Publicerat
Kategori: Novell

Jag ler - ganska rå men jag hoppas den publiceras ändå

jag vägrar titta upp.
jag hör hennes röst men jag vägrar. ska jag säga åt henne att hålla käften? Jag blir nog av med jobbet då. Hon hatar mig redan. Alla hatar mig. Jag förstår dom. Hur kan man känna annat för en människa som så uppenbart hatar sig själv. Skriker hon på mig igen så tar jag och kör ner den här kopiatorn i käften på henne. Jävla kärring. Jag måste stå ut. Jag måste le.

Dom senaste åren har mina ansiktsmuskler förvridits och omplacerat sig till den grad att jag inte längre känner av mina kinder. Det enda som påminner mig om att ansiktet fortfarande är mitt är ögonen. Ögonen och huvudvärken. Ofta måste jag rusa in i toan o titta i spegeln för att försäkra mig om att ögonen inte påverkats. Förlorar jag dom förlorar jag min själ. Jag kanske måste le med munnen jag kanske måste ändra på tonen men blicken måste förbli. Tappar jag den är jag förlorad.

Jag hör hennes knivvassa röst, den skär sig in i mitt vänstra öra och köttar igenom fettet för att plantera sig mitt i hjärnan. Hon väcker för många och för starka känslor, jag kommer inte att klara av det här länge till. Jag vill inte att hon andas längre. Jag vill att hon halkar på plastgolvet och ramlar. Jag vill att hon ramlar med nacken först. Jag vill höra det behagliga och lugnande ljudet av nackkotor som vrids till ohälsosamma vinklar. Jag hatar den jävla fittan.

-Hör du mig? säger hon med inställsam röst.
-oj förlåt, jag har inte vaknat till riktigt än. svarar jag.
-Nähe. hon skrattar med tillgjord sympati. Du får väl gå en trappa upp o ta dig en kopp kaffe så att du piggnar till. Hon ler och tittar på mig.

-Det ska jag absolut göra Lena, du e så omtänksam. Jag blir så glad när jag ser dig på mornarna. Som en solstråle e du Lena.
Jag behåller leendet medans jag ljuger mig blå. Hon vänder sig om och går mot redigeringsrummet. Hon älskar komplimanger. Den jävla kossan. Hade jag varit man hade jag laddat en hoppspark i ryggen på henne så hon viker sig dubbelt. hade jag vart man hade jag tagit min systemkamera och smällt in den i ansiktet på henne om o om igen tills munnen och näsan formar ett gemensamt andningshål fullt av kött, blod och avslagna tänder. Jag står kvar och mediterar över den mentala bild som projiceras i mitt inre. En varm våg av välbehag sköljer över mig. Hade jag vart man hade jag haft stånd nu.

Jag går upp för spiraltrappan och ber till satan att det inte är någon annan i fikarummet. Men jag vet redan halvvägs upp att det vimlar av horungar till journalister där uppe. Jag hatar journalister. Mest för att jag är en själv. En jävligt dålig sådan. Mina senaste artiklar och repportage är så ofantligt dåliga att jag varit nära att ta livet av mig. Men dom är så extremt dåliga att jag bestämt att straffa mig själv med den enorma förödmjukelse som innebär att fortsätta leva och jobba kvar på den här skit-tidningen i den här lilla skit hålan. Jag hatar allt det här. Hade jag inte varit en människa som förtjänar att lida hade jag hällt saltsyra i kaffet i automaten. Tanken om jouranlister som skriker och vrider och vänder på sig av smärtan av inre eldsvådor får mig att le för första gången på länge. Jag må vara en dålig människa, jag må vara ond men rättvis är jag. Ingen här förtjänar att lida mer än jag. Häller jag saltsyra i automaten måste jag ta första koppen frätande kaffe. Huvudvärken räcker.

Jag ställer mig bakom en ung kille i 20 års åldern. Nyutexaminerad journalist, den värsta sorten. En idealist. Han tittar snett över axeln och hälsar som man bör. Jag ler. Jag ler. Jag bara ler.

Skriven av: Solman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan