Jag ser dig!

Jag ser dig.
Tro inte annat än att jag ser dig, där du sitter dag ut och dag in i din slitna gamla pyjamaströja, djupa sorgfåror kring ögon och mun, kedjerökande på stolen invid väggen. Du är så noga med att alltid ha ryggen fri. Det har du alltid varit.
Jag ser dig. Tydligare än såhär blir det inte. Kanske trodde jag att det var över den här gången, kanske trodde jag att du skulle ta dig upp igen precis som du alltid gjort. Nu vet jag inte vad jag ska tro längre.
Ser du mig?
Ser du mig som den dotter du en gång hade eller kanske som en väktare som du bara är jävligt trött på? Ser du mig och den kärlek jag känner eller ser du den ilska jag håller inom mig men aldrig låter dig känna på? Jag ser dig i alla fall, jag ser dig jävligt tydligt nu, kanske för allra första gången men nu är det mig så tydligt som aldrig förr.
Du har givit upp. Och det gör mig förbannad på dig, får mig att hata dig, dig som jag älskar så mycket hatar jag samtidigt av hela mitt hjärta. Och jag skäms för det så jag knappt kan se dig i ögonen längre. Men vad gör det, du ser ju ändå igenom mig, ser mig inte, ser mig inte!
Jag ser dig!! Jag ser dig!! Känner du det? Eller orkar du inte med just det, att jag ser dig?
Så vad händer nu? Ska vi fortsätta vakta, hoppas på att dagarna går utan att du gör dig något, eller ska vi försöka leva våra egna små liv? Det tar tid, tar kraft att vakta, leta, misstänka. Det borde du veta, du gör ju likadant. Vaktar oss så att vi inte trampar in på förbjudet område.
Hur blev det såhär? Vi var en familj en gång, en mamma och fyra barn som med tiden blev fyra mammor till ett barn. Dina toppar som är så fantastiska då vi ständigt gör nya saker, pratar med varandra som förr, skrattar, sjunger ikapp med radion och är omtänksamma mot varandra, och så dina dalar när allt blir fel, när sängen lockar mer än sången, när dagar och nätter i din värld flyter ihop och du blir genomskinlig och tunn som av glas. Och nu är dalarna så djupa och topparna så avlägsna.
Och jag är mycket rädd nu.

Så en dag släpper vi vaktposterna tomma, en enda dag där vi bestämmer oss för att gå ut och känna det som kallas livet utanför betongväggarna. Vårt eget liv. Och vad gör du då? Du väljer den lättaste, allra svåraste vägen ut, du väljer att för alltid stänga dörren, du väljer att aldrig mer stiga upp.
Så ser jag dig aldrig mer.
Tror jag.

Nu, fyra år efteråt ser jag dig starkare än nånsin. I mina drömmar ser jag dig, och i mig själv. Jag ser dina avtryck i våra liv, och de blir inte svagare ju längre tiden går, tvärtom. Jag ser dig i spegeln. Jag ser dig i det jag inte vill se hos mig själv. Och fortfarande hatar jag, älskar jag dig. Och i den känslan av att se dig kan jag bara undra

Ser du mig?

Skriven av: Hanna