Jag ska slåss i dina kvarter part 9 !uppdaterad!

MAJAS SYSTER HETER INTE INA UTAN EMILIA OCH HENNES KÄRLEKINTRESSE HETER INTE ALICE UTAN NAEMI, PGA ANLEDNINGAR, DÄRAV UPPDATERINGEN.

Miriam

Nästa dag vaknar jag tidigare än Maja.
Maja är redan så grundvacker att hon inte behöver lika lång tid på sig att göra sig i ordning anser jag och bestämmer mig för att väcka henne lite senare.
Vi var vakna till långt in på natten och pratade, utforskade varandras sinnen istället för kroppar.
Dessutom är jag mer av en morgonmänniska än Maja som är ett riktigt nattdjur.
Det är väldigt tyst i huset när jag smyger ner för trappan och in i köket.
Hungrigt häller jag upp en skål med flingor och brer två limpmackor med ost.
Det slår mig plötsligt att jag saknar morgonstunderna hemma med Ina lite.
Till frukosten dricker jag två koppar kaffe och läser dagens bohuslänning.
Fundersamt tänker jag på den stundande studenten, den stora, gemensamma festen som ska hållas för mig och Maja och alla släktingar vi ska få träffa.
Det känns bra i magen när jag tänker på det.
När jag var mindre var jag värsta bundis med kusin Sara, men sedan när vi kom upp i tonåren gled
vi ifrån varandra. Sara är numera en riktig hårding som bara lyssnar på rå punk och har en grön tuppkam. Inget fel på det, men ändå inte riktigt min stil.
Sedan är det lilla, åttaåriga kusin Gabriel med det linblonda håret och de lillgamla kläderna.
Jag älskar dem båda väldigt mycket, trots att vi så sällan ses.
När jag har ätit upp ställer jag disken i diskhon och går upp för trappan igen.
På en stol i sovrummet hänger min finklänning.
Den är vit med spets och går ungefär till knäna. Under det ska jag ha ett par hudfärgade, tunna strumpbyxor.
När jag dragit på mig klänningen och strumpbyxorna väcker jag Maja.
Maja gäspar stort och ser nästan ut som om hon fortfarande sover.
”Är du vaken älskling?”
”Nä..jag sover..”
”Du får en puss om du går upp.”
”Jag är vaken!”
Jag skrattar och slår mig ner bredvid Maja som satt sig upp i sängen.
”En puss kommer lastad..”, säger jag och kysser Maja mjukt.
”Vad fin du är i klänningen förresten!”
”Tack..jag tycker väldigt mycket om den.”
Efter en stunds gäspande ställer sig Maja upp och letar upp sin klänning.
Den är vit med svarta prickar, axelbandslös. Till det ska hon ha ett par svarta strumpbyxor och röda klackskor.
Sakta klär hon på sig och borstar igenom håret, sprayar upp det där bak och plattar luggen.
Bredvid henne i badrummet står ställer jag mig och försöker kamma ut det med hårborsten.
”Sex förstör håret!”, utbrister jag. ”Det blir alldeles rufsigt.”
”Det kanske är värt det?”
”Det är det verkligen, åh, nog är det värt det.”
Jag ler och lägger på ett tunt lager ögonskugga i en silvrig nyans.
”Jäklar vad du är fin..”, säger Maja när jag är färdigsminkad och har lyckats få ordning på mitt toviga sextrassel till hår.
”Jag är faktiskt ganska nöjd själv.”, säger jag glatt och drar fingrarna genom det nu lite smålockiga hårsvallet.
Sedan kastar jag en snabb blick på klockan som hänger på väggen.
”Du, du borde käka något litet innan vi drar. Jag tror inte att jordgubbsfrukosten i skolan håller dig pigg särskilt länge riktigt.”
”Du då?”, undrar Maja.
”Jag har redan ätit, jag vaknade ju en bra stund innan dig.”
Maja ler lite och pussar mig på kinden.
”Jag går och gör en macka då, kommer du ner snart och gör mig sällskap?”
Jag nickar och ser Maja försvinna ut genom dörren till sovrummet.
Åh, fina älskade Maja.
Jag känner mig så trygg och blir varm i hela kroppen när jag tänker på henne.
Och trots att Maja nyss gick ut för att äta frukost så saknar jag henne redan.
Men det finns något jag måste ta itu med innan jag går ner.
Ur min skrivbordslåda plockar jag fram ett vitt, linjerat papper och en blyertspenna.
En kort sekund funderar jag på vad jag egentligen ska skriva, hur jag ska uttrycka sig, men sätter ändå pennan mot pappret.
Utan att jag egentligen tänker på det börjar orden plötsligt forsa ur mig.
”Isabell, det här är varken ett förlåt eller försoningsbrev, men trots det måste jag skriva av mig, avsluta det på rätt sätt.
Jag menade vad jag sa, jag vill inte ha kontakt med dig, eller någon av de andra, någonsin mer.
Men jag kommer att tänka på dig, säkerligen i flera år framöver.
Jag menar, du var min bästa vän, vi hade bra stunder, tillfällen då det verkligen kändes som om du förtjänade att bli älskad av mig.
Jag vet ju att det finns delar av dig som faktiskt är goda, och inte för att det egentligen spelar någon roll för mig, vi kommer ju inte ha kontakt, men försök att tänka på dom delarna och plocka fram dom.
Du kommer att komma långt på det.
Då kommer det att finnas fler folk som faktiskt vill umgås med dig för att du visar att du är en bra människa, inte för att du är manipulativ och skrämmer folk till tystnad.
Jag menar inte att komma med påhopp eller vara elak, jag bara säger hur jag känner, för din skull, för ditt framtida välbefinnandes skull.
Så vitt jag vet så är du också mänsklig någonstans innanför ditt hårda, elaka jag..och jag tror absolut att även du skulle föredra att bli älskad och ihågkommen som en god medmänniska och vän, inte som en känslokall bitch.
Nej, vet du vad..jag tror inte att jag riktigt klarar av att skriva så bra utan att värdera och döma, så jag borde avsluta det här brevet nu.
Men jag har mer att säga, tror jag..
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig, trots allt, och alltid kommer komma ihåg dig.
Förhoppningsvis utan att känna smärta, någon gång i framtiden.
Sen så skulle jag vilja be dig om att lämna mig och Maja ifred.
Inte för att jag vet om du ens tänkt göra något, men jag säger det ändå.
Jag har valt henne, och det är bara att acceptera det.
Det finns inga andra alternativ.
Nog sagt om det, jag borde inte behöva understryka det mer.
Men Isabell, jag hoppas att du får ett långt, lyckligt liv, förutsatt att du väljer att spendera det på rätt sätt.
Kanske hörs vi igen, i en framtid långt långt bort, och att jag kommer bli positivt överraskad.
Vem vet.
- Miriam.”
Det är med en orolig klump i magen som jag viker ihop brevet, lägger det i ett kuvert och skriver Isabells namn på det med skakig handstil.
Tårarna är inte långt borta, det är, trots att beslutet att bryta kontakten med Isabell är klokt, alltid svårt med avsked.
Men när jag bestämt har blinkat bort tårarna och svalt några gånger känns det bättre.
Innan jag går ner till Maja i köket stoppar jag ner brevet, en tändare, ett paket Lucky Strike, mobilen och en påse tuggummi i väskan.
När jag tillslut tagit mig ner för trappan och ställer mig i dörröppningen sitter Maja med näsan i dagens tidning, så djupt uppslukad att hon inte ens märker min närvaro.
Den halvätna ostmackan på bordet ser väldigt ensam ut, så jag harklar mig ljudligt för att få Majas uppmärksamhet.
”Hörru, ät upp din macka nu, hjärtat.”
Hon rycker till och ser upp på mig, och hon ser så förvirrad ut att jag skrattar till.
”Oj, jag glömde helt bort den.”, säger hon och småler lite.
Jag slår mig ner mittemot henne och räcker fram handen, tar tidningen ifrån Maja.
”Mer macka, mindre tidning.”, säger jag lite skämtsamt.
Maja fnissar och tar några bett på mackan, sväljer ner den med en kopp te.
”Sådär, nu är jag sugen på jordgubbar, och klockan börjar närma sig nio, så vi kanske borde dra oss mot Margaretgärde?”
Jag håller med, så vi går ut i hallen för att ta på oss varsin tunn kappa, mest för att det är snyggt, inte för att hålla värmen, och drar sedan på oss våra klackskor och hänger finväskan över axeln.
”Fan vad fin du blev!”, säger vi båda i kör och börjar skratta.
När fnitterattacken äntligen ebbat ut tar jag hennes hand och drar med henne ut genom dörren.
Och det första vi möter denna morgon är en skinande sol och en mild vårbris som slår emot oss.
”Gud vad fint väder idag!”, utbrister Maja och trycker min hand.
Jag svarar inte, men ger henne en snabb puss på kinden.
När vi kommit lite mer än halvvägs dyker en fundering plötsligt upp i mitt huvud.
”Hallå, Maja, var är Cosimo egentligen?”
”Han följde med mamma till Patrik, och hon lär väl ta med honom sen när hon kommer till stan.”
”Vart bor den där Patrik egentligen?”
”Han är rätt rik och har en villa på Sunningen. Så där bor han med sin son, som egentligen vill ha egen lägenhet, men som måste plugga klart och skaffa jobb innan.”
”Hur gammal är den här killen då? Och vad går han för linje?”
”Han är snart nitton och går bygg, så det lär bli lätt för honom att skaffa jobb efteråt. Det ger ju ganska bra behörigt.”
”Men alltså, hur vet du allt det här?”
”Mamma var nykär och kunde inte sluta babbla, du vet hur det är.”
Jag skrattar lite och säger att jag vet vad hon menar, och att om jag hade haft fler vänner så hade jag skrutit om hur fantastisk hon är hela tiden.
Hon får tårar i ögonen och stannar upp, slår armarna om mig och lutar sitt huvud mot min axel.
Jag kan känna hennes läppar och en lock av hennes hår mot min hals.
Hennes andedräkt är nästan lika varm som vårvärmen mot min hud, och jag ryser.
”Älskade Miriam”, börjar hon. ”Jag skulle kunna ställa mig här precis i denna sekund och skrika så högt att änglarna hör, skrika att jag älskar dig, att du är mitt syre.”
Den här stunden, här och nu, är nog den finaste vi haft tillsammans.
Och dessutom vet jag att det här kommer att bli en lycklig dag, en lycklig framtid.
Vi kommer att gå ur skolan, ta studenten, jag slipper Isabell typ forever, och hela sommaren kan jag göra precis vad jag vill, precis när jag vill, tillsammans med den jag älskar mest av allt.
Kicken jag får av att tänka på det håller i sig hela champagne- och jordgubbsfrukosten, hela sista stunden med klassen och när vi väl går ut och jag verkligen känner att nu jävlar är det faktiskt slut, ja..då är jag så lycklig att jag känner mig oövervinnlig.

Maja
I folkhavet framför den lilla scenen kan jag se mamma stå och vifta med ett stort plakat, så jag tar Miriams hand och tränger mig förbi alla stolta mammor, pappor, mormödrar och allt vad det nu kan va.
När vi till slut hittar mamma bland alla människor ler hon stort och ser alldeles salig ut.
”Åh, Maja! Tänk att du tagit studenten..det är ju helt galet, jag är så överväldigad och upphetsad att jag nästan får svårt att andas!”
Jag skrattar och tar emot en galet stor hög av gosedjur och kort och en massa annat krimskrams som jag inte riktigt kan urskilja när hon fullständigt överröst mig med dom.
”Och här har du också något, Miriam. Jag känner dig inte, men jag vet vad du gjort för Maja, och..nej, vet du vad, det ligger ett litet brev i kuvertet här, du får läsa det senare.”
Mamma sträcker fram en gosedjurstiger med studentmössa och ett ljusrosa kuvert där hon skrivit Miriams namn omringat av små handmålade blommor och snirkliga mönster.
Miriam ser så överraskad ut att jag nästan tror att hon ska svimma.
”Nej men..inte hade du behövt..hjälp, tack så jättemycket!”
Mamma ler ömt och säger att hon minsann ville köpa något till Miriam också, hon är ju ändå min flickvän och uppenbarligen min stora glädje här i livet.
Sedan kramar mamma om oss båda två länge och min lycka vet inga gränser.
”Vet ni vad?”, frågar mamma och släpper taget om oss.
”Nej?”, säger jag nyfiket.
”Det är någon jag skulle vilja presentera..”, säger mamma och ler fånigt.
Hennes blick är fäst på en punkt bakom min axel, så jag vänder mig om och håller på att bli halvt ihjälskrämd när Cosimo nästan kastar sig över mig.
Jag låter honom slicka mig i ansiktet några gånger och backar sedan lite så att han ställer sig på alla fyra igen.
Men nu när jag inte längre har Cosimos nos och päls som skymmer mitt synfällt slår det mig plötsligt att personen som faktiskt håller i Cosimos koppel inte är mamma, utan en ganska så lång men muskulös man med mörkt, halvlockigt hår.
Jag antar att jag ser väldigt förvirrad ut, för han skrattar till och sträcker fram handen för att hälsa.
”Hej, det är jag som är Patrik. Jag är med andra ord ingen hundtjuv, jag lovar, Cosimo är trygg hos mig. Faktum är att vi har blivit riktigt bra kompisar”, säger den främmande mannen framför mig.
”Ja, jag undrade allt en halv sekund där”, svarar jag skämtsamt, om än lite osäkert.
Mamma kommer fram till oss och Patrik lägger armen om henne.
”Ni har hälsat, ser jag. ”, ler hon.
”Ja, nu har vi träffats, din väldigt omtalade dotter och din pojkvän hundtjuven.”
Nu är det mammas tur att se lite förvirrad ut.
”Va?”, frågar hon.
”Inget, inget alls. Det är en topphemlig sak som bara rör mig och Maja.”
Jag kan inte förneka att Patrik är ganska så rolig, och antagligen är han perfekt för mamma.
Han verkar ju ha både humor och ett gott hjärta, så vitt jag vet.
”Precis så är det, mamma. Och du får inget veta.”, konstaterar jag och försöker se hemlighetsfull ut.
Mamma skakar på huvudet och säger att vi är knasiga i huvudet båda två.
Patrik bara ler och pussar mamma på kinden.
Sedan hälsar han på Miriam, och när alla har koll på vem som är vem och så vidare säger mamma att nu ska vi minsann åka ett varv runt stan och skryta om hur duktiga vi är, sjunga ska vi tydligen också göra, sedan bär det av hem till oss där både min släkt och några på Miriams sida har samlats för middag och champagne.
Egentligen är jag ju verkligen inte mycket för att få uppmärksamhet, varken positiv eller negativ, men att åka runt i mammas röda bil med Miriams hand i min känns okej, till och med nästan lite kul.
Men jag blir ändå lättad när vi svänger in på uppfarten och får gå in för att fräscha upp oss innan släktingarna kommer.
Jag och Miriam skyndar oss upp för trappan, och vi hinner knappt innanför dörren till mitt rum innan båda våra klänningar ligger slängda på golvet och sedan åker strumpbyxorna och trosorna av i en rasande fart.
”Vi har inte mycket tid på oss”, mumlar Miriam mot min hals, hennes andedräkt är kylig mot min hud.
”Jag vet”, svarar jag kort och hon trycker upp mig mot väggen, mina lår vilar mot hennes höfter, håller mig uppe.
I bara bh står vi där, har bråttom som fan, men kan inte hålla oss ifrån varandra.
I och med att hennes höfter hindrar mig från att glida ner har hon fria händer, och det tar inte lång tid innan jag har två av hennes fingrar i mig.
Jag håller på att explodera av upphetsning, så det krävs inte mycket för att jag ska komma.
Utmattad sjunker jag ihop mot hennes axel, och hon backar lite så att jag kan ställa mig upp ordentligt.
”Vet du vad?”, säger jag. ”Vi borde ta på oss klänningarna och trosorna igen, du vet, om mamma skulle komma in. Så kan jag helt enkelt ’stoppa handen innanför kjolen’ på dig, som man brukar säga.”
Hon skrattar lite och drar på sig sin prickiga klänning, men strumpbyxorna låter hon ligga kvar på golvet.
Sedan, när jag också har klätt på mig, sätter vi oss bredvid varandra på sängen, och så diskret jag kan för jag handen längs hennes lår, rör lätt vid henne utanpå trosorna.
Hon är spänd som en fjäder mot mina fingertoppar, och jag vet hur frustrerad jag gör henne.
Och eftersom vi har bråttom så kan jag inte reta henne allt för länge.
När jag till slut tar mig innanför hennes trosor särar hon på benen och suckar djupt.
”Det var på tiden..”, mumlar hon tyst och trycker sig mot mina fingrar.
Jag blir så rädd att jag håller på att få en hjärtattack när det plötsligt knackar på dörren, och till min stora lättnad har jag precis dragit åt handen som alldeles nyss var innanför Miriams trosor.
Värre är det med Miriam eftersom hon utmattat sjunkit ihop på sängen efter en, enligt henne, galet skön orgasm.
”Vänta två sekunder!”, ropar jag samtidigt som jag försöka väcka liv i min nästan utslagna flickvän.
”Men gästerna är här nu, ni får faktiskt komma ner! Vad håller ni på med egentligen?”
”Bättrar på sminket, och Miriam behövde byta strumpbyxor eftersom hon fick en maska på dom andra!”
Miriam, som nu satt sig upp, fnissar till.
”Jaha, har du några andra strumpbyxor jag kan låna eller? Annars håller inte din story riktigt.”
Hon låter road, och jag funderar en kort stund, går fram till garderoben.
”Eh..går mörkröda bra?”, frågar jag och håller upp det enda hela, rena paret jag har.
”Ja, älskling, det går finfint.”
Stressat drar hon på sig dom och rättar till klänningen lite.
”Ser jag presentabel ut, eller syns det att jag är nyknullad?”
”Beror på vem man frågar”, svarar jag med skratt i rösten.
”Det kvittar. Nu går vi ner och eh..sällskapar lite.”
Redan halvvägs ner för trappan kan jag höra min mosters gälla skratt slå emot mig.
”Herregud, inte för att vara sån men..alltså, var det där någons skratt?”, frågar Miriam lite försiktigt.
Jag nickar sakta, fortsätter ner för trappan.
I dörröppningen till vardagsrummet står ägaren till det förfärliga skrattet, eller skriket, och hon vänder sig snabbt om när hon hör att jag kommer.
”Nämen, där är du ju! Men..Maja, hur ser du ut? Ditt hår är alldeles rufsigt!”
”Jag har..legat på det. Tog en liten powernap innan ni kom.”, ljuger jag.
Förfärad går hon fram till mig och börjar reda ut rufset.
”Men, snälla..”, ber jag. ”Så farligt är det inte!”
”Hmpf.”, fnyser hon, som om det vore ett tillräckligt svar.
”Eh, okej. Miriam, det här är min moster Ani. Ani, det här är min flickvän Miriam.”
”Aha”, säger min moster och granskar Miriam.
Stackars Miriam däremot vågar knappt röra en muskel.
”Nej, men nu måste vi hälsa på dom andra också.”, säger jag och drar med mig Miriam in i vardagsrummet innan min moster hinner protestera.
Hon ser lite skräckslagen ut, så jag lägger armarna om henne och ser henne djupt i ögonen.
”Baby, ta det lugnt. Jag är här, jag lämnar inte din sida.”
Hon nickar och sväljer ljudligt.


Miriam
Det är både kul och skrämmande att träffa Majas släktingar.
Middagen förflyter ganska bra, och efter några glas champagne verkar de flesta till och med normala.
När jag säger det till Maja håller hon på att skratta ihjäl sig, och jag erkänner själv att det låter riktigt komiskt.
”Det förstår jag väl!”, flämtar hon fram mellan skrattattackerna. ”Du ska bara veta, på släktträffarna brukade jag gå och smutta på de vuxnas vinglas när dem var obevakade. Nykter står man fan inte ut!”
”Hur gör vi nu då?”, frågar jag skämtsamt.
”Vi snor en vinare och drar upp till mitt rum.”
Tysta som möss smyger vi förbi bordet med alla berusade släktingar och Maja sliter åt sig den nyöppnade vinflaskan som står på bordet framför hennes farbror Akiras plats.
Lyckligtvis är han upptagen med att dansa vinglig bugg med Majas mormor Kaya som danspartner.
Skrattandes, med vinflaskan gömd innanför koftan, springer jag och Maja upp för trappan och in i hennes rum.
Jag slänger mig på hennes säng och hon rotar fram två plastglas ur sin handväska.
”Nu ska här firas. På rätt sätt.”
Hon slår sig ner bredvid mig på sängen, räcker mig ett av plastglasen.
”Och här kommer vinet.”
Hon fyller våra glas till bredden och vi skrattar lite, slår dom lätt emot varandra.
”Du”, säger jag nyfiket. ”De flesta som är här, dom är ju från din mammas sida från Japan, right?”
”Ja?”
”Fast din faster är naturligtvis från din pappas sida..jag kan inte fatta att jag inte frågat innan, men.. var är din pappa?”
Maja biter lite på ena nageln och ser mig i ögonen.
”Var är din?”, frågar hon.
”Du först.”
”Okej, okej. Han är..han stack när jag liten. Tillbaka till Norrland antar jag.”
”Men din faster är här, och hennes familj?”
”Ja, vi står dom nära ändå. Dom har mer kontakt med mig och mamma än med Pappa. Dom tycker han är hemsk som kunde lämna oss, och på så vis står de på vår sida.”
”Men dom bor i Norrland?”
”Ja, men inte på samma ställe som pappa exakt. Snarare lite utanför. Kan inte riktigt förklara.”
”Okej, jag fattar. Skönt att ni har dem i alla fall.”
”Ja, verkligen. Jag älskar Ani. Hon är lite excentrisk och har ett skratt från en annan värld, men hon är lojal och kärleksfull och finns där när det behövs, och hennes man är världens snällaste.”
”Hon tittade konstigt på mig förut.”, säger jag. ”Liksom..granskade hela mig.”
”Jag har ringt Ani många gånger mitt i natten, många gånger mitt på dagen, när jag inte velat prata med mamma, och bara gråtit. Ofta för att någon varit elak mot mig, sällan någon annan än Isabell. Hon vet det mesta, och hon blir misstänksam när jag har en tjej i min närhet. Hon vill att jag ska vara i säkerhet, och hon känner inte dig som jag gör.”
”Nej, det förstås.”, svarar jag och mina kinder bränner.
Vilket helvete Maja har genomlevt, och jag har alltid stått bak i kulisserna och sett på.
Vad gör det mig till?
Något sorts monster?
Jag borde ha satt stopp för alltihop från första stund, inte krupit ihop i bakgrunden.
Maja lägger handen under min haka och tvingar mig att se in i hennes isblåa ögon.
”Jag vet vad du tänker nu, älskling. Och jag kan förstå varför du tänker så. Men jag vill att du ska veta att jag inte tänker så, och då behöver inte du göra det heller.”
En ensam tår rullar ner för min kind och Maja kysser den.
”Salt”, viskar hon. ”Gråt inte för mig. Jag är lycklig nu.”
”Drömmer du aldrig att jag står över dig, att jag står där och bestämmer mig för om jag ska sparka eller inte, och sedan väljer att göra det?”, frågar jag. ”För det gör jag.”
Nu är det mer än en tår som rinner längs med mina kinder, och jag får svårt att andas.
Det är sant, det jag sa. Jag drömmer precis det, och jag vaknar livrädd och med en klump i halsen.
Flera gånger har jag behövt springa på toa för att kräkas, precis som efter det att jag sparkade Maja.
Bara när Maja ligger bredvid med armarna hårt om mig när jag vaknar mitt i natten kan jag hålla tillbaka impulsen att spy, men tårarna finns det ingen spärr på.
Jag ligger ofta vaken länge när jag vaknar på det sättet och försöker förstå mig på hur Maja vågar vara ihop med någon som gjort henne illa.
Borde det inte ringa typ hundra varningsklockor i hennes huvud varje gång hon ser mig?
Inte för att jag någonsin skulle lägga en hand på Maja nu utan att Isabell står med piskan i hand bakom mig, jag vet ju det till hundra procent, men hur kan hon vara säker?
”Jag har sett dig i ögonen, Miriam, länge. Jag har sätt dig i ögonen samtidigt som ditt hjärta har rusat i takt med mitt. Jag såg din själ, och den var ren. Där fanns en avgrund också, och den hade ett namn. Dess namn var Isabell, men när jag ser dig i ögonen nu finns där ingen avgrund längre. Jag har drömt om just det ögonblicket och vaknat rädd bredvid dig, och logiskt sett borde jag väl ryggat undan från dig, men precis där och då, i mitt mycket sårbara tillstånd, kröp jag in i din famn och begravde mig där, för det visade sig vara mitt trygga ställe, my safe place. Bara där kunde jag somna om, och jag har inte drömt om det igen. Jag var tvungen att drömma det en gång för att inse att jag inte är rädd för dig.”
Hon ler mot mig och jag ler tillbaka genom tårarna.
”Jag skulle aldrig göra dig illa igen. Oavsett vad. Det finns inget i världen som skulle få mig att skada dig. Jag dör hellre.”
”Jag vet det.”, säger hon. ”Ditt hjärta har talat om det för mig hela tiden, och dina läppar med.”
Jag kan inte låta bli att kyssa henne, och hon kysser mig hårt tillbaks.
Sedan ser hon undrande på mig.
”Du skulle berätta vart din pappa är förresten.”, säger hon.
Jag skrattar lite.
”Alltså, han jobbar i Norge och kommer hem om några veckor. Rätt snart, två kanske. Så, inte så värst dramatiskt.”
Det knackar på dörren och Maja reser sig för att öppna den.
Utanför står Emilia och vrider lite på sig.
”Hej..”, säger hon. ”Får jag komma in?”
”Visst, det är okej för mig.”
Maja kastar en blick på mig.
Jag ler och nickar.
”Schysst.”, säger Emilia och liksom dansar in i rummet, slår sig ner på Majas kontorsstol.
”Ni har snott vin.”, påpekar hon.
”Vill du ha?”, frågar jag. ”Du kan få ett glas eller två, om du tar med dig den hemligheten i graven.”
”Jag antar att jag dör med hemligheten eller blir mördad för att ha berättat den?”, flinar Emilia.
”Korrekt.”, svarar jag.
”Jag lovar.”
Maja ser på oss och skrattar lite, fyller på ett glas till Emilia och häller på lite mer till oss.
”Någon som har en kortlek?”, frågar jag.
Maja räcker upp handen och rotar fram en ur sin skrivbordslåda, ger den till mig.
Jag studerar den, tappar hakan lite.
”Maja, din kortlek..”
”Har Alice i Underlandet-tema, jag vet. Inte så svårt att gissa vem hjärter dam är.”
Hon blinkar med ena ögat och Emilia ser över min axel.
”Shit vad häftigt”, säger hon. ”Kolla, där är Cheshire som spader ess. Det här är så häftigt!”
Maja skrattar åt oss, och det tar säkert en halvtimme innan jag och Emilia är färdiga med att verkligen studera kortleken.
”Hur vågar du spela med den här?”, frågar Emilia. ”Den borde plastas in!”
”Det fina vi har i livet bör vi njuta av.”, svarar Maja och låter väldigt klok. ”Jag har en kortlek med Silent Hill-tema också, men den rör jag aldrig.”
”Silent vadå?”, undrar jag.
Majas blick blir liksom svart och hon ser svimfärdig ut i några sekunder.
”Herregud.”, mumlar hon och lutar sig mot väggen. ”Okej, kolla här. Jag älskar tvspel. Ingen vet det. Helst skräck. Favoriten är Silent Hill. Jag skulle inte vilja kalla det för spel, snarare för..syre. Men det får vi diskutera senare, eller en annan dag, för jag behöver många timmar om du ska förstå varför jag är nästan lika kär i Silent Hill som jag är i dig.”
”Okej..ska bli intressant, älskling.”
Jag kysser henne och Emilia fnittrar.
”Haha vad är det?”, frågar jag.
”Alltså, ni är så fina ihop. Och jag är så glad. Dels för att ni verkligen ser lyckliga ut ihop, och dels för att det svarta och svåra i dig, Miriam, dog när du klippte bandet med Isabell. Men det tar ett tag för mig att vänja mig vid att se min storasyster kyssa en brud.”
”Jag har aldrig varit straight.”, påpekar jag.
”Det har ju varken du eller någon annan vetat, Miriam. Men jag är glad att du är gay. Det gör det..hur ska jag säga det här..lättare för mig att komma till ro med att jag själv är bi, och inte ensam om att inte vara straight.”
Ett par sekunder stirrar jag på min syster.
”Är du bi? Det har du aldrig sagt. Har du berättat det för någon annan?”
”Ja, jag..jag gillar någon. En tjej.. och nej, jag har aldrig sagt det högt förut.”
”Oj. Jag visste inte. Har du vetat det länge?”
”Hm.. jag har vetat det sen jag började på högstadiet, så ja, ett skolår?”
”Går hon i din klass?”
”nej, hon är lite äldre..”
Emilias kinder blir röda och hon småler.
”Är ni vänner eller så, liksom, vad har ni för relation?”
”Vi brukar äta lunch ihop, fast ja, du vet.. med resten av gänget.
”Du och sleazarna?”
”Vad kan jag säga?”, svarar Emilia. ”En brud med tatueringar är liksom..det får min puls att öka haha.”
Maja har mest suttit tyst och iakttagit men nickar när Emilia nämner tatueringar.
En halv sekund funderar jag lite på vad en Lolita-tjej som Emilia gör för att passa in med glamrockare, men å andra sidan har jag märkt att hon har tonat ner sin gamla stil en aning, börjat bära jeans och linnen, och ibland lånat min skinnjacka till och med, men jag har inte funderat över det så mycket.
”Ska du ha någon kontakt med henne nu i sommar då?”, undrar Maja.
”Ja”, svarar Emilia och hennes ögon glittrar. ”Hon vet förstås inte hur jag känner, och jag har ingen aning om vad hon har för läggning, men allt reder sig på nått vis.”
Jag ger min syster en kram och hon föreslår att vi ska skåla.
”För kärleken.”, säger jag.
”För familjen.”, stämmer Maja in.
”Och för nya vänner.”, avslutar Emilia och kastar en blick på min flickvän.
Vi slår våra plastglas mot varandra och dricker av vinet.

Emilia
På något sätt känner jag mig väldigt vuxen när jag sitter där och spelar ölspelet med min två år äldre syster och hennes flickvän.
Jag är glad att jag får lov att hänga med dom och Maja är verkligen en helskön tjej.
Mitt huvud är lite snurrigt av allt vin och jag ser frågande på Miriam när jag kan se hennes läppar röra sig men inte urskilja ett ord av vad hon säger.
Hur mycket vin har jag druckit egentligen?
”Va?”, säger jag.
”Vart har du tjejen ikväll?”, upprepar hon.
”Naemi menar du?
”Ja.”
”Jag går bara ner och snor något mer vi kan dricka”, säger Maja och försvinner.
”Kan du inte messa henne och fråga vad hon gör?”
”Jo, visst.”
Så jag skriver till Naemi.
”Hej Naemi, det är Emilia. Vad gör du? Kram.”
Svaret kommer direkt.
”Tjena! Kul att du hör av dig! Ingenting, faktiskt. Skulle på en fest men det sket sig så nu sitter jag bara här. Du då?”
Precis då kommer Maja tillbaka med an flaska vodka och en flaska 7up.
”Vad händer här?”, frågar hon.
Jag förklarar för Maja och berättar om smsen.
”Men säg att hon kan komma hit då!”
”Men..Mir, ska jag?”
”Varför inte,”, skrattar hon.
Okej..
”Jag är med min storasyster och hennes flickvän, vi dricker och spelar kort och jag tänkte att..du är välkommen hit och vara med oss. Om du vill alltså.”
Det går en stund och jag får en klump i magen.
Nu sitter säkert Naemi hos sig och asgarvar åt förslaget, för ha ha vem vill umgås med Emilia?
Men det kommer ett svar.
”Hej igen, förlåt för att det tog tid att svara, var tvungen att fråga päronen om jag får lov att dra till dig och det fick jag så.. jag kommer!”
Jag får lust att bara skrika rakt ut.
Va?
Vad hände nu?
Ska Naemi komma hit?
Och träffa mig, Maja och Miriam?
Seriöst?
”Okej, fan vad kul. Vi är hos Maja, dom har släktkalas för studenten och det men vi sitter på övervåningen och har vårat v.i.p-party där, hehe.”
Jag smsar henne adressen och faller sedan ihop i en hög av nervositet.
”Hehe syrran är du okej?”, frågar Miriam.
”Ja..”
Det ringer på dörren tjugo minuter senare och Maja går ner för att öppna.
Jag sitter bredvid Miriam och försöker att inte börja hyperventilera.
Jag hör steg i trappan och håller andan. Först in i rummet kommer Maja, och sen.. Naemi..
Hon är så snygg att jag vill lägga mig ner och dö.
Hon har tajta, svarta lite trasiga jeans på sig, ett Jack Daniels-linne och en skinnjacka med Mötley Crüe tryck på ryggen.
Hennes midjelånga vinröda hår är tuperat och väl sprejat.
Precis som jag berättade för de andra förut så är hon täckt av piercings, septum och snakebites, samt tatueringar över hela armarna som man ser när hon tar av sig jackan.
”Hej”, säger hon och skakar hand min syster och Maja.
Naemi kommer från Skåne egentligen, och man kan fortfarande höra lite av skånskan i hennes dialekt, vilket jag tycker är extremt charmigt, men det mesta har hon tränat bort.
”Hej, jättekul att ses”, hälsar Maja.
”Ja, supertrevligt.”, håller Miriam med.
”Så här har ni gömt er undan släkt och vänner?”, frågar Naemi med glimten i ögat.
”Japp! Vill du ha en grogg?”
Maja håller upp vodkaflaskan.
”Tack, men nej tack. Kanske senare. Tog med mig whisky. Någon som vill ha?”
”Jag kan ta.”, hör jag mig själv säga.
What?
Whisky, Emilia?
Seriöst?
”Okej.”, säger Naemi och nickar gillande.
Ur sin väska plockar hon fram två plastglas som hon häller upp i, ger det ena till mig.
Jag tar en klunk och hostar till, känner att jag får tårar i ögonen.
Naemi skrattar lite, men inte på ett elakt sätt.
”Aldrig druckit whisky förut?”, frågar hon.
”Nej.”, medger jag och skrattar lite jag med.
”Det är starkt, så du har inget att skämmas över.”
Jag tar några klunkar till och de går ner betydligt lättare.
”Ni spelar ölspelet ser jag. Schysst. Får man vara med?”
”Självklart”, ler Miriam.
”Och ni har en grym kortlek också för den delen, måste jag säga.”
”Hon har en Silent Hill-kortlek också, men varken jag eller Miriam vet vad det är.”, säger jag.
”Silent Hill? Fan vad fränt! Jag älskar Silent Hill!”, utbrister Naemi och ger Maja en high five.
Maja bara ler.
Vi sätter igång med ölspelet och efter en stund är vi rätt berusade allihop.
”Vad sägs om sanning eller konka istället?”, föreslår Naemi.
Som sagt, alla är berusade, så vi tycker det är en bra idé.
”Hm, Miriam, du börjar.”
”Okej, Emilia, sanning eller konsekvens.”
”Sanning.”
”Hur många har du kysst?”
”Eh..”, säger jag och tänker efter. Jag har ju varit på ett par fester i mitt liv. ”Tio, kanske elva stycken.”
”Okej.”
”Maja, Sanning eller Konsekvens.”
”Konsekvens.”
”Ta av valfritt klädesplagg, och nej, sockarna räknas inte!”
Maja skrattar till och drar av sig strumpbyxorna.
”Okej, Naemi, sanning eller konka.”
”Konka.”
”Du måste kyssa..hm..vi tar..Emilia.”
Jag spärrar skräckslaget upp ögonen.
Va?
Naemi vänder lite på sig och blinkar åt mig med ena ögat.
”Är du med på det?”
”Ja..ja, det är jag.”
Hon böjer sig fram och när Naemis varma läppar pressas mot mina känns det som om fyrverkerier går av runt omkring mig.
Det är en relativt kort kyss, men med tunga, och jag känner mig helt utmattad när den är över.
”Det var inte så illa.”, skrattar Naemi och hon har ett sådär lite sexigt, hest skratt.
”Aha ja.”, är det enda jag får fram för att hålla med.
Vi leker en stund till men jag har svårt att fokusera.
Naemi studerar mig ett tag och frågar sedan om jag är okej.
”Ja, jag är okej. Jag behöver bara komma ut, ta en cigg.”
”Du kan röka här.”. säger Maja men jag skakar på huvudet.
”Nej, jag ska ta en liten promenad. Vill du följa med Naemi?”
”Det gör jag jättegärna. Vi ses sen, tjejer.”
Så vi tar på oss ytterkläder och börjar gå.

Miriam
Efter att min syster och Naemi gått slår jag upp fönstret, tänder en cigg, sätter mig gränsle över Maja och fingrar lite på hennes silverarmband.
”Maja..”, säger jag försiktigt, försöker att inte sluddra.
”Ja?”, svarar hon frågande, och tar ett bloss på min cigg.
”Jag..jag älskar verkligen dig.”
Hennes ögon fylls av tårar.
”Miriam, min Miriam..”
Hon sätter sig upp så att jag hamnar i hennes knä, ansikte mot ansikte med henne.
Hon luktar vin och parfym, lite cigarettrök.
När hon öppnar munnen för att säga något slår hennes andedräkt emot mig, varm och trygg.
”Är det okej om jag kallar dig Mira?”, frågar hon först, snubblar lite på orden.
”Ja, visst, det är okej..”, svarar jag förvirrat, men hennes blick på mig är så öm att jag glömmer bort min förvirring.
”Okej, Mira..”, börjar hon. ”Du är det bästa som någonsin hänt mig. Jag vet, vårat förhållande var så jävla otippat att det skriker om det, men vem bryr sig? Vi har varandra nu och..”
Jag avbryter henne genom att ta hennes ansikte mellan mina händer och pressa mina läppar hårt mot hennes.
”Du vill inte prata, förstår jag”, fnissar hon och drar sig bakåt. ”Jag har en idé. Ta på dig något, vi ska ut!”:
”Men..vart ska vi?”, frågar jag medan Maja drar på sig en kofta.
”Inte så långt, kom nu.”
Hon drar med mig ner för trappan och kvar i vardagsrummet sitter släkten och babblar i mun på varandra
Plötsligt känns hela idén med att gå ut väldigt lockande.
Jag drar på mig min skinnjacka och mina converse, Maja trycker ner en vit, stickad mössa över mitt huvud och sedan är vi båda påklädda och redo att gå.
Tyst öppnar Maja dörren och vi smyger ut i försommarnatten.
”Vart ska vi?”, frågar jag igen.
”Upp på taket”, svarar hon enkelt.
”Eh..taket? Vi är typ..jättefulla.”
Smidigt svingar sig Maja upp i ett träd och hoppar från dess gren till nedersta delen av hustaket.
”Kom!”, halvskriker hon. ”Jag låter dig inte falla.”
Något klumpigare följer jag efter henne, och strax slår vi oss ner längst upp på tvåvåningsvillans tak bredvid skorstenen och ser ut över kvarteret.
Ur fickan på sin kofta drar Maja fram sin mobil, och ur dess högtalare kan jag snart höra introt till Forever Young spelas.
”I want to be forever young, to live forever, med dig.”, säger hon och börjar sedan sjunga med i låten.
Jag tar hennes hand, sjunger lite jag med, omfamnas av det vackra i situationen.

Emilia

När vi gått en liten stund och kommit fram till en lekplats stannar Naemi och tar upp whiskyflaskan som hon tydligen haft i fickan.
”Kom.”, säger hon och klättrar upp för stegen till ruschkanan.
Jag följer efter henne och hamnar i ett litet hus där vi får sitta hukade eller på rumpan för att få plats.
Vi slår oss ner bredvid varandra och Naemi erbjuder mig Jack Daniels.
Jag tar ett par klunkar och ger tillbaka flaskan.
Ärligt talat känner jag mig redan påverkad.
”Vad ska du göra i sommar?”, frågar Naemi och plockar fram ett ciggpaket.
”Dude, jag är fjorton..”, hinner jag tänka när hon erbjuder mig en och jag av någon anledning säger ja.
Jag har bara rökt någon gång förut, då var jag också full.
”Jag vet inte vad jag ska göra.”, svarar jag. ”Du då?”
”Hänga med dig?”
Mitt hjärta sväller upp till minst dubbel storlek och börjar slå väldigt fort.
”Mig?”, svarar jag dumt och tänder min cigg när Naemi håller fram tändaren.
”Om du vill. Men om du inte vill..”
”Jo! Jo klart jag vill!”, utbrister jag.
Vad jag än gör känner jag mig dum.
Fast hon verkar inte tycka att jag är löjlig, dock.
”Jag hänger gärna med dig i sommar menar jag.”, fortsätter jag.
Naemi skrattar lite.
”Cool.”
Vi röker våra cigaretter under tystnad, men det är en behaglig tystnad.
När Naemi fimpat sin cigg ser hon mig i ögonen, dom är gröna med ljusgula fläckar, kanske är det ljuset.
”I sommar blir det äventyr.”, säger hon, fortfarande med sin blick fäst vid min. ”Vi kommer äga världen och ha så kul!”
Jag ler stort och försöker träffa hennes hand för en high five men vi är för fulla och missar, vilket får oss båda att brista ut i gapskratt.
”Men vafan!”, skrattar Naemi och hennes ansikte är farligt nära mitt.
Hon luktar gott, som cocosschampo, parfym, rök och whisky.
Av någon anledning tilltalar lukten mig, trots att den är ett kaos av festdofter.
”Du luktar gott..”, fnissar jag.
”Hah, du med.”
Vi sitter lutade mot varandra, jag med mitt huvud på hennes axel, och hon med sitt på min axel.
Det är som om all luft gått ur oss, ingen av oss rör sig på ett tag.
Men sedan lägger hon armarna om mig och drar mig mot henne.
”Vet du varför jag vill spendera sommaren med dig?”, viskar hon.
”Nej?”
”Ah, då kommer du få reda på det tids nog.”
”Berätta nu.”
”Nej.”
Hon släpper mig, reser sig halvt och åker ner för rutschkanan.
Jag följer efter henne såklart.
”Naemi? Är det något fel?”, frågar jag.
Hon ser på mig igen, skakar på huvudet.
”Nej.”
”Okej..”
Hon tar några klunkar till av sin whisky, dansar lite.
Jag tycker det ser mysigt ut, sätter på musik på min mobil.
Smokin’ In The Boys Room strömmar ut från min mobilhögtalare och Naemi dansar ännu mer.
Efter en liten stund tar hon min hand och drar upp mig.
”Emilia, när fyller du år?”
”Om tre dagar. Hurså?”
”Jag fyller sjutton, du fyller femton..jag känner mig lite..gammal.”
”Jag vet inte vad du tänker på, men när jag fyller 15 är det mycket jag får göra. Jag är inget barn.”
Naemi stannar upp, men släpper inte mina händer.
”Jag vet det. Vi har umgåtts en del och du är definitivt inget barn, jag vet det, och..åh!”
Nu släpper hon mina händer och gestikulerar frustrerat.
Hennes skånska kommer fram när hon blir känslosam märker jag, men jag personligen gillar den dialekten.
Hon ser irriterad och spänd ut, men hon är fortfarande så jäkla snygg.
Jag gillar inte när hon ser så nedslagen ut.
Jag vet inte vad som faller mig in, men jag springer fram till henne, slänger armarna om hennes hals och kysser henne.
Först står hon bara där, chockad, och jag ångrar mig en halv sekund, hinner tänka;
”Vad fan har jag gjort?”
Men så besvarar hon kyssen och lägger sina armar om mig.
Vi kysser varandra en bra stund innan jag backar lite, lägger handen på hennes kind.
”Var inte ledsen, orolig eller irriterad.”, säger jag. ”Snälla, inte på grund av mig i alla fall.”
Hon ler mot mig och tar min andra hand i sin.
”Okej. Förlåt, jag ska inte övertänka allt. Jag ska försöka vara i nuet.”
”Bra, för det är nu allt det som är bra händer, eller hur?”

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk