Publicerat
Kategori: Novell

Jag ser henne, jag minns henne...

Jag ser henne på håll där jag kommer på min cykel mot henne. Jag ser fram emot att få träffa henne igen - det var så länge sedan. Hon höjer sin arm och vinkar lätt med handen när hon ser mig. Jag betraktar henne medan jag närmar mig, där hon står på den lilla gräsbeklädda kullen.

Hennes hållning är rak och stolt och jag vet när hon går så gör hon det med långa, raska steg. Jag ser framför mig det ovala, något smala ansiktet med fräknar och och några skrattrynkor vid ögonen. Jag minns hennes klara, bruna och lite sneda ögon som brukade tindra mot mig och den lilla, smala munnen som alltid log.

Det axellånga, rödbruna håret fladdrar till i den lätta, varma sommarvinden. Hennes smala hals syns för hon har en vit uppknäppt blus. Nertill har hon en lång, blommig och vid kjol på sig. Vid sidan håller hon en korg, säkert fylld med god mat, för vi ska på picknick.

Jag är nästan framme och går av cykeln. Jag lägger ner den vid vägkanten och ropar: 'Hej'! Jag halvspringer fram till henne och vi omfamnar varandra. Vi drar oss sen ifrån varandra och ser på varann en stund. Jag ser hennes mun som fortfarande ler. Fortsätter upp till hennes ögon som fortfarande bruna, tindrar. Men jag ser nåt annat också.

Tiden har hunnit ifatt henne. Hon är i stort sett densamma men nu med rynkigt ansikte och hennes ögon är inte riktigt lika klara. De få grå hårstrån hon hade har nu brett ut sig och hennes hållning är inte lika rak och stolt. Den hand som håller i min är mycket smal och rynkig, även hennes en gång lite runda kropp har blivit smalare och slapp. Hon har blivit gammal.

Men jag slås av hur vacker hon fortfarande är. Ur hennes leende bryter de vita tänderna fram och ut kommer ett klingande skratt. 'Nu går vi och sätter oss någonstans', säger hon och drar iväg med mig en bit bort till en äng fylld av blommor. Där hör jag bina surra, ser fjärilarna fladdra förbi och känner doften av de tusen blommor som omger oss.

Jag tänker återigen på denna vackra kvinna och drar mig till minnes många år tidigare. Jag minns när hon brukade läsa och sjunga för mig och tröstade mig när jag var ledsen. Hon fanns alltid där för mig. Det var härliga veckoslut vid havet, roliga dagar vid tivolit och trevliga resor till landet. Hennes mjuka behagliga röst som kändes lugnande, den varma famnen om man blev trött. Och hennes tålamod när man var på tvären.

Hon försökte behandla alla människor lika på ett rättvist sätt och hjälpte alltid till när någon behövde hennes hjälp. Både vuxna och barn tyckte om henne. Hon gillade att baka och stod ofta i köket med det blå- och grönrandiga förklädet runt sin midja. Hennes egna och grannarnas ungar kom ofta hem och fick nybakta bullar med mjölk.

Men det var längesedan. Mycket kom emellan och skilde oss åt. Nu är vi här tillsammans igen och jag märker efter ett tag att det inte är mycket som ändrats. Hennes sätt är detsamma och man riktigt myser när man sitter och pratar. Jag är mycket glad över henne och vill visa henne för hela världen. Jag är stolt - för hon är min mor!

(Till minne av min mor 1946-2002).

Skriven av: Sara Wallin

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson