Publicerat
Kategori: Novell

Jag, jag, jag

Jag har kommit att förstå att jag är en fruktansvärd person.
Nej, allvarligt. Jag är hemsk, hemsk, hemsk, hemsk. Tro mig, du skulle inte vilja lära känna mig.
Jag är en av de där tjejerna som aldrig är nöjda. Du hör mig ständigt gnälla, trakassera eller spy galla över någon. Hittar jag inte tillräckligt med fakta för att trycka ner en utomstående, går det bra med mig själv, men det är väldigt sällan jag inte hittar fakta. Vilket gör att det alltid låter som att jag är bättre än alla andra, när tanken – i själva verket – är att få andra att se hur otroligt misslyckad jag är. En riktig tragedi. (Oerhört ironiskt).
Allt detta slog mig en inte så ovanlig dag när jag var ute och gick med farmors hund som har en ful vana att jucka på allt han ser. I början var det grymt genant, men jag har vant mig. Finns inte så mycket mer att säga, det är en hund, för guds skull.
Jag har alltid sett mig som bitsk, men rolig. Nå, men den där dagen insåg jag att jag lutar mer åt bitsk och elak. Egentligen stör det mig inte nämnvärt, jag brukar trösta mig med att jag får folk att skratta. Å andra sidan får jag dem att gråta lika ofta, mest för att de inte förstår skillnaden mellan skämt och allvar.
Min mamma har alltid sagt att mina kommentarer aldrig är på skämt, i mitt medvetande är de på blodigt allvar.
Lustigt, jag har aldrig tänkt på min mamma som tankeläsare, men då hon håller fast vid den tanken som om det vore en livboj, borde jag väl tro henne. Att när jag säger något på skämt, är det egentligen en av mina egna åsikter som ploppar upp, sen försöker jag (notera att detta görs efter att bomben släppts) skyla det hela med att säga: ”Jag skämtar” eller ”det var ett skämt”.
Hon är skarpsynt, min mamma. Jag har alltid tyckt att hon vet alltför mycket om mig för att det ska vara hälsosamt. Som t ex att jag småljuger mest hela tiden och kommer med ”vita lögner” i alla situationer, till och med när det inte behövs.
Som gången jag var sjuk när jag tvingades till kyrkan en gång i veckan (jag avskydde konfirmationen), prästen frågade varför jag varit borta och jag sa: ”min mormor dog”.
Vilken normal unge säger så?
Jag kan inte förstå hur jag har blivit den jag är. Mina föräldrar är inte det minsta excentriska. Min farfar är lite småknäpp, men han bor på hem och vi träffas endast vid högtider som jul och hans födelsedag. En gång när vi åkte dit för att hälsa på honom, kom han lallande på gräsmattan och efter honom kom en ur personalen springande.
Farmor brukar säga att han glömmer att han bor på hemmet och inte hos henne. Jag tror inte ens att han kan tänka så långt.
Mina syskon är de mest exemplariska som finns. Jag svär, ni har aldrig träffat två syskon som är så fulländade som mina.
Båda är äldre än jag, tjänar massor av pengar och har perfekta sambos och söta, perfekta barn. Det är så att jag mår illa.
Vi träffas varannan jul. Ibland lämnar de sina slott och hälsar på när mamma och pappa fyller år, men för det mesta är de så upptagna med sina liv att de glömmer att de har föräldrar och inte tillverkades av Porsche.
Kanske är jag en rebell, en person som redan vid födseln tittade på mina syskon, grimaserade av avsky och bestämde mig för att ge dem ett helvete.
Och jag tycker nog att jag har lyckats rätt så bra. Min systers man tycker att jag är lika förtjusande som en tumör. Jag riktigt ser på honom hur han rynkar på näsan och bygger upp en mur omkring sig när jag närmar mig.
Min brors fru är än värre. Hon har sagt till sina två barn att de inte ska prata med faster Liza. Hon har inte gett dem någon anledning, men det kan vara svårt att förklara sådana saker för en två- och treåring.
Man kunde tycka att min familj skulle ha vant sig vid mitt rättframma sätt efter 22 år, men de tycks för det mesta önska att jag bodde någon annanstans, som Japan.

Jag tycker inte särskilt bra om fester, men ändå går jag på dem. Fester innebär nämligen nya personer som jag kan tycka illa om.
Det är där jag är just nu, på en fest.
De spelar en låt jag inte känner igen och alla tjejer som är där är klädda i kläder som ser ut att ha krympts i tvätten. Hur lyckas dom?
Jag suckar och önskar att det kunde hända något. Något som sätter fart på stället.
Huset är stort och dyrt inrett, festdeltagarna består till 80 % av tjejer och de killar som är där, ägnar mer tid åt att se sig i glasrutor och speglar än att koncentrera sig på att dansa, lyssna på musik, prata och ha kul. Det finns inget värre än självupptagna killar.
Så kommer hon genom dörren och jag tar genast tillbaka den tanken. Det finns inget värre än Christine Almond i en minimal kjol och än mindre top.
-Är inte det…? Jag ger min kompis, Stepheanne, en irriterad blick.
- Nej, du ser inte fel. Det är Christine.
Stepheanne. Hon har andats sex sen hon började få bröst fyllda elva. Det finns inget halvdant alls med Stepheanne. Vilken kroppsdel du än tycker bäst om på dig själv, har hon dubbelt så mycket av och, än värre, hon passar i det. Det finns bröst, mun, hår, ögon, bakdel och lår nog på Stepheanne för att fylla en hel tidning av Slitz.
Det spelar ingen roll hur bra ditt självförtroende är, när du hamnar bredvid Stepheanne, är sanningen brutal: du har inget att komma med.
Killar har försökt komma innanför hennes trosor redan innan hon blev byxmyndig, men endast två har lyckats med åren. Dessa två lider nu av vad jag kallar för Stepheanne-sjukan; de hittar ingen som når upp till hennes nivå och irrar runt, hjälplösa och rådvilla, förstörda för all framtid, dömda att sukta efter Stepheanne tills de dör… eller tar sig i kragen och skaffar sig ett liv.

Nu tittar vi på Christine Almond, denna hemska människa som beter sig som hon ägde världen, inte det minsta brydd över att hennes efternamn betyder nöt eller mandel på något språk.
- Christine! utropar tjejen som håller i festen och jag härmar hennes pip och rörelser.
- Patetiskt muttrar jag.
- Jag hoppas det inte gör något att jag kraschar din fest, jag hade vägarna förbi säger Christine och slänger med sitt blonderade hår.
- Men snälla stönar jag och vill kasta askfatet av glas i huvudet på Paris Hilton-kopian.
- Jag trodde att du var i Los Angeles fortsätter tjejen. - Jag hörde att du var där och spelade in en film.
Christine rycker nonchalant på axlarna. - Jag måste ju ha ledigt också. Filmbolaget har gett mig några veckors semester, så jag tog första bästa plan hit, för att slappa och cruisa lite.
Jag grimaserar och vänder bort huvudet. - Jag ber dig, Stepheanne, skjut mig. Jag står inte ut.
Stepheanne skrattar. - Du är för rolig.
Ja, där har vi det. Stepheanne tycker alltid att jag är så jäkla rolig. Jag spyr ut otrevligheter om folk, och hon skrattar, tycker att jag är komisk.
Jag sjunker ner i soffan och känner att jag får dubbelhaka. Sen kommer ”obehaglig överraskning nr 2”; Paris Hilton 2’s pojkvän.
- Åh nej stönar jag. - Inte han.
- Han är lika snygg som alltid ler Stepheanne.
Robban har suttit fast vid Christine sedan högstadiet då man började ana en klyfta mellan hennes tonårsbröst.
Likt en neandertalare förklarade han att Christine var hans och alla som petade på henne eller tittade två sekunder för länge, klippte han till, kort och gott.
Jag som trodde att vi levde på 1990-talet, inte grottmänniskans tid. Antagligen hade jag fel.
Jag har aldrig gillat mörkhåriga killar. Robban är mörkhårig och det är bara en av tolv anledningar till varför jag inte tycker om honom.
De övriga elva är:
• Neandertalare
• Ointelligent
• Tillsammans med Christine (vilket säger en hel del om honom som person)
• Kör utländsk bil (tysk)
• Klär sig så att han matchar Christine
• Har en bror som är en större idiot än han själv
• Svartsjuk
• Säger ”dö” när han menar ”du”
• Sommarjobbade inte en dag, utan fick allt betalt av föräldrarna
• Har en tatuering på armen där det står ”Christine”
• Egenkär

Där har ni Robban i elva punkter + att han är mörkhårig. Usch, jag ryser.
Nu står han och ser ovanligt uttråkad ut, måste jag medge, bredvid Christine och hennes kompis.
Jag lägger mig ner i soffan.
- Väck mig när det är slut, är du bussig säger jag till Stepheanne. - Och se upp för killen till höger, han verkar vara en ovanligt sliskig typ.
- Jag klarar mig.
Ja, det tvivlar jag inte på. Stepheannes pappa är mästare i judo och har lärt henne sedan hon var fem. Senaste killen som försökte något var tvungen att få hjälp av en kompis för att ta sig därifrån.
Stepheanne är väldigt bra att ha i nödsituationer.
- Jag ser att du fortfarande tycker om att ta plats.
Åh nej, jag känner igen den rösten. Jag tittar upp på Robban och grimaserar.
- Hej granne säger han leende.
Åh, glömde jag att berätta det? Jag och Robban har växt upp ihop, på samma gata. Vi lekte när vi var små, men det var innan han blev ett vandrande manligt könsorgan.
Lägg till ”Gammal granne” på listan.

- Ursäkta, sa du något? Jag sluter ögonen igen och hoppas på det bästa, att han ska fatta vinken och gå därifrån. Men, som jag sa innan, Robban är inte särskilt intelligent.
Istället lyfter han på mina ben och sätter sig bredvid mig. Jag sätter mig upp och ger honom en ilsken blick.
- Du, Ken, Barbie står där borta. Jag pekar på Christine.
- Du är så rolig, jag vet inte vad jag ska göra. Ser du hur jag skrattar?
Jag tittar misstänksamt på honom. Han har aldrig gett svar på tal förut, istället har han suttit tyst, kanske frågat något om mina föräldrar eller syskon.
Nå, överraskningsattacken lyckas inte desarmera mig och jag ler ett bländande leende.
- Jag ska hämta något att dricka, under tiden kan du fundera över varför jag gick.
Jag får ett litet leende från Stepheanne när jag reser mig upp och hon går efter mig.
- Du är på högvarv ikväll, märker jag säger hon när vi öppnat kylskåpsdörren och tar av någon annans öl.
- Robban är avskyvärd.
- Vad har jag nu gjort? hörs Robbans röst och när jag vänder mig om med ölflaskan i handen, står han där.
- Hm, du finns till?
- Är du fortfarande sur över att jag gav dig din första kyss?
Jag sätter ölen i halsen och börjar skratta. - Sötnos, det var över tolv år sedan och om jag var sur, glömde jag det när jag förlorade oskulden. Där har jag något att vara sur över.
Stepheanne försöker skratta lite diskret, men när öl sprutar ur näsan på henne, ger hon upp och börjar gapskratta.
- Vad är det som är så roligt?
Jag ger ifrån mig ett klagande läte när jag hör Christines pipiga stämma. Hon tittar frågande på mig och jag anstränger mig inte det minsta för att dölja att hennes blotta närvaro ger mig sura uppstötningar.
- Ken här är en riktig underhållare.
- Verkligen? Christine tittar på Robban.
- Ja, helt hysteriskt rolig, men nu måste jag gå på toaletten.

Efter toalettbesöket ringer jag och Stepheanne efter skjuts hem. Jag vill inte vara kvar där längre än nödvändigt.
- Christine Almond är en mardröm väser jag.
- Vem vet, du hade kanske blivit likadan om du ständigt fått höra att du är perfekt och aldrig kan göra fel.
- Jag har fått höra motsatsen.
Stepheanne skrattar. - Du, jag tror att Robban är het på dig.
- Vad? Är du komplett galen?
- Nej, inte vad jag vet.
- Av alla saker att säga... Robban… Du behöver undersökas. De där brösten sabbar din rygg och ditt logiska tänkande.
- Sluta skrattar Stepheanne. - Jag får ont i magen.
- Har du tagit över rollen som underhållare?
Jag vänder mig om och ger Robban en mörk blick.
- Schas! säger jag.
Han ler. - Får jag tigga skjuts? Jag antar att ni ska hem?
- Nej, jag har flyttat.
- Jaså?
Stepheanne skakar på huvudet. - Hon bor hos sina föräldrar.
- Då kommer vi att bli grannar igen.
- Det ser jag verkligen fram emot pressar jag fram och skickar ett viktigt meddelande till minnesbanken om att jag inte ska gå utanför dörren de närmaste veckorna.
- Du sticker inte under stol med att du inte tycker om mig.
Jag spelar förvånad och lägger handen om halsen. - Vad? Och jag som försökte vara så diskret!
Stepheanne börjar skratta igen och jag känner hur det rycker i mungiporna.
- Hon är i sitt essä ikväll skrattar hon. - Synd att det är du som är måltavlan.
- Det var faktiskt din flickvän jag riktade in mig på först, men så dök du upp och ja, jag kunde inte låta bli.
- Om du syftar på Christine, har du fel. Hon är inte min flickvän.
Jag tittar förvånat på honom. - Vad har du då gjort med tatueringen?
Han tittar, lika förvånat, på mig. - Var det den första tanke som dök upp?
- Ja säger jag ärligt.
- Den är borta.
- Annars kunde du ha behållit den som ett smärtsamt bevis på hur dum du var säger jag klokt.
- Du menar att det var dumt att tatuera flickvännens namn på armen?
- Ja, det och att bli tillsammans med Christine.
Stepheanne fnittrar bredvid mig.
- Det är tur att jag är tjockhudad, annars hade du knäckt mig för länge sedan säger Robban menande.
- Attans! Det var ju mitt mål i livet att knäcka dig.
- Jag är den enda killen som inte tar åt mig av dina vassa kommentarer. Jag har växt upp med dig och du föddes med ett rakblad till tunga.
- Jisses, och du undrar varför jag hackar på dig. Så fort du öppnar munnen avslöjar du hur jäkla självgod du är.
Vår skjuts kommer och jag sätter mig i baksätet, noga med att det är ett avstånd mellan mig och Robban.
Stepheannes storebror är inte den talföra typen, istället spelar han hög musik och rör lite på huvudet i takt till musiken, allt för att slippa föra en konversation med någon av oss.
Han har varit rädd för Stepheanne sedan hon förvandlades från smal och formlös flicka till kurvig och fyllig ung kvinna, en kvinna som alla hans kompisar plötsligt ville skulle uppmärksamma dem.
När han släpper av mig och Robban utanför våra föräldrars hus, är jag fortfarande sur för att Robban inte längre är som jag minns. Han ger svar på tal, får mig att bli arg och glömma mig. Jag finner mig spotta och fräsa som en katt och det är inte det minsta roligt.
- God natt säger han.
- Stick och brinn.
- Säg inte att jag har stuckit hål på bubblan som omger dig? Var det inte svårare?
Jag vänder mig om och tittar på honom över en av pappas stoltheter: hans förbannade, nästan vildvuxna häck.
- Inbilla dig ingenting. Vad har hänt med dig förresten? Senast vi träffades, var du en idiot.
- Det var två år sedan. Jag har förändrats.
Jag ger ifrån mig en ljudlig fnysning.
- Du, däremot, är precis likadan.
Jag ler. - Jag vet.
Han skakar på huvudet. - Du är fullkomligt omöjlig.
Jag nickar och går till ytterdörren. Nedanför fönstret hänger en skylt där det står ”Välkommen”. Mamma köper en ny skylt vartannat år.
- Vet du ropar Robban från hans föräldrars trappa. - Jag tror visst att du fortfarande är sur för den där kyssen.
Mitt goda humör försvinner direkt.
- Dra åt helvete, Robert! skriker jag.
Jag hör honom skratta och det gör mig än mer förbannad, men jag samlar mig och först när jag ligger i sängen, skriker jag med ansiktet begravt i kudden. Jag tycker mer illa om den nye Robban än den gamle. Han är så… så… självsäker! Det retar gallfeber på mig.
Jag glömmer honom snart och koncentrerar mig på Christine. Hemska människa. Dyker upp som om hon vore kunglig och beter sig som en diva. Jag skulle ge mycket för att se henne dratta på ändan.
Jag somnar med ett leende på läpparna, för i tanken ser jag hur Christine får usla recensioner för filmen och blir utskrattad av hela filmvärlden.
Vad? Klart att jag är avundsjuk.
Skadeglädje är verkligen den äkta, sanna glädjen.

Skriven av: caijoz

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Skogstokig

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/…

Skogstokig

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson