Jag saknar en bit

Det luktade kött kock i köket där hon stod, det var onsdag den 14 februari. Hon skulle nu vara med sin pojkvän. Allt har varit bättre om mamma gav henne 14000 kr - för en ny mobil. Nu var hon inte här och ta hand om en 80 åring man.

Hon gillade några bilder i Instagram och kommenterade med att skicka en hjärta eller en glad gubbe medan hon väntade på honom. Tiden gick långsammare än andra dagar, kanske på grund av att hon räknade varje sekund att sluta. Plötsligt såg hon en diget i instagram, hon läste den och viskade:
Man föds, man dör. Man skriver, man suddar ut. Man skrattar, man gråter. Man tvivlar och tror. Man ramlar, famlar, samlar ihop spillrorna av det som det som var en gång. det var en gång och det var vi.
Hon fnissade och tittade på profilen. Hon visste att det var Mure som har skrivit det här dikten. Han alltid skriver såna dikter eftersom han dumpades av Sara.
Hon hörde steg fram trappan. Det är hundra procent David, viskade hon.
Det var han. Hon hade rätt.
Han blickade mot henne - utan att säga något och rörde sig mot dörren med en jacka i handen. Han tog på sig jackan och öppnade dörren. Hon släckte lampan i köket och följde honom ut. När de gick ut fram lägenheten, fall små snöflingor från himlen.
Gatornas trottoar var helt vit och kylig. Hon lyfte jackans kragen, lade händerna på näsan och började röra sig till andra av sidan gatan.
De närmade en gammal bostad. De gick på gröna gräsmattor där vattenspridarna måste ha stått hela natten för de var hel frysa och de gick upp fram till små trappor, precis framför dörren.
Han öppnade dörren och de gick in. En röd lampa hänger ner från taket i hallen. Det brann i den lilla kaminen. Det var varmt i huset. De dänger sina jackor i en hängare och fortsätter mot vardagsrummet.
Vänta, sätt dig i soffan tills jag kommer-,sa han utan att se på henne.
Hon satt i soffan bredvid en gammal man som stirrade framåt. Han som - satt bredvid var ensam och ser - mycket ledsen ut för att göra honom glad- - sa hon hej och som vanlig ställt frågor:
Ingen har kommit träffa dig? känns det dålig? Frågade hon medan hon försökte le.
Han tittade på henne och sa:
Jag vet att det känns dålig. Men jag bor inte här därför - någon - kommer och träffa mig.
Jag kommer och träffa nån.
Vem? Vilken?
Den där kvinnan.
Hon tittade runt och såg en kvinna med kort vita hår som satt med en man i en soffa. Hon frågade:
Hon som sitter bredvid sin man.
Han log mot mig, ledde och sa.
Det är inte hans man.
Hur vet du?frågade jag.
Jag har rätt för att jag är hans man.
Det var konstig svar. Hon verklig väntade inte - att höra den där svaren. Därför frågade hon:
Men varför sitter du inte med henne?
Tårarna rinna-de längs hans kinder. Han biter sig i läpparna -utan att svara, han stod - upp och rörde sig mot dörren.
Hon satt några minuter i soffan och funderade över den här berättelsen. Men plötslig - hörde hon att David ropar på henne. Han öppnade dörren och hon följde David ut. När de gick ut, - hade hon en fråga tecken i sin hjärna därför hon frågade David:
Vad är den här gamla bostaden för nåt?
Han svarade:
Min syster jobbar här och här är Demensboende.

“Ja, det är nog därför han gråt.”

Mona

Mona är medlem sedan 2019 Mona har 2 publicerade verk