Jag skäms inte del 1.

Vi redade alltid Amanda, för hennes svarta, lockiga hår och, stora, bruna ögon, fylliga röda läppar och rosiga kinder.
Alla retade henne, sa att hennes vackra hår var fult, skrattade åt henens ögon.
'' Kossiga ögon du har! '' brukade vi skrika åt henne.
'' Fläskläpp! '' '' Tomaten Tina! ''
Det var så hon hette då, Tina. Namnet hon avskydde, som vi kallade henne för för att reta slag på henne, och en dag lyckades vi, fast ingen blev glad, utan alla önskade att de aldrig gjort det.
En dag sa hon ifrån.
'' Jag heter inte Tina, det förstår ni väl? ''
Hon hade inte sagt det hotfullt eller med hög röst, utan lugnt med ett leende på de röda läpparna. '' Vet ni att jag heter Amanda, förstår ni det? ''.
Det lät som om hon pratade med sin lillasyster Aliana, som var sex år och gick i en annan skola, som om hon pratade till en femåring, och hennes leende var tomt, hungrigt och stridlystet, alla fick rysningar av det leendet, de önskade att hon kunde sluta, att hon kunde bli det där stckars mobboffret igen, men det hände aldrig, det blev bara värre oc h värre.
Alla var tysta och stirrade på Amandas ögon, som gläsnte glasartat och galet.
'' Kom igen, svara då, '' sa hon sammetslent. '' Visst vet ni att jag heter Amanda, och inte Tina, och vet någon hur många gånger jag sagt det? ''
Alla tittade ner i marken, självkölart visste vi att Tina inte hette Tina utan Amanda. Men vi hade ju velat reta henne, vi hade njutit och skrattat åt att få se henne förödmjukad.
IOngen svarade nu, alla var rädda för denna tokiga flicka.
Visst visste vi att Tina hette Amanda, hon sa det flera gånger om dagen, men ingen svarade.
'' NEJ! NI VET INTE HUR MÅNGA GÅNGER JAG SAGT ATT JAG HETER AMANDA! '' skrek hon.
Sedan lugnade hon sig och strök hår från ögonen och log mot oss, ett glädjelöst och ett leende fullt av vrede.
'' Nej, för jag har sagt det för många gåner. Precis som ni inte vet hur många gånger jag sagt sluta. ''
Hon pratade tyst nu, hennes ögon var tårdrypande, alla verkade lättade för att vi hade konrollen igen, Amanda var ledsen, vi hade mobbat henne, och hon var inte farlig.
Alla skulle neka att de någonsin varit rädda för Amanda just i det ögonblicket, om hon inte gjort det där hon gjorde sen.
I fall hon inte skulle gjort det skulle vi sagt '' Tina '', inte Amanda.
Men det hon gjorde sen fick oss verkligen att... Bli rädda för henne.
'' Ni vet inte vad ''sluta '' betyder va? '' sa Amand a och drog häftigt andan. '' Ni vet inte hur det är att bli mobbade dag efter dag., va? NI TROR ATT DET är en jävla lek va? Fattar ni ine att man kan lida av det? FATTAR NI INTE ATT JAG KAN BLI JÄVBLIGT ARG! VET NI INTE VAD ORDET SLUTA BETYER VA? NEJ, NI HAR IGNENM JÄVLA IDÉ OM DET, OCH... ''
'' Vi är inte rädda för dig, '' sa Mimosa, hon var den sötast av oss, med gulaktigt färgkorkskurslockar och blåa ögon och ett charmigt leende, men hon var bestämt också den elakaste, den som älskade att pina Amanda mest, just nu drog hon fingrarna genom sitt hår och sa:
'' Nej just det, Tina, din Pina, vi är inte rädda för dig, du är hjälplös och feg, dessutom inte ett dugg... ''
Fast hon tystnade när Amanda leende steg fram till henne.
'' Nu ska du sluta, Mimmy, '' sa hon lent. '' Och du ska be om ursäkt, annars kommer du att ångra att din mormor föddes. ''
'' Hur vågar du inblanda min... '' började Mimosa, och det var hennes sista ord.
'' JAG VARNADE DIG! DU SKA FAN HÅLLA KÄFTEN! BE! BE OM URSÄKT DIN JÄVLA .... ''
Så svor Amanda en lång ramsa, tog upp en kniv, en vanlig bestickkniv från sin ficka och högg Mimosa rakt på bröstet.
Mimosa dog, och alla skrek, och sprang.
Jag minns fortfarande hur hemskt det var, att se Mimosa med ett tomt uttryck i ögonen, fasst jag hunnit se skräcken innan hon dog, hennes söta lilla mun var formad i ett tyst skrik och sedan Amanda, som stod där med glasartad blick och blod på sin vita skjorta, hennes lockiga hår spretade med ens åt alla håll och svettet lyste ur pannan.
Amanda låstes in på ungdomshem, och jag och mina vänner, Heather och Rebecca läste mycket om henne.
'' Tina Jessica Amanda Jollow är fortfarande tyst.
Och i gårkväll, klockan 23.02 prtade hon för första gången... ''
'' Amanda Jollow fick ett utbrott 02. 23, hon skrek och gormade. '' Neeej! Neeej! Sluta! Neeeej! Neeej! '' ocj var helt vild i vår famn, hon grät och skrek. ''
'' Först vttiga intervju med Amanda Jollow.
'' Varför gjorde du illa Mimosa Felicia Crown? ''
'' Jag ville inte det, '' snyftade Amanda. '' Det bara hände. Jag blev så arg, du vet inte hur det är att bli mobbad år efter år! Du vet inte hur det är! Men jag skulle änfå ALDRIG skada någon, inte ens Mimosa, dt var en olyckshändelse! ''
'' Amanda Jollow, tonårsmordaren på fri fot igen.
Efter fyra år inlåst i ungdomshem etfer sitt brott på mord på Mimosa Jackson 11 år, när Amanda just fyllt 12, nu är Amanda 16 och på fri fot igen, efter alla dessa år är vi säkra igen på att det inte är någon fara alls! ''
Och det var det som satte sprätt på vår rädsla igen.
Så jag, Heather och Rebecca bytte snabbt skola.
Och trodde inte våra ögon en dag, den näst hemskaste dagen i hela mitt liv.
'' Vi har en ny elev i dag! '' sa Jessika.
Hon såg riktigt orolig ut, och jag visste vem det var innan hon steg in.
En flicka med tillplattat, spikrakt, brunt hår, stora, bruna ögon, röda läppar och bleka kinder.
'' Hejsan allesammans! '' sa Tína Jessica Amanda och tittade rakt ner i golvet.

Skriven av: TamaraM