Publicerat
Kategori: Novell

Jag och Juni

Juni gungade långsamt fram och tillbaka.
-Vad ska vi göra? gnällde hon.
Juni hade mycket, men tålamod var det brist på. Jag log lite förnöjt.
-Vi kanske kan hoppa lite rep? sa jag och tog fart på min gunga.
-Nej, det har vi ju redan gjort! sa Juni och sparkade grus så att det skvätte ända bort till gräset.
-Vi kan leka att vi bor i världen bortom, sa jag.
-Nej, jag har ingen lust, sa Juni, och jag såg att hon hade börjat tröttna.
-Vi kan leka...pirater?...Möss och råttor? Sura gubbar eller galna lejon?
Men Juni bara skakade på huvudet. Jag suckade. I vanliga fall brukade Juni vilja göra allt, på en och samma gång!
-Kom, sa jag. Kom så går vi hem till mig.


Jag låste upp dörren med min alldeles egna nyckel. Juni tittade stort på den.
-Mamma säger att jag ska få en nyckel jag med, sa Juni kaxigt.
-Mmm, sa jag, fast jag visste att det inte skulle bli så.
Juni var inte jätte bra på att hålla reda på saker. Mina föräldrar var på jobbet, precis som alla andra dagar, så vi var ensamma hemma.


Vi gick raka vägen in till kylskåpet.
-Jag är hungrig, sa Juni och slet upp dörren.
-Jag med, sa jag och granskade hyllorna.
Vi tog fram leverpastej, bröd och en burk med saltgurka. Juni fiskade länge i burken efter de goda gröna gurkskivorna. Sedan fick jag också fiska. Vi tog varsitt fat ur skåpet och la smörgåsarna på.


Jag satte mig vid runda bordet och tittade ut över gatan.
-Där går ju tant Olsson, sa Juni och pekade ut genom fönstret.
-Hon ser glad ut, undra vad som har hänt? fortsatte hon.
Tant Olsson var ingen solstråle direkt. Hon skällde och gnällde och var allmänt irriterad. Hon bodde under mig men ovanför Juni. Sedan fanns det en snäll tant också. Hon hette tant Hammarsten och var alltid på humör för mig och Juni på besök.
-Vad sägs om att gå till tant Hammarsten ett slag? sa jag till Juni. Juni nickade ivrigt och vi skyndade oss ut i hallen.


Tant Hammarsten var inte hemma. Vi ringde på dörren flera gånger men ingen öppnade.
-Hon är nog ute med Otis, sa jag. Juni stönade.
-Åååh! Jag orkar inte med att inte ha något att göra!
-Ska vi gå till Nypongrottan? sa jag.
-Nej jag har ingen lust att skära upp armarna på taggbuskar idag, sa Juni argt.
Jag nickade. Inte jag heller, tänkte jag.
-Vi kan gå till dammen! sa jag.
-Neeeej! Inte idag igeeen! sa Juni och la sig raklång i trapphuset.
-Vi kan gå till Valle Bornholm, sa jag. Juni sken upp.
-Jaa! sa hon och började trycka på hissknappen flera gånger.


-Jaså här kommer Piff och Puff? sa Valle när han fick syn på oss.
-Vill du leka? sa jag och vred på mig.
-Jag ska till tandläkaren om bara några minuter, hinner liksom inte med er nu. Juni la sig raklång på gräsmattan.
-Ska hela sommarlovet vara så här? sa hon.
-Nej, inte ska jag till tandläkaren hela sommaren! skrattade Valle. Juni verkade inte tycka att det var särskilt roligt eftersom hon bara himlade med ögonen.
-Valle! Ropade Valles mamma från terassen.
-Jag måste gå nu, hej då! Han sprang upp för stentrappan och tillslut var jag och Juni ensamma i trädgården.
-Patrik! utbrast jag. Juni stirrade vilt på mig och sa:
-Det är bra att jag har dig, annars skulle jag nog tråka ihjäl mig!


Patrik stod och meckade med bilen när vi rusade in på uppfarten.
-Hej Patrik! skrek Juni.
-Hej flickor! utbrast Patrik och ett stort leende spred sig på hans läppar.
Vi skyndade fram till bilen och tittade ner i motorhuven. Patrik bodde i ett stort gult hus precis som Valle, fast jag och Juni bodde i lägenhet. Det var olja överallt på Patrik. I pannan och på overallen och till och med lite i håret. Juni stoppade ner handen i bilen. Den blev alldeles oljig och hon kletade olja i sitt eget ansikte.
-Jag heter Patrik och gillar bullar, härmade Juni och Patrik och jag skrattade.
Sedan stoppade jag också ned handen i bilen och smetade i mitt ansikte.
-Patrik? JAG är Patrik! skrattade jag.
Sedan spelade vi teater för honom om två Patrikar som bråkade om vem som verkligen var Patrik. Riktiga Patrik hade tagit fram en trädgårdsstol och satt och skrattade och jämrade sig för sådana roliga flickor. Rätt som det var stoppade Juni ned handen i bilen för att ta mer olja, men då drog hon inte upp den. Alldeles vild skrek hon:
-Hjälp! Mamma! Hjälp! Jag sitter faaaast!


Patrik rusade in i förrådet och slet åt sig en chiffnyckel. Juni och jag skrek, jag rusade fram till motorhuven och försökte dra i Junis arm, men hon bara skrek högre och högre. Patrik vred och vände på verktyget men Juni bara skrek:
-Sluta, AJ! Sluta!
Patrik suckade. Han lunkade in i förrådet och snart var han ute med en fem kilos hammare. Han slungade den mot bilen som bucklade ihop sig och delar och detaljer flög av. Juni flämtade till när hon äntligen fick upp handen. Den var svart av olja, och Juni blödde lite på baksidan av handen.
-Blod! Skrek hon. -Blod bara för den där! Hon slängde en arg blick på bilen, eller snarare det som var kvar av den.
Patrik tog in oss i köket och ställde fram saft och kex på runda bordet.


Han sköljde Junis hand och då och då grät hon litegrann. Hon fick ett fint plåster med smurfar på och blev lite gladare, sedan började hon malla sig för hon hade ett och inte jag. Då satte Patrik ett likadant plåster mitt i pannan på mig och sa att jag hade hjärnskakning. Sedan lekte vi sjukhus och gjorde slut på hela paketet. När vi hade druckit saft och proppat i oss kex sa Patrik att det kanske var bäst att vi gick hem, för våra föräldrar var nog hemma vid det här laget. Vi tackade och bad om ursäkt för både plåstrerna och bilen.
-Det var en gammal skruttbil, och det är ju bra att den är sönder nu, då slipper jag ha sönder den imorgon.


När vi gick gatan fram såg jag Patrik stå på uppfarten med en grå soptunna som han lade alla delar i. När jag kom hem var inte mina föräldrar hemma, de jobbade sent som vanligt så jag värmde lite gröna bönor och köttbullar och satte mig i soffan och åt. Jag tänkte på mamma och pappa, som bara jobbade och jobbade och inte vilade alls. Imorgon och veckan fram sa de att de skulle vara hemma och lediga från allt. Jag blev så glad när jag tänkte på det, men blev så bekymrad när jag kom ihåg alla de gånger de lovat att vara lediga med mig, men inte hunnit det. Sedan la jag ifrån mig tallriken och la mig och sov ett tag och när jag vaknade nästa dag låg en lapp i köket: “Älskar dig raraste Ester, ha det bra så ses vi ikväll, kramar mamma och pappa” . De hade väl för mycket jobb att göra. Jag drog upp persiennen och välkommnade världen med ett fejkat leende. Jag var ledsen att de inte var hemma men jag gick ut i hallen, satte på mig skorna och gick ner till Juni.

Glad, rolig, allmänt fantastisk och speciell.
Elvira är medlem sedan Elvira har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson