Jag letar

Jag letar!
Har letat i sex månader nu.
Känslan av att något finns där men undflyr mig hela tiden finns där nästan jämt.
På vägen till mit jobb håller jag utkik till höger och vänster.
Det händer att jag helt sonika stannar bilen och går in i skogen för att titta efter.
Naturligtvis hittar jag inget utan känner mig bara dum och värdelös som vanligt.
Lite senare när jag kommer hem kommer begäret att leta tillbaka.
Kanske, om jag rotar i det där oanvända utrymmet full av skräp kommer jag hitta vad jag letar efter.
Efter några minuters letande ger jag upp och känner mig dum, värdelös och ensam.
Ensam fast jag har en familj.

Hon sitter oftast i soffan, ibland i köket, det händer att hon vinkar åt mig när jag och barnen ger oss av för våra dagliga sysslor.
Barnen sitter alltid tysta och tittar rakt fram.
När vi är framme vid skolan skiner de upp och kan inte fort nog komma ur bilen för att möta sina kompisar och göra sina aktiviteter

Hemma smyger jag, tassandes på tå, ifall hon ser mig ger jag mitt allra normalaste intryck.
Se här säger mitt kroppsspråk, jag är helt normal och jag ska bara gå ut med soporna.
På vägen ut börjar jag leta igen.
I mitt huvud letar jag ord och gester som kan betyda saker men hittar inget .
Jag är dum och värdelös.

På senare tid har jag börjat ana att det finns rakt framför mig, det jag letar efter men att jag är för blind för att se det.
Kommer jag bara över tröskeln så kommer allt bli glasklart.
I periferins synfält anar jag konturer av det där.
När jag läser en bok kan jag se det mellan raderna, tills jag tittar ordentligt.
Tvn´s lågmälda mumlande bär på budskap jag inte riktigt uppfattar.
Drömmarna på natten lämnar kvar otydliga fragment av ett tydligt budskap.
Precis i uppvaknandet så är det glasklart och jag vet att jag kan sluta leta nu.
När jag vaknat till så vet jag att det bara är att fortsätta leta.
Så det gör jag. Jag har börjat gräva i marken också.
Jag anar att svaret finns nergrävt någonstans och vissa platser känns som mera rätta än andra.

Hela tiden försöker jag upprätthålla en fasad av att allt är bra och i sin ordning för familj och vänner.
Titta på mig, säger jag, jag är duktig och ska träna lite nu hejdå barn.
På med joggingskor och fram med spaden.
Djupt inne i skogen ligger en plats där jag känner känslan allra mest och det är där jag koncentrerar mitt grävande nu.
Tre veckors grävande har gjort att jag nu måste ha ett rep för att komma upp ur gropen och jag har byggt en snillrik hissanordning för att skyffla upp jord.
En ovanligt stor sten var sprängd med ett hekto trotyl, det tog flera dagar att får upp alla stenbitar men nu kan jag gräva på.
Just idag är jag säker på att hitta det, jag gräver frenetiskt och svetten rinner i mina ögon.
Mitt ansikte blir allt smutsigare, hela jag är smutsig och trasig, svårt att förklara där hemma!
Spelar ingen rol, jag hittar det jag letar efter, jag känner mig säker på att det sker idag.
Jag svettas, fyller en hink, skickar upp den fyller en till, timmarna vandrar och månen tittar fram.
Mörkret sänker sig och jag vet att jag borde sluta men det går inte, jag är så nära nu.

Till slut faller jag ihop av utmattning.
Jag vaknar ur min trans.
Vad håller jag på med?
Jag inser att jag kanske har tappat förståndet sen min fru dog.
Måste hem till mina barn, inser att jag har närapå förlorat dom också.
Flickan och pojken som sett sin far irra omkring i huset alldeles vettlös.
Skrämda har de suttit på sina rum tills hungern drivit dem till att försiktigt fråga mig
" får vi mat nu far".
Vissa kvällar har den frågan bringat mig till sans och jag har lagat mat och skojat med dem, läst gonattsagor och lovat att allting ska bli bra igen. Jag har nästan trott på det själv.
Andra kvällar har jag letat vidare och barnen har gjort mat själva.

Jag firar mig själv upp, det går långsamt för jag är utmattad nu, utmattad men kristallklar i skallen.
Nästan längst upp så går repet av, jag famlar och krafsar frenetiskt i den lösa jorden men får inget grepp och faller hela vägen ner. Jag landar med benet under mig och det smäller som ett pistolskott.
Benpipan tittar ut ur ett blodigt sår och jag svimmar.

Jag vaknar till flera timmar senare yr och matt av vätskebrist och blodförlust.
Min hud känns varm och mina läppar torra som i en öken.
Nu vet jag att jag snart kommer att dö.
Jag ser gryningsljuset där uppe i den lilla rektangel som syns av himlen.
Det är som att rektangeln blir mindre och mindre och det svarta breder ut sig mer och mer.
Smärtan försvinner, oron och ångesten försvinner, ett sällsamt lugn jag inte känt på månader sprider sig istället i min kropp.
Äntligen!

Jag har slutat leta nu.

Skriven av: Rikard Olsson