bli berättigad till socialbidrag. Sen kunde man, hade han räknat ut, lämna in alla A-kasse kort på en gång, och få pengar retroaktivt för den tid man levt på socialbidrag.
Tiden gick och pengar försvann. Helt plötsligt, utan att vi förstod hur det gick till blev klockan sex. Nu skulle ölen bli mycket dyrare. Ingen av oss hade gott om pengar. Sören hade däremot en liter sprit i en ryggsäck, så vi bestämde oss för att köpa groggvirke och gå hem till Steffe.

-Men Sara. Jag vet att vi skulle träffas men så mötte jag Tom för första gången på jävligt länge och hans brud hade gjort slut så jag är tvungen att hålla honom sällskap. ... Vi kan träffas på juldan. ... Jaså, men annandan? ... Jamen , då ringer jag dig på annandan. ... Bra, hejdå.
Steffe la på och kom in och satte sig bredvid mig i soffan.
-Nu behöver jag en rejäl grogg, sa Steffe. Häll upp en ordentlig, Sören.
Sören som satt på en stol mittemot Steffe och mig fyllde två tredjedelar av ett dricksglas med sprit. Han hällde i en skvätt cola, precis så mycket som behövdes för att göra groggen ljusbrun, och räckte över glaset till Steffe. Han gjorde en likadan till sig själv och en till mig.
-Var det okej att jag sa att Mia gjort slut? frågade Steffe mig.
-Helt okej, sa jag. Mig gör det inget och chansen att Mia och Sara skulle träffas och prata är noll och intet, så det är ingen fara.
Vi pratade och drack och lyssnade på skivor nån timme. Både Steffe och jag försökte glömma att vi på varsitt sätt svikit våra flickvänner. Groggen hjälpte något, men inte helt.
Steffe kunde till slut inte hålla inne ångesten längre.
-Fan, vad jobbigt det här blev. Jag hörde verkligen på Sara att hon blev ledsen. Varför gör jag så här? Och du, Tom. Vad tror du Mia säger när du dyker upp inatt utan gran?
-Jag vet inte, sa jag. Nu dricker vi och försöker tänka på nåt annat.
-Men jag kan inte tänka på nåt annat. Sören. Kan inte du fixa några tyngre droger, så jag slipper umgås med min jävla hjärna?
-Jag har lite brass, sa Sören.
Steffe sken upp och jag kan inte påstå att jag blev direkt olycklig.
-

Skriven av: Olof Berg