Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Jag ska slåss i dina kvarter part 2

Pyret

Jag fasar faktiskt för att gå till skolan.
Igår fick jag höra om Isabells stora plan, en plan som ska knäcka Maja så hårt att hon aldrig mer kommer våga visa sig utanför dörren igen.
Jag vill inte vara en del av det här, men vad ska jag göra?
Jag är i alla fall inte med och misshandlar Maja.
Alarmet på min mobil går igång, och jag som varit klarvaken och full av tankar sen klockan fem kliver ur sängen.
Kläder la jag fram redan igår, så det är bara att dra på sig dem och försäkra sig om att de ser lika bra ut på idag som igår.
Det svarta linnet och de tajta, lite trasiga jeansen sitter perfekt på min kropp.
Jag snurrar ett varv framför spegeln och känner mig faktiskt nöjd.
Vad jag ska göra med håret vet jag dock inte.
Slutligen sätter jag upp det i en hästsvans, som når mig ända ner till svanken.
Sist men inte minst åker sminket på.
Mascara, lite sotad ögonskugga, en gnutta eyeliner och brunkräm.
Finally done.
Jag kan höra min lillasyster slamra någonstans i huset, så jag smyger, efter en sista blick i spegeln, in i köket.
Lillasyster Ina, fjorton år, står med ryggen mot mig.
Jag tassar tyst fram, och ljudlöst sticker jag fingrarna i sidorna på Ina.
Hon skriker till, högt, och snurrar runt.
”Idiot, det är vad du är!”
Hon ser dock inte så arg ut.
Till skillnad från mig har Ina fortfarande på sig t-shirten hon sover i och hennes mörka hår står åt alla håll.
”Ska inte du till skolan?”, frågar jag misstänksamt.
”Jo?”
”Du vet att bussen går om tjugo minuter va?”
”Japp.”
Jag sneglar på min syster, som alltid är lika lugn och sansad.
För tillfället står Ina och trycker in en halv rostad brödskiva i munnen, och när hon ser min blick frustar hon till så att brödsmulorna flyger.
”Sluta bomba mig, din lilla smutsgris!”
Ina sväljer hårt och brister sedan ut i gapskratt.
”Förlåt, Miriam, men du såg ut att behöva lite frukost.”
Hon flinar snabbt mot mig och lämnar köket.
Jag skakar på huvudet och sjunker ner på en stol, borstar bort några smulor från mitt linne.
Jag och Ina åker alltid samma buss, så det är bara att vänta.
Fast jag tänker inte missa bussen, så min syster får lägga på ett kol.
Till min förvåning virvlar hon in i köket efter sju minuter, klädd i en ljusblå Lolita-klänning och vita strumpbyxor.
Hennes yttre är så fulländat att jag inte kan låta bli att skeptiskt lyfta på ögonbrynet.
Hur lyckas hon?
”Är det något fel på mina kläder?”, frågar Ina och drar på sig sina högklackade Lolita-kängor.
”Jag är skeptiskt för att du ser så bra ut.”, säger jag lite surt.
”Var inte löjlig. Vi måste gå nu, kom.”
Jag tar på mig min skinnjacka och slänger väskan över axeln.
Med mina vita Adidasskor slår jag följe med Ina till bussen.
Jag sitter tyst hela resan, försjunken i tankar.
Bussen kommer vara framme tjugo minuter innan skolan börjar, och jag ska möta Isabell och de andra utanför skolan tio över åtta.
Det är tydligen då vi ska verkställa den så kallade ”planen.”
Jag mår illa när jag tänker på det.
När bussen stannar utanför skolan kliver jag av med en klump i halsen.
Jag kan se Isabell på håll.
Hon vinkar när hon ser mig, och när vi möts ger hon mig en hård kram.
Doften av dyr parfym slår emot mig och det luktar alldeles för starkt.
”Nu du, Mini, ska vi ge fittan vad hon förtjänar!”
Hon ler belåtet, det glittrar elakt i Isabells ögon och jag undrar vad Maja har gjort för att förtjäna något av det här över huvud taget.
Jag vet att Maja bor nära skolan, och inom några minuter kommer hon komma gåendes med nedsjunkna axlar och med blicken fäst på asfalten under hennes Converse.
Tiden går alldeles för fort, och när jag får syn på Maja blir jag yr och klumpen i halsen växer sig större.
Snälla, säg att detta bara är en dröm, en mardröm, snälla låt mig vakna.
Just då får Maja syn på oss och hennes ögon vidjas av skräck, men trots det fortsätter hon gå mot oss.
När hon är så nära som tre meter ifrån kliver Isabell fram och ler elakt.
”Där har vi tjockisen, minsann.”
Jag kastar en irriterad blick på Isabell, Maja är allt annat än överviktig.
Det skräckslagna uttrycket i Majas ansikte har nu övergått till en kall, likgiltig mask.
Hon har accepterat sitt öde, enats med tanken på vad som kommer hända härnäst.
Det svarta i hennes ögon, den djupa, dolda sorgen gör mig ledsen.
”Bring it on.”, säger Maja iskallt och Isabell flinar.
”Lita på det, ditt jävla äckel.”
Isabell ser sig omkring för att förvissa sig om att ingen ser, och sliter sedan tag i Majas hår.
Beslutsamt drar hon med sig henne bakom ett hörn och jag följer nedslaget efter.
De andra tjejerna, Mira, Linda och Josefine står redan bakom hörnet och väntar.
Jag har ingen aning om hur länge de stått där.
Ursinnigt slänger Isabell ner Maja på marken, och jag hör det fasanfulla ljudet av en handled som knäcker till.
Det är nu det börjar, och synen är något som kommer förfölja mig en lång tid.
Maja ligger där, tyst, vägrar visa sig svag.
Linda och Mira ställer sig på varsin av Majas handleder och Josefine håller fast hennes ben.
Hon är totalt fastnaglad mot marken.
Hon skakar lite där hon ligger, men visar annars inga tecken på rädsla.
Isabell vänder sig mot mig, ler.
”Idag vill jag att du ska hjälpa till.”
”Jag vill inte.”
”Vadå, gillar du den här jävla fittan eller?”, fräser Isabell och spottar på Majas skor.
”Var inte löjlig. Jag gillar bara inte att slåss!”
”Jävla svikare.”
Isabells ögon blixtrar till och jag vet att jag kommer få sota för det här.
”En spark, Pyret. En jävla spark. Det går fort, gör det bara.”
”Men..”
”Du vill inte bli min ovän.”
Hon säger det slutgiltigt och jag vet att det är sant.
Jag sneglar på Maja, funderar på vad priset för popularitet är.
Till slut höjer jag foten och måttar min spark.

Maja

Jag ser dem redan på långt håll.
Känslan av förtvivlan fyller mig och det kränger till i min mage.
Enda anledningen till att jag inte ligger på knä i gräset för att spy är för att det inte finns något att kräkas upp.
Jag fortsätter istället att gå, förvissad om att jag kommer få rejält med stryk.
När jag närmar mig kliver Isabell fram, hennes ögon glittrar av elakhet.
”Där har vi tjockisen, minsann.”
Mitt i prick, min svaga punkt.
För att inte visa mig svag försöker jag se likgiltig ut och hör plötsligt mig själv svara Isabell.
”Bring it on.”
”Lita på det, ditt jävla äckel.”
Utan förvarning sliter Isabell tag i mitt hår och släpar iväg meFråd mig.
Jag får kämpa för att inte skrika.
Jag har alltid varit så fruktansvärt håröm, och just nu känns det som om Isabell håller på att slita av håret vid rötterna.
Tack och lov, om man nu kan uttrycka sig så i all misär, är vi snart framme.
Isabell slänger ner mig på marken, och en på snudd till outhärdlig smärta fortplantar sig från handleden upp i hela armen,
Jag både fruktar vad som kommer ske och längtar till att det ska ta slut.
De andra jävla brudarna ställer sig på mina handleder och håller fast mina ben, en klaustrofobisk känsla kryper på mig, nu är jag helt fast.
Isabell står och samtalar med Pyret, och man kan se att Pyret är tveksam, rädd.
Till sist vänder sig de båda om och Pyret möter min blick.
”Förlåt”, skriker den och sedan träffar Pyrets sko min höft med en kraft som får mig att grimasera av smärta.
Isabell kramar nöjt om Pyrets axel.
Pyret ser besvärad ut och hon har tårar i ögonen.
Jag kommer på mig själv med att nästan tycka synd om henne.
Följande tio minuter kommer jag aldrig glömma.
Slagen och sparkarna haglar, Isabell går ursinnigt på mig, jag kan inte förstå varför hon är så arg på mig.
Till slut känner jag knappt smärtan, och när Isabell slutar slå kisar jag på henne.
”Är du nöjd nu?”, frågar jag och torkar bort blodet som rinner från min mun med baksidan av min högerhand.
Frågan retar upp Isabell, och en sista spark träffar mig i tinningen, gör mig medvetslös.

Pyret

Jag ser Maja svimma av och fylls av panik.
Isabell däremot ser lugn och lycklig ut.
Ur fickan plockar hon upp ett paket Marlboro som hon bjuder runt på.
Med skakande händer tänder jag ciggen och drar in röken djupt, djupt i lungorna.
Jag får lust att röka tills jag dör, för jag vill inte leva med mig själv just nu.
När Isabell rökt upp låter hon blicken svepa över oss andra.
”Så..vad gör vi med bruden nu då?”
Tjejerna rycker på axlarna, utan att reflektera över det gör jag samma sak.
”Vi kanske bara ska lämna henne här, jag menar, skolan börjar faktiskt nu.”, föreslår Mira.
Josefine nickar instämmande.
Utan en blick sveper Isabell runt och börjar gå mot klassrummet.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för när jag ser på Maja faller jag ner på knä och kräks rätt ut.
Maja är blåslagen med en sprucken läpp och från ett jack i pannan rinner blodet ner över ansiktet.
Isabell vänder sig om och studerar mig äcklat där jag ligger på marken och hulkar.
”Vad fan är det med dig?”, fräser hon. ”Kom nu.”
Jag reser mig på vingliga ben och torkar mig och munnen med en pappersnäsduk som jag hittar bland sminkgrejerna i väskan.
Fylld av skam följer jag efter Isabell och de andra in på lektionen, men jag kan inte koncentrera mig.
Istället för ekvationer ser jag ett blåslaget ansikte framför mig när jag slår upp matteboken.
Med ett huvud som snurrar reser jag mig och ber om att få gå på toa.
Med lärarens tillåtelse rusar jag ut från klassrummet, och utan att riktigt tänka springer jag ut genom glasdörrarna och över gräsmattan.
När jag kommer runt hörnet ligger Maja fortfarande kvar.
Hon skakar av gråt, uppenbarligen har hon återfått medvetandet.
Jag går fram till henne och sätter mig på huk.
”Kom, jag ska hjälpa dig.”
Jag lägger en arm om Majas axel, men hon rycker till och ger mig en blick svart och full av hat.
”Rör mig inte, ditt svin.”
Hennes röst är tunn och grötig, och det droppar blod från hennes haka.
”Snälla, låt mig hjälpa dig. Jag är så ledsen, Maja, så jävla ledsen.”
Jag vet, att om Maja hade kunnat ta sig därifrån för egen maskin så skulle hon redan varit borta.
”Jag vet inte varför jag gjorde sådär, och du har all rätt att hata mig. Men snälla, låt mig bara göra något för dig.”
Maja tvekar, det kan jag se på henne, men sedan sträcker hon fram handen och jag tar tag under hennes armar och drar upp henne.
Maja kvider av smärta, men jag lyfter upp henne i famnen.
”Kan du lägga armarna om min hals?”, frågar jag.
Hon nickar och slår sina smala armar om min nacke.
”Är din mamma hemma?”
Hon skakar på huvudet.
”Då går vi hem till dig.”
Jag bär henne hela vägen till ytterdörren.
”Nyckel?”
”Ytterfacket.”
Jag rotar fram nyckeln ur hennes väska och låser upp dörren.
Med en sista kraftansträngning bär jag in Maja i vardagsrummet och lägger henne försiktigt på soffan.
”Har ni sårsprit och sådant där i badrummet?”, undrar jag.
”Mm.”
Det tar ett tag innan jag hittar allt jag behöver för att göra rent såren och plåstra om Maja, men till slut kan jag återvända och börja tvätta bort blodet med en ljummen handduk.
Till min stora lättnad ser det inte lika illa ut när blodet är borta, men jacket i pannan är ganska djupt, så jag drar ihop det med kirurgtejp.
När jag är klar städar jag undan efter mig och sjunker ner i soffan bredvid Maja.
”Nu har jag lagat dig så gott jag kan..”
Maja ser trött på mig, och det smärtar mig.
”Jag hatar mig själv för det här, ska du veta. Jag ville aldrig skada dig, men pressen gjorde att det slog slint i huvudet på mig. Jag är ledsen, Maja, förlåt mig.”
”Jag kan förlåta, men aldrig glömma.”
”Det förstår jag.”
”Du borde kanske gå innan dina vänner blir arga.”
”Ja, det borde jag kanske.”
Vi sitter bara där ett tag tills Maja bryter tystnaden.
”Varför är du fortfarande kvar då?”
”Jag vet faktiskt inte.”
Och det är sant.
Jag vet inte varför jag sitter kvar i Majas vardagsrum tillsammans med tjejen jag tidigare på dagen först sparkat på, och sen försökt laga.
Kanske för att jag känner skuld.
Kanske till och med för att jag vill.

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan HeatherWade har 81 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck