Jag sa aldrig.....

Jag sa aldrig……
Jag sa aldrig, aldrig någonsin kommer jag sluta älska dig.
Vi träffades i skolan. Blev goda vänner när vi gick på högstadiet. Första året på gymnasiet övergick vänskapen till kärlek.
Eller gjorde den verkligen det?
Vi var det mest otippade paret i hela skolan. Nu var ju inte skolan så stor, runt 400 elever.
En tjej som gick fyraårig teknisk är ihop med en kille på natur, jo jo, det skapade en del rubriker det. Vi fick allt en notis i skolbladet. Men vad gjorde det. Vi var kära och tyckte om varandra.
Sommarlovet kom, det mellan första och andra ring. Vi hade varit ett kärlekspar ett par månader. Den sommaren sågs vi inte mycket. Du var på semester i Finland och jag åkte på språkresa till England. Brev skrev vi tillvarandra. Långa och kärleksfulla.
Ett par veckor innan lovet var slut fick vi äntligen träffas. Din familj var kvar i Finland. Så det var fritt fram att vara hos dig utan att bli störda. Min mamma och pappa blev tokiga på mig. Jag var ju aldrig hemma. Det blev konflikter hemma hos mig som gjorde att jag var ännu mer hos dig.
Hösten kom, skolan startade igen. Vardagen hann i kapp oss
Årskurs två i gymnasiet minns jag som mitt allra roligaste skolår. Inte för att jag lärde mig så mycket utan för att jag hade roligt – på rasterna och på fritiden. Min idrottskarriär tog slut detta år också. Den var i och för sig inte direkt framstående men tappade lite fotfäste i tillvaron.
Här skulle det kunna blivit att jag levde ett normalt vanligt ungdomsliv. Med fester och alkohol och så, Jo delvis blev det så. Du drack på festerna, jag gjorde det inte. Jag tog hand om dig när du drack för mycket. Vad gjorde man inte för den man älskade.
Du var skolan ljushuvud men toppen betyg i allt. Jag var det inte.
Du hoppade av skolan våren vi gick i årskurs två, Jag kämpade vidare.
När vi fyllde arton, det vill säga i våren i årskurs två var konflikterna i våra familjer så stora så vi tog beslut att flytta hemifrån, med varandra.
Du fick jobb. Du hade sparpengar på kontot. Du försörjde mig. Vi levde på kärlek.
Jag gick i skolan. Det gick väl inge vidare. Så när jag gick i årskurs fyra så hoppade jag också av.
Så började jag också jobba.
Vi var två tjugoåriga ungdomar som jobbade. Fixade en bostad. Ja allt var väl under kontroll. Kärlek hade vi också. Tror jag.
Du var ofta ute med dina killkompisar. Jo jag hade tjejkompisar jag också. Men de var upptagna med sitt så dem träffade jag inte lika ofta som du träffade dina kompisar. Ibland umgicks vi både tjejer och killar. Festade ihop. Festerna slutade som vanligt med att vi tjejer grät och tog hand om våra allt för fulla pojkvänner.
Är så här i efterhand förvånad hur ni killar kunde vara så berusade ena dagen och sen kunna gå till jobbet dagen därpå utan att det märktes något. Men det är väl ett ungdomsfenomen.
Nåja, åren gick. Vi fick barn. Sex år mellan äldsta och yngsta.
Vi köpte hus.
Du renoverade hus. Jag tog hand om barn och städade.
Semester i hop tog vi sällan under småbarnsåren. Vi ville inte ha dem på dagis under sommaren så vi delade på vår semester. Vi hade två veckor ihop varje sommar och då var vi minst en vecka med din familj i Finland.
Du jobbade. Ibland för mycket.
Du kunde också vara hemifrån för att festa och spela innebandy. Många gånger skaffade vi barnvakt för att du skulle få göra ditt medan jag jobbade.
Barnen blev äldre. De började idrotta.
Sonen fotboll och innebandy. Döttrarna började simma. Ja inte den yngsta förstås till att börja med, Hon var ju bara två år när syrran hennes var åtta. Men hon fick hänga med till simhallen för du kunde inte ta med henne till fotbollsplanen.
Vi jobbade skift båda under alla dessa år. För att kunna vara så mycket som möjligt med barnen. I alla fall var jag det. Det skar i modershjärtat att vara ifrån dem. Men jobba var jag ju tvungen att göra. Inkomst var ju ett måste för att få livet att gå runt.
Det var väl så här familjelivet skulle se ut.
Barnen blev äldre. Det blev ett par resor utomlands, i Thailand, med familjen. Det hade vi sparat och gnetat i hop. Vi var verkligen värda resorna, allihop.
Kärleken mellan oss hur var den? Jo nog fanns den väl där, tror jag. Jag sa ju att jag aldrig skulle sluta älska dig. Du hade sagt samma ord.
För fyra år sedan bokade vi en resa, återigen till Asien. Den innebar att vi skulle resa två veckor helt utan barn. Det skulle bli en kärlekssemester. Vi skulle vara fyllda med energi när yngsta dottern, hennes kompis och pappa, skulle ansluta till oss. V i skulle sedan ha semester med dem i ett par veckor till.
I nästan ett år väntade vi på att det skulle bli avresedatum.
Hösten var turbulent. Jag skyllde på att du jobbade för mycket. Vi behövde verkligen vår resa.
Resan blev av. Den var fantastisk på många sätt och vis.
Fast nånting var det. Kunde inte säga vad det var. Så jag försökte få undan det.
Två veckor efter vi kommit hem så berättade du.
Du hade en annan.
Det hade du haft i flera månader.
Jag kommer aldrig sluta älska dig, sa du och fortsatte meningen, men jag vill skiljas.
Jag sa aldrig, aldrig någonsin kommer jag sluta älska dig.
Tre år senare så inser jag att jag inte älskar dig längre. Inte en minsta gnista finns kvar.
Vi hade fantastiska år, tjugosex år hann det bli. Undrar när gnistan försvann under de åren egentligen. För visst fanns det väl då.
Är stolt över våra fantastiska barn vi har ihop.
Vi är vänner. Men jag älskar dig inte längre.

Skriven av: Maud